Tim Krabbé – Författaren av ”Cyklisten”  världens mest ikoniska cykelbok

Tim Krabbé – Författaren av ”Cyklisten” världens mest ikoniska cykelbok


Cyklisten är enligt många den bästa bok som någonsin skrivits om cykling – eller om idrott över huvud taget. Men har vi verkligen förstått den? Kanske inte. Enligt den nederländska författaren Tim Krabbé blir romanen ofta feltolkad. Vi pallrade oss till Amsterdam för att ta reda på vad den riktiga meningen med denna kultförklarade klassiker är.

Foto: Rudd Baan

De är, med all säkerhet, de mest välkända ord som någonsin tryckts i en bok om cykling:

De är de första meningarna i Tim Krabbés bok Cyklisten (De renner), en cykelsportens memoar maskerad som en roman, utgiven i Nederländerna 1978. Inledningen sätter tonen för resten av boken som är lakoniskt formulerad, fylld med dagsboksliknande och banala observationer sammanvävda med koncisa och kärnfulla sanningar – allt levererat med ett starkt patos och syrlig humor.

Cyklisten, som kom ut på svenska 1994 (Bokförlaget Trevi) och på engelska så sent som 2002, har blivit en hörnsten inom cykelkulturen. Den sprids nästan som samizdat – den underjordiska spridningen av förbjuden litteratur i forna Sovjetunionen. Själv hade jag precis börjat cykla lite mer seriöst när jag började höra viskningarna: ”Har du läst Cyklisten?”

De blott 169 sidorna i boken (som är lika ändamålsenligt strömlinjeformad som en tempohoj i en vindtunnel) bjuder på en redogörelse, kilometer för kilometer, av en cykeltävling i ett sömnigt hörn av södra Frankrike sommaren 1977. ”Cyklisten” man följer i boken är en ”Tim Krabbé” som genomlider en fem timmar lång utdragen kamp, mentalt och fysiskt, i amatörloppet Tour de Mont Aigoual.

Loppet är i dag förpassat till historien. Men när det begav sig så slingrade sig tävlingen fram genom topparna och dalarna i bergsområdet Cevennerna. Krabbés antagonister är utbrytarkollegorna: hans rival Barthélemy, den vänliga Despuech (vars specialitet är att spurta för sjätteplatsen, en konst han verkligen bemästrade), Reilhan (som helst sitter på hjul) – och det mystiska framtida proffset i Cycles Goff-tröjan.

Det som gör Cyklisten så bra – förutom det välskrivna sportdrama som utgör själva ramverket – är hur boken trots sin ringa längd verkligen fångar hela cykelupplevelsen. Den levererar visdomsord om tävlingstaktik: ”Attackera måste man göra så sent som möjligt, men före alla andra.” Den är fylld med korta klagovisor inifrån en cyklists huvud: ”På cykeln är ens medvetande litet, ju hårdare man kör desto mindre blir det.” Den berättar om ritualer cyklister har för sig, som att sätta på en ny styrlinda inför en tävling ”för moralens skull”, och historier som hur Jacques Anquetil i klättringarna sägs ha flyttat sin flaska från cykeln till ryggfickan så att cykeln skulle väga mindre. Smärtan hyllas (”Jag är den enda cyklist vars smärta jag någonsin upplevt”) och hemligheter avslöjas – som önskan om att få punktering för att kunna få ett stopp på smärtan utan att förlora värdigheten.

Upplevelserna och reflektionerna från loppet bryts av med korta stickspår, passager som behandlar cykelsportens stundtals bisarra dynamik. Som den om Flandern runt 1976 när Freddy Maertens och Roger de Vlaeminck lät en grupp cyklister gå iväg för att ingen av dem ville hjälpa den andre – ett taktiskt drag som innebar att ingen av de båda stjärnorna vann.

Och inte minst – det närapå nietzscheanska fördömandet av samtidens bekväma människor: ”De har fortfarande kroppar som kan gå i fem dygn genom ett snötäckt ökenlandskap, utan mat, men vill ändå ha bekräftelse när de har cyklat i en timme.”

Boken kryper inte bara under skinnet på en, den tar sig in i ens blod. Journalisten Max Leonard, som har skrivit böckerna Lanterne Rouge och Higher Calling, berättar att han läste Cyklisten ganska tidigt. Men när Leonard läste om den flera år senare blev han djupt besviken, eftersom han insåg att många av hans tankar om cykling, som han trott var hans egna, egentligen bara var saker han hade snappat upp från boken.  

