Majestätiska berg, slingrande dalar, rikligt med solsken och hisnande panoramautsikt – Schweiz gör en sällan besviken. Ett område som bjuder på ett koncentrat av det mesta och bästa är Valais.
Denna gigantiska dal präglas av hela 45 berg som är högre än 4 000 meter, gamla bergsbyar och storslagen natur. Här finns mer än 2 000 kilometer med cykelvägar och 1 500 kilometer med stigar som passerar vingårdar, dalar och raviner och klättrar uppför branta stigar till bergspass som erbjuder fantastisk panoramautsikt. Tack vare den unika topografin har Valais en mängd olika stigar och leder – här finns verkligen något för alla.
I september kommer hela världens cykelögon vara lite extra riktade mot just Valais, för den 20–27 september kommer städerna Aigle och Martigny husera VM i landsväg. Varför inte passa på att testa rutterna som eliten ska köra redan innan det är dags?
Foto:Valais/Wallis Promotion-David Carlier
Valais har även varit värd för flera av etapperna som körts i Tour de Suisse och Tour de France. De finaste etapperna kan du som amatör enkelt få uppleva genom Valais Cycling Tour. En tour genom Valais som är uppdelad i tio etapper som totalt blir 740 kilometer och 18 500 höjdmeter med 25 fina klättringar. (Det är Tobias Ludvigssons forna stallkamrat i Groupama-FDJ, Steve Morabito – som vuxit upp och bor i Valais – som har varit med och tagit fram rutterna. Så det är definitivt en cykelupplevelse som slår det mesta!)
Det som gör regionen extra bra är den infrastruktur som finns för cyklister. Att få med cykeln på både tåg och bussar är i Schweiz inga konstigheter. Det blir inte sämre av att många liftsystem och linbanor ingår som en naturlig del i transportsystemet. Men Valais bjuder inte bara på fin landsvägscykling utan är även en stor lekplats för mountainbikefantaster. Här har du bland annat chansen att testa på lite av den utmaning som finns i etapploppet Swiss Epic. Loppet har nämligen passerat genom Valais flera gånger.
Foto:Valais/Wallis Promotion-Pascal Gertschen
Är man ute efter stig- snarare än landsvägscykling är Zermatt den självklara destinationen.Denna fina lilla by ligger vid foten avikoniska och majestätiska Matterhorn, men här hittar man även bergen Rothorn och Gornergrat. Alla tre berg binds samman via liftsystemet. Från byns centrum kan man ta det berömda Gornergrattåget hela vägen upp till Gornergrattoppen på 3 089 meter över havet. De markerade mountainbiklederna som ligger utspridda över området låter cyklister ge sig i kast med leder av varierande svårighetsgrad, alltid med en magisk utsikt som fond.
Foto:Valais/Wallis Promotion-Pascal Gertschen
De senaste åren har man satsat hårt på att bygga nya flowtrails. Sunnegga trail är redan en modern klassikersom bjuder på sex kilometer och 500 höjdmeter av flowtrail byggd med schweizisk precision. Förra året tillkom Moos- trail och i sommar ska ytterligare en led stå klar. För den lite mer erfarna är det bara att ta sig an några av de stigar som använts under Enduro World Series. För en mer scenisk upplevelse ska du testa 4 lakes tour. Rutten startar i Blauherd, och passerar sen fyra vackra bergssjöar omgivna av bergmassiv. Grünsee sägs vara den finaste, men alla har ju sin favorit.
Att cykla genom hela Sverige, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, på under 100 timmar har länge varit en svårslagen dröm bland många långdistanscyklister. Men i somras var jakten plötsligt igång på allvar – i brist på andra tävlingar.
Det nya rekordet (eller fastest known time som det även kallas) sattes i slutet av augusti av tävlingscyklisten Richard Larsén. Han avverkade de 205 milen på den imponerande tiden 82 timmar och 15 minuter
Vi är ju vana vid att se dig på mer traditionella landsvägsdistanser och det är första gången du gör något liknande – hur blev det så? – Att cykla hela Sveriges längd på under 100 timmar verkar ha varit en drömgräns ett tag. Många som kört Sverigetempot (se ruta) på samma sträcka har legat på runt 105–110 timmar.
