Söndagskrönika: Anonyma titanister

Söndagskrönika: Anonyma titanister


Jag var 14 år första gången jag testade. Kommer ihåg att jag fastnade redan innan jag ens kommit i kontakt med det. Hade mest hört och läst att det var fantastiska grejer. På racklig engelska ringde jag till Kalifornien och gjorde en nervös beställning: ”Hello my name are Andreas from Sweden…” Efter femton minuter hade jag gjort mig förstådd och prylarna var på väg.

Två veckor senare ringde en allvarlig människa med viktig röst från Tullverket och lät skeptisk. Efter några harklingar och en del stammande från mig gick det vägen och lite senare hade prylarna i min hand. Dagen efter visade jag stolt upp en näve för tjejerna i klassen, men de tyckte bara att jag var konstig. Då också. Ett år senare var jag fast i skiten. Det gick inte en dag utan att jag gav näring åt mitt nya kall.

Nu har det gått ytterligare 25 år och jag börjar äntligen få skaplig kontroll. Med titanet alltså.

           ”Jag kommer alltid att förlåta titan”

           Andreas Danielsson

I min trädgård hänger två fina titanramar bland grenarna på en lönn. De har hängt där några år nu och kvistarna har omfamnat dem så att de inte ska ramla ner och slå sig. Jag tyckte synd om ramarna när jag städade garaget. Fina ramar ska inte behöva bo inomhus i mörker, de trivs bäst i det fria. Och trädgårdar är en utmärkt förvaringsyta för ramar som inte rostar.

I en låda i samma garage ligger ett hundratal titanbultar, ett gäng klingor, några axlar, ett par styren och en sadelstolpe. En tidig prototyp av en kassett från ActionTec ligger i en annan låda. Den är defekt och jag kommer exakt ihåg när det hände.

Det var på världscupdeltävlingen i Cap d’Ail 1993. Jag låg bra till i totalen och ville förbättra mitt personbästa. I min iver att optimera cykeln bytte jag originalkassetten mot titankassetten och sparade nästan hundra gram. Ganska onödigt eftersom det var downhill. Men det struntade jag i. Kapa allt som kapas kan.

Efter 300 meter, vid första riktiga inbromsningen, gjorde jag en våldsväxling. Sen var det kört. Det blev i princip skrot av hela kassetten. Dessutom körde jag punktering. Fast det var inte titanets fel.

Om jag summerar alla mina relationer och minnen av titan har det negativa övervägt. Tyvärr. Jag menar verkligen tyvärr, för jag älskar titan. Det finns inget bättre. På papperet i alla fall. Jag kommer alltid att förlåta titan. Och jag kommer alltid att ge titanet en ny chans. Igen. Igen och igen.

Titan är vackert att titta på, mysigt att känna på och härligt att säga. Dessutom rostar det inte. Men tyvärr kanske fördelarna slutar där. Åtminstone för cyklister. Tillverkarna av ryska atomubåtar och amerikanska rymdraketer är av annan uppfattning.

Eller förresten, förlåt, det finns definitivt prylar för cykelsport som lämpar sig i titan. Rätt ska vara rätt. Om en cyklist till exempel går sönder är titan ett utmärkt material att reparera och ersätta skelettdelar med.

Det går att köpa titan till gitarren också. Jag vet – jag har köpt allt som finns. Förra året hängde jag på block och sadlar i titan på min äldsta stratocaster. Snyggt och dyrt. Och grymma egenskaper – enligt tillverkaren. Eftersom det är lätt att lura sig själv måste man spela in lite oljud för att A/B-lyssna och låta öronen avgöra skillnaden när man är både nykter och närvarande. Det här ljudförsöket fick arbetsnamnet ”Titanium”. Vad annars?

Det lät inte som jag hoppats på. Men istället råkade riffet låta desto roligare, så det blev en låt. Men när låten hade nått grannön för sångpåläggning avstannade hela processen. Lite senare lanserade David Guetta låten Titanium. Plötsligt var titeln redan upptagen.

Okej, min låt med samma namn hade aldrig nått längre bort än till några kompisar och grannen (som inte har något val eftersom jag spelar så högt). Men jag har ju i alla fall en relation till titan och min låt innehöll ju faktiskt riktigt titan. Guetta har aldrig ägt ramar från McMahon, Merlin och Litespeed – eller bultar från SRP och sadelstolpar från Moots. Än mindre använde han riktigt titan till sin låt. Men det hade jag. Och därför är jag lite småbitter över att han bara körde över mig så där hänsynslöst.

Delad sjukdom, dubbel sjukdom

Christian Grahn har utvecklat en mycket översympatisk relation till cyklar av titan. Han säger sig ha full kontroll på läget men jag tvivlar. Jag ser på hans blick att han befinner sig i förnekelsestadiet och hans argument är väldigt välpolerade. Typiskt för titanister. Till vardags spelar Christian trummor i The Hives. Förutom att han gör det väldigt bra tror jag han trummar för att finansiera det ständigt växande beroendet av titan. Men det kommer han aldrig att erkänna. Randy Fitzsimmons lär ha sagt att ”titanium is just titanium” – det säger nästan allt. Sjukt sjukt. Och anonymt. 

