Rapport från Alexander Wetterhall del 3

Rapport från Alexander Wetterhall del 3


Då är vi framme vid den tredje delen av min fyra delar långa säsongsresumé. När man sitter och skriver om säsongen 2011 så börjar jag verkligen förstå hur mycket jag tävlade. När man är uppe i det så gör man tävling efter tävling och pikar inför det viktigaste utan att tänka på hur många starter man egentligen gör. Där emellan så håller man en hög lägsta nivå helt enkelt. Betydligt svårare än det låter…

Efter Olympia Tour hann jag bara hem till Skara för att packa om väskan innan det var dags för nästa äventyr – Estonian Cycling Weekend som består av två stycken UCI 1.1 race. Väldigt bra arrangerade tävlingar som lockar mycket publik från både Tallin och Tartu.
Vi lyckades bra och fick in Alexandre Blain som trea under första dagen och sedan Rene Mandri som tvåa under dag två, vilket var mycket passade eftersom han är född och uppväxt utanför Tartu där tävlingen kördes.
Tävlingshelgen avslutas med ett sedvanligt Gran Fondo med tusentals cyklister av skiftande form och material, men som alla bjuder upp till kamp. Det blev ett rent slagfält, med en skön mix av proffs till hobby cyklister.

Vi drog sedan direkt vidare från det platta Estland över genom Sverige och sedan in till Norge för just Tour of Norway UCI 2.2. En tävling som jag har goda minnen från under fjolåret. Jag vann ju första etappen upp till Geilo men hela arrangemanget hade dragit söderut och låg betydligt närmare Oslo under hela veckan, med nya bansträckningar.
Norge bjöd på superväder och snabba dagar. Vi i Endura Racing satte oss i en dum sits redan under första dagen och fick slösa mycket dyrbar energi för att hämta in en stor utbrytning som vi hade missat. Detta satt sedan i under veckan men vi lyckade riktigt bra som lag ändå även om mina egna resultat blev lidande. Jack Bauer stod för en stark prestation under etapp tre och blev just trea när vi tågade med hela laget inför den avslutande målbacken. Detta blev en perfekt möjlighet för Johan Lindgren (CykelCity) som överraskade Bauer med en attack och vann etappen.
Iker Camaño, vår starka spanjor, stod för en annan överraskningsattack på följande etapp. Med 1km kvar så bröt han sig loss och hölll hela vägen in över linjen. Riktigt gott med en seger till laget efter slitet under veckan.

Men jag var inte riktigt nöjd med detta utan var tvungen att prova något under den sista och avslutande femte etappen eftersom jag kände att benen var med mig. Jag satsade allt på ett kort och gjorde en superhård km 0 attack. Direkt när starten släpptes fri gav jag 110% och det tog bara några km innan jag fick med mig en grupp om tolv man. Samarbetet var ok men jag lyckades att splittra gruppen framemot slutet av den 180km långa etappen in mot Oslo ner till fyra. Men det ville sig inte riktigt utan vi blev ikappåkta med 20km kvar till mållinjen inne på de avslutande småvarven. Typiskt men väl värt en dag i utbrytning.

Vi är nu framme vid sista tävlingen inför Svenska Mästerskapen och det var Boucle de la Mayenne UCI 2.2 i Frankrike. En tävling som jag blev inkastad i för att jag visat bra ben det sista.
Det var dags att göra lite resultat för mig själv och tävlingen inleddes med en teknisk prolog över 4,5km som jag prickade in fint. Med endast några tiondelar blev jag slagen och bokfördes för en andraplats för dagen – så nära men ändå så långt ifrån! Jag försökte sedan hårt under de följande linjeetapperna och hade verkligen laget till hjälp. Var ute på en fin utflykt under näst sista etappen, och var ledaren på vägen fram tills de sista 12km innan det var över och klungan blev samlad.
Men med tajta marginaler och mycket bonussekunder i de täta klungspurterna så puttades jag ner till en total 6:e plats när etapploppet var över, men ett gott kvitto på benen inför SM…

SM som återigen hölls ute på Sollerön utanför Mora i Dalarna. Ett ställe som gjort mig så besviken året innan när jag skulle försvara min mästerskapstitel i tempo. Men nu var det dags för revansch och speciellt för min egen skull!
Tempot över 50km var hårt, banan är död och lite rullande med en endaste lång raka ut med vändpunkt och tillbaka samma väg… Jag lyckades pricka en bra dag även om det inte var min bästa och det tog mig upp till tredje bästa tid för dagen efter mästare Gustav Larsson (Saxo Bank – SunGard) och silvermedaljör Thomas Lövkvist (Team Sky). Det kändes riktigt bra att förbättra så mycket från året innan över samma sträcka…

