”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”


Krönika: Om jag får travestera Shakespeare skulle jag vilja skriva: ”Att äga eller vara ägd, det är frågan. Månn’ ädlare att dra ner något på sin konsumtion och bara köpa det man verkligen behöver?” Alla, eller åtminstone flertalet av mina cyklande vänner, brukar med illa dold skam skämta om att det optimala antalet cyklar är n+1, det vill säga det nuvarande antalet plus en till. Och då kan man givetvis räkna ut att det är fler cyklister än undertecknad som snabbt växer ur sina garage, sina förråd och sina vindar.

Garage förresten – det ska ju vara ett förråd för till exempel en bil eller i bästa fall två. Undertecknads garage bara låtsas vara ett garage. Någon bil har aldrig fått plats. Men däremot en ganska snygg cykelcross med stålram, två landsvägscyklar med kolfiberanorexi, en singlespeed, en mountainbike, en 50-talsracer från Monark, två standardcyklar, en icke komplett Crescent världsmästarcykeln från 1972, en indisk cykel som väger 32 kilo utan pedaler. Dessutom ett oförsvarbart antal hjulset, däck, småblandade växelgrupper och defekta bromsekipage. Till detta hör också osorterade hjälmar i kulörer som ibland är rent förfärliga. Jag kan också räkna upp åtminstone ett dussin cykeltröjor som är så provocerande fula att jag rodnar när jag skriver detta.

Min fru brukar påpeka det närmast bisarra, och stötande, i min samlarmani. Inte minst när jag tillbringat några timmar med att leta efter någon cykelpryl som hamnat i någon låda i det kaotiska garaget.

– Du har blivit prylförvaltare åt dig själv, säger hon med illa dold sarkasm. Du äger inte prylarna. Prylarna äger dig.

Och ja. Jag känner mig emellanåt ägd.

Jag har räknat lite på hur cykelprylarna inkräktar på mitt liv och därmed hindrar mig från det som initialt gjorde att jag köpte prylen i fråga: det faktum att jag är cyklist och vill cykla mer. Jag har kommit fram till att antalet timmar jag letar efter prylar stiger exponentiellt med antalet prylar jag äger. Jag har passerat gränsen för total kollaps. Jag ägnar således en orimlig andel av min vakna tid till att leta, sortera, förvalta, tvätta och oroa mig för var jag lagt eller slarvat bort – eller till vem jag lånat ut – mina cykelprylar.

Och detta med många prylar är ett problem som inte enbart inskränker sig till undertecknad och till lokal trängsel i prylförråden. I och med att jag knappast är ensam om detta habegär och denna överkonsumtion innebär det också att planeten håller på att gå under.

Verbet ”äga” något eller rent av någon har för övrigt upplevt en betydelseförskjutning under de senaste decennierna. När människor i dag säger ”äga”, ”äger” eller ”ägd” betyder det allt som oftast inte bara innehav eller äganderätt. Verbet kan lika gärna betyda ”vinna över” eller ”förnedra”. Det är ganska intressant även ur ett icke semantiskt perspektiv. Och det är här jag, och förmodligen många av er som läser detta, befinner sig. Farligt nära Armageddon både interiört och exteriört.

Därför känns det tryggt att veta att det faktiskt finns en zenbuddistisk sekt, lustigt nog inte speciellt långt från Shimanos högkvarter i Osaka, som i reaktion mot den globala överkonsumtionen bara tillåter att man äger fem cykelprylar. Detta resulterar i att dessa munkar endast äger en enda cykel. Ett par cykelbyxor. En tröja. En flaska. Och en liten, liten burk chamoiskräm. Äger man fler saker än dessa distraherar detta ägaren och inverkar negativt på cyklingen, meditationen och därmed resan till Nirvana.

Och det är med detta i åtanke jag vill uppmana dig som läser detta att ta lärdom. Äg inte fler prylar än du har nytta och glädje av. Se till att prylarna inte äger dig. Och den där gamla formeln n+1 stämmer givetvis inte. Det optimala antalet prylar, för en modern homo sapiens i ett kapitalistiskt system är snarare n–1.

___________

Niclas Sjögren är redaktionens största loser just när det gäller att äga få prylar. Hans patologiska ovilja att skiljas från saker omfattar allt från rostiga ekrar till slangar som ska lagas.