När jag nyligen läste om den själv upptäckte jag hur jag satt och nickade instämmande när det gällde olika saker som jag ofta upplevt i verkliga livet, men som jag hade glömt att boken nämner. Som hur en av de tävlande på startlinjen i Tour de Mont Aigoual berättar för vår cyklist hur lite han har tränat. ”Alla cyklister säger det, alltid” skriver Krabbé. ”Som om de vore rädda för att bli bestraffade för just den del av sitt kunnande, där deras förtjänst sitter.”

Cyklisten har haft ett djupt och brett inflytande. Laurens ten Dam, som är chefredaktör för Bicyclings nederländska utgåva och tidigare körde för bland annat Team Sunweb med flera proffslag, berättar att när han växte upp och var ett cykelfan, men ännu inte hade börjat tävla själv, så var tillgången på information om cykling sparsmakad (det fanns en tid innan internet). Så han länsade biblioteket på alla små guldklimpar han kunde hitta. En av dessa böcker var Cyklisten, som han läste minst tio gånger. Även om yngre cyklister som inte är från Nederländerna kanske inte har så bra koll på boken menar Laurens ten Dam att ”alla som är cykelintresserade i Nederländerna kan rabbla bokens fem första rader utantill.”

Bokens kultstatus fick ännu mer bränsle när den efter mer än två decennier översattes till engelska. Men det hände först när Krabbé – som var känd i Nederländerna inte bara som författare utan även som en vass schackspelare – hade blivit relativt känd för filmatiseringen av hans bok De försvunna (Het gouden ei, 1984). Den amerikanska remaken The Vanishing kom 1993 och fick den svenska titeln Spårlöst försvunnen. Den handlar om hur en kvinna blir kidnappad vid en rastplats på en motorväg i södra Frankrike. (I filmen har paret cyklar på taket och ett Tour de France-referat hörs på radion i bakgrunden.)

Tim krabbé

En av dem som upptäckte Cyklisten när den till slut kom ut på engelska var Raphas VD och grundare Simon Mottram. Översättningen kom ut samtidigt som han snickrade på idéerna för sitt nya företag.

– Jag sträckläste den på två timmar och tänkte att ”tack gode gud, äntligen har någon formulerat landsvägscyklingens och cykelsportens grundläggande attraktionskraft”.

Boken vävdes sedan in i företagets DNA. Raphas första photoshoot – i den stil som snart blev så ikonisk och tongivande – ägde rum just där Cyklisten utspelar sig. Alla som börjar jobba på Rapha får två böcker: Built to Last, som är en bok om företagande och Cyklisten. Tidigare sålde även Rapha Cyklisten via sin hemsida och den sägs ha gått bättre där än hos Amazon.

– Att säga att vi är fans är en underdrift, säger Mottram.

Han tror att boken kan bli en intressant film, även för dem som inte är cyklister.

– Helt enkelt för att boken handlar om lidande, anpassning och hur man måste jobba med och mot sig själv, säger Mottram.

Filmrättigheterna har faktiskt köpts upp av den Brooklynbaserade filmskaparen Michael Rohatyn. Även om han inte är en hängiven cyklist själv så tycker han att boken har potential att bli en bra sportfilm.

– Ja, lite som den gamla filmklassikern Sekundjakten. Cyklisten kunde lika gärna ha handlat om tennis eller vad som helst, för i grunden handlar den om mentalt sammanbrott, självplågeri och frustrationen över att man är den man är, säger Rohatyn och bekräftar att filmprojektet är i gång. 

Eller som Krabbé beskriver det själv i boken under ett annat lopp innan tävlingen i Frankrike, där han låg djupt inbäddad i klungan: ”Jag har offrat tusentals timmar av mitt liv för att bevisa att jag hör hemma här, något som nu inte visade sig vara sant.”

Det är en krispig vårmorgon. Jag väntar på min cykel vid en korsning i Zeeburg i Amsterdam och passar på att beundra stadens intensiva tvåhjuliga morgonrusning, när jag hör någon säga ”Tom?”. Tim Krabbé möter upp på en Eddy Merckx-cykel. Han är solbränd, tunn och bär inga solglasögon. Hans buskiga, gråsprängda ögonbryn och strålande ögon sticker fram under hjälmen. Han tittar åt båda håll innan han rullar förbi rödljuset och viftar fram mig.

– Jag är känd för att inte stanna och vänta vid rödljus.