Linjet var däremot en stor besvikelse, inte bara för mig. Sollerön bjöd på klassiskt midsommarväder och det var så kallt och regnigt att man knappt kunde känna bromshandtagen emellanåt. Det gick iväg en på tok för stor grupp under första varven och eftersom de stora lagen var representerade så var det nöjda och glada miner i klungan. TYVÄRR så var även jag kvar i huvudfältet, dock med de två största grabbarna.
Jag, Thomas och Gustav var de tre under de två avslutande varven som var kvar och som verkligen ville köra tillbaka det hela, men sträckan var för knapp. Vi hade inte tillräckligt med kraft att ta in den stora gruppen även om vi hämtade in många och tidsavståndet krympte snabbt. Det blev en miss och med 5km kvar så var det fortfarande över en halv minut upp till täten. Där gav vi upp för det var inte lönt… Det blev inte vad någon av oss hade tänkt, vi hade försökt men förgäves. Shit happens!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Emilia Fahlin klar för OS!

Emilia Fahlin klar för OS!


Den svenska OS-truppen växer och nu är Emilia Fahlin med på listan!

Med 100 dagar kvar till invigningen är ytterligare sex aktiva klara för OS i Japan. Judokan Marcus Nyman, cyklisten Emilia Fahlin, bordtennisspelaren Linda Bergström, maratonlöparen Carolina Wikström, samt Nacrabåten med Emil Järudd och Cecilia Jonsson.
– Den svenska OS-truppen till Tokyo växer nu till 91 aktiva och vi hoppas på lika stor och slagkraftig trupp till denna sommar som deltog i Rio 2016, då över 140 idrottare deltog och truppen vann elva medaljer, säger SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo

Om Emilia Skriver SOK såhär: Cyklisten Emilia Fahlin klarade det internationella kvalet till spelen redan i oktober 2019, men har sedan tampats med en del skador. Nu är hon tillbaka i form och slutade nyligen sexa i världstourloppet Gent-Wevelgem.

FAKTA/Sveriges trupp till OS i Tokyo

Bordtennis: Linda Bergström, damsingel, Mattias Falck, herrsingel, Lag herrar.
Brottning: Sofia Mattsson, 53 kg, Henna Johansson, 62 kg, Alex Kessidis, 77 kg.
Cykel: Emilia Fahlin, landsväg.
Judo: Anna Bernholm, 70 kg, Tommy Macias, 73 kg, Marcus Nyman, 90 kg.
Fotboll: Lag damer.
Friidrott: Daniel Ståhl, diskus, Armand Duplantis, stavhopp, Angelica Bengtsson, stavhopp, Kim Amb, spjut, Fanny Roos, kula, Wictor Petersson, kula, Simon Pettersson, diskus, Thobias Montler, längd, Khaddi Sagnia, längd, Andreas Kramer, 800 m, Kalle Berglund, 1 500 m, Carolina Wikström, maraton.
Gång: Perseus Karlström, 20 km.
Handboll: Lag damer, lag herrar.
Kanot: Linnea Stensils, K1.
Ridsport: Lag dressyr, Lag fälttävlan, Lag hoppning.
Simning: Sarah Sjöström, flera distanser, Erik Persson, 200 m bröst, Louise Hansson, 100 m fjäril.
Skyttesport: Stefan Nilsson, skeet.
Segling: Max Salminen, finnjolle. Anton Dahlberg och Fredrik Bergström, 470, Josefin Olsson, laser radial, Jesper Stålheim, laser, Emil Järudd och Cecilia Jonsson, Nacra 17.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dubbel omstart för Emilia Fahlin

Dubbel omstart för Emilia Fahlin


Efter fjolårets Coronastympade säsong är det dags för Emilia Fahlin att starta om i dubbel bemärkelse.
Till helgen är det dags för Omloop Het Nieuwsblad och trots att loppet inte ingår i damcykelns World Tour finns praktiskt taget hela världseliten på plats i Belgien på lördag när säsongen nu startar på allvar.
– Alla är sugna på att komma igång. Jag ser verkligen fram emot att gå in i tävlingsbubblan igen, säger Emilia Fahlin, till vargardacycling.se
Örebrocyklisten, VM-fyra 2018, gör inte omstart enbart för säsongen utan också från en ny bas i tillvaron. Efter tolv år i Spanien har FDJ Nouvelle-proffset valt att flytta hem till Örebro.
– Jag flyttar in i min nya lägenhet på måndag.  Det känns väldigt bra även om flyttbestyren kanske gått ut lite över tävlingsfokuset så här i början. säger Emilia Fahlin.

