Fem faser av ofrivillig vila

Fem faser av ofrivillig vila


Krönika: Så kom dagen då sannolikhetsläran skulle ta ut sin rätt på de ackumulerade Strava-milen. Dagen då framhjulet släpper i lös sand, i en fart där ekipaget träffar marken långt innan hon funderat klart på om huruvida armarna är lämpliga landningsställ eller ej. Och parallellt, en känsla av total närvaro när ett rent och okonstlat benknäckarljud spelas upp i slowmotion. Inget utrymme för frågetecken – jag är nu en siffra i olycksstatistiken.

FAS 1: ADRENALINDOPAD FÖRNEKELSE
En varm kväll i slutet av maj blir jag sittandes i skogsbrynet, smått illamående av chock och adrenalin, med tom blick och armen varsamt placerad mot kroppen för att slippa se handens subtila felvinkel. Medan min sambo cyklat iväg med andan i halsen för att hämta bilen passerar tankarna likt en vårflod i huvudet: ”Hur snabbt läker ben nu igen?”, ”Några veckor utan cykling är ju lugnt” och ”Visst finns det plastgips en kan bada med?”

FAS 2: MORFINBLANDAD ACCEPTANS
Väl på sjukhuset meddelas ”Distal radiusfraktur” och behov av operation. I takt med värktabletternas verkan ersätts de adrenalinstinna tankarna av ett syntetiskt lugn. ”Det blir nog ingen mer cykling i sommar”, ”Skönt med lugna promenader och podcasts” och ”Nu kan jag ta upp löpningen igen.” Två veckor senare lappas och lagas hand- leden med en metallplatta i titan (ingår i ”standard build kit”, reds. anm.), och evig tacksamhet till sjukvården uppstår. Väl hemma säljer jag utförscykeln, i en naiv tanke om att jag nog ska lugna mig lite.

FAS 3: FÖRNEDRANDE FANTOMKÄNSLOR
Redan två veckor efter operation packas hand- leden upp, och den ännu oläkta grönsaken ser dagens ljus. Avsaknaden av vikten från gipset framkallar nu omvända fantomkänslor i armen. Min hjärna tror att armen är lätt som bomull, och ibland är den helt borta. Fast jag ser den. Mötande promenadmänniskor kastar bekymrade blickar när jag famlar efter armen eller staplar till i den svindel som uppstår när armen plötsligt går upp i rök. Jag kan inte träna, laga mat eller duscha på ett värdigt sätt, men jag kan lyssna på podcasts med en arm. Livet leker.

FAS 4: REN OCH SKÄR ABSTINENS
Åtta veckor efter kraschen räknas handleden som läkt. En milstolpe som möjliggör löpträning och viss belastning. Hurra! Men plötsligt slås även dörren till cykelvärlden upp på vid gavel. Lite för tidigt. Hjärnan aktiverar den avprogrammerade cykel- nörden, och det Instagram-flöde jag följt med utifrån-perspektiv träffar nu rakt i hjärtat. Saknaden är enorm. Det sprutar mil på Strava, och vanligtvis civila människor har sprungit och okynnesköpt sig en mountainbike. Jag konsumerar digital cykling likt en missbrukare – botten nås när jag följer en livestream av P14-klassen i MTB-SM likt en OS-final.

FAS 5: BLÅÖGD ÖVERPEPP
Men så, i början av augusti, kravlar jag mig bokstavligen upp på cykeln igen. Har du testat att kliva upp på en cykel utan att belasta handleden? Vänligen prova hemma. Mina första 35 minuter av grusrull är lika njutbara som en dag i valfritt stigparadis. Tio dagar senare kör jag fem mil på Hemmavasan. Bakslaget kommer som ett brev på posten, och för första gången har jag rejält ont. Såklart. Jag slickar såren, och tiden går. Premiären på stig blir ingen fartfylld historia. Men själen ler, och jag ser nu klarare på varför jag älskar den här sporten. Cykelglädjen rusar likt koffein genom blodet med nyvunnen fart.

PS. I går beställde jag en ny utförscykel. Peppen är total. DS.

