Riv upp alla cykelbanor!

Riv upp alla cykelbanor!


Cykelbana. I grunden en oskyldig liten term för blindtarmen i vårt trafiksystem men känslorna detta lilla ord väcker är närmast paritet med IS. När vi cyklister väljer att använda cykelbanor sker det oftast på andras villkor. Vi får tampas med en labyrint av barnvagnar, mystiskt placerade stolpar, svängfester, kopplade och okopplade hundar i diverse storlekar och en mindre flotta av parkerade kommunala servicefordon och budbilar. Eller har jag kanske bara missat att cykelbanor egentligen är en form av kommunala bikeparks?

Använder vi å andra sidan inte cykelbanan är det helt plötsligt den enda platsen på jorden cyklar överhuvudtaget ska existera på. Epatraktorer, husvagnar eller jordbruksmaskiner lever en långsam och blockerande – men likväl fredad – tillvaro på våra gemensamma vägar. Där är acceptansen total. Men en cykel … och skulle vi, gud förbjude, vara två som cyklar i bredd … inget i den svenska folksjälen verkar kunna riva upp mer aggressioner än en gemensam styrbredd på 100 centimeter. Stämningen på en Norensk julafton framstår ju som ett barnkalas i jämförelse med vad som sker under biltaket när vissa bilister konfronteras med en sådan syn.

Själv stötte jag nyligen på en äldre man i skogen som bestämt ifrågasatte att jag cyklade på en stig i skogen på min mountainbike. ”Ni hör hemma på cykelbanan” muttrade han hotfullt aggressivt. Man kan tro att jag hittar på, men det är en sann historia. Lika sant är det att många tävlingsarrangörer nu drabbas av Trafikverkets allt hårdare tillämpning av sina egna riktlinjer. Riktlinjer som i ökande utsträckning hänvisar arrangörerna till att använda cykelbanor. Självaste SM har ju hängt lite då Trafikverket bokstavligen satte käppar i hjulet för hela evenemanget. De avslog nämligen först ansökan om att få använda fyra kilometer av riksväg 66 och hänvisade till andra lågtrafikerade vägar – eller, jo ni gissade rätt – cykelbanor*

Även om detta kanske är min gnälligaste ledare någonsin tycker jag självklart inte att vi ska riva upp eller minska på antalet cykelbanor, tvärtom. Men när vi blir piskade med moroten och när cykelbanorna i stället för att vara en integrerad pusselbit i ett större trafiksystem ibland används som ett slagträ mot cyklister undrar man om vissa inte gjort en lite väl avancerad tankevurpa. Även om det tveklöst hade varit drömmen så önskar jag ingen särskild frizon för cyklister – bara ett fritt och öppet sinne inför vad en cykel är och var den hör hemma.

  • Bäst just nu: Alla rön som ramlar in om nyttan av fysisk aktivitet, dess positiva effekter på hjärnan och vårt humör som i kombination med viljan av att vara mer klimatsmart allt mer får cykeln att framstå som ett universalpiller för det mesta.
  • Minst lika bra just nu: Att Svenska cykelförbundets tre huvudfrågor för 2020 är: cykeltävling på väg, 1,5-metersregeln och tillgång till mark för cykling. Bra där!

*I skrivande stund är det Corona som satt käppar i hjulet för det mesta och hur det blir med SM, oavsett trafikverkets välvilja eller inte, återstår att se.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Om Trump kunde cykla

Om Trump kunde cykla


Ledare: John F. Kennedy sägs ha myntat de bevingade orden ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.” Sedan dess har nästan alla amerikanska presidenter synts på en cykel – förutom Donald Trump* (jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en bild på honom på en cykel).

Även om han för drygt 30 år sedan hade sitt namn på ett amerikanskt etapplopp med – det något narcissistiska – namnet Tour de Trump är han till och med känd för att upprepade gånger ha hånat John Kerry som var med i en cykeltävling när han var 73. Trump har själv svurit på att han aldrig någonsin ska vara med i en cykeltävling.

När denna tidning går i tryck hänger mycket i luften efter att USAs kongress blivit stormad av inhemska terrorister. Att Trump inte har alla kuggar på rätt plats i den demokratiska drivlinan är väl ganska uppenbart vid det här laget. Men hur hade det varit om Trump hade varit cyklist? Kanske hade motionen hjälpt honom att hålla de där tankarna i schack i stället för att låta dem fara som en flipperkula? Han verkar ju dessutom vara en man med enorma aggressionsproblem. Nog fasiken hade en cykeltur haft en lugnande effekt?