– Simon Gustavsson på Umara (Richards energisponsor, reds. anm.) cyklade genom Sverige helt utan energi för några år sedan, så i år ville han göra ett rekordförsök med energi. Målet var att göra det på under fyra dygn (96 timmar) men det blev 99 timmar. Lite senare lyckades multisportaren Jonas Andersson göra det på 89 timmar. Nästan direkt efter hörde Simon av sig med en plan för hur vi skulle utmana rekordet, och efter lite betänketid var snart allt i rullning och jakten på det svenska rekordet ett faktum.
Vad satte ni för mål och regler initialt? – Vi siktade på sub 84, det kändes realistiskt, för sen börjar varje timme under det kosta väldigt mycket. Jag visste ju att jag är bra på att cykla men att jag troligtvis skulle vara betydligt sämre på att hantera sömnbristen. Sen skulle jag köra supportat men helt utan draghjälp.
Vad hade du för cykel? – Jag körde på min vanliga linjehoj med tempobågar, ingen tempohoj. En tempohoj ställer ju helt andra krav på kroppen. Sitter man för aggressivt vet man inte hur det kan gå. Ett vanligt problem är tydligen att nackmusklerna så småningom lägger av så att man inte kan hålla uppe huvudet. Jonas fick det problemet, så de fick stödtejpa hans huvud med silvertejp – han tappade helt enkelt huvudet.
”Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.”
Vad var det som höll dig i rörelse? – Jag fann så mycket drivkraft i att jag skulle bevisa för mig själv att jag skulle klara det. Ju jävligare det kändes, desto större blev den drivkraften. Tiden i sig är förstås häftig, liksom att vi slog vår egen måltid och att det är den snabbaste tiden som någon kört på. Men det jag är mest stolt över är att jag löste det – trots att det kändes så jävligt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade det.
Sen hade jag ju även en lojalitet mot alla andras engagemang och den tid och de pengar som plöjts ner i projektet. För visst, går man sönder är det en sak, men så länge inte just det händer är det ju bara att köra på.
En viktig bricka i allt blev Simon Gustavsson. Han har gjort så många galna, hårda grejer tidigare och var en fantastisk coach under hela processen. Han fattade hur jag mådde och visste vad jag behövde, när det var läge att pusha och när det var läge att bromsa lite. Jag förmedlade bara känslan så tog han besluten – att inte behöva tänka själv hela tiden var helt klart en viktig nyckel.
Vad var absolut värst? – Att jag fick gräva så djupt mentalt och att det varit så jobbigt efteråt. Annars var det absolut värsta ögonblicket starten sista dagen. I början i Norrland låg ju allt framför en och allt var främmande, man kunde bara mata på. Men sista biten har man ju en annan relation till, vilket också fick allt att kännas så otroligt långt.
Stötte ni på några större problem? – Vi hade väldigt få problem, på hela resan fick vi exempelvis en enda punka. Däremot gjorde jag några misstag. Främst andra natten, när jag sov för länge och hamnade i djupsömn. Att komma igång efter det var fruktansvärt jobbigt. Kroppen kändes helt paj och febrig, jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kom inte ens upp ur sängen. Det jag lärde mig efter det var att de som kör RAAM (Race Across America är cirka 480 mil och känt som världens hårdaste långdistanslopp, reds. anm.) och liknande grejer sover i max 60 minuter, just för att de inte vill hamna i djupsömn.
Vad lärde du dig på resan? – När man kör så här går man ju helt tom. Man får samma känsla som när man håller på att bonka på ett distanspass, och rent fysiskt har man den känslan konstant. Men trots att man känner sig helt slut finns det ändå en ocean av mer kapacitet att hämta – jag kunde plocka ut 180 watt i 20 timmar, det var en fascinerade upplevelse.
