”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”


Krönika: Om jag får travestera Shakespeare skulle jag vilja skriva: ”Att äga eller vara ägd, det är frågan. Månn’ ädlare att dra ner något på sin konsumtion och bara köpa det man verkligen behöver?” Alla, eller åtminstone flertalet av mina cyklande vänner, brukar med illa dold skam skämta om att det optimala antalet cyklar är n+1, det vill säga det nuvarande antalet plus en till. Och då kan man givetvis räkna ut att det är fler cyklister än undertecknad som snabbt växer ur sina garage, sina förråd och sina vindar.

Garage förresten – det ska ju vara ett förråd för till exempel en bil eller i bästa fall två. Undertecknads garage bara låtsas vara ett garage. Någon bil har aldrig fått plats. Men däremot en ganska snygg cykelcross med stålram, två landsvägscyklar med kolfiberanorexi, en singlespeed, en mountainbike, en 50-talsracer från Monark, två standardcyklar, en icke komplett Crescent världsmästarcykeln från 1972, en indisk cykel som väger 32 kilo utan pedaler. Dessutom ett oförsvarbart antal hjulset, däck, småblandade växelgrupper och defekta bromsekipage. Till detta hör också osorterade hjälmar i kulörer som ibland är rent förfärliga. Jag kan också räkna upp åtminstone ett dussin cykeltröjor som är så provocerande fula att jag rodnar när jag skriver detta.

Min fru brukar påpeka det närmast bisarra, och stötande, i min samlarmani. Inte minst när jag tillbringat några timmar med att leta efter någon cykelpryl som hamnat i någon låda i det kaotiska garaget.

– Du har blivit prylförvaltare åt dig själv, säger hon med illa dold sarkasm. Du äger inte prylarna. Prylarna äger dig.

Och ja. Jag känner mig emellanåt ägd.

Jag har räknat lite på hur cykelprylarna inkräktar på mitt liv och därmed hindrar mig från det som initialt gjorde att jag köpte prylen i fråga: det faktum att jag är cyklist och vill cykla mer. Jag har kommit fram till att antalet timmar jag letar efter prylar stiger exponentiellt med antalet prylar jag äger. Jag har passerat gränsen för total kollaps. Jag ägnar således en orimlig andel av min vakna tid till att leta, sortera, förvalta, tvätta och oroa mig för var jag lagt eller slarvat bort – eller till vem jag lånat ut – mina cykelprylar.

Och detta med många prylar är ett problem som inte enbart inskränker sig till undertecknad och till lokal trängsel i prylförråden. I och med att jag knappast är ensam om detta habegär och denna överkonsumtion innebär det också att planeten håller på att gå under.

Verbet ”äga” något eller rent av någon har för övrigt upplevt en betydelseförskjutning under de senaste decennierna. När människor i dag säger ”äga”, ”äger” eller ”ägd” betyder det allt som oftast inte bara innehav eller äganderätt. Verbet kan lika gärna betyda ”vinna över” eller ”förnedra”. Det är ganska intressant även ur ett icke semantiskt perspektiv. Och det är här jag, och förmodligen många av er som läser detta, befinner sig. Farligt nära Armageddon både interiört och exteriört.

Därför känns det tryggt att veta att det faktiskt finns en zenbuddistisk sekt, lustigt nog inte speciellt långt från Shimanos högkvarter i Osaka, som i reaktion mot den globala överkonsumtionen bara tillåter att man äger fem cykelprylar. Detta resulterar i att dessa munkar endast äger en enda cykel. Ett par cykelbyxor. En tröja. En flaska. Och en liten, liten burk chamoiskräm. Äger man fler saker än dessa distraherar detta ägaren och inverkar negativt på cyklingen, meditationen och därmed resan till Nirvana.

Och det är med detta i åtanke jag vill uppmana dig som läser detta att ta lärdom. Äg inte fler prylar än du har nytta och glädje av. Se till att prylarna inte äger dig. Och den där gamla formeln n+1 stämmer givetvis inte. Det optimala antalet prylar, för en modern homo sapiens i ett kapitalistiskt system är snarare n–1.

___________

Niclas Sjögren är redaktionens största loser just när det gäller att äga få prylar. Hans patologiska ovilja att skiljas från saker omfattar allt från rostiga ekrar till slangar som ska lagas.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Begagnad hybris till salu

Begagnad hybris till salu


Man är liksom förblindad av sin egen och sin omgivnings förträfflighet. Av sig själv, sin egen bakgård och sina egna fördomar. Exempel: väldigt många människor i landet Sverige hävdar på fullt allvar att Zlatan Ibrahimovic är världens bästa fotbollspelare. Väldigt få människor utanför landet Sverige håller med. Man kan ju kolla av detta, exempelvis på internetet. Rätt seriösa theguardian.com, till exempel, sätter Zlatan på sjunde plats. Sjunde plats. Nummer sju. Och det får man väl förmoda är en ganska objektiv bedömning. Sex personer är alltså bättre: Messi, Ronaldo, Neymar, Suárez, Lewandowski och Müller. Inga konstigheter egentligen. Även om denna läsarkrets förmodligen bryr sig mindre om fotboll än om cyklar.