Det är förvisso långsökt drömmande, men visst är cykling en stundtals högst väl fungerande och perpektivstimulerande ventil. Att cykla har för mig alltid fyllt en djupare funktion än bara själva rörelsen, något som dessutom fått en ännu viktigare roll under det gånga och mycket udda året. Cykling som ett första hjälpen-kit i en smått galen värld, där allt bara är vad det är i stunden.

(*Ledare publicerad i Bicycling #1 2021, när Trump fortfarande var president i USA)


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En lag för säkrare omkörningar? Glöm det!

En lag för säkrare omkörningar? Glöm det!


Många cyklister, inklusive jag själv, vittnar om en otrygg och allt mer hotfull trafikmiljö. En miljö där många bilister kör om utan vettig marginal och ibland till och med tar sig rätten att läxa upp cyklister med hjälp av sina fordon. Jag är övertygad om att en tydligare lagstiftning kring vad som gäller vid omkörning av cyklister skulle göra situationen på våra vägar bättre och säkrare. En lösning är att göra som i Spanien, Portugal, Tyskland, Frankrike och flera andra länder, där man lagstadgat om en omkörningsmarginal på minst 1,5 meter.

Så här lyder lagen i Sverige i dag:
33 § Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om.

Problemet med den här lagformuleringen är att vad som menas med “betryggande avstånd” inte är definierat. Situationen blir alltså helt beroende av en subjektiv bedömning från den omkörande bilisten. Det är ungefär lika luddigt som om vi hade haft en lag som reglerar hastigheten på våra vägar med formuleringen: ”Kör så fort det passar givet situationen.”

De senaste åren är det flera som har försökt att driva den här frågan i Sverige. Förutom några initiativ från cykelbranschen står den med som en punkt i intresseorganisationen Svensk Cyklings politiska manifest ”Lagstadga om avstånd för motorfordon vid omkörning av cyklister till minst 1,5 meter.”

Vissa länder har till och med träffsäkra slogans i kombination med vettigare lagar

Förslaget har även lagts fram som motioner i riksdagen i flera olika omgångar. Senast var det Liberalernas Nina Lundström som tyckte att det var dags för en tydligare lagstiftning i frågan. Svaret från regeringen och infrastrukturministern Tomas Eneroth var att det saknas beredningsunderlag för ett sådant förslag, vilket betyder att frågan inte har utretts. Problemet är att han svarade exakt samma sak på liknande motioner 2018. Därför ställde jag frågan till Tomas Eneroth om varför det inte tas något initiativ till att utreda detta och skapa det nödvändiga beredningsunderlaget. Förslagsvis skulle man ju kunna ge uppdraget till nyinrättade Cykelcentrum på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI. Jag ville även veta hur infrastrukturministern själv ställer sig till frågan om en 1,5-meterslag för passering av cyklister på våra vägar? 

– Det finns i nuläget inte stöd för att en ändring av trafikförordningen faktiskt skulle innebära en säkrare trafikmiljö. För att öka regelefterlevnaden ser jag att det behövs mer information, men också att polisen beivrar regelöverträdelser. Det här är frågor som jag tycker är viktiga och som jag kommer fortsätta att arbeta med, svarar Tomas Eneroth på mina frågor.

Jag är inte nöjd med det svaret. Det är både diffust och tandlöst. Inom ramen för den nationella cykelstrategin säger regeringen att man arbetar för ökad och säker cykling. Trots en mängd möjligheter att svara på frågan hur det ska göras uteblir både svaren och de konkreta förslagen. Det enda man lyfter är den nyinrättade ”Cykelgatan”, vilket innebär att kommuner kan reglera gator som cykelgator där cyklister har ett visst företräde framför motorfordon. Syftet, att främja cykling och på sikt få fler att börja cykla, är inte dåligt i sig. Men det behövs mycket mer än en ny skylt (som det förövrigt tog mer än åtta år att utforma) för att göra landets vägar och gator säkrare för svenska cyklister.  

Så svårt är det inte…

Min tolkning är att regeringen helt enkelt inte verkar se problemet och att man då inte är öppen för lösningar. Jag skulle även gissa att det är enklare för Tomas Eneroth att bara säga att han bryr sig om cyklisters säkerhet och komma med tomma ord om att han ska jobba med detta, utan att egentligen behöva göra något alls. Jag vill inte sprida politikerförakt, men man kan inte påstå att man jobbar för en fråga om man konsekvent och i flera år duckar för lösningar utan att komma med några som helst egna förslag. Då blir det bara tomma ord som inte förpliktigar till att ta några som helst obekväma beslut. Och det är inte bara jag som känner viss frustration här.

