Keirin – Världens snyggaste cykelsport

Keirin – Världens snyggaste cykelsport


För att vara en riktig mästare inom japansk keirin räcker det inte med att vinna. Man måste göra det snyggt också.

Cyklingens alla subkulturer och avgreningar kan vara smått häpnadsväckande, men också lite förbryllande. En av de kanske minst kända, i alla fall utanför Japan, är keirin, en form av velodromcykling som föddes 1948.

Men det är mer än bara en tävlingsform, för när cyklisterna inte tävlar bor de – nästan som munkar – i avskildhet. Tävlingarna påminner mest om trav där publiken satsar pengar på vem som ska vinna. Keirin utövas på 47 olika velodromer i Japan och pengarna som omsätts på spelandet uppgår till miljardbelopp varje år.

Som ung cykelentusiast blev fotografen Narayan Mahon fascinerad av sporten när han hittade bilder på den i gamla cykeltidningar. Han fängslades av parallellerna mellan cyklisternas livsstil och samurajernas.  Nyligen fick han chansen att besöka ön och förverkliga drömmen om att fotografera och uppleva den närmast meditativa stämningen på skolan och det paradoxala lugnet mellan kaoset på tävlingarna.  

– Keirin är så olikt all annan form av cykeltävling. Cyklisterna är så uppslukade och det är så otroligt strikta regler. Det är så rent och ärofullt, säger Narayan Mahon.

Vi låter här Mahons bilder illustrera Bicyclings skribent Dan Cuerdons reportage från 1992 – han var den förste amerikanske journalist som överhuvudtaget blev insläppt på en keirinskola, en skola man måste ta examen ifrån innan man får tillåtelse att börja tävla i sporten.

Keirin påminner inte så lite från trav, eller andra hästrelaterade tävlingar, men här spelar man på cyklisterna, istället för hästarna.

Shaun Wallace, som har en silvermedalj i VM i bancykling i bagaget, ligger sju meter ovanför mig när vi rullar in i den branta velodromkurvan. Han släpper ifrån sig ett vrål när han accelererar för att sen korsa mitt framhjul. Exakt hur nära han passerar mig vet jag inte, för jag blinkar till i ren skräck.

För att öka min ångest dyker den forne sprintmästaren Michael Heubners 100 kilo tunga gestalt upp på min vänstra sida från ingenstans. Även han korsar mitt hjul. Ett halvt hjärtslag senare blir jag omkörd av ytterligare en cyklist som vill hinna ifatt resten, sprintlegenden och OS-medaljören Nelson Vails.

Allt detta tar blott några sekunder. Men för mig så ter sig tiden som en evighet där allt rör sig nästan som ruta för ruta. På det där speciella slowmotion-sättet som är reserverat för idrottare och de som precis tror att de ska dö. Jag är inte säker på vilket fack jag tillhör, för även om det här är en sport är jag fullkomligt livrädd.

Trion droppar mig och bränner loss över mållinjen. Jag kan inte se vem som vinner, för min syn är dimmig av ansträngningen och jag känner smaken av mina egna lungor.

Det här är bara en uppvärmning på Nihon Keirin Gekko (Japan Keirin School). På velodromen rullar i dag åtta av väldens bästa bancyklister och en överansträngd amerikansk journalist.

Ser du axelskydden?

Keirin är en vadslagningssport som egentligen är nära besläktad med trav. Första eventet hölls på en travbana 1948. I dag har det växt och finns på 47 velodromer runt om i Japan. Keirincyklisten Koichi Nakano gav sporten lite internationell uppmärksamhet på 70- och 80 talet när han vann tio internationella sprintmästerskap i rad. Han fick även titeln ”kejsaren av sprint”.   

Sporten må heta keirin, men om spelet har ett namn är det pengar. Det är därför cyklister som Vails, Huebner, Wallace och några till är här. Även om de skulle komma sist i varenda tävling är de garanterade en kvarts miljon kronor för två månaders arbete. Nu kommer de här killarna knappast komma sist, utan göra betydligt bättre ifrån sig och säkerligen få ihop mellan en halv och en miljon var.

Man hittar japans keirinskola vilandes på en bergstopp utanför Shuzenji, en stad två timmars tågresa söder om Tokyo. Där möts man av en bevakad grind. Bortom porten finns sovsalar, klassrum, ett gym, en byggnad full med rollers för vinterträning, två tortyrlika backrundor, ett testlabb, en cykelaffär och tre allvädersvelodromer i världsklass.

Just när vi är här finns det ungefär 90 studenter på skolan, alla mellan åldrarna 18 och 23. Efter tio månaders indoktrinering och träning är de redo att ta sig an tävlingarna. De bästa kan tjäna närmare fem miljoner kronor per år. Även om det är lite jämfört med andra sporter är det mycket för att vara cykling, och de flesta som tar examen kan tävla i närmare 20 år.