Men Emilia är inte den enda svensken i helgens lopp för även Hanna Nilsson, Sara Penton, Caroline Andersson och Julia Borgström kommer vara med och fajtas. På herrsidan kommer Emilias klubbkamrat Tobias Ludvigsson var med i loppet. (som ni förövrigt kommer kunna läsa mer om i det kommande numret av Bicycling)

Den första tävlingen i World Tour, Strade Bianche i Italien, körs 6 mars.  Vårgårdas World Tour, som i fjol fick ställas in på grund av Coronapandemin, kommer i år att avgöras 7-8  augusti – direkt efter OS i Tokyo


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mathieu van der Poel har äntligen lärt sig att njuta

Mathieu van der Poel har äntligen lärt sig att njuta


Stålmannen. Allätaren. Ett mirakel på hjul. Superlativen haglar över den mångsidiga nederländaren Mathieu van der Poel. Men det är först nu han faktiskt har lärt sig att även njuta.

En fika? Den yngre versionen av Mathieu van der Poel, som nu är 26, skulle aldrig någonsin ha stannat för något sådant. Inte en chans. Träning gjordes non-stop och var – i hemlighet – egentligen alltid en form av tävling.

– Om jag tidigare tvingades att stanna så kunde jag må ganska dåligt över det, då hade jag inte haft ett längre träningspass, utan två korta. Det gav ingen tillfredställelse och räknades inte. Jag kunde till och med få skuldkänslor, säger Mathieu.

Men det var den gamla Mathieu och det är inte samma person som han är i dag.

– En kaffe och en bit paj, kanske en macka, jag är på! Även om jag kanske inte vill sitta allt för länge, max en halvtimme, men nu kan jag åtminstone göra det.

Ett längre träningspass kallar han i dag för en dagsetapp. Och steg för steg så lär han sig faktiskt att njuta mer.

– Allt är betydligt mer avslappnat i dag. Tidigare handlade det alltid om att jag skulle köra slut på mig själv. Nu njuter jag på ett annat sätt och jag ligger inte längre sömnlös när träningen blir avbruten eller dålig.   

Tidigare skulle cykling alltid vara något hårt utan massa lull-lull omkring. Full gas utan att spara på något. Förutom när han ibland tränade med sin bror David körde han alltid solo. Kärleken till sporten kände han bara när han vann – då var det kul. Cykling var annars något som skulle kännas i alla kroppens fibrer. Om han inte vann, då var det inte kul. Just därför älskar han cykelcross så mycket, för där har han vunnit nästan varenda gång.

– Tidigare kunde jag inte hantera en förlust. Visst, det är fortfarande roligare att vinna, jag är ju ändå en tävlingsmänniska, men jag är betydligt bättre på att hantera en förlust i dag. Nu kan jag till och med köra cykelcross bara för att det gör mig till en bättre cyklist, eftersom den träningen och rytmen som finns i cykelcross gör mig bättre på annat.

Mathieu van der Poel har helt enkelt mognat. Han kan ha kul när det inte alls handlar om resultat. Han har blivit mer spontan och har till och med börjat träna med andra i klunga.

– De specifika träningspass jag får från min tränare Kristof de Kegel kör jag alltid solo, då funkar inte en större grupp. Men rena distanspass kör jag numera gärna med andra.  

Men när han är med på de där träningarna går det sällan lugnt till, tvärtom blir det nästan alltid lite av en tävling.

– Att köra en lång och lugn träningsrunda funkar helt enkelt inte med gruppen jag kör med. Men ska jag vara ärlig så är det nog mest mitt fel, erkänner han

Här kommer det där med fikapausen på tal.

– Tidigare var jag ju helt anti, jag såg det som förlorad träningstid. Men gänget jag cyklar med nu och andra proffs har fått mig på andra tankar. Samtidigt är det en insikt som ändå nog har smugit sig på mig, för någonstans har jag ju fattat att jag inte kan maxa jämt och konstant.

Han påpekar däremot att han aldrig kommer stanna för ett fikastopp i dåligt väder. Dagen till ära är han dessutom en timme sen, då morgonens regn fick honom att skjuta på det planerade träningspasset. En yngre Mathieu hade struntat i regnet och cyklat ändå, eftersom det var det som var planen. Men den något äldre och kanske visare Mathieu valde ett torrare alternativ. Vår intervju är dessutom även den mest en paus, för han ska ut igen när vi är klara. Och trots coronapandemin har han ett fullbokat schema, ett schema som samtidigt kräver mer flexibilitet än vanligt – för inget har ju varit normalt det senaste året. Mathieus jakt på olympisk guldglans i XCO har fått vänta. Att kalendern 2020 blev som den blev hade Mathieu och hans team inga större problem att acceptera.

– Jag såg verkligen fram emot min premiär på både Strade Bianche och Milano – San Remo. Även om jag inte är nöjd med mina resultat så var det en häftig upplevelse. Trots omständigheterna kunde man känna av all passion som omger dessa klassiska lopp, så jag ser verkligen fram emot att få göra om dem, men med publik och allt annat på plats.

Efter fjolårets seger i Amstel Gold race haglade superlativen över Mathieu van der Poel, men hyllningarna som kommer med kändisskapet verkar han ta med en nypa salt.