Jag har kommit hit för att träffa denna enigmatiska författare, tävlingscyklist och schackmästare. Cyklar han fortfarande? Vad tänker han om boken som nu har över 40 år på nacken? Vilka av bokens karaktärer är riktiga och vilka är födda ur Krabbés fantasi?

Vi är på väg till mötesplatsen för tisdagsrundan som han kör med sin cykelklubb, The Windjammers, som består av en grupp lokala cyklister med varierande förmågor. Rundan är drygt sju mil lång och tar oss runt ett område norr om stan som heter Waterlands. Den bjuder på smala vägar genom ett grönt landskap med kor, typiska tulpanfält, prydliga hus längs kanalerna, och så den ökända vinden som här tjänar som ett substitut för både upp- och nedförslöpor.

Det första jag lägger märke till är hur stark Krabbé är. Han tvekar inte över att ta täten under längre perioder och bangar inte en spurt eller två. Under rundan lyckas vi så gott som aldrig cykla jämsides, men på avstånd ser jag hur han spexar och skojar med de andra cyklisterna. Han har en tydlig plats i klungan.

Klubben startades för några år sedan av den forna proffsbasketspelaren Paul Santen. Namnet The Windjammers anspelar både på det nederländska arvet som ett sjöfarande folk och det faktum att många av klubbens cyklister är rätt långa – som höga skepp som bokstavligen ”blockerar” vinden.

Paul berättar att han hade träffat Krabbé några år tidigare vid ett rödljus, ett av få han hade stannat för, och redan då var väl medveten om vem han var.

– Han tävlade fortfarande och sa att han gärna hakade på. Men på första rundan kraschade han och skadade sina revben. ”Ånej, inte Krabbé” tänkte jag ”han kommer aldrig vilja cykla med oss igen.” Men när han slutade tävla 2012 fortsatte han att cykla med oss – och fortsatte krascha (fem gånger om året tydligen). Han är gjord av stål, säger Santen med en ton av beundran.

I Amsterdam verkar alla känna till Tim Krabbé, fast av helt olika anledningar. Killen på Raphabutiken berättar att han också brukade köra med Windjammers: ”Ah, Tim.” När jag berättar att jag ska träffa Krabbé för en professor på en teknisk högskola som jag besöker säger han ”Schackspelaren?” En vän jag äter middag med utbrister “Het gouden ei!” (Det gyllene ägget är originaltiteln till De försvunna.) Någon annan påpekar att Krabbé har skrivit Boekenweekgeschenk – den bokgåva som varje bokaffär skänker bort i samband med ett köp under Nederländernas årliga litteraturfestival.

Efter rundan återvänder Krabbé och jag till hans lägenhet som ligger på den konstgjorda ön KNSM som ligger i stadens östligaste delar. Han bor högt upp i ett modernt flervåningshus, och hans vardagsrum domineras av utsikten över floden IJ och våtmarkerna längre bort.

– Här är floden som bredast och det är här kryssningsfartygen vänder runt, berättar han.

När han var gift bodde han och hans dåvarande fru i ett smalt hus vid kanalerna nere i stan.

– Det var fint men även lite klaustrofobiskt, berättar han.

Jag får känslan av att han gillar rymden och utsikten över vattnet från detta örnnäste, som ligger en bit från stan men ändå nära områdets bästa cykling. Här kan han snickra på sin kommande 800 sidor långa bok, spela schack på internet och dra ut på rundor med Windjammers.

Krabbé föddes i Amsterdam och hade konstnärliga föräldrar. Hans pappa var en erkänd konstnär och hans mamma var översättare. Hans bror är en känd skådespelare (han var bland annat skurk i James Bond-filmen Iskallt uppdrag).

Krabbés första passioner var skrivande och schack. Han skrev sin första bok redan när han var 23 år, och hade viss framgång med den. Även om han tävlade i schack på så hög nivå som de nationella mästerskapen insåg han att han inte hade det som krävdes för att nå hela vägen till toppen. Han drog sig därför gradvis undan från att tävla i schack. Dessutom var det något annat som började pocka på uppmärksamheten, cykling.