Är titan det bästa materialet att tillverka allt av någonsin? Eller är beryllium bättre? Eller kolfiber? Eller är kanske det traditionella stålet ändå det bästa? Kommentera gärna nedan. 


Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Vi har tagit ett långt snack med Sveriges argaste mekaniker
  • Bjuder på en prylspecial med en hel hög med nya prylar
  • Träffat Tim Krabbe, författaren till ”cyklisten”
  • Kollat in vad som kanske är världens bästa bambucykel

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 10

Janne

Jag gillar klassiska stålramar, mest för att jag tycker de är vackra, men jag antar att en kolfiberram skulle kunna konstrueras med liknande design och geometri. Känslan däremot är förmodligen subjektiv. Aluminium går bort helt för mig. Titan har jag bara provat i golfklubbor och i enstaka detaljer men för mig som gillar stålramar är Titan lockande. Vilka är nackdelarna med en ram av Titan egentligen? Det här tycker jag verkar vara ett spännande projekt: http://www.dezeen.com/2014/02/07/worlds-first-3d-printed-bicycle-frame/


Johan

Bra!! jag har sällan skrattat så mycket en vanlig söndagsmorgon. Jag har långt ifrån så extrema relationer med titan men när Raleigh sålde ryska titanramar i Sverige hoppade jag på tåget.Tyvärr var dom ramarna väldigt dåliga och sprack. Jag vet inte hur bra Merlin ramarna egentligen var men det är fortfarande lite av en drömcykel (att hänga på väggen). XLM tror jag modellen hette som hade väldigt snygga linjer.


Cykelkalle

Titan i mitt hjärta.
Skulle en gång i tiden bli cykelbyggare, blev lärling och svetsade en titanracer. Hon går fortfarande fint; mjukt men spänstigt. Nästan njutbart att köra en Vättern på henne.
Jag blev läkare istället. Insåg bittert att inom ortopedin är titanet passé. Det växer in i kroppen på ett sätt som gör att byte av titanproteser blir alltför komplicerat. Men å andra sidan så är det ett vackert exempel kroppens lust att ta till sig titanet och att vägra släppa det, människa och metall i vacker förening…


Danne

Vad hände med det svenska titanmärket Magma? Om jag minns rätt var det en kille som heter Mårten som svetsade ramarna , med rör från Ryssland?!


Erol Orhun

Cykelkalle: Intressant att man inom sjukvården valt bort titan, eller är det enbart inom ortopedin där det är mindre bra om delarna växer fast i kroppen? Hur ser man på titan inom dental kirurgi? Där är det kanske en fördel om titanskruvarna faktiskt växer fast i käkbenet för att ge en ytterligare solid förankring för garnityret?
Har själv en modern titanracer, men kolfiber är, rätt utfört, ett fantastiskt rammaterial. Men ack så själsligt dött.


Sven-Erik

Allt borde vara av titan. Enda egentliga nackdelen med titan är att titan liksom aluminium och stål kan bränna ihop med sig själv. Sadelstolpen kan fastna i ramen t ex. Stabilt, men inte så j-vl- praktiskt. Har fyra cyklar i titan, tyvärr fler i andra material … Inga felköp, men inte riktigt rätt heller.


Palle

Jag tror jag nyligen smittats av en liknande farsot efter inköp av min nya mtb. Den stavas dock Carbon.


Tommy

Har en Bianchi TI-Carbon med 10 delat Campagnolo Record(carbon i reglagen så klart)
Superskön att cykla på sväljer ojämnheter riktigt bra! Funderar på att sälja den och skaffa en Bianci i Carbon. Ni som är kunniga i ämnet, går det att sälja en 15 år gammal cykel? Kanske just för att det är titan i ramen och carbon i fram och bakgaffel. Kanske finns samlare?


Christian

Visst går det….
Är själv på jakt efter en Bianchi mega ti från nittiotalet… Kanske inget fantasivärde…. Men visst kan man få en slant… Ut med den på blocket eller nått…
Christian


Christian

Visst går det….
Är själv på jakt efter en Bianchi mega ti från nittiotalet… Kanske inget fantasivärde…. Men visst kan man få en slant… Ut med den på blocket eller nått…
Christian



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Gruset blev till guld

Ledare: Svenska cyklister har dåligt med fristäder – inte ens på våra så kallade cykelbanor...

Läs mer

50 år sedan Gösta Fåglums historiska bedrift

För 50 år sedan skrev Gösta ”Fåglum” Pettersson svensk idrottshistoria med sin seger i Giro...

Läs mer

5 varningstecken på att Zwift tagit över ditt liv

Lite sen på bollen kanske, men nu är du inne i värmen. Du har just...

Läs mer

Fem faser av ofrivillig vila

Krönika: Så kom dagen då sannolikhetsläran skulle ta ut sin rätt på de ackumulerade Strava-milen....

Läs mer

Fler intressanta artiklar

När cyklande kvinnor var en provokation

Cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor....

Läs mer
Om Trump kunde cykla

Ledare: John F. Kennedy sägs ha myntat de bevingade orden ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”...

Läs mer
I backspegeln: legendariska Campagnolo

Andreas Danielsson berättar hur det legendariska företaget Campagnolo fick sin start. De tillverkade inte bara cykeldelar utan också korkskruvar...

Läs mer