– När det gäller just 1,5-metersförslaget är det frustrerande att inget händer. Mycket, eller i varje fall något, skulle behöva göras. Regeringen vill jobba med ”säkra omkörningar”. Men det tycker inte jag räcker. Lagen säger redan just det – och det funkar ju inte. Jag tänker snarare att om andra länder kan så borde Sverige också kunna, säger Klas Elm på Svensk Cykling.

På ett plan har jag väldigt svårt att förstå det enorma motståndet i frågan. För just 1,5 meter är en marginal som vi är ganska vana vid i synnerhet nu i dessa coronatider men även i övrigt i trafiken. Våra motorvägar är till exempel byggda så att två vanliga bilar som kör parallellt ska ha exakt 1,5 meters marginal mellan sig om de kör i mitten av sina respektive filer. En kan ju fundera lite på hur det hade sett ut om marginalerna var reducerade till några ynka decimeter.

Jag tror att vägen framåt här delvis är att skapa mer uppmärksamhet i frågan för att på sikt skapa en större politisk enighet. För att skapa opinion och större förståelse för svenska cyklisters situation behöver vi nog tyvärr i större utsträckning både filma och sprida de farliga omkörningar vi är med om, och polisanmäla när det är befogat. Då polisanmälningar med högsta sannolikhet inte kommer leda till något tydliggörs det nämligen att existerande lagstiftning är helt verkningslös.

Tycker du detta är en viktig fråga? Dela gärna artikeln i dina sociala kanaler.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kärlek börjar med bråk

Kärlek börjar med bråk


Jag är så fasligt kluven. Egentligen är cykling för mig, var den än äger rum, totalt okomplicerat – något av det roligaste man kan göra med kläderna på. I skogen får smilbanden kramp av glädjen som stigen och naturen frammanar. På vägen njuter jag av det meditativa tillstånd som kan uppstå i det skönt monotona nötandet, eller av den helt fantastiska känslan när en grupp cyklister bildar en fungerande klunga i mekaniserad symbios. Till och med en annars riktigt dålig pizzeria kan ju få en Michelinkrog att framstå som tråkig – bara man besöker den under en cykeltur.

Till sin natur är cyklingen enligt mig även en i grunden osjälvisk handling. Jag menar att den i sig inte drabbar någon levande själ negativt – vi tar minimalt med plats, vi låter inte och vi påverkar inte miljön negativt på något sätt. Tvärtom är cykling det absolut mest energieffektiva sättet att transportera sig på, i alla fall så länge vi rör oss på land.

Hade jag fått önska hade jag gärna sluppit diskutera konceptet cykel, precis som att man inte diskuterar konceptet ”att andas”. För jag ser inga uppenbara skäl till varför företeelsen cykling behöver vara så laddad. Ändå hamnar vi där, nästan varenda dag.

Som chefredaktör för Bicycling vill jag ändå tro att det är min roll att på olika vis stå på barrikaderna och försvara oss cyklister, något som få andra gör. Jag gör det för mig och jag gör det för dig. Det kan låta lite gnälligt ibland – men det är egentligen bara förtäckt kärlek.

Just nu går världen igenom en tung period och vi lever omringade av ganska negativa nyheter, något som våra hjärnor bevisligen dessutom är extra bra på att uppmärksamma och gå igång på (clickbaits är ju en succé större än internet). Så det kanske kan vara läge för lite jujutsu på våra egna hjärnor. Vad sägs om att vi som cykelkollektiv blir bättre på att sprida, dela och lajka även det som faktiskt bara är en positiv eller rolig nyhet kring cykling? Även rent konkret – ta med den där nyfikna eller kanske till och med skeptiska vännen på en cykeltur. På sikt kanske kärlek inte alls börjar med bråk, utan bara med cykling.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Att hylla lathet – och håna motsatsen

Att hylla lathet – och håna motsatsen


Ledare: Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har någon form av lutherskt förhållningssätt till det mesta (förutom kanske just religion), inte minst när det gäller arbetsmoral. Ska man göra en insats för att något ska räknas – då ska det liksom slitas och jobbas!

Men när det kommer till trafiksituationen verkar dock Luther hamna i skamvrån. Ju latare man är desto mer utrymme får man i stadsrummet – och desto mer hyllas man. Att trycka ner en fesig liten gaspedal med tårna får stående ovationer och ihållande fanfarer. Klär man sig i stället i funktionella kläder för att utmana vädrets makter och trampar några mil i sitt anletes svett och – på lutherskt vis – eldar upp sina lår i mjölksyra för att liksom förtjäna sin egen förflyttning … ja, då sätts fanfarblåsarna i karantän och den röda mattan rullas ihop för att kastas ner i en bottenlös brunn.

