Trafikverket kastar in handduken och struntar i cykling

Trafikverket kastar in handduken och struntar i cykling


Svenska Cykelstäder, Svensk Cykling och Cykelfrämjandet sparar inte på krutet när de nu gemensamt yttrar sig om Trafikverkets förslag. De menar att Sverige med Trafikverkets förslag till infrastruktursatsningar 2022-2037 nu kastar in handduken.

”Ju fler som väljer cykel i stället för bil, desto bättre är det för klimatet, folkhälsan och för minskad trängsel i trafiken. Under 2020 har cyklandet glädjande nog ökat kraftigt, inte bara i Sverige utan i flera länder i Europa. Stora städer som London och Paris har gjort stora satsningar på att öka cyklingen – för att undvika trängsel under coronapandemin och nå klimatmålen.

Inriktningsunderlaget från Trafikverkets för transportinfrastrukturen under åren 2022-2037 presenterades i höstas och är nu ute på remiss. I dagarna har Sveriges cykelorganisationer lämnat svar på remissen till regeringen. Underlaget lägger grunden för den infrastrukturproposition som regeringen ska lägga under våren. Därmed sätter den också förutsättningarna för att nå målet om minskade utsläpp från transporter med 70 procent till 2030. I våra svar kommer vi med konkreta förslag för att öka cyklingen i Sverige.

– Tyvärr kastar Trafikverket in handduken när det gäller att nå målet om ett transporteffektivt samhälle. De menar att vägtrafiken är så stor så det är inte någon idé att försöka minska den och få människor att välja att åka kollektivt, gå eller cykla. Ett cirkelresonemang som är anmärkningsvärt, säger Klas Elm, vd för Svensk Cykling.

– Våra medlemskommuner och regioner är beredda att anta utmaningen för att nå målen för transportsektorn. Våra medlemmars egna beräkningar visar att potentialen för att öka cyklingen snabbt är mycket större än vad Trafikverket tror. Men vi måste få bättre förutsättningar, säger Moa Rasmusson, ordförande för Svenska Cykelstäder. 

–  Ska vi klara klimatmålet behöver fler välja att cykla oftare. Då krävs mer pengar till cykelsatsningar och ett moderniserat regelverk. Med rätt förutsättningar kan Sverige ta på sig ledartröjan när det gäller cykling i Europa, säger Isabella Thöger, verksamhetschef för Cykelfrämjandet. 

Vi föreslår gemensamt tre åtgärder som är särskilt viktiga för att det ska bli enklare och billigare att skapa ett trafiksystem där fler personer oftare väljer cykeln.

Möjliggör statliga medel till steg 1- och 2-åtgärder. Vi föreslår att Trafikverket ska ges möjlighet att initiera, medverka och finansiera steg 1 och steg 2-åtgärder, det vill säga åtgärder för att påverka transportvalet och optimera transportsystemen. För att åstadkomma det måste Trafikverkets uppdrag och direktiv förändras. Regeringen måste också avsätta medel för detta arbete. 

Ändra väglagen och anläggningslagen. Vi föreslår att regeringen förändrar väglagen och anläggningslagen så att cykelvägar kan byggas där de gör bäst nytta. Idag sätter dessa lagar käppar i hjulet för statligt finansierade cykelvägar. Lagarna är omoderna och tar inte hänsyn till cykelns särskilda möjligheter och behov som ett eget transportslag. En modern lagstiftning är ett måste för att skapa hållbara transportsystem.

Avsätt mer pengar till cykel. Vi föreslår att de statliga investeringarna i cykelinfrastruktur utökas och att länsplanerna får en större del av de statliga investeringarna. Tio procent av svenskarna cyklar – men cykel får bara en procent av pengarna. Vi föreslår att minst tio procent av de statliga medlen i den nya nationella planen öronmärks för cykelinvesteringar”

Hela yttrandet från Svensk Cykling

Hela yttrandet från Svenska Cykelstäder

Ledarkrönika på temat:

Coronapandemi och klimatkris – Sverige sover bort chansen till en grön omställning

Det ser mörkt ut för cyklar på SJs tåg

Det ser mörkt ut för cyklar på SJs tåg


EUs nya och så gott som klara resenärsdirektiv kommer innebära ökade möjligheter till att ta med cykeln på tåg i EUs medlemsländer. Att ta med cykel på tåg (och i kollektivtrafik) är dessutom redan en självklarhet i flera EU-länder (samt Schweiz). Men i Sverige går det i princip inte att ta med cykeln alls just nu på statsägda SJs tåg. Varför är det så – och vad kommer det nya resenärsdirektivet att innebära för svenska cyklister?