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”


Krönika: Om jag får travestera Shakespeare skulle jag vilja skriva: ”Att äga eller vara ägd, det är frågan. Månn’ ädlare att dra ner något på sin konsumtion och bara köpa det man verkligen behöver?” Alla, eller åtminstone flertalet av mina cyklande vänner, brukar med illa dold skam skämta om att det optimala antalet cyklar är n+1, det vill säga det nuvarande antalet plus en till. Och då kan man givetvis räkna ut att det är fler cyklister än undertecknad som snabbt växer ur sina garage, sina förråd och sina vindar.

Garage förresten – det ska ju vara ett förråd för till exempel en bil eller i bästa fall två. Undertecknads garage bara låtsas vara ett garage. Någon bil har aldrig fått plats. Men däremot en ganska snygg cykelcross med stålram, två landsvägscyklar med kolfiberanorexi, en singlespeed, en mountainbike, en 50-talsracer från Monark, två standardcyklar, en icke komplett Crescent världsmästarcykeln från 1972, en indisk cykel som väger 32 kilo utan pedaler. Dessutom ett oförsvarbart antal hjulset, däck, småblandade växelgrupper och defekta bromsekipage. Till detta hör också osorterade hjälmar i kulörer som ibland är rent förfärliga. Jag kan också räkna upp åtminstone ett dussin cykeltröjor som är så provocerande fula att jag rodnar när jag skriver detta.

Min fru brukar påpeka det närmast bisarra, och stötande, i min samlarmani. Inte minst när jag tillbringat några timmar med att leta efter någon cykelpryl som hamnat i någon låda i det kaotiska garaget.

– Du har blivit prylförvaltare åt dig själv, säger hon med illa dold sarkasm. Du äger inte prylarna. Prylarna äger dig.

Och ja. Jag känner mig emellanåt ägd.

Jag har räknat lite på hur cykelprylarna inkräktar på mitt liv och därmed hindrar mig från det som initialt gjorde att jag köpte prylen i fråga: det faktum att jag är cyklist och vill cykla mer. Jag har kommit fram till att antalet timmar jag letar efter prylar stiger exponentiellt med antalet prylar jag äger. Jag har passerat gränsen för total kollaps. Jag ägnar således en orimlig andel av min vakna tid till att leta, sortera, förvalta, tvätta och oroa mig för var jag lagt eller slarvat bort – eller till vem jag lånat ut – mina cykelprylar.

Och detta med många prylar är ett problem som inte enbart inskränker sig till undertecknad och till lokal trängsel i prylförråden. I och med att jag knappast är ensam om detta habegär och denna överkonsumtion innebär det också att planeten håller på att gå under.

Verbet ”äga” något eller rent av någon har för övrigt upplevt en betydelseförskjutning under de senaste decennierna. När människor i dag säger ”äga”, ”äger” eller ”ägd” betyder det allt som oftast inte bara innehav eller äganderätt. Verbet kan lika gärna betyda ”vinna över” eller ”förnedra”. Det är ganska intressant även ur ett icke semantiskt perspektiv. Och det är här jag, och förmodligen många av er som läser detta, befinner sig. Farligt nära Armageddon både interiört och exteriört.

Därför känns det tryggt att veta att det faktiskt finns en zenbuddistisk sekt, lustigt nog inte speciellt långt från Shimanos högkvarter i Osaka, som i reaktion mot den globala överkonsumtionen bara tillåter att man äger fem cykelprylar. Detta resulterar i att dessa munkar endast äger en enda cykel. Ett par cykelbyxor. En tröja. En flaska. Och en liten, liten burk chamoiskräm. Äger man fler saker än dessa distraherar detta ägaren och inverkar negativt på cyklingen, meditationen och därmed resan till Nirvana.

Och det är med detta i åtanke jag vill uppmana dig som läser detta att ta lärdom. Äg inte fler prylar än du har nytta och glädje av. Se till att prylarna inte äger dig. Och den där gamla formeln n+1 stämmer givetvis inte. Det optimala antalet prylar, för en modern homo sapiens i ett kapitalistiskt system är snarare n–1.

___________

Niclas Sjögren är redaktionens största loser just när det gäller att äga få prylar. Hans patologiska ovilja att skiljas från saker omfattar allt från rostiga ekrar till slangar som ska lagas.

För kul för att vara sjuk

För kul för att vara sjuk


En kvalificerad gissning är att ni som läser detta vet vad en ”mancold” är. Lika många känner kanske inte till motsatsen: ”låtsasfrisk”. Min mamma brukade använda det uttrycket när jag varit hemma från skolan på grund av sjukdom och jag senare på eftermiddagen ville ut och leka med kompisar.