Så det jag tar med mig är att det fysiska faktiskt är den enkla biten. Det mentala däremot står för 90 procent och det är det som är utmaningen. Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.
Så vad lärde du dig om den mentala biten? – När man upplever problem och jobbiga saker kan man bli lite stressad över att man snabbt vill hitta lösningar på det problemet. Men i stället kan man låta den jobbiga känslan bara finnas där: ”Nu känns det för jävligt och det är ok.” Att inte acceptera känslan kan ju göra allt värre. Lite som när man inte kan somna och blir stressad över det och det blir en ond spiral. Jag tror det handlar om att distansera sig från känslan. Att du har den, men den är inte du.
Hur löste ni energin? – Planen var att käka matlådor, men det funkade inte alls, jag kunde helt enkelt inte behålla det i magen. Utan det blev sportdryck och chokladmjölk, typ Pucko, i stället. Tydligen är det ganska vanligt bland snabbcyklande distanscyklister. Christoph Strasser, som har vunnit RAAM sex gånger, tipsade om att jag behövde få i mig 4–500 kalorier i timmen, konstant. Själv kör han en flaska sportdryck och en flaska måltidsersättning som påminner om chokladmjölk.
Vad var det bästa med äventyret? – Jag är stolt över den nya rekordtiden och att vi fyra som var inblandade lyckades med allt och fortfarande är vänner, jag är så glad över det. Sedan är jag glad över att ha fått göra något spännande detta konstiga år, att vi kunde skapa något som fick lite spridning till en bredare massa utanför cyklingen. Och det var förstås kul att göra något annat, trots att man är landsvägscyklist, och att det gick så bra.
”När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt”
Hur kändes det att gå i mål? – Just när jag kom i mål var jag mest tom. Men sen grät jag nästan varje dag i en veckas tid. Kanske för att man försökt släta ut allting och så kommer det ikapp en efteråt. Det liknar nästan mest en depression eller en form av trauma, en känsla av sorg som är lite odefinierbar och som dyker upp lite närsomhelst. Men nu, två veckor senare, börjar det klinga av.
På ett djupare plan låter det som en ganska hård utmaning? – Det här är ju en tävlingsgren inom cykling men det handlar inte om det vanliga sättet att bita ihop på, inte ”no pain, no gain” utan snarare ”shut up mind” och det är så mycket svårare. Men med mer erfarenhet blir nog dessa effekter mildare. Simon påverkades inte alls lika mycket av sin resa, för han är ju mer van vid extremt långa påfrestningar. När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt. Även om man förstås kommer hamna i perioder som är krävande så utvecklar man ju strategier för att hantera det.
Rickard Larsén Bor: Göteborg Ålder: 30 Partner: Emilia Fahlin Enda landsvägscyklisten i Team Serneke Allebike Bästa meriter: SM guld i landsväg 2016 SM silver 2015 och 2017
Men hur blev det med motivationen efteråt, kan du ens titta på din cykel nu? – Min motivation har faktiskt inte påverkats alls. Jag vilade bara två dagar innan jag hoppade upp på cykeln igen. Är man van vid att träna +30 timmar i veckan blir man ju lite knäpp av att vara hemma och inte göra någonting.
Gör du om det? – Jag skulle inte göra om det för sakens skull, men om någon slår mitt rekord skulle jag nog tagga till. Det vore coolt om någon lyckas med det, men då ska det nog till en hel del. Rimligtvis borde det vara svårt att cykla så värst mycket snabbare för även den sämsta och långsammaste dagen hade jag ett rullsnitt på 30,8 km/h – och då hade vi ändå tur med vinden. Det räcker alltså med en dag med motvind för att det ska vara kört. För att lösa det måste man nog i stället börja kapa i stopptiderna.
Jag är däremot jättesugen på att göra fler långa grejer – men det som triggar mig är ju att det ska gå fort.
Richard Larséns rekordtid (FKT) Treriksröset* – Smygehuk Totaltid: 82 timmar och 15 minuter Distans: 205 mil Total rulltid: 66,5 timme Total stopptid: 16 timmar varav 5,5 timme sömn.