Börjar vi med att fråga infrastrukturministern Tomas Eneroth så hänvisar han dels till att beslutet ligger hos de regionala kollektivtrafikmyndigheterna, dels att EUs nya tågpassagerarförordning gör att tågföretagen är skyldiga att bereda plats för cyklar i samband med att nya tåg köps in.

– På grund av säkerhets- eller kapacitetsskäl kan det komma att finnas vissa begränsningar vid vissa linjer eller stationer, men detta är ett bra och efterlängtat steg i rätt riktning. Det måste bli enklare för folk att resa med cykel helt enkelt, svarar Tomas Eneroth i ett mejl.

Öppet för cyklar i Holland

Regeringen själva varken har eller kommer att göra något för att underlätta för cyklar på tåg, trots att man alltså menar att det måste bli enklare.

Stephen Ray på SJs presstjänst säger att man inte kan planera för ett beslut som inte har tagits, men att man är redo för anpassningar när väl tiden är mogen.

Det som förvånar mig när det gäller motståndet i denna fråga är att den, till skillnad från en 1,5-meterslag, inte är politiskt känslig.

I dagsläget har SJ alltså ingen som helst plan för hur detta ska lösas. Man har inte heller gjort något för att själva vara agenter i frågan. Grundorsaken är att man inte alls ser behovet av att transportera cyklar på tågen.

– Utrymmet ombord är som bekant begränsat, och då har SJ som ett helt biljettintäktsfinansierat tågbolag prioriterat människorna först – vilket också är vårt uppdrag som person- trafikoperatör. Historiskt har också alla kundundersökningar SJ gjort visat att efterfrågan på cykelplatser varit extremt låg, säger Stephen Ray.

Att kunna ta med sin cykel på tåget är verklighet i Tyskland, Frankrike, Danmark, Nederländerna och Schweiz. I Sverige erbjuder bland andra Pågatåg, Öresundståg och Västtåg den möjligheten. Men såväl möjligheten och behovet upphör alltså mystiskt nog när det kommer till SJ, något som är lite svårt att greppa med ren logik. Varken SJ eller regeringen ser alltså detta som sitt ansvar, men nu kan de i stället bli tvingade till en förändring genom det nya EU-direktivet.

Inga problem utomlands, men i sverige är det stopp!

Jag reflekterade lite kring detta när jag nyligen satt i vagn 7 på ett annars väldigt tomt tåg mellan Göteborg och Stockholm. Där slog det mig att förutom SJs brist på vilja lider företaget nog även av brist på fantasi. Lösningar för cyklar på tåg handlar ju inte om att offra vagnar eller en mängd sittplatser. Två krokar i taket i redan befintligt bagageutrymme i nämnda vagn 7 hade räckt långt som en början. Sedan kan man alltid ha klausuler som ”i mån av plats och gäller inte alla avgångar”.

En lösning av många…

Visst är mitt antagande både tendentiöst och önskestyrt men jag har sett för många bra lösningar runt om i Europa för att inte tro att detta skulle vara möjligt – även i Sverige. ”They say I ́m a dreamer …”

Det som förvånar mig när det gäller motståndet i denna fråga är att den, till skillnad från en 1,5-meterslag, inte är politiskt känslig. Det finns ju ingen bil-, fika- eller tåglobby som på något sätt motsätter sig att vi kan ta med oss våra cyklar på tåg även i Sverige.

Cyklar på tåg i Schweiz

Nu kanske det till slut blir ett EU-direktiv som öppnar dörrarna för cyklisterna, men ur ett symboliskt perspektiv är det tråkigt att Sverige är sämst i klassen på denna arena.

Vi ska även komma ihåg att resenärsdirektivet inte kommer kräva förändringar på den befintliga tågflottan, utan att det bara gäller när man bygger om eller köper in nya tåg. Om man tittar på X2000, ett tåg som varit i drift i 30 år och som i skrivande stund genomgår sin andra renovering sedan lanseringen, innebär detta att nästa chans kan ligga mer än tio år bort i tiden.

Framtiden för cyklar på fler svenska tåg ser alltså allt mer ut som en hägring i öknen.

En lag för säkrare omkörningar? Glöm det!

En lag för säkrare omkörningar? Glöm det!


Många cyklister, inklusive jag själv, vittnar om en otrygg och allt mer hotfull trafikmiljö. En miljö där många bilister kör om utan vettig marginal och ibland till och med tar sig rätten att läxa upp cyklister med hjälp av sina fordon. Jag är övertygad om att en tydligare lagstiftning kring vad som gäller vid omkörning av cyklister skulle göra situationen på våra vägar bättre och säkrare. En lösning är att göra som i Spanien, Portugal, Tyskland, Frankrike och flera andra länder, där man lagstadgat om en omkörningsmarginal på minst 1,5 meter.

