Om Trump kunde cykla

Om Trump kunde cykla


Ledare: John F. Kennedy sägs ha myntat de bevingade orden ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.” Sedan dess har nästan alla amerikanska presidenter synts på en cykel – förutom Donald Trump* (jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en bild på honom på en cykel).

Även om han för drygt 30 år sedan hade sitt namn på ett amerikanskt etapplopp med – det något narcissistiska – namnet Tour de Trump är han till och med känd för att upprepade gånger ha hånat John Kerry som var med i en cykeltävling när han var 73. Trump har själv svurit på att han aldrig någonsin ska vara med i en cykeltävling.

När denna tidning går i tryck hänger mycket i luften efter att USAs kongress blivit stormad av inhemska terrorister. Att Trump inte har alla kuggar på rätt plats i den demokratiska drivlinan är väl ganska uppenbart vid det här laget. Men hur hade det varit om Trump hade varit cyklist? Kanske hade motionen hjälpt honom att hålla de där tankarna i schack i stället för att låta dem fara som en flipperkula? Han verkar ju dessutom vara en man med enorma aggressionsproblem. Nog fasiken hade en cykeltur haft en lugnande effekt?

Det är förvisso långsökt drömmande, men visst är cykling en stundtals högst väl fungerande och perpektivstimulerande ventil. Att cykla har för mig alltid fyllt en djupare funktion än bara själva rörelsen, något som dessutom fått en ännu viktigare roll under det gånga och mycket udda året. Cykling som ett första hjälpen-kit i en smått galen värld, där allt bara är vad det är i stunden.

(*Ledare publicerad i Bicycling #1 2021, när Trump fortfarande var president i USA)