Fakta Sverigetempot Length of Sweden/Sverigetempot går på ungefär samma rutt som Richard Larsén cyklade. Sverigetempot är ett så kallat brevet, ett långdistanslopp längs en förutbestämd rutt där deltagarna måste stämpla ett kort i kontroller på vägen. Den här typen av långdistanscykling kallas också för randonnée, och utövarna benämns randonneurer. I ett randonnée eller brevet har man ofta gemensam start, men deltagarna ska klara sig själva när det gäller saker som att navigera, meka och proviantera. Ett brevet är inte en tävling i bemärkelsen att man ska komma först i mål – det handlar främst om att klara av att cykla en viss distans – men en del har också ambitionen att cykla under en viss tid. Richard Larsén körde inte Sverigetempot (som ställdes in i år på grund av Covid-19), utan genomförde ett eget rekordförsök utan draghjälp men med följebil och support. Nästa Sverigetempo går sommaren 2021.Läs mer: sverigetempot.wordpress.com
*Fotnot: Vägen till Treriksröset går genom Finland. Men då den finska gränsen var stängd vid rekordförsöket började resan i Vittangi, sen upp till finska gränsen, sen ner igen söderut. Distansen blev dock densamma som om han hade cyklat direkt från Treriksröset.
Teneriffa har en årsmedeltemperatur på 23 grader, det räcker väl egentligen som ursäkt för att komma hit, för det är svårt att tänka sig en mer perfekt temperatur för cykling. Dessutom har ön runt 300 soldagar per år. Bortom stränder domineras Teneriffas av världens tredje högsta vulkan och tillika Spaniens hösta berg, den 3718 meter höga och vilande besten Teide.
Garachico – Erjos – Santiago del Teide – Masca – Buenavista – Garachico
Trots sin ringa storlek har ön flera olika mikroklimat, med torka och sol i söder och lite mer fuktigt klimat i norr. Vädret och typografin gör helt enkelt ön till en perfekt plats för cykling, träningsresor och äventyr. Det är inte för inte som flera proffslag kommer hit för att träna inför Tour de France, VM eller OS. Vägnätet är utbrett och bilarna få. Dessutom går det att kombinera cykling på havsnivå med höghöjdsträning på 2000 meters höjd vid foten av Teide.
La Orotava – Parque Nacional del Teide – La Esperanza – La Laguna – El Sauzal por los Ángeles – La Matanza – Santa Ursula – La Orotava
För landsvägscyklisten finns det flera olika rutter att välja mellan. En klassiker startar vid havsnivå för att sen passera Garachico, Erjos, Santiago del Teide, Masca och Buenavista, som mest är man här uppe på strax över 1100 meter över havet. En plattare runda hittar man nere vid Costa Adeje, där en runda på blott 7 mil tar en genom flera olika naturtyper. Lär mer om de olika rutterna här
Sur Alta: Costa Adeje – Trasera de Los Cristianos – Carretera General del sur – La Camella – Granadilla – Vilaflor – Arona – Trasera de Los Cristianos – Costa Adeje
Är du mer sugen på MTB har ön mer än 200 kilometer med mtbleder till buds. De flesta av dessa hittar man lite högre upp på ön och runt det som kallas Corona Forestal. Tacoronte i nordöst är en bra utgångspunkt för mountainbike. Lite hårdraget finns det fyra olika lite längre rutter runt ön, där alla har sin unika och speciella karaktär. Den längsta rutten (BC-1) är med sina 85 km nästan lika lång som en Cykelvasa.
Oavsett om man väljer landsväg eller mountainbike så finns det otroligt mycket att göra och Teneriffa har ett brett nätverk av hotell som har specialiserat sig på cykling och cyklisters alla behov.