Vår dag börjar i klassrummet. Instruktören pratar japanska som sen översätts till engelska, franska, tyska och italienska. Resultatet är minst sagt en röra, men det gör inte så mycket för det mesta är egentligen bara allmänt snack om hur keirin är organiserat och hur pengarna från spelverksamheten används för att finansiera sjukhus, skolor och vägar. 

Vails, kallad ”Nelly”, sitter bredvid mig och förklarar hur det verkligen ligger till samtidigt som han pekar på sin skolbok, så att det ser ut som om han diskuterar de finare nyanserna i någon ekonomisk teori.

– Jag gjorde bra ifrån mig första året, men skitdåligt förra, så man kan säga att min tid här är villkorlig just nu. Jag tror bara de ville ha tillbaka mig för att jag missade bronset på VM med en däcksbredd och betedde mig proffsigt trots att jag inte gjorde så bra ifrån mig. Men jag måste bättra mig, 60 procent av min årsinkomst kommer härifrån.

Löpning ingår i det gedigna träningsprogrammet

Britten Wallace gör sitt första år här. Som 30-åring har han chansen att tjäna flera miljoner, så han gör sitt bästa för att hålla sig kvar. Med sina 35 år är belgaren Michel Vaarten åldermannen i det internationella sällskapet. Han gör sitt elfte år på cirkusen och har hittills plockat hem 56 vinster. Efter att ha gått på samma lektioner i tio år måste han vara ordentligt uttråkad, men är han det så döljer han det väl.

De som lyckas ta examen kommer att vara isolerade fyra dagar per vecka de kommande sju tävlingsveckorna. Tävlingsledningen tror att det förhindrar att ”onda element” kan påverka cyklisterna, som annars kanske kan få för sig fuska och ”fixa” tävlingarna. (Av någon anledning räknas inte de tre övriga veckodagarna.)

Alla keirinvelodromer har kameror som registrerar varenda millimeter och sekund på tävlingarna, allt för att minimera frågetecken. I klassrummen är dessa filmer nyttiga verktyg. Hur mycket kommer man undan med? För keirin har ett rykte om sig att vara ganska hårt, med armbågande och knuffande för att hitta rätt positioner bakom farthållaren.

– Det här – allvarlig varning, säger läraren och pekar på en cyklist som tvingat en annan cyklist av banan. En allvarlig varning kostar en cyklist en tredjedel av hans prispengar för just den tävlingen i böter. En vanlig varning kostar bara en femtondel. Om man orsakar en krasch eller något annat som påverkar tävlingen mycket leder det till diskvalificering och att alla prispengar går upp i rök. Så taktiken ligger i att hitta balansen mellan varning eller ett hårdare straff. Att förlora lite är ju ändå värt mycket mer än att förlora allt. Det rätta draget kan leda till att du tjänar 10 000 mer på några dagar – fel drag kan göra att du förlora allt. 

Efter lunch ger vi oss ut på banorna igen. Banorna är täckta med vad som mest påminner om tartan, det underlag som ofta finns på löparbanor och som ger fäste i alla väder, även när det regnar, vilket det gör i dag. Det tar mig några varv innan jag helt litar på greppet i de lutande kurvorna. Men jag resonerar som så att om en jätte som Huebner inte halkar av, då borde greppet hålla även för mig.

Jag kör på en lånad 57 cm velodromcykel från Nagawana med 165 milimeters-vevarmar och pyttesmå clips i vilka jag lyckats trycka in mina stora skor. Det är ingen perfekt kombination, men det är sällan man som journalist kan välja.  

Efter att ha rullat på banan i 15 minuter kommer två motorcyklar ut. Efter två minuter ligger vi alla i linje bakom. Jag har spenderat minimalt med tid på en velodrom och på bromslösa fixies, och jag har svårt att haka på. Det tar flera varv innan jag hamnar rätt och ligger bra till i gruppen.

Hastigheten ökar långsamt fram till dess att motorcyklarna lämnar banan, och här är vi tillbaka till början av denna historia. Men allt det där var egentligen bara uppvärmning, det har inte varit någon kontakt mellan åkarna och inga priser har delats ut. Men det räckte gott för att skrämma skiten ur mig. När vi sedan kollar startlistorna för dagens provträningar hittar jag inte mitt namn, föga förvånande.

Keirin har en rigid struktur och form. Varje heat har nio tävlande. Alla har var sitt nummer tillsammans med matchande tröja och hjälmskydd. Traditionen bjuder att nummer ett är vit, två är svart och tre röd, det här är favoriterna. Resterande nummer och färgkombinationer vittnar om vilka åkare som är nya och vilka som är rena chansningar att spela på.

Tillbaka till träningen. Nio cyklister placerar sig i nummerordning utanför byggnaden och bugar inför instruktören innan de hoppar på sina cyklar. Sen rullar de runt på banan med exakt två cyklars mellanrum. Det här kallas för presentation, och syftet är att de som satsar pengar på loppet ska kunna utvärdera sina alternativ. Sen rullar man ut en hjulställning på banan där cyklisterna fixerar sina bakhjul. Cyklisterna bugar åt startaren, hoppar på sina cyklar och trycker in fötterna i pedalkorgarna.  

