Win, win, vinnarpedaler

Win, win, vinnarpedaler


På det sättet blir det mer pengar i omlopp, större fabriker, fler anställda och mer pengar till tillverkarna, som då kan tjäna ännu mer pengar och utveckla ännu bättre system.

Dessutom går det åt mer metall vilket skapar större järn-, titan-, eller alu-gruvor och fler arbetstillfällen för gruvarbetare, främst i tredje världen. Och vi vet ju alla hur ont om jobb det är i fattiga länder med stor gruvindustri. Man kan rent av se det som U-hjälp det här med olika system för olika tillverkares pedaler och pedalfästen. Inget att irritera sig på. En så kallad win win-situation.

Det var lite så jag försökte tänka när jag senast skulle byta till nya cykelskor. Jag har ju, i och med en viss anorexi när det gäller cykelkomponenter, givetvis låst upp mig till ett speciellt svindyrt lågviktsmärke som tillverkar extremt lätta pedaler. Vi behöver inte nämna några namn men låt oss för enkelhetens skull kalla dom Speedplay.

Googlar du ordentligt kommer du att finna att det finns en massa prisvärda alternativ här: SPD SL-klossar får du loss för cirka 100 kronor paret. Nu passar ju Shimanos klossar smart nog enbart till Shimano-pedaler. På samma sätt är det givetvis med ganska prisvärda produkter från Look, Time och alla övriga pedal- och klosstillverkare i den del av universum som astronomerna hittills upptäckt.

Kort sagt: det är lite struligt att byta skor om de gamla skruvarna till de gamla pedalfästena nötts så att det inte går att demontera och flytta över till nya skorna. Men då köper man ju bara nya prisvärda pedalfästen. I det här fallet Speedplays lite dyrare pedalfästen som man kan anta är specifikt tillverkade för just Speedplays pedaler.

Alltså behövde jag bara komplettera med Speedplays nya pedalfästen. 580 kronor kan tyckas vara lite i överkant, men man får då tänka på det smått geniala i att varje tillverkare har sin alldeles egna geniala lösning på det här med att fästa en sko i en pedal. Så jag beställer glad i hågen nya pedalfästen på rea. Ni vet sån där rea där man avsäger sig bytesrätten. Jag tänker på hur bra det ska bli för tillverkaren och prylutvecklingen och gruvarbetarna. Och jag får en sån där varm go känsla inne i bröstet. Världen blir bättre. Pedalerna snyggare, lättare och mer funktionella. Och tillverkarna rikare. Därmed kan de utveckla ännu bättre pedaler och pedalfästen.

Jag är glad när jag packar upp paketet med pedalfästen. Jag känner instinktivt att Speedplay förmodligen är ett företag fyllt av enbart goda människor med stort hjärta, bra bollsinne och ingenjörer som vill mänsklighetens bästa.

Och när jag ska inviga mina nya pedalfästen Speedplay Ultralight action med de gamla pedalerna, Speedplay Zero, upptäcker jag att Speedplay tagit det här med pedalfästen och pedaler ytterligare ett steg. De fina människorna på Speedplay har nämligen utvecklat ytterligare ett nästan identiskt system som ursprunget. Ett nytt system som nästan är kompatibelt med deras ursprungliga system. Men bara nästan. Nu har alltså världen begåvats med ännu ett system när det gäller pedaler och pedalfästen. Jag kan således inte använda de nya pedalfästena med mina gamla pedaler, trots att de är från samma tillverkare och ser likadana ut. Jag måste då köpa ytterligare ett par pedaler eller pedalfästen. Detta kommer att ge mer pengar till tillverkaren som därmed kan tjäna ännu mer pengar och därmed ge mig ännu bättre prylar.

Och det, det mina vänner, är i sanning en tvättäkta win-win situation.

 Niclas Sjögren är förmodligen vår mest ironiska medarbetare. Denna krönika skrev han på Hawaii, när han upptäckte att de nya pedalfästena han köpt inte passade de gamla pedalerna han tagit med.