Så här lyder lagen i Sverige i dag:
33 § Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om.

Problemet med den här lagformuleringen är att vad som menas med “betryggande avstånd” inte är definierat. Situationen blir alltså helt beroende av en subjektiv bedömning från den omkörande bilisten. Det är ungefär lika luddigt som om vi hade haft en lag som reglerar hastigheten på våra vägar med formuleringen: ”Kör så fort det passar givet situationen.”

De senaste åren är det flera som har försökt att driva den här frågan i Sverige. Förutom några initiativ från cykelbranschen står den med som en punkt i intresseorganisationen Svensk Cyklings politiska manifest ”Lagstadga om avstånd för motorfordon vid omkörning av cyklister till minst 1,5 meter.”

Vissa länder har till och med träffsäkra slogans i kombination med vettigare lagar

Förslaget har även lagts fram som motioner i riksdagen i flera olika omgångar. Senast var det Liberalernas Nina Lundström som tyckte att det var dags för en tydligare lagstiftning i frågan. Svaret från regeringen och infrastrukturministern Tomas Eneroth var att det saknas beredningsunderlag för ett sådant förslag, vilket betyder att frågan inte har utretts. Problemet är att han svarade exakt samma sak på liknande motioner 2018. Därför ställde jag frågan till Tomas Eneroth om varför det inte tas något initiativ till att utreda detta och skapa det nödvändiga beredningsunderlaget. Förslagsvis skulle man ju kunna ge uppdraget till nyinrättade Cykelcentrum på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI. Jag ville även veta hur infrastrukturministern själv ställer sig till frågan om en 1,5-meterslag för passering av cyklister på våra vägar? 

– Det finns i nuläget inte stöd för att en ändring av trafikförordningen faktiskt skulle innebära en säkrare trafikmiljö. För att öka regelefterlevnaden ser jag att det behövs mer information, men också att polisen beivrar regelöverträdelser. Det här är frågor som jag tycker är viktiga och som jag kommer fortsätta att arbeta med, svarar Tomas Eneroth på mina frågor.

Jag är inte nöjd med det svaret. Det är både diffust och tandlöst. Inom ramen för den nationella cykelstrategin säger regeringen att man arbetar för ökad och säker cykling. Trots en mängd möjligheter att svara på frågan hur det ska göras uteblir både svaren och de konkreta förslagen. Det enda man lyfter är den nyinrättade ”Cykelgatan”, vilket innebär att kommuner kan reglera gator som cykelgator där cyklister har ett visst företräde framför motorfordon. Syftet, att främja cykling och på sikt få fler att börja cykla, är inte dåligt i sig. Men det behövs mycket mer än en ny skylt (som det förövrigt tog mer än åtta år att utforma) för att göra landets vägar och gator säkrare för svenska cyklister.  

Så svårt är det inte…

Min tolkning är att regeringen helt enkelt inte verkar se problemet och att man då inte är öppen för lösningar. Jag skulle även gissa att det är enklare för Tomas Eneroth att bara säga att han bryr sig om cyklisters säkerhet och komma med tomma ord om att han ska jobba med detta, utan att egentligen behöva göra något alls. Jag vill inte sprida politikerförakt, men man kan inte påstå att man jobbar för en fråga om man konsekvent och i flera år duckar för lösningar utan att komma med några som helst egna förslag. Då blir det bara tomma ord som inte förpliktigar till att ta några som helst obekväma beslut. Och det är inte bara jag som känner viss frustration här.

– När det gäller just 1,5-metersförslaget är det frustrerande att inget händer. Mycket, eller i varje fall något, skulle behöva göras. Regeringen vill jobba med ”säkra omkörningar”. Men det tycker inte jag räcker. Lagen säger redan just det – och det funkar ju inte. Jag tänker snarare att om andra länder kan så borde Sverige också kunna, säger Klas Elm på Svensk Cykling.

På ett plan har jag väldigt svårt att förstå det enorma motståndet i frågan. För just 1,5 meter är en marginal som vi är ganska vana vid i synnerhet nu i dessa coronatider men även i övrigt i trafiken. Våra motorvägar är till exempel byggda så att två vanliga bilar som kör parallellt ska ha exakt 1,5 meters marginal mellan sig om de kör i mitten av sina respektive filer. En kan ju fundera lite på hur det hade sett ut om marginalerna var reducerade till några ynka decimeter.