Trettio meter längre fram står en ensam cyklist i en onumrerad lila tröja och ett hjälmskydd med orangea ränder. Startpistolen smäller av och cyklarna släpps fria. Efter ett varv ligger alla och jagar placering bakom farthållaren. Rejset är 2 000 meter, eller fem varv på den 400 meter långa banan. De första 1 000 meterna måste cyklisterna hålla sig bakom farthållaren. Målet är att få en bra placering inför den sista halvan av rejset utan att ta kål på sig själv, utan i stället spara lite krafter för slutet.

Det finns tre typer av keirincyklister, eller stilar. Den första och mest högaktade är senko, en cyklist stark nog att leda hela sista varvet för att sen ta hem segern. Näst efter honom hittar vi makuri som gör ett kraftfullt drag i sista kurvan och vinner. Sist hittar vi oikomi, som spurtar på sista rakan och spurtar om ledaren precis på mållinjen. För den som inte är bekant med keirin kan tävlingstaktiken framstå lika sublim som en japansk trädgård. För den som förstår är det mer likt schack.  

Klockan ringer, Huebner har nu rört sig fram mot täten, går om till höger och plockar hem vinsten i makuristil. Efter tävlingarna blir det filmgenomgång och instruktörerna bjuder på värdefull feedback. Men vem, om någon, kan berätta för världens bästa velodromcyklister hur de ska cykla bättre? Katsuaki Matsumoto är den keirincyklist som har flest vinster i bagaget. Inte mindre än 1 341 för att vara exakt. Matsumoto-san är keirins motsvarighet till Eddy Merckx. 

”Huebner-san!” hojtar tränaren och kritiserar sen tysken för att han inte täppte till en lucka som han borde. Det är här keirin skiljer sig från en vanlig cykeltävling. Det räcker inte med att vinna för att behaga Matsumoto-san. Man måste ha gjort det nästan över sin förmåga – och snyggt.

Våra studier avslutas med ett tredelat examensprov. Ett skriftligt prov, en intervju och ett hastighetsprov. Den förstnämnda är lika formell som lektionerna, intervjun är en muntlig version av det skriftliga. Än så länge klarar jag mig med högsta betyg.

Träning på rullar

Hastighetsprovet är en helt annan historia. Först ska man köra en stående kilometer, eller killermeter, som den kallas. Gränsen för att godkännas går vid 1.20 minuter, och alla klarar sig. Snabbast är Wallace på tiden 1.06. Sen är det 200 meter i flygande fart. Gränsen går vid 13.3 sekunder. Ingen behöver mer än 12.

När det är dags för min tur så vinkar Matsumoto-​san och pockar på min uppmärksamhet. Jag cyklar över och han lastar genast min cykel på sin bil. Sen kör han oss på smal väg, och parkerar. Vägen framför oss är helt platt i 120 meter och övergår sen i vad som mest liknar en vägg. 35 grader i 80 meter upp till en platå.  

Matsumoto-san lossar av min cykel. Ger mig min hjälm och säger att de japanska cyklisterna gör sträckan tio gånger på två timmar. Sen säger han: –Försök du.

När en cykellegend ger dig en privatlektion ställer man inte några frågor, man bara cyklar. Jag kör några varv på den platta delen för att få i gång benen och sen satsar jag. Efter 100 meter brinner det i mina lungor, men innan jag hinner justera farten är väggen där. 20 meter upp har jag två val, att bara trycka på med de 165 millimeter korta vevarmarna och 53×19-utväxlingen eller krascha och glida ner mot botten i förödmjukelse. Jag trycker på.

Man skulle kunna tro att man når någon form av upplysning, får någon insikt, på de tio sista metrarna på denna best till backe, men om det är så är det något jag missar. Väl på toppen sväljer jag nästan min tunga när jag försöker fylla lungorna med luft. När min sikt klarnat så ser jag Matsumoto-san gestikulera åt mig från botten att återvända ner. Jag rullar några varv på platån och funderar över mitt öde. När jag slutligen vänder tillbaka ner över kanten inser jag mitt misstag. Cykeln har inga bromsar, och när det är så här brant är det helt omöjligt att trycka bakåt på pedalerna. Upplysningen kommer helt enkelt till mig på vägen ner, för jag har inget annat val än att slappna av och låta mina ben spinna loss, snabbare än jag trodde var möjligt, slappna av och styra cykeln rätt. Slappna av – eller förvandlas till en knallröd mänsklig kritbit, redo att måla asfalten. Det är 80 meter av evighet. På botten hoppar jag av cykeln och försöker dölja skakandet i mina ben. 

 “Väldigt bra” säger Matsumoto-san. Jag kommer inte få nån examen från keirinskolan, men dessa ord bär jag med mig resten av livet, och det är alltid något.