Antal kommentarer: 1

Mats Eklöf

Clips, klotsar, remmar. Enkelt, funktionellt, universellt.



Historien om Bianchi

Historien om Bianchi


Året var 1885. Som 21-åring grundade Edoardo Bianchi en verkstad på via Nirone 7 i centrala Milano. I verkstaden tillverkade och lagade han medicinska verktyg, hjul till skottkärror, köksutrustning och massa annat. En dag tog han emot en cykel som en kund ville ha lagad. Från den dagen väcktes Edoardos cykelintresse. Han ville utveckla cykeln, göra den säkrare. Som den innovatör han var så kom han redan i ett tidigt skede att bli omskriven för sina celesteblå hojar. Och om vi har vår historia i ordning är Bianchi världens äldsta tillverkare av cyklar som fortfarande är verksam.

Det första stora uppsvinget kom när vännen Giovanni Tommaselli gick med på att köra Grand Prix de la Ville de Paris 1899 på en Bianchi, en tävling som fick lika stor medial uppmärksamhet då som Tour de France får i dag. Det var racet att vinna på den tiden och Tommaselli, ett par gånger italiensk mästare i sprint på bana, gjorde det man hoppades på. Han vann och berättade för den stora och samlade pressen att det var hans fina och eleganta cykels förtjänst. Framgångarna för Bianchi fortsatte med fransmannen Lucien Petit-Breton (två segrar i Tour de France) och italienaren Costante Girardengo (två segrar i Giro d’Italia) under den första kvarten av 1900-talet.

Den som förde upp Bianchi till en sanslös popularitet var emellertid Fausto Coppi. ”Il Campionissimo” eller ”Il Airone”, som han kallades, åkte större delen av sin karriär för Bianchi-teamet. Fausto Coppi var den första i historien att vinna Giro d’Italia och Tour de France samma år. En prestation han lyckades med både 1949 och 1952. Ytterligare en har lyckats med prestationen på en Bianchi, nämligen Marco Pantani 1998. Även svenskarna Tommy Prim (två gånger tvåa på Giro d’Italia) och Alf Segersäll gjorde stora resultat med Bianchi under 1980-talet.

Sedan 1997 ingår Bianchi i svenska Cycleurope som ägs av Salvatore Grimaldi. Men allt började på en liten allt-i-allo-verkstad i centrala Milano för 134 år sedan


Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


QOM – Queen of the Monday

QOM – Queen of the Monday


Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.


Så syns du bättre i trafiken som cyklist

Så syns du bättre i trafiken som cyklist


Häromdagen var jag på väg nedför en helt vanlig gata i stan när det helt plötsligt svänger det ut en bil från en sidogata och prejar mig åt sidan. Vi båda stannar och jag frågar ”Vad gör du?”, bilföraren säger något chockad men lugnt att ”Jag såg dig inte” Som vanligt blir man lite lätt irriterad och tänker tanken, nä, för du tittade inte. Nu var jag ganska mörkklädd men min cykel är lysande gul och det det var fortfarande ljust ute.      

Visst hamnar man nästan alltid där, att vi ofta får skulden för att vi inte syns, även i de fall då vi blir påkörda. Frågan om vem som har rätt och fel kommer dock inte rädda några liv och då det faller inom fysikens lagar är det ofrånkomligt att vi cyklister drar det kortaste strået vid en kollision. Så hur man än vrider och vänder på det kan det vara värt att ställa sig frågan om hur vi ska göra för att bilister ska se oss. Kanske finns svaret i hur vi hanterar visuella intryck?