Det här var på 1970-talet. Vi var ett gäng ungar som härjade som en flock apor bland mexitegelvillorna i området. Och min mamma var en mycket förstående mor. Hon förstod att smågrabbar som på morgonen hade rejäl feber ändå kunde känna sig så friska på eftermiddagen, när alla slutat skolan, att de omöjligt kunde ligga kvar i sängen. Låtsasfrisk alltså.

Ni vet hur det är. Sjukligheten ökar exponentiellt med hur trist något du borde göra är. Och vice versa. Ser du framför dig att hänga med din chef på ett budgetmöte kanske killförkylningen känns lite intensivare än om du blivit inbjuden till att kolla en bergsetapp på Tour de France från helikopter. Ungefär. Om något riktigt roligt lockar är det svårt att ligga hemma och vara sjuk. Då blir man gärna lite låtsasfrisk.

I dag är jag 55 och min mamma finns inte längre – men jag spelar ändå låtsasfrisk ibland. I idrottssammanhang är det en riktigt usel idé att inte vara hemma och vara sjuk när en är sjuk. En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk. Det var på premiärupplagan av cykeltävlingen Gran fondo Stockholm 2013 – en tävling som tyvärr inte längre genomförs.

En god vän till mig hade fixat ihop ett rätt skönt gubbgrabbgäng. Några bra cyklister, några inte lika erfarna – men alla sköna lirare. Nämnda kompis hade även fixat sponsring. Upplägget var episkt seriöst. Vi hade svinlyxig outfit. Både hjälmar och kläder hade tagits fram och designats för oss. Kläderna var stylish i orange och vitt, hjälmarna i samma design. Vi såg proffsigare ut än proffs. Hypen var enorm.

Jag tillhörde de mer erfarna och skulle liksom hjälpa till att peppa de som inte var så vana. Ansvaret liksom. Kvällen före känner jag mig jävligt risig. Ni vet känslan, det sticker och svider i halsen när man sväljer. Kollar tempen: 38,5° C. Aj, aj. Hade detta varit inför det där budgetmötet jag nämnde tidigare i denna text vet ju både ni och jag att jag messat chefen snabbare än hen kan säga ”sjukskriven”. Men nu väntade i stället riktigt fin cykling med riktigt fina människor.

På morgonen före loppet tar jag tempen igen. 38,4°. Ja, men då så. Jag tänker bort det där sticket i halsen och att det yrslar när jag reser mig hastigt. Febern är ju på väg ner. Kort sagt: jag är låtsasfrisk.

Efter sex mil håller jag på att ramla av cykeln. Jag är föga förvånande svagast i vårt gäng och det svartnar för ögonen. Jag bryter. Följande fyra veckor tillbringar jag med tre på varandra följande antibiotikakurer. Jag har lunginflammation, öroninflammation och urinvägsinfektion. Jag kan inte ens låtsas att jag är frisk.

Jag borde lärt mig. Men när jag skriver detta har jag åter cyklat låtsasfrisk. Jag åkte ner till Mallorca för att fixa lite med ett hus som jag låter renovera. Fixet med huset kan väl denna gång i viss mån ses som ett svepskäl. Viktigast var att jag skulle starta säsongen med lite kvalitetscykling.

”En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk.”

En av hantverkarna som jobbar på huset heter Xisco och är svinskön. Inte bara socialt begåvad och kul, han är dessutom gammal elitcyklist och vi har länge snackat om att trampa ihop. Han ringer mig på fredagskvällen och undrar om jag ska med på en tretimmarstur, inklusive fika, på lördag förmiddag. Vi har ju snackat länge om att cykla ihop och nu är det alltså äntligen dags.

Jag har ont i halsen och bihålorna. Jag snorar och jag hostar. Men ni som läst så här långt vet numera vad låtsasfrisk är. Jag låtsas alltså att jag är frisk och tackar således ja. Och för att göra en lång historia kort: denna krönika skrivs två dagar efter cykelturen, sängliggandes. Absolut inte låtsasfrisk, men desto mer mancold.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske allra ynkligaste när det gäller att vara sjuk. Han hävdar bland annat att han har 35,9 i normaltemp.