För mer information och inspiration till din framtida cykelsemester, besök: www.webtenerife.co.uk
En 30-årig man har dött i Urho Kekkonens nationalpark i Savukoski i Lappland efter att ha blivit träffad av en jägares skott då han cyklade i terrängen tillsammans mer fyra andra cyklister. Jägaren var ensam i skogen för att jaga fåglar. Polisen har nu inlett en förundersökning och jägaren är misstänkt för grovt dödsvållande, det rapporterat finska YLE
– Enligt aktuell information finns det inte anledning att tro att jägaren avsiktligt sköt cyklisten, säger utredningsledare Marko Ijäs till YLE
Urho Kekkonen National Park, bild från Wikimedia commons
Enligt finska polisen är det tillåtet för ortsbor att syssla med jakt i nationalparken och skytten uppges ha haft alla tillstånd som behövs. I Finland finns det uppskattningsvis 300 000 registrerade jägare. Trots det är det ovanligt att personskador uppstår i samband med jakt, berättar Tobias Forsstedt.
Det slutliga ansvaret ligger alltid på jägaren, påminner Forsstedt, oavsett om man jagar i ett jaktlag med en jaktledare eller om man jagar ensam.
– Var och en som bär ett vapen och avlossar ett skott har ett ansvar och ska försäkra sig om att bakgrunden är klar och att ett skott kan avlossas tryggt.
Som cyklist bör man tänka på att respektera pågående jakt och kanske även överväga orangea kläder. Men ännu bättre blir det kanske om jägare lär sig se skillnad på fåglar och cyklister… tänker vi….
Enligt Nino Schurter är nyckeln till åtta världsmästartitlar i mountainbikens XCO-gren – och några kistor med andra medaljer – hans ihållighet. Nino håller sig helt enkelt till det han vet funkar – år efter år.
I lördags, den 17 oktober, rullade den forna världsmästaren i XCO över mållinjen på europamästerskapen på hemmaplan i Schweiz för att plocka hem en av få guldmedaljer han hade kvar på listan.
Sammanlagt har 34-åringen från Schweiz annars åtta VM-guld, alla valörer i OS-sammanhang och fler världscupvinster än vad vi lyckas hålla räkningen på. Ett skäl till att han fortsätter skörda är paradoxalt nog att han kan vila i tidigare segrar.
”Sen jag vann på OS i Rio känner jag betydligt mindre press på tävlingarna. Efter att ha nått mitt största mål, olympiskt guld, kan jag liksom slappna av. Jag har vunnit så mycket. Så vinner jag inte nu är det faktiskt okej”, säger Schurter.
Men vad är då nyckeln? Ihållighet. För när Schurter reflekterar över sina senaste segrar säger han att han inser att både innehållet i hans träning och hans inställning har varit konstant och stabil genom åren.
Kanske är det just det som är nyckeln till hans många framgångar? Segern på EM kom inte tack var någon ny plan eller ny coach. Det är snarare Schurters övertygelse om att hålla sig till det som funkat de senaste 20 åren som än en gång placerade honom överst på pallen.
“Jag hade nog ett ganska modernt träningsupplägg redan för 15 år sedan. Många mountainbikecyklister tränade då precis som landsvägscyklisterna. Men jag jobbade redan då väldigt mycket med koordinationsövningar, och än i dag tränar jag på nästan exakt samma sätt.”
Följer man Schurter på Instagram ser man en tydlig koppling till cykelsponsorn Scotts hashtag #noshortcuts. Ninos träningsupplägg följer just den filosofin. Men man hittar även en del videos där han gör inspirerande och imponerande koordinationsövningar. Som att jonglera medan han står på en balansbräda, samtidigt som han pratar om hur han ser sig själv hitta den bästa linjen genom en stenkista. Eller bålövningar som innefattar styren och skateboards.
“Jag började med denna typ av träning tidigt, vilket är en stor fördel. Ju tidigare man lär sig sånt här, desto lättare är det.”
Visst tränar han även på gymmet, men det är ute i skogen han förfinar sina färdigheter.
”Jag bor på en perfekt plats för mountainbike, mitt i Alperna, så jag är ju omringad av tekniska stigar. Jag tränar mina tekniska färdigheter på varenda cykeltur, så det kommer lite naturligt. Ibland väljer jag även en cykel med längre slagländ för att cykla på ännu stökigare stigar.”