– Jag skulle nog aldrig säga liknande saker om mig själv, för det finns en massa saker jag inte kan göra. Så hyllningarna får andra stå för. Ibland faller alla bitar på plats och allt går bra, men som cyklist vet man ju att allt kan hända och att man faktiskt har dåliga dagar också.

Precis som Wout van Aert kallas han ibland ”hälften människa, hälften maskin”. Även om han läser alla superlativ och komplimanger så menar han att det är viktigt med distans.

– Ena dagen blir man hyllad till skyarna för att man vinner, andra dagen blir man sågad vid knäna för att man gör en dålig tävling. Så man får inte ta åt sig för mycket, varken av det ena eller det andra.

Han säger att han har sin far, före detta cykelproffset Adrie van der Poel, att tacka för detta lite sunda förhållningsätt. En relation som nyss förändrats. Fram tills nyligen bodde de nämligen ihop, men nu har Mathieu flyttat ihop med sin flickvän i Antwerpen.

– Jag gillar det nog bättre så här, för när vi ses numera blir det lite mer speciellt. I början var det ju en sån enorm fördel att ha pappa där med alla tips och allt stöd. Men förr eller senare måste jag börja bygga allt på egna erfarenheter och hitta rätt i alla mina egna preferenser – precis som det ska vara.

Kikar han framåt och mot nästa säsong ser han en möjlig kombination i att köra både OS (MTB-XCO) och Tour de France. En minst sagt unik kombination som säger mycket om hur mångsidig Mathieu är som cyklist. OS har ju självklart högst prioritet men han utesluter inte en premiär på Touren. En anledning till det är att han blev inspirerad av Wout van Aerts prestation på årets upplaga av Tour de France. Men att kombinera ett OS med ett längre etapplopp som Tour de France skulle vara något helt nytt för Mathieu.

– Jag har ju inte gjort det innan och har ingen aning hur min kropp kommer hantera en lång Tour. Kanske går det bra, kanske visar det sig att man har tagit vatten över huvudet.  

Att han har denna lite unika approach till att köra flera olika discipliner och att han månad efter månad har svårt att fokusera på ett enda mål har en förklaring. Mathieu menar att han har lite av en ADHD-personlighet. Han är som den där distraherade eleven som sitter och vrider sig på stolen i skolan, som ägnar sig åt geografi, matte och språk – på en och samma gång. Som har käkat upp mellanmålet innan läraren ens sagt att det är dags för paus.

– Men jag har blivit mycket bättre på att fokusera. Tidigare kunde jag aldrig genomföra ett längre träningspass utan att gnälla eller att tramsa runt, men nu kan jag faktiskt sitta med en grupp i fem–sex timmar och njuta av det.

FAKTA
Mathieu själv är en av världens absolut mest meriterade cykelcrossåkare med fler segrar än det finns stjärnor på himlen. Han är dessutom regerande nederländsk mästare på landsväg och utmanar numera både Peter Sagan på landsvägsklassikerna och Nino Shurter på mountainbikens XCO. Samtidigt.

Mathieu van der Poel är född i en framgångsrik cykelsläkt. Hans pappa Adrie van der Poel blev nederländsk mästare i cykelcross sex gånger och en gång på landsväg. Han vann även CX-VM 1996 och tog segrar på etapper i Tour de France och i sex klassikerlopp. Mathieus morfar är fransmannen Raymond Poulidor, som bland annat vann Vuelta a España 1964 och blev tvåa i Tour de France inte mindre än tre gånger.

Nationalitet: Nederländare
Ålder: 25 år
Bor: Antwerpen, Belgien
Smeknamn: ”The flying dutchman”

Bilder Photopress.be


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!


Att cykla genom hela Sverige, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, på under 100 timmar har länge varit en svårslagen dröm bland många långdistanscyklister. Men i somras var jakten plötsligt igång på allvar – i brist på andra tävlingar.

Det nya rekordet (eller fastest known time som det även kallas) sattes i slutet av augusti av tävlingscyklisten Richard Larsén. Han avverkade de 205 milen på den imponerande tiden 82 timmar och 15 minuter

Vi är ju vana vid att se dig på mer traditionella landsvägsdistanser och det är första gången du gör något liknande – hur blev det så?
– Att cykla hela Sveriges längd på under 100 timmar verkar ha varit en drömgräns ett tag. Många som kört Sverigetempot (se ruta) på samma sträcka har legat på runt 105–110 timmar.

– Simon Gustavsson på Umara (Richards energisponsor, reds. anm.) cyklade genom Sverige helt utan energi för några år sedan, så i år ville han göra ett rekordförsök med energi. Målet var att göra det på under fyra dygn (96 timmar) men det blev 99 timmar. Lite senare lyckades multisportaren Jonas Andersson göra det på 89 timmar. Nästan direkt efter hörde Simon av sig med en plan för hur vi skulle utmana rekordet, och efter lite betänketid var snart allt i rullning och jakten på det svenska rekordet ett faktum.  