Han hade alltid gillat sporten, som åskådare, men i början av 70-talet började han köra korta tempolopp för sig själv där han försökte slå en kompis tider på en runda. Detta var ju långt innan både appar som Strava och cykeldatorer med GPS, så det var lite svårt att mäta ut de exakta distanserna. I en passage i Cyklisten (som han säger är mestadels sann) beskriver han hur han räknade ut en sträckas längd med hjälp av tändstickor som han hade i en påse. Han plockade ut en sticka för var hundrade pedalvarv. På slutet multiplicerade han antalet bortplockade stickor med 100, och multiplicerade sedan den summan med 5,39 (baserat på utväxlingen och hjulets omkrets) och fick på så sätt fram den exakta distansen.

– Jag har alltid varit fascinerad av siffror, säger han och rycker på axlarna.  

På en enkel cykel och i tennisskor slog han i början av 70-talet vännens rekord. Han märkte att han var ganska bra och började träna allt mer seriöst. I samma veva lanserades en ny tävlingskategori för amatörcyklister som inte hörde till eliten eller proffsen i Nederländerna – en nivå som passade honom bra. Krabbé berättar att han drömde om att delta i Tour de France, om att klättra Mont Ventoux. I stället fick han köra brutala GP-lopp på hemmaplan, med 100 varv och 400 svängar (”varje sväng var som en spurt!”). Men snart kom resultaten: 12e, 13e i fält med 80 startande cyklister.

– Jag gick med i utbrytningar, avgörande utbrytningar, det var underbart.

Efter några år flyttade han till Frankrike. Planen var att kombinera skrivandet med cykling, men det senare kom att dominera.

– Där fick jag en idé efter att ha upplevt något annorlunda och intressant, så det ville jag skriva om.

Detta ”något” handlade om cykling. Han skrev Cyklisten under vintern 1977–78.

– Tävlingen i boken var tävling nummer 309 för min del (han har en dagbok med alla tävlingar nedskrivna). Jag visste självklart att jag inte kunde vinna, det hade varit en motbjudande bok, men jag visste att jag behövde spela någon form av avgörande roll. Berättelsen i boken är sann till runt 90–95 procent, men om jag behövde ändra något för att storyn skulle blir bättre så gjorde jag det. Som författare är man inte slav under verkligheten, utan man är mästare över berättelsen.

Han skickade boken till en vän och publicist som var intresserad av litterära sportböcker. Men när den släpptes insisterade han på att inte bli intervjuad för sport- eller nyhetssidorna. Han ville bara att den skulle tas emot som en roman.

– Jag skrev den inte för cyklister. Man behöver ju inte gilla valjakt för att gilla Moby Dick och man behöver inte gilla cykling för att gilla min bok. Men det är klart att det hjälper, säger han.

Boken nådde den nederländska försäljningslistans topp tio, och Tim Krabbé blev inbjuden till att skriva krönikor om cykling och kommentera de stora loppen. Men 1980 lade han ganska abrupt ner tävlandet själv, då han kände att han ville fokusera på andra delar i livet.

Nästan från början blev Cyklisten mer än bara en bok, den blev en del i en invigningsrit. Krabbé började få vykort från nederländska cyklister som hade kört samma rutt i sydfranska Cevennerna som tävlingen i Cyklisten går på. Med tiden blev dessa pilgrimsresor allt mer vanliga och populära – och allt mer officiella. När jag snackade med Max Leonard, som precis då var på väg att ta med ett gäng journalister på rutten för Raphas räkning, menade han att den 137 kilometer långa rundan har det mesta man kan begära.

– Landskapet är fantastiskt, det är inga som helst bilar och på platta partier passerar man massa vackra ängar.

Men precis som det beskrivs i boken ställer topografin till det i huvudet.

– All platt cykling gör man på platån, för att sedan köra ner i djupa dalar innan man klättrar upp igen, säger han.

Eller som Krabbé beskriver det i boken: ”Topparna här är gjorda av luft och ligger upp och ner i landskapet.” 

När Cyklisten firade 25 år 2003 arrangerade några av bokens fans Tour de Tim Krabbé, som sedan blev ett årligt event under 2000-talet. Som en del av festligheterna var den då 60-årige Krabbé med på ett hörn – men i en bil. Han beskriver sig själv då som en ”fet, äldre kille”.

– Men jag började bli riktigt avundsjuk på de som faktiskt körde, de körde ju på ”mina” vägar. Så jag började snacka med en av killarna om träning, och man kan säga att han inspirerade mig till att börja cykla igen på allvar.

Då började helt enkelt Tim Krabbés andra liv som cyklist. Han började springa för att gå ner i vikt (”Det är mer effektivt.”) och började sedan tävla i veteranklass – och kom faktiskt tvåa i 65-årsklassen på veteran-VM i Österrike ett år.