Han erkänner att han inte har förändrats allt för mycket sen den där första VM vinsten för 16 år sedan.
”Jag har ju haft mer eller mindre samma team sedan min karriär tog fart 2003. Thomas Frischknecht har varit med på resan hela vägen. Han lärde mig väldigt mycket när jag var yngre.”
Nu tar Schurter med sig det som funkat så här långt med på resan mot nästa stora mål: OS i Tokyo. Och en av de största utmanarna där kommer tveklöst bli suveränen Mathieu Van der Poel, europamästaren 2019 som i fjol hoppade över VM i Sainte Anne till förmån för landsvägs-VM.
Men det är inget som orar Schurter, tvärtom ser han det som en morot.
”Jag tror bara att jag har blivit starkare av mina fighter med honom, för du blir inte starkare utan att ha den typen av motstånd” säger Schurter.
Under helgen har alltså Skandisloppet Linje-SM äntligen avgjorts och Sverige har fått nya svenska mästare och mästarinnor.
Herrarna körde 190 km på den 7,6 km långa varvbanan vid Tierp Arena. Fem cyklister attackerade på det 16:e av 25 varv och med endast 3 varv kvar satte proffscyklisten Kim Magnusson in en attack och fick med sig proffset Jacob Eriksson som till vardags kör för norska Team Coop.
– Banan var lättåkt trots allt och vi kom iväg i en perfekt utbrytning. Vi kände att vi hade marginalerna på vår sida. Då varken jag eller Jakob är några spurtare satte vi in en attack mot slutet och gav allt vi hade. Trots att vi var trötta hade jag väl mest ben kvar, säger Kim Magnusson som blev Svensk mästare även 2017.
Banan var totalt 190 kilometer långt och Kim Magnusson korsade mållinjen på tiden 4:39:20.
Resultat Herr Senior (190 km)
1. Kim Magnusson, CK HVR16, 4:39:20
2. Jacob Eriksson, Gånghester CK, 4:39:21
3. Lucas Eriksson, Gånhester CK, 4:39:25
På damernas tävling stod Clara Lundmark från Norberg CK för en rejäl insats med solokörning hon drog igång princip från start och som sedan höll närmare 100 av banans totalt 114 km. Förväntningarna var höga på proffscyklisten Emilia Fahlin som inför dagen tagit bort gipset från en nyopererad handskada. Emilia körde offensivt under dagen och i slutspurten var Emilia i ledning. De sista 50 meterna tryckte Nathalie Eklund sina sista krafter och passerade Emilia någon meter före mållinjen. Nathalie Eklund från Stockholm Cykelklubb började tävlingscykla för bara två år sedan och har ett förflutet som professionell yrkesdansare från Kungliga Svenska Balettskolan.
Resultat Dam Senior (114 km)
1 Nathalie Eklund, Stockholm CK, 3:04:50
2. Emilia Fahlin, Örebrocyklisterna, 3:04:50
3. Matilda Frantzich, CK Ringen, 3:04:52
Junior SM
Edvin Lovidius från Södertälje cykelklubb stod för en mycket offensiv körning och vann en soloseger i juniorklassen, Edvin vann även kortdistans-SM som Upsala CK arrangerade i mitten av augusti på Arlanda Test Track och helt nyligen tog han en fin 6:e plats vid Europamästerskapen, sannerligen ett namn att lägga på minnet för framtiden.
CK Bure tog hem silver och bronsmedaljerna genom David Larsson och Leo Jacobsson.
I damernas juniorklass vann Tuva Richter före lagkompisen Jennie Olsson. På tredje plats kom Kajsa Eneroth från HiQ Sports Club.
Upsala Cykelklubb har tagit ett stort ansvar under säsongen och med kort varsel på Svenska Cykelförbundets uppdrag arrangerat SM i disciplinerna Master, Ungdom, Para och Kortdistans SM i augusti.
ZERMATT -Foto:Valais/Wallis Promotion- Pascal Gertschen
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in