Även hyllad lathet har sina baksidor

Jag förundras ständigt över att cyklister i Sverige i dag inte bara kritiseras så massivt, utan till och med bespottas och har fått egna epitet i form av diverse skällsord. En pendlande snabbcyklist blir snabbt en lycrabög eller en ”Memil med Tour de France-komplex.” (När hånade vi förresten senast tonåringen som vill vara som Zlatan? Eller har någon någonsin hånat Duplantis tajta utstyrsel?) Hänsynslösa och direkt livsfarliga bilister finns det gott om, men trots det har denna grupp inget samlande skällsord.

Visst kan det vara tvärtom, att det inte är Luther utan Jante som är framme och att reaktionerna egentligen handlar om ren avundsjuka. Men alla är ju faktiskt välkomna in i cyklingens fantastiska värld, för cykling utesluter inte någon.

Bortom denna mer tragikomiska reflektion döljer sig dock större problem. Allt fler cyklister väljer nu bort landsvägscykling av ren rädsla – ett problem som våra makthavare hellre väljer att stoppa huvudet i sanden för än att konfrontera. Den attityden ställer även till det för den omställning vi behöver se i våra framtida städer. Vi har helt enkelt inte plats för hur mycket lathet som helst. Hade Luther levat idag hade jag förresten kunnat svära i kyrkan på att han nog fan hade varit cyklist.

Luther med en klassisk cykelmin, beslutsam och redo för det mesta som kan komma i hans väg, även lata bilister.

BÄST JUST NU
Så gott som alla idrotter har fått sina tävlingssäsonger inställda, undantaget cykelsporten. Mitt i pandemin är cykel en av få sporter som (ur ett globalt perspektiv) har kunnat genomföra sin säsong, om än med fördröjning. I Göteborg såg vi ett fantastiskt SM i MTB, Tour de France och VM i både landsväg och MTB har redan ägt rum och mycket understår under hösten. Det blev en cykelsäsong, trots allt.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ett varningens finger!

Ett varningens finger!


TRETTIO PROCENT! Så stor säger så gott som alla cykelhandlare jag pratat med att försäljningsökningen har varit under coronapandemin. Det är inget mindre än en sensationell, och på mer än ett vis, fantastisk siffra. Det som sålt mest och bäst är tydligen enklare och billigare cyklar och mountainbikes, vilket innebär att många nybörjare nu hittar till cyklingen. Du kanske är en av dem? Låt då mig som ansvarskännande och luttrad cyklist komma med ett välmenande varningens finger – för cykling är fasligt beroendeframkallande. 

För det första kommer du inte att nöja dig med det du har köpt. Snart kommer du stå där och fingra på nya snabba, och väldigt dyra, hjul i kolfiber. Och visst är en dämpare med Kashimabeläggning inte bara snyggare utan även bättre. Du kommer också att börja räkna gram och bli mer besatt av att köpa lätta prylar till din cykel i stället för lego till barnen. Det är ju ändå nästan lika dyrt och vuxna ska så klart också ha fina leksaker. 

EN SEMESTER utan cykeln kommer att framstå som mer eller mindre bortkastad, och ditt första KOM/QOM på Strava kommer ge dig tävlingshorn du inte visste att du hade. Är du kille kommer du nu i alla sociala sammanhang utanför cyklingen få förklara varför du rakar benen (och det jobbigaste är att du inte har någon bra förklaring). Dina turer kommer att bli längre och mer tidskrävande, så pass att du kanske kommer att bli tvungen att vaska någon av dina andra hobbys.  I jakt på svar på alla frågor du nu har ger du dig ut på Facebook, men de spretiga svaren från Internets alla experter gör dig mer förvirrad än tidigare. Men bara lugn, med tiden hittar du dina egna svar. Men mest av allt kommer du faktiskt att njuta – av känslan, av upplevelsen, av dina kraftigt höjda endorfinnivåer, av ett sunt beroende. 

FÖR ATT DU INTE helt ska förtränga vissa grunder vill jag ändå skicka med ett litet tips. Det funkar lika bra om du är helt grön eller har cyklat halva livet och kanske behöver kalibrera ditt sinne. Och det är något så enkelt som att rulla. Det kanske kan låta banalt, men nog är känslan som uppstår när man i en måttlig nedförslutning slutar trampa, slutar jaga tider och bara rullar fram smått oslagbar. Den där känslan av att sväva fram, den där känslan som gör cykling till något unikt och oslagbart.

BÄST JUST NU!
Kantareller i all ära, men om det är något som växer som svampar i skogen just nu är det svenska bikeparks. Snart har var och varannan liten småort en egen pumptrack. Att cyklingen har framtiden för sig råder det inget större tvivel om.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*