Hans styrka som cyklist blir ännu tydligare när vi ses för en till runda, men nu med den snabbare Windjammer-gruppen som kör på torsdagar. Efter en lång vinter på trainern är jag smått nervös när vi dundrar fram längs smala gränder. Sikten är skymd, alla varningar görs på nederländska, gruppen kör tajt som packade sillar, det halvhjulas och vi får kämpa mot en fruktansvärd vind som blåser in från Atlanten. Som Krabbé skriver i Cyklisten: ”Om det är något vi nederländare verkligen kan, så är det att cykla i klunga.”

Vid något tillfälle kör vi ut på en bredare väg där vi möter en hård, ihållande kantvind. Direkt bildar klungan en vingformation, men då jag inte är beredd blir jag blir isolerad och avhängd av denna sluga farfar och hans kompisar.

När vi återvänder till hans lägenhet utmanar jag honom på några omgångar med schack, men faller återigen offer för ett strategiskt misstag.

– Damen kan också gå baklänges, suckar han och tar en av mina nyckelpjäser.

Det finns ett välkänt talesätt inom schackvärlden: Den som gör det näst sista misstaget vinner. Jag säger att det påminner om något från cykelvärlden – som när någon attackerar för tidigt på en klättring. Jag frågar om han ser en koppling? Han rynkar ansiktet och slänger ur sig ett gutturalt ”Ähh!” som för att signalera sin kommande invändning.

– När man börjar beskriva saker så förminskar man dem. Saker är vad de är i sig själva. Och schack är absolut inget tecken på intelligens. Schack är ingen metafor – det som gör spelet intressant är alla de diskreta drag som knappast kan förklaras för folk som inte spelar, dundrar han.

Som en jämförelse klagar Krabbé i Cyklisten över de utomståendes oförmåga att förstå den taktik, eller de motiv som cyklister har för sina handlingar. Som varför  man riskerar allt i en klungspurt för att plocka en sjundeplats. ”Hur länge kommer det dröja innan jag träffar på någon som faktiskt förstår hur bra det var?”

När en åskådare skriker ”fortare” så är Krabbés respons: ”Han tror säkert att en cykeltävling handlar om att köra fort.” När en flicka skriker “Allez!” drar han en salva om hur tävlingarna bara blivit ännu en kliché. ”Jag kommer aldrig kunna förklara för henne att jag inte tävlar för att gå ner i vikt, eller redogöra för alla andra skäl jag inte har” skriver han.

Så varför gör han det? Kort och gott för att det är en cykeltävling. Det är samma avskalade puritanism som gör Cyklisten så levande.

– Det är det som gör det till en sån bra bok, om jag får säga det själv. Den är ingen ursäkt för något annat, den har ingen social bakgrund, den försöker inte säga något alls om mänskligheten, den handlar bara om en cykeltävling, säger Krabbé och slår näven i bordet.

Precis som Moby Dick bara handlade om en val.


Antal kommentarer: 1

juan manuel

Helt enel underbar bok och en mycket bra artikel.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Jenny Rissveds totaltvåa i Gracia Orlová tour och Sverige vinner lagtävlingen

En offensiv taktik räckte till andraplats för Rissveds – och svensk seger i lagtävlingen. Jenny...

Läs mer

Jenny Rissveds plockar ledartröjan på Gracia Orlová tour i Tjeckien

Succén för Jenny Rissveds och det svenska laget från första etappen av Gracia Orlová tour...

Läs mer

Gran Canaria - Fem rutter du inte får missa

Dubbslit, saltstänk, genomfrusna vattenflaskor och iskalla tår må ha sin charm och plats i cykelbiblioteket....

Läs mer

Emilia Fahlin är tillbaka!

Emilia Fahlins comeback i cykelsadeln idag slutade med en 41:a plats i belgiska Nokere Koerse....

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Ett extra Sverigelopp!

Sverigeloppet kommer att köras även denna sommar, närmare bestämt mellan den 31 juli och 6...

Läs mer
100% damer i Skoda Cycling Team

Sedan 2014 har ŠKODA Cycling Team uppfyllt ambitiösa amatörers drömmar om att få cykla som ett proffs under en säsong,...

Läs mer
Kvänums IF får SilverEmmas stipendium 2021!

Stipendiet går till en förening vars ungdomssida har vuxit enormt, tack vare kontinuitet och stora satsningar på gemenskap. Föreningens inställning...

Läs mer