Vad satte ni för mål och regler initialt?
– Vi siktade på sub 84, det kändes realistiskt, för sen börjar varje timme under det kosta väldigt mycket. Jag visste ju att jag är bra på att cykla men att jag troligtvis skulle vara betydligt sämre på att hantera sömnbristen. Sen skulle jag köra supportat men helt utan draghjälp.

Vad hade du för cykel?
– Jag körde på min vanliga linjehoj med tempobågar, ingen tempohoj. En tempohoj ställer ju helt andra krav på kroppen. Sitter man för aggressivt vet man inte hur det kan gå. Ett vanligt problem är tydligen att nackmusklerna så småningom lägger av så att man inte kan hålla uppe huvudet. Jonas fick det problemet, så de fick stödtejpa hans huvud med silvertejp – han tappade helt enkelt huvudet.

”Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.”

Vad var det som höll dig i rörelse?
– Jag fann så mycket drivkraft i att jag skulle bevisa för mig själv att jag skulle klara det. Ju jävligare det kändes, desto större blev den drivkraften. Tiden i sig är förstås häftig, liksom att vi slog vår egen måltid och att det är den snabbaste tiden som någon kört på. Men det jag är mest stolt över är att jag löste det – trots att det kändes så jävligt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade det.

Sen hade jag ju även en lojalitet mot alla andras engagemang och den tid och de pengar som plöjts ner i projektet. För visst, går man sönder är det en sak, men så länge inte just det händer är det ju bara att köra på.

En viktig bricka i allt blev Simon Gustavsson. Han har gjort så många galna, hårda grejer tidigare och var en fantastisk coach under hela processen. Han fattade hur jag mådde och visste vad jag behövde, när det var läge att pusha och när det var läge att bromsa lite. Jag förmedlade bara känslan så tog han besluten – att inte behöva tänka själv hela tiden var helt klart en viktig nyckel.

Vad var absolut värst?
– Att jag fick gräva så djupt mentalt och att det varit så jobbigt efteråt. Annars var det absolut värsta ögonblicket starten sista dagen. I början i Norrland låg ju allt framför en och allt var främmande, man kunde bara mata på. Men sista biten har man ju en annan relation till, vilket också fick allt att kännas så otroligt långt.

Stötte ni på några större problem?
– Vi hade väldigt få problem, på hela resan fick vi exempelvis en enda punka. Däremot gjorde jag några misstag. Främst andra natten, när jag sov för länge och hamnade i djupsömn. Att komma igång efter det var fruktansvärt jobbigt. Kroppen kändes helt paj och febrig, jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kom inte ens upp ur sängen. Det jag lärde mig efter det var att de som kör RAAM (Race Across America är cirka 480 mil och känt som världens hårdaste långdistanslopp, reds. anm.) och liknande grejer sover i max 60 minuter, just för att de inte vill hamna i djupsömn.

Vad lärde du dig på resan?
– När man kör så här går man ju helt tom. Man får samma känsla som när man håller på att bonka på ett distanspass, och rent fysiskt har man den känslan konstant. Men trots att man känner sig helt slut finns det ändå en ocean av mer kapacitet att hämta – jag kunde plocka ut 180 watt i 20 timmar, det var en fascinerade upplevelse.

Så det jag tar med mig är att det fysiska faktiskt är den enkla biten. Det mentala däremot står för 90 procent och det är det som är utmaningen. Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.

Så vad lärde du dig om den mentala biten?
– När man upplever problem och jobbiga saker kan man bli lite stressad över att man snabbt vill hitta lösningar på det problemet. Men i stället kan man låta den jobbiga känslan bara finnas där: ”Nu känns det för jävligt och det är ok.” Att inte acceptera känslan kan ju göra allt värre. Lite som när man inte kan somna och blir stressad över det och det blir en ond spiral. Jag tror det handlar om att distansera sig från känslan. Att du har den, men den är inte du.

Hur löste ni energin?
– Planen var att käka matlådor, men det funkade inte alls, jag kunde helt enkelt inte behålla det i magen. Utan det blev sportdryck och chokladmjölk, typ Pucko, i stället. Tydligen är det ganska vanligt bland snabbcyklande distanscyklister. Christoph Strasser, som har vunnit RAAM sex gånger, tipsade om att jag behövde få i mig 4–500 kalorier i timmen, konstant. Själv kör han en flaska sportdryck och en flaska måltidsersättning som påminner om chokladmjölk.

Vad var det bästa med äventyret?
– Jag är stolt över den nya rekordtiden och att vi fyra som var inblandade lyckades med allt och fortfarande är vänner, jag är så glad över det. Sedan är jag glad över att ha fått göra något spännande detta konstiga år, att vi kunde skapa något som fick lite spridning till en bredare massa utanför cyklingen. Och det var förstås kul att göra något annat, trots att man är landsvägscyklist, och att det gick så bra.

