QOM – Queen of the Monday

QOM – Queen of the Monday


Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinterdistansens djävulskomponenter

Vinterdistansens djävulskomponenter


ATT ALLT I LIVET inte kan vara kul fick en lära sig redan som spädgris. Och visst finns ett antal ofrånkomliga moment även för oss cyklister som vi måste ta oss igenom för att bli bättre – eller åtminstone pannbens-tjockare. Distanspass på vintern är ett av dem. En aktivitet som just på cykel (kontra till exempel löpning) inkluderar faktorer som gör träningen extra plågsam. Låt mig påminna er om vad som nu väntar.

Köldekvationen Ju snabbare cyklist desto blåare fötter, brukar det heta. Med vinden som fiende kan köldeffekten enklast beräknas genom att multiplicera innevarande temperatur med minst sju. Dra därefter bort fem grader till för att kompensera iskalla slask-stänk, om du är för cool för stänkskärmar. Samt ytterligare tio om du är landsvägscyklist och därmed prioriterar the looks framför en rimlig mängd kläder (se nedan). Välkommen till Arktis!

Korvkostymen I mtb-cyklistens vintergarderob finns utrymme för såväl dubbla sockor, ullfrotté och ändamålsenlig jacka. Till detta kan en ryggsäck med extraplagg adderas utan risk för lynchning. Du som är asfaltsnötare däremot, och även vintertid lever efter den 100 budord långa klädkoden, får hålla tillgodo med en luftigare setup. Allt för att på ett så snyggt sätt som möjligt passera nålsögat för vad som accepteras i en riktig cyklists Instagram-flöde. Glöm förstärkande shorts, fodrade vinterskor eller ombyte efter fikat. Glöm fikat också förresten.

Isglassen Känner du dig som ett smart-ass när du toppar flaskan med kokande vatten innan avfärd? Kanske tror du på allvar att den dyra termo-flaskan ska rädda dig? Glöm det. Timme nummer fyra finns ingenting– nada, niente, nichts som behåller din vätska i drickvänlig temperatur. Förhoppningsvis har du smaksatt vattnet med saft eller sportdryck, vilket kan resultera i trivsam Snow Slush. Har du riktig tur lirkar du ut en läskande isglass ur flaskan. 


Förnedrings-toa Trots att den stoppade korven ovan fått i sig begränsade mängder vätska uppstår ofta en kissnödighet (eller än värre ) i ett kritiskt skede av turen. Det bästa du kan göra är förstås att ignorera detta tills du kommer hem. Det sämsta är att vika ner dig för känslan. Du riskerar då höjden av förnedring när du huttrandes och med stela fingrar skalar av dig sexton lager kläder. Dessutom i kiss-position med din vinterbleka bakdel placerad aningen för nära vägkanten, då ditt omdöme sjunkit i exponentiell takt med kroppstemperaturen. 



Bensinmacksstoppet Infaller ofta i skärningspunkten mellan isglass-problemet och insikten om att du i modern tid inte lär få tillbaka känseln i fingrarna efter toastoppet. Det är här 50 procent av distanspassen avbryts före utsatt tid. Den resterande halvan svänger in på närmaste bensinmack, för att med imma på glasögonen stappla in i värmen. Räddningen. Här inhandlas med fördel varm dryck och valfri lättuggad produkt innehållandes snabba kolhydrater eller koffein. Helst båda. När tårna tinat till rörlig konsistens och personalen börjar snegla åt ditt håll är det dags att lämna V75-hörnan innan värdigheten lämnat dig.

Mecka i minus Oavsett om du råkar ut för punktering i tio minus, om vajern till dina mekaniska skivbromsar fryser eller om växelföraren blockerats av ett isberg, har du egentligen två val vid utrustningshaveri vintertid. Att gå hem eller ta en taxi. Du väljer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”


Krönika: Om jag får travestera Shakespeare skulle jag vilja skriva: ”Att äga eller vara ägd, det är frågan. Månn’ ädlare att dra ner något på sin konsumtion och bara köpa det man verkligen behöver?” Alla, eller åtminstone flertalet av mina cyklande vänner, brukar med illa dold skam skämta om att det optimala antalet cyklar är n+1, det vill säga det nuvarande antalet plus en till. Och då kan man givetvis räkna ut att det är fler cyklister än undertecknad som snabbt växer ur sina garage, sina förråd och sina vindar.