Allt handlar om uppmärksamhet.
Reaktionstiden hos en bilförare kan variera en hel del, men flera studier har visat att det tar mellan 1.25 till 2 sekunder för en förare att uppmärksamma ett oväntat objekt och sen reagera(styra undan eller bromsa) När allt är stilla kan det låta som en evighet men en bil som kör i 50 km/h hinner färdas nästan 30 meter på de två sekunderna. Nu har vi inte ens vägt in faktorn av en förare som sitter och fipplar med sin telefon medans hen kör…

453376679

Bilister tittar inte efter cyklister
När vi kör bearbetar vi hela tiden en massa olika typer av information och intryck. Mycket sker omedvetet men vårt främsta fokus är på där vi tror det kan uppkomma faror. En studie på förares beteenden vid korsningar har visat att bilister främst kollar efter andra bilister. Men oftare än man kan tro blir cyklister påkörda på spikraka vägar. Cyklisten skyller ofta på att föraren inte har varit uppmärksam och bilisterna ofta på att ”jag såg hen inte” Vem som än har rätt så finns det studier som visar att cyklister överskattar sin egen synlighet, främst på natten, men även på dagen.

Människor ser människor
Något av det första vi lär oss redan som spädbarn är att särskilja människor från andra objekt och vi har alla en ganska hög förmåga att identifiera människor som människor baserat på biologiska rörelsemönster. Men det handlar ändå om synlighet och här finns det två saker vi cyklister kan jobba med för att snabbare få uppmärksamhet: kontraster och synligare rörelser. Vår överkropp är relativt stilla, annat ät det med våra konstant roterande fötter och knän. Genom att markera dessa är det lättare för bilförare att få syn på oss och identifiera oss som just människor.

Dansa i neon
Jo, jo, svart är kanske snyggt och stiligt men värdelöst för synligheten. Men vad vi än tycker om neon/flourocerande färger, syns vi bäst i det. Flourocerande färger gör nämligen icke synligt UV-ljus synligt, effekten blir att dessa färger ser upp till 200 gånger ljusare ut i dagsljus än vanliga färger. Det är inte för inte orange används så flitigt som varningsfärg i trafiken, så det är ett bra val även för cyklister, dessutom är orange väldigt ovanligt i naturen. Neonfärger är dock beroende av just UV-ljuset från solen för att ha nån effekt och funkar inte i sig på natten.

458949891

Ungersk frimärke som uppmanar cyklister att ha lyse

Reflexer!
Detta är ju en nobrainer men det är viktigt att välja reflexer med omsorg. Synligheten ökar markant om reflexerna sitter på fötter eller knän. Igen, det som rör sig mest. Det är lite hårddraget men en jacka som inte rör sig kan av en bilist lika gärna liknas vid en vägskylt. Dessutom kan reflexer som sitter längre ner lättare fånga strålkastarnas ljus.

Storleken har betydelse.
Små trådar av reflexmaterial kommer inte göra mycket nytta, så se till att ha lite större reflexer. Cykeldäck med reflexsidor har visat sig vara enormt effektiva då de sticker ut så mycket.

Lampor även på dagen.
Jo, även på dagen så gör faktiskt lampor nytta då de skapar både synlighet och rörelse. Sen kommer du behöva starkare lampor på dagen än på natten.

Någon gång i framtiden kanske autonoma bilar skickar neonfärgerna tillbaka till loppismarknaden. Men till dess är nog vårt säkraste kort som cyklister att försöka dra åt oss så mycket uppmärksamhet vi kan, så tidigt vi kan.

Antal kommentarer: 2

Stig Andersson

Mycket bra artikel. Vi är ett gubbar som cyklar året runt och nu kör vi skogen. Skönt att slippa bilar !!


Johan

Ja jätteviktigt med bra belysning, jag har på hela familjens cyklar B&M IQ X av olika varianter, elcykel och dynamo samt för batterilamporna LED Sigma Lightster. Tillsammans med riktigt starka baklampor får det bilar reagera tidigt. Annan sak tänka på vid cykling i mörker är att våga ta plats i trafiken, åtminstone i städerna, och inte gömma sig långt åt sidan och riskera krocka med en bildörr eller fast föremål som någon trafikplanerare eller annan placerat där.



Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.