Trots det kanske vi emellanåt tänker som en fotbollshuligan. Överskattar. Självklart är jag lika inskränkt, och det säger sig själv att jag gör subjektiva bedömningar. Överskattning. Något som liknar affektionsvärde kanske? Frågar du mig är Sveriges största idrottsprofiler genom tiderna naturligtvis Gösta Fåglum, Susanne Ljungskog, Emma Johansson, Jenny Rissveds, Bernt Johansson, Marianne Berglund, Sven-Åke Nilsson, Magnus Bäckstedt, Fredrik Kessiakoff, Gustav Larsson och Thomas Löfkvist. Sen kommer ett par dussin cyklister till och sen, först ganska långt ner på listan, kommer Jan-Ove Waldner, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ingemar Johansson, Toini Gustafsson, Peter Forsberg, Thomas Wassberg, Pernilla Wiberg, Charlotte Kalla och några till i sammanhanget obetydliga idrottare.

Jag överskattar ofta även min framtid. Jag tänker på de planer jag smider inför den där oändliga sommaren som ska bjuda på ljusår av cykling i strålande solsken. Jag tänker att jag ska under 3.15 på Cykelvasan. Troligen bottnar det här i nån för homo sapiens gemensam positivism, eller nedärvd benägenhet att överskatta sina chanser och överskatta sina vänner, förebilder och prylar. Annars hade man väl tagit livet av sig direkt när man försöker bedöma sitt existensberättigande på planeten Tellus. Moa Martinson uttryckte detta fenomen på ett närmast briljant sätt: ”Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna.”

Och det är nu vi kommer till cyklar.

Särskilt uppenbart träffar ju denna sägning, och allra mest irriterande blir detta faktum, när man ska köpa någons begagnade kära cykel. Och extra övertydligt blir det när man ska sälja sin egen kära cykel, om jag ska vara ärlig.

Annonserna lyder ungefär så här:

Säljes: värstingcykel i mint condition. Meridialized Budget, årsm. 1999 med Shimanoväxel bak. Allt i orig. drivlina, styrlinda, rubbet. Några bucklor på Hi Ten-stålramen bara. Hjulen, i gjutjärn, är nästan raka och runda. Kommer utan sadel och styre. Nypris 68 000, men jag slumpar bort pärlan för 65 500 vid snabb affär.

Ja, jag överdriver men ni förstår poängen. Mint condition-beskrivningen visar sig vara ”pundarskick”. Shimano visar sig vara no-brand-bakväxel från Kazakstan. Och så vidare. Man är så fäst vid sin cykel att det är svårt att se nyktert på försäljningen. Det är som att sälja ett av de där barnen som Moa Martinson pratade om.

Man tycker således att man har en prima cykel, fast den har femdelat bak och snikiga hjul som väger ett kilo styck. Det är inte top of the line. Det är inte en värstingcykel. Och nypriserna har fullkomligt rasat de senaste åren. Inte minst tack vare priskrig mellan internetbutiker samt den pågående kolfiberrevolutionen. Idag får du de facto en ny finfin cykel för betydligt mindre än vad du fick en ny finfin cykel för ett par år sedan. Då kan man givetvis inte begära 80 procent av det gamla skyhöga nypriset. Bara för att du har fäst dig vid cykeln, liksom.

Så tänk ett extra varv innan du säljer en begagnad cykel. Är det en pryl eller kanske snarare en idé eller ett barn du säljer?

Niclas Sjögren är en emellanåt ganska affektionsvärdestyngd cykelägare. Han är precis i färd med att sälja ett 15 år gammalt renoveringsobjekt. Själv köpte han den begagnad för 4 000 men nu vill han 5 000. Förmodligen för att han inte vill sälja innerst inne.

Denna krönika publicerades ursprungligen våren 2017

Antal kommentarer: 2

Johan Wiklund

Älskar att läsa dina texter Niclas, så även denna, bara så att du vet!


Claes

Vart tog stackars Tommy Prim vägen?? 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att hylla lathet – och håna motsatsen

Att hylla lathet – och håna motsatsen


Ledare: Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har någon form av lutherskt förhållningssätt till det mesta (förutom kanske just religion), inte minst när det gäller arbetsmoral. Ska man göra en insats för att något ska räknas – då ska det liksom slitas och jobbas!