Garage förresten – det ska ju vara ett förråd för till exempel en bil eller i bästa fall två. Undertecknads garage bara låtsas vara ett garage. Någon bil har aldrig fått plats. Men däremot en ganska snygg cykelcross med stålram, två landsvägscyklar med kolfiberanorexi, en singlespeed, en mountainbike, en 50-talsracer från Monark, två standardcyklar, en icke komplett Crescent världsmästarcykeln från 1972, en indisk cykel som väger 32 kilo utan pedaler. Dessutom ett oförsvarbart antal hjulset, däck, småblandade växelgrupper och defekta bromsekipage. Till detta hör också osorterade hjälmar i kulörer som ibland är rent förfärliga. Jag kan också räkna upp åtminstone ett dussin cykeltröjor som är så provocerande fula att jag rodnar när jag skriver detta.

Min fru brukar påpeka det närmast bisarra, och stötande, i min samlarmani. Inte minst när jag tillbringat några timmar med att leta efter någon cykelpryl som hamnat i någon låda i det kaotiska garaget.

– Du har blivit prylförvaltare åt dig själv, säger hon med illa dold sarkasm. Du äger inte prylarna. Prylarna äger dig.

Och ja. Jag känner mig emellanåt ägd.

Jag har räknat lite på hur cykelprylarna inkräktar på mitt liv och därmed hindrar mig från det som initialt gjorde att jag köpte prylen i fråga: det faktum att jag är cyklist och vill cykla mer. Jag har kommit fram till att antalet timmar jag letar efter prylar stiger exponentiellt med antalet prylar jag äger. Jag har passerat gränsen för total kollaps. Jag ägnar således en orimlig andel av min vakna tid till att leta, sortera, förvalta, tvätta och oroa mig för var jag lagt eller slarvat bort – eller till vem jag lånat ut – mina cykelprylar.

Och detta med många prylar är ett problem som inte enbart inskränker sig till undertecknad och till lokal trängsel i prylförråden. I och med att jag knappast är ensam om detta habegär och denna överkonsumtion innebär det också att planeten håller på att gå under.

Verbet ”äga” något eller rent av någon har för övrigt upplevt en betydelseförskjutning under de senaste decennierna. När människor i dag säger ”äga”, ”äger” eller ”ägd” betyder det allt som oftast inte bara innehav eller äganderätt. Verbet kan lika gärna betyda ”vinna över” eller ”förnedra”. Det är ganska intressant även ur ett icke semantiskt perspektiv. Och det är här jag, och förmodligen många av er som läser detta, befinner sig. Farligt nära Armageddon både interiört och exteriört.

Därför känns det tryggt att veta att det faktiskt finns en zenbuddistisk sekt, lustigt nog inte speciellt långt från Shimanos högkvarter i Osaka, som i reaktion mot den globala överkonsumtionen bara tillåter att man äger fem cykelprylar. Detta resulterar i att dessa munkar endast äger en enda cykel. Ett par cykelbyxor. En tröja. En flaska. Och en liten, liten burk chamoiskräm. Äger man fler saker än dessa distraherar detta ägaren och inverkar negativt på cyklingen, meditationen och därmed resan till Nirvana.

Och det är med detta i åtanke jag vill uppmana dig som läser detta att ta lärdom. Äg inte fler prylar än du har nytta och glädje av. Se till att prylarna inte äger dig. Och den där gamla formeln n+1 stämmer givetvis inte. Det optimala antalet prylar, för en modern homo sapiens i ett kapitalistiskt system är snarare n–1.

___________

Niclas Sjögren är redaktionens största loser just när det gäller att äga få prylar. Hans patologiska ovilja att skiljas från saker omfattar allt från rostiga ekrar till slangar som ska lagas.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

För kul för att vara sjuk

För kul för att vara sjuk


En kvalificerad gissning är att ni som läser detta vet vad en ”mancold” är. Lika många känner kanske inte till motsatsen: ”låtsasfrisk”. Min mamma brukade använda det uttrycket när jag varit hemma från skolan på grund av sjukdom och jag senare på eftermiddagen ville ut och leka med kompisar.

Det här var på 1970-talet. Vi var ett gäng ungar som härjade som en flock apor bland mexitegelvillorna i området. Och min mamma var en mycket förstående mor. Hon förstod att smågrabbar som på morgonen hade rejäl feber ändå kunde känna sig så friska på eftermiddagen, när alla slutat skolan, att de omöjligt kunde ligga kvar i sängen. Låtsasfrisk alltså.

Ni vet hur det är. Sjukligheten ökar exponentiellt med hur trist något du borde göra är. Och vice versa. Ser du framför dig att hänga med din chef på ett budgetmöte kanske killförkylningen känns lite intensivare än om du blivit inbjuden till att kolla en bergsetapp på Tour de France från helikopter. Ungefär. Om något riktigt roligt lockar är det svårt att ligga hemma och vara sjuk. Då blir man gärna lite låtsasfrisk.

I dag är jag 55 och min mamma finns inte längre – men jag spelar ändå låtsasfrisk ibland. I idrottssammanhang är det en riktigt usel idé att inte vara hemma och vara sjuk när en är sjuk. En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk. Det var på premiärupplagan av cykeltävlingen Gran fondo Stockholm 2013 – en tävling som tyvärr inte längre genomförs.

En god vän till mig hade fixat ihop ett rätt skönt gubbgrabbgäng. Några bra cyklister, några inte lika erfarna – men alla sköna lirare. Nämnda kompis hade även fixat sponsring. Upplägget var episkt seriöst. Vi hade svinlyxig outfit. Både hjälmar och kläder hade tagits fram och designats för oss. Kläderna var stylish i orange och vitt, hjälmarna i samma design. Vi såg proffsigare ut än proffs. Hypen var enorm.

Jag tillhörde de mer erfarna och skulle liksom hjälpa till att peppa de som inte var så vana. Ansvaret liksom. Kvällen före känner jag mig jävligt risig. Ni vet känslan, det sticker och svider i halsen när man sväljer. Kollar tempen: 38,5° C. Aj, aj. Hade detta varit inför det där budgetmötet jag nämnde tidigare i denna text vet ju både ni och jag att jag messat chefen snabbare än hen kan säga ”sjukskriven”. Men nu väntade i stället riktigt fin cykling med riktigt fina människor.

På morgonen före loppet tar jag tempen igen. 38,4°. Ja, men då så. Jag tänker bort det där sticket i halsen och att det yrslar när jag reser mig hastigt. Febern är ju på väg ner. Kort sagt: jag är låtsasfrisk.

Efter sex mil håller jag på att ramla av cykeln. Jag är föga förvånande svagast i vårt gäng och det svartnar för ögonen. Jag bryter. Följande fyra veckor tillbringar jag med tre på varandra följande antibiotikakurer. Jag har lunginflammation, öroninflammation och urinvägsinfektion. Jag kan inte ens låtsas att jag är frisk.

Jag borde lärt mig. Men när jag skriver detta har jag åter cyklat låtsasfrisk. Jag åkte ner till Mallorca för att fixa lite med ett hus som jag låter renovera. Fixet med huset kan väl denna gång i viss mån ses som ett svepskäl. Viktigast var att jag skulle starta säsongen med lite kvalitetscykling.

”En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk.”

En av hantverkarna som jobbar på huset heter Xisco och är svinskön. Inte bara socialt begåvad och kul, han är dessutom gammal elitcyklist och vi har länge snackat om att trampa ihop. Han ringer mig på fredagskvällen och undrar om jag ska med på en tretimmarstur, inklusive fika, på lördag förmiddag. Vi har ju snackat länge om att cykla ihop och nu är det alltså äntligen dags.

Jag har ont i halsen och bihålorna. Jag snorar och jag hostar. Men ni som läst så här långt vet numera vad låtsasfrisk är. Jag låtsas alltså att jag är frisk och tackar således ja. Och för att göra en lång historia kort: denna krönika skrivs två dagar efter cykelturen, sängliggandes. Absolut inte låtsasfrisk, men desto mer mancold.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske allra ynkligaste när det gäller att vara sjuk. Han hävdar bland annat att han har 35,9 i normaltemp.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in