När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt

Hur kändes det att gå i mål?
– Just när jag kom i mål var jag mest tom. Men sen grät jag nästan varje dag i en veckas tid. Kanske för att man försökt släta ut allting och så kommer det ikapp en efteråt. Det liknar nästan mest en depression eller en form av trauma, en känsla av sorg som är lite odefinierbar och som dyker upp lite närsomhelst. Men nu, två veckor senare, börjar det klinga av.

På ett djupare plan låter det som en ganska hård utmaning?
– Det här är ju en tävlingsgren inom cykling men det handlar inte om det vanliga sättet att bita ihop på, inte ”no pain, no gain” utan snarare ”shut up mind” och det är så mycket svårare. Men med mer erfarenhet blir nog dessa effekter mildare. Simon påverkades inte alls lika mycket av sin resa, för han är ju mer van vid extremt långa påfrestningar. När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt. Även om man förstås kommer hamna i perioder som är krävande så utvecklar man ju strategier för att hantera det.

Rickard Larsén
Bor: Göteborg
Ålder: 30
Partner: Emilia Fahlin
Enda landsvägscyklisten i Team Serneke Allebike Bästa meriter:
SM guld i landsväg 2016 SM silver 2015 och 2017

Men hur blev det med motivationen efteråt, kan du ens titta på din cykel nu?
– Min motivation har faktiskt inte påverkats alls. Jag vilade bara två dagar innan jag hoppade upp på cykeln igen. Är man van vid att träna +30 timmar i veckan blir man ju lite knäpp av att vara hemma och inte göra någonting.

Gör du om det?
– Jag skulle inte göra om det för sakens skull, men om någon slår mitt rekord skulle jag nog tagga till. Det vore coolt om någon lyckas med det, men då ska det nog till en hel del. Rimligtvis borde det vara svårt att cykla så värst mycket snabbare för även den sämsta och långsammaste dagen hade jag ett rullsnitt på 30,8 km/h – och då hade vi ändå tur med vinden. Det räcker alltså med en dag med motvind för att det ska vara kört. För att lösa det måste man nog i stället börja kapa i stopptiderna.

Jag är däremot jättesugen på att göra fler långa grejer – men det som triggar mig är ju att det ska gå fort.

Richard Larséns rekordtid (FKT) Treriksröset* – Smygehuk
Totaltid: 82 timmar och 15 minuter
Distans: 205 mil
Total rulltid: 66,5 timme
Total stopptid: 16 timmar varav 5,5 timme sömn.

Fakta Sverigetempot
Length of Sweden/Sverigetempot går på ungefär samma rutt som Richard Larsén cyklade. Sverigetempot är ett så kallat brevet, ett långdistanslopp längs en förutbestämd rutt där deltagarna måste stämpla ett kort i kontroller på vägen. Den här typen av långdistanscykling kallas också för randonnée, och utövarna benämns randonneurer. I ett randonnée eller brevet har man ofta gemensam start, men deltagarna ska klara sig själva när det gäller saker som att navigera, meka och proviantera. Ett brevet är inte en tävling i bemärkelsen att man ska komma först i mål – det handlar främst om att klara av att cykla en viss distans – men en del har också ambitionen att cykla under en viss tid.  Richard Larsén körde inte Sverigetempot (som ställdes in i år på grund av Covid-19), utan genomförde ett eget rekordförsök utan draghjälp men med följebil och support. Nästa Sverigetempo går sommaren 2021.Läs mer: sverigetempot.wordpress.com

*Fotnot:
Vägen till Treriksröset går genom Finland. Men då den finska gränsen var stängd vid rekordförsöket började resan i Vittangi, sen upp till finska gränsen, sen ner igen söderut. Distansen blev dock densamma som om han hade cyklat direkt från Treriksröset.   


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ernesto Colnago för arvet vidare

Ernesto Colnago för arvet vidare


I dag, 140 år efter att den första kedje- och pedaldrivna tvåhjulingen såg dagens ljus, är cykelns form och funktion i grunden oförändrad. Det här fantastiska arvet berikar, upplyser och inspirerar oss. Och en av de sista levande länkarna till denna rika historia är fortfarande Ernesto Colnago.

Näst efter Eddy Merckx är Fausto Coppi en av cyklingens riktigt stora legender. Men till skillnad från Merckx, som fortfarande lever, så gick Coppi bort redan 1960. Så det är få som lever som träffat honom i verkligheten, men Ernesto Colnago är en av dem.

Han sitter mitt emot mig och lutar sig framåt.

– Så, Fausto Coppi. Det här var Il Giro 1956. Jag var mekaniker hos min vän Magni, förstås. Jag jobbade för honom. Men Coppi var min idol. En dag hade Fausto problem med sin cykel. Jag hjälpte honom. Och Coppi betalade mig 1 000 lire. De pengarna hade jag i min ficka i 20 år, säger Ernesto Colnago.

I dag är han 88 år och en levande legend. Han har varit en del av den professionella cykelsporten längre än någon annan nu levande person. Han har sett allt och gjort allt, och hans cyklar är ett av sportens mest kända varumärken.

– Tänker du på cyklar så tänker du Colnago. Jag blev Colnago eftersom jag tänker utanför ramarna. Alltid. Jag var först med custombyggda ramar, säger han.

Ernesto Colnago på fabriken utanför Milano

Colnagocyklar har det cyklats på i över sex decennier. Företaget firade sitt 60-årsjubileum 2014. Som mekaniker och senare teamsponsor har Ernesto arbetat på 25 Tour de France och 25 Giro d’Italia och på alla de andra loppen som står i tävlingskalendern. Med andra ord: om det har hänt så är chansen stor att han var där när det hände. Colnagocyklar har vunnit 62 världsmästerskap, 38 klassikerlopp, 21 grand tours och 18 olympiska medaljer.

Här sitter han nu, i sitt enorma kontor, och ser ut exakt som Ernesto Colnago. Som många kända människor är han mindre än man tror. Men han utstrålar den där sortens starka karisma som man varken kan lära sig eller köpa eller stjäla. I årtionden har människor förstått att vara tysta och lyssna när han talar, och det är det han fyller rummet med – känslan av pondus. Hans blotta närvaro betyder att någonting av vikt är på väg att ske, eftersom ingen släpper in en man med en sådan status i ringen utan anledning.

Ernesto Colnago omnämns ibland som Maestro eller Capo
– bossen. Men det är bara fånerier. Colnago jobbar åt oss – för cyklingen. Det kan vi se. När vi tittar på hans senaste modell i en cykeltidning eller känner på den i en cykelaffär. Du kanske till och med kan köpa en – eller om du har tur, träffa honom i verkligheten.

Från kontoret på Colnagofabriken ser man hans privata hem på andra sidan gatan. Det är ett enormt gods. På gallergrinden framför infarten sitter Colnago-loggan. Den kom till en kväll när en journalist på La Gazzetta dello Sport, Bruno Raschi, drog klöveress ur en kortlek och uppmanade Colnago att registrera det som ett varumärke.

C60 som byggdes i fabriken direkt under Ernestos hus

Vi känner till historien. Faktum är att det inte finns så mycket kvar att berätta om en man som Ernesto Colnago. Hans liv i cyklingens tjänst är väldokumenterat. I hans kontor finns så många minnesföremål att det gott och väl skulle räcka för att fylla ett medelstort museum. I korridorerna hänger foton från cykelsportens färgrika historia de senaste sju eller åtta decennierna.

Signor Colnago, har du blivit den man du trodde att du skulle bli när du var ung?

– Jag besökte Enzo Ferrari 1984. Jag var så oerhört nervös att det nästan inte går att beskriva. Och där var han. En gammal man, 87 år då – precis som jag är i dag. Ferrari bar mörka solglasögon i sitt mörka kontor. Jag satte mig. Han frågade hur gammal jag var. Jag svarade att jag redan var en gammal man, jag var 54 då. Enzo Ferrari var tyst. Sedan sa han: ”Du borde skämmas. Jag började bygga fantastiska bilar när jag var 54!”

Ha! Det var ett bra svar!

Han lutar sig framåt och fortsätter sin berättelse:

– Kolfiber är ett speciellt material. Vi började vårt samarbete med Ferrari eftersom kolfiber var nästa steg i utvecklingen och eftersom jag trodde att Ferrari var den bästa partnern när vi skulle ta steget från stål till titan och vidare till nästa nivå. Cykelindustrin utvecklas. Men folk var skeptiska och litade inte på att cyklarna skulle klara belastningen rent mekaniskt. Med det gjorde de. Vi vann Paris-Roubaix fem år i rad. Titta. Det här är kolfiber, och det här med.

För Colnago har det ofta handlat om just detaljerna

Han tar två till synes identiska rör i kolfiber och slänger det ena mot golvet. Det skräller plågsamt högt. Sedan slänger han det andra röret. Det avger bara ett litet mjukt ljud när det landar på golvet. Han tittar på mig. Jag nickar. Det han menar är: Det första röret är värdelöst. Och jag gjorde det andra.

Han sätter sig ner, tar fram sitt anteckningsblock och visar massor med anteckningar, nedskrivna på allt från kuvert och tidningar till flygbiljetter.

– Titta. Det här är från en resa till Hong Kong. Jag jobbade på en ny design på flyget. Du ser de olika skisserna? Och det här är från Mexico tror jag. Japp. Jag ritar på en ny ram här. Du ser hur jag har ändrat den.