Men när det kommer till trafiksituationen verkar dock Luther hamna i skamvrån. Ju latare man är desto mer utrymme får man i stadsrummet – och desto mer hyllas man. Att trycka ner en fesig liten gaspedal med tårna får stående ovationer och ihållande fanfarer. Klär man sig i stället i funktionella kläder för att utmana vädrets makter och trampar några mil i sitt anletes svett och – på lutherskt vis – eldar upp sina lår i mjölksyra för att liksom förtjäna sin egen förflyttning … ja, då sätts fanfarblåsarna i karantän och den röda mattan rullas ihop för att kastas ner i en bottenlös brunn.

Även hyllad lathet har sina baksidor

Jag förundras ständigt över att cyklister i Sverige i dag inte bara kritiseras så massivt, utan till och med bespottas och har fått egna epitet i form av diverse skällsord. En pendlande snabbcyklist blir snabbt en lycrabög eller en ”Memil med Tour de France-komplex.” (När hånade vi förresten senast tonåringen som vill vara som Zlatan? Eller har någon någonsin hånat Duplantis tajta utstyrsel?) Hänsynslösa och direkt livsfarliga bilister finns det gott om, men trots det har denna grupp inget samlande skällsord.

Visst kan det vara tvärtom, att det inte är Luther utan Jante som är framme och att reaktionerna egentligen handlar om ren avundsjuka. Men alla är ju faktiskt välkomna in i cyklingens fantastiska värld, för cykling utesluter inte någon.

Bortom denna mer tragikomiska reflektion döljer sig dock större problem. Allt fler cyklister väljer nu bort landsvägscykling av ren rädsla – ett problem som våra makthavare hellre väljer att stoppa huvudet i sanden för än att konfrontera. Den attityden ställer även till det för den omställning vi behöver se i våra framtida städer. Vi har helt enkelt inte plats för hur mycket lathet som helst. Hade Luther levat idag hade jag förresten kunnat svära i kyrkan på att han nog fan hade varit cyklist.

Luther med en klassisk cykelmin, beslutsam och redo för det mesta som kan komma i hans väg, även lata bilister.

BÄST JUST NU
Så gott som alla idrotter har fått sina tävlingssäsonger inställda, undantaget cykelsporten. Mitt i pandemin är cykel en av få sporter som (ur ett globalt perspektiv) har kunnat genomföra sin säsong, om än med fördröjning. I Göteborg såg vi ett fantastiskt SM i MTB, Tour de France och VM i både landsväg och MTB har redan ägt rum och mycket understår under hösten. Det blev en cykelsäsong, trots allt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nu får Sverige cykelgator

Nu får Sverige cykelgator


Regeringen ger nu kommuner möjligheten att inrätta så kallade cykelgator där särskilda regler ska gälla. På cykelgator ska motordrivna fordon anpassa hastigheten till cykeltrafiken och maxhastigheten ska vara 30 kilometer i timmen.

Cykelgator lämpar sig exempelvis för täta stadsmiljöer där en ny cykelbana inte får plats.

– Det måste bli smidigare att ta cykeln och jag vill att det ska bli ett transportalternativ för ännu fler. Genom att förbättra och underlätta för cyklande bidrar vi både till en bättre folkhälsa och till ett klimatsmart sätt att resa. Nu ger vi ett nytt verktyg för att kommunerna ska kunna prioritera cykeltrafik, säger infrastrukturminister Tomas Eneroth.

I dag finns det ofta inte utrymme för att bygga cykelbanor eller cykelfält i städernas centrala delar. I stället hänvisas cyklister till att cykla i blandtrafik. På mindre lokalgator kan det bli trångt.

– Cykelgator är tänkt att kunna anges på mindre lokalgator där många cyklar för att tydligare visa att just cykling är ett prioriterat transportsätt på den gatan framför exempelvis motorfordonstrafik, säger Niclas Nilsson, utredare på Transportstyrelsen.

Cykelgata har även fått ett nytt vägmärke som nu snart alltså kan komma att sättas upp i landets städer.

I dagsläget finns inga cykelgator. Det har på sina håll, bland annat i Göteborg, funnits cykelfartsgator, men de har egentligen inte haft något lagligt stöd, som det har bloggats om. Men från och med den 1 december 2020 ska det nu alltså bli möjligt att inrätta cykelgator. Hur det blir i praktiken återstår att se, men nog är det ett steg i rätt riktning.

Detta gäller på en cykelgata:

  • Fordon får inte föras med högre hastighet än 30 kilometer i timmen.
  • Den högsta tillåtna hastigheten märks ut med vägmärke.
  • Fordon får inte parkeras på någon annan plats än särskilt anordnade parkeringsplatser.
  • En förare som kör in på en väg som är cykelgata har väjningsplikt mot fordon på cykelgatan.
  • En förare av ett motordrivet fordon ska anpassa hastigheten till cykeltrafiken.
  • En förare har också väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär den egna kursen när föraren kommer in på en väg från en cykelgata.

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Få cyklister är nöjda med läget i kommunerna

Få cyklister är nöