Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.
En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.
Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.
Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.
Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som med lite trixande ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.
Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.
A