Att se honom visa sina anteckningar och lyfta på saker ger mig gåshud, eftersom allt det här kommer att visas upp för eftervärlden en dag, iordningställt och presenterat av Colna- goarvets framtida förvaltare – iförda vita handskar. Men just nu är det bara anteckningar. Han slänger dem på skrivbordet.

C64 en modern klassiker som byggs i Italien

Vi pratar lite mer, om småsaker. Han besvarar sällan en fråga rakt upp och ner, hans tankar verkar vandra fritt. Det är som att Colnago som person samtidigt övervakar geniet Colnago som råkar vara han själv. Det syns i sättet han tittar på en eller tittar bort, som om han hela tiden överväger sitt nästa drag. Att samtala med honom känns som att kliva ner i hans inre monolog.

Plötsligt reser han sig.
– Du förstår, kreativitet föder sig självt. Du kan inte köpa det. Min hemlighet? Res mycket. Sov lite. Flyg jorden runt. Vid ett tillfälle tar han upp en bok: ”De 1 000 bästa cyklarna”. På omslaget: en Colnago. Sedan tar han upp en cykeltidning. Han pryder omslaget. Rubriken lyder: ”Legenden”. Sedan visar han mig en bok om Colnago, därefter några bilder på hans vinnarcyklar mellan benen på världens mest kända cyklister.

Det känns nästan som att Ernesto är anställd på Colnagos egna museum, med uppgiften att vårda och stärka sitt eget eftermäle. Museet är givetvis också en fullt fungerande cykelfabrik med kontorsmänniskor och fabriksarbetare. Men allt i den här byggnaden hör på något sätt också hemma på ett museum. Allt här har ett historiskt värde i den professionella cykelvärlden – prylarna, cyklarna, mannen … allt.

Det senaste tilskottet V3rS

I visningsrummet några timmar senare. Här är de. Cyklarna. Han har antingen fått dem personligen från cyklisterna eller tagit dem efter mållinjen eftersom han instinktivt förstått värdet i en vinnares cykel. Colnagos presschef, Alessandro Turci, berättar med låg röst:

– Signor Colnago är outtröttlig. Han säger att jag alltid måste tänka på företaget, på cyklarna. Han säger: ”Vad är ett bra namn på en ny cykel?” eller ”Hur ska vi utveckla ditten och datten?” eller ”Tänk på det här, glöm inte det där!” Jag lyssnar och försöker lära mig, men det är lite stressande att vara i närheten av honom. Han arbetar hela tiden. Titta. Det där är hans hus, rakt över vägen. Så du förstår hans inställning. Han säger till mig: ”När du är på toaletten så vill jag att du tänker på cyklarna!”

Ernesto Colnago är ett av cykelsportens landmärken. Han är lika känd bland cykelfansen som Poggio eller Oude Kware- mont. Han är vår sports historia, och han hyllas för att han har lyckats. Men han hyllas inte bara för vad han har gjort och för vad han gör än i dag, utan även för sin ålder. Inga hyllar sina gamla som italienarna gör. Vart Colnago än går så får han uppskattning, för att han är en av de sista mästarna. I Italien är Ernesto Colnago en nationalklenod.

Master 10, en klassiker i stål som fortfarande går att köpa

Vägen som skiljer fabriken från hans gods är smal. Där finns ett övergångsställe. Det går från grinden till hans hem där han tillbringar sin fritid med att tänka på cyklar till porten till hans fabrik där han tillbringar arbetsdagarna med att tänka på cyklar. Det tar ungefär fyra sekunder att gå över det.

Ernesto säger att allt handlar om cyklarna. Men det gör det förstås inte. Självklart inte, funderar jag. För på skriv- bordet har han bilder på sina barn och på sin framlidna fru. Så givetvis måste han tänka på något annat än cyklar. Men var gör han det? När gör han det?

Kanske på det där övergångsstället. Den där stunden då signor Colnago är mellan sitt jobb och sitt hem. Jag tror att det är där och då det händer, i det där ingenmanslandet. Den korta vägsnutten är rimligtvis den enda platsen där han kan ägna sig åt vardagligheter mellan cykelfunderingarna. ”Mjölk. Har vi mjölk?” Om han nu ens gör det. Kanske är det i stället just det faktum att gränsen mellan arbete och fritid knappt existerar för Ernesto Colnago som är förklaringen till att han uppnått så mycket under sin livstid. Kanske är det just för att allt, precis allt, handlar om cyklarna.

Den 4 maj kom nyheten att Ernesto Colnago sålt majoriteten av sina aktier till Chimera Investments ett investmentbolag baserat i Abu Dhabi. Ernesto själv menade att detta kommer kunna garantera Colnagos framtid. Fabriken och enheten som nämns i denna text kommer fortsatt vara basen för Colnago. Men exakt hur delaktig Ernesto själv kommer vara i framtiden är dock lite oklart, men nog har denna 88 åriga legend vid det här laget gjort sig förtjänt av pension.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in