Jag tror att vägen framåt här delvis är att skapa mer uppmärksamhet i frågan för att på sikt skapa en större politisk enighet. För att skapa opinion och större förståelse för svenska cyklisters situation behöver vi nog tyvärr i större utsträckning både filma och sprida de farliga omkörningar vi är med om, och polisanmäla när det är befogat. Då polisanmälningar med högsta sannolikhet inte kommer leda till något tydliggörs det nämligen att existerande lagstiftning är helt verkningslös.

Tycker du detta är en viktig fråga? Dela gärna artikeln i dina sociala kanaler.

Kärlek börjar med bråk

Kärlek börjar med bråk


Jag är så fasligt kluven. Egentligen är cykling för mig, var den än äger rum, totalt okomplicerat – något av det roligaste man kan göra med kläderna på. I skogen får smilbanden kramp av glädjen som stigen och naturen frammanar. På vägen njuter jag av det meditativa tillstånd som kan uppstå i det skönt monotona nötandet, eller av den helt fantastiska känslan när en grupp cyklister bildar en fungerande klunga i mekaniserad symbios. Till och med en annars riktigt dålig pizzeria kan ju få en Michelinkrog att framstå som tråkig – bara man besöker den under en cykeltur.

Till sin natur är cyklingen enligt mig även en i grunden osjälvisk handling. Jag menar att den i sig inte drabbar någon levande själ negativt – vi tar minimalt med plats, vi låter inte och vi påverkar inte miljön negativt på något sätt. Tvärtom är cykling det absolut mest energieffektiva sättet att transportera sig på, i alla fall så länge vi rör oss på land.

Hade jag fått önska hade jag gärna sluppit diskutera konceptet cykel, precis som att man inte diskuterar konceptet ”att andas”. För jag ser inga uppenbara skäl till varför företeelsen cykling behöver vara så laddad. Ändå hamnar vi där, nästan varenda dag.

Som chefredaktör för Bicycling vill jag ändå tro att det är min roll att på olika vis stå på barrikaderna och försvara oss cyklister, något som få andra gör. Jag gör det för mig och jag gör det för dig. Det kan låta lite gnälligt ibland – men det är egentligen bara förtäckt kärlek.

Just nu går världen igenom en tung period och vi lever omringade av ganska negativa nyheter, något som våra hjärnor bevisligen dessutom är extra bra på att uppmärksamma och gå igång på (clickbaits är ju en succé större än internet). Så det kanske kan vara läge för lite jujutsu på våra egna hjärnor. Vad sägs om att vi som cykelkollektiv blir bättre på att sprida, dela och lajka även det som faktiskt bara är en positiv eller rolig nyhet kring cykling? Även rent konkret – ta med den där nyfikna eller kanske till och med skeptiska vännen på en cykeltur. På sikt kanske kärlek inte alls börjar med bråk, utan bara med cykling.

”Cykling är framtiden”

”Cykling är framtiden”


Det här kommer ju inte som en nyhet för oss cyklister, för vi vet ju redan att så är fallet, eller hur? Men i en framtids-studie som världens största konsultfirma Deloitte släppte tidigare i år var just detta slutsatsen.

De menar att cyklingen kommer få en allt viktigare roll som en lösning på trängseln i alla världens växande städer och bli ett ännu viktigare verktyg för att hantera dålig luft och försämrad folkhälsa.

Deloitte spår att andelen cyklister i många städer runt om i världen kommer fördubblas fram till 2022. Ett av skälen, förutom att många städer inte har något annat val än att hantera den ökade trängsel som tillväxten i våra städer leder till, är en dramatisk tillväxt av tekniska lösningar som elcyklar, lånecyklar och andra urbana lösningar som gagnar cykeln.

Oavsett om det är framtid, dåtid eller nutid så fortsätter vi göra det som är bäst och roligast, att cykla, i synnerhet i våra städer.

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)

Att hylla lathet – och håna motsatsen

Att hylla lathet – och håna motsatsen


Ledare: Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har någon form av lutherskt förhållningssätt till det mesta (förutom kanske just religion), inte minst när det gäller arbetsmoral. Ska man göra en insats för att något ska räknas – då ska det liksom slitas och jobbas!

Men när det kommer till trafiksituationen verkar dock Luther hamna i skamvrån. Ju latare man är desto mer utrymme får man i stadsrummet – och desto mer hyllas man. Att trycka ner en fesig liten gaspedal med tårna får stående ovationer och ihållande fanfarer. Klär man sig i stället i funktionella kläder för att utmana vädrets makter och trampar några mil i sitt anletes svett och – på lutherskt vis – eldar upp sina lår i mjölksyra för att liksom förtjäna sin egen förflyttning … ja, då sätts fanfarblåsarna i karantän och den röda mattan rullas ihop för att kastas ner i en bottenlös brunn.

Även hyllad lathet har sina baksidor

Jag förundras ständigt över att cyklister i Sverige i dag inte bara kritiseras så massivt, utan till och med bespottas och har fått egna epitet i form av diverse skällsord. En pendlande snabbcyklist blir snabbt en lycrabög eller en ”Memil med Tour de France-komplex.” (När hånade vi förresten senast tonåringen som vill vara som Zlatan? Eller har någon någonsin hånat Duplantis tajta utstyrsel?) Hänsynslösa och direkt livsfarliga bilister finns det gott om, men trots det har denna grupp inget samlande skällsord.

Visst kan det vara tvärtom, att det inte är Luther utan Jante som är framme och att reaktionerna egentligen handlar om ren avundsjuka. Men alla är ju faktiskt välkomna in i cyklingens fantastiska värld, för cykling utesluter inte någon.

Bortom denna mer tragikomiska reflektion döljer sig dock större problem. Allt fler cyklister väljer nu bort landsvägscykling av ren rädsla – ett problem som våra makthavare hellre väljer att stoppa huvudet i sanden för än att konfrontera. Den attityden ställer även till det för den omställning vi behöver se i våra framtida städer. Vi har helt enkelt inte plats för hur mycket lathet som helst. Hade Luther levat idag hade jag förresten kunnat svära i kyrkan på att han nog fan hade varit cyklist.

Luther med en klassisk cykelmin, beslutsam och redo för det mesta som kan komma i hans väg, även lata bilister.

BÄST JUST NU
Så gott som alla idrotter har fått sina tävlingssäsonger inställda, undantaget cykelsporten. Mitt i pandemin är cykel en av få sporter som (ur ett globalt perspektiv) har kunnat genomföra sin säsong, om än med fördröjning. I Göteborg såg vi ett fantastiskt SM i MTB, Tour de France och VM i både landsväg och MTB har redan ägt rum och mycket understår under hösten. Det blev en cykelsäsong, trots allt.

Nu får Sverige cykelgator

Nu får Sverige cykelgator


Regeringen ger nu kommuner möjligheten att inrätta så kallade cykelgator där särskilda regler ska gälla. På cykelgator ska motordrivna fordon anpassa hastigheten till cykeltrafiken och maxhastigheten ska vara 30 kilometer i timmen.

Cykelgator lämpar sig exempelvis för täta stadsmiljöer där en ny cykelbana inte får plats.

– Det måste bli smidigare att ta cykeln och jag vill att det ska bli ett transportalternativ för ännu fler. Genom att förbättra och underlätta för cyklande bidrar vi både till en bättre folkhälsa och till ett klimatsmart sätt att resa. Nu ger vi ett nytt verktyg för att kommunerna ska kunna prioritera cykeltrafik, säger infrastrukturminister Tomas Eneroth.

I dag finns det ofta inte utrymme för att bygga cykelbanor eller cykelfält i städernas centrala delar. I stället hänvisas cyklister till att cykla i blandtrafik. På mindre lokalgator kan det bli trångt.

– Cykelgator är tänkt att kunna anges på mindre lokalgator där många cyklar för att tydligare visa att just cykling är ett prioriterat transportsätt på den gatan framför exempelvis motorfordonstrafik, säger Niclas Nilsson, utredare på Transportstyrelsen.

Cykelgata har även fått ett nytt vägmärke som nu snart alltså kan komma att sättas upp i landets städer.

I dagsläget finns inga cykelgator. Det har på sina håll, bland annat i Göteborg, funnits cykelfartsgator, men de har egentligen inte haft något lagligt stöd, som det har bloggats om. Men från och med den 1 december 2020 ska det nu alltså bli möjligt att inrätta cykelgator. Hur det blir i praktiken återstår att se, men nog är det ett steg i rätt riktning.

Detta gäller på en cykelgata:

  • Fordon får inte föras med högre hastighet än 30 kilometer i timmen.
  • Den högsta tillåtna hastigheten märks ut med vägmärke.
  • Fordon får inte parkeras på någon annan plats än särskilt anordnade parkeringsplatser.
  • En förare som kör in på en väg som är cykelgata har väjningsplikt mot fordon på cykelgatan.
  • En förare av ett motordrivet fordon ska anpassa hastigheten till cykeltrafiken.
  • En förare har också väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär den egna kursen när föraren kommer in på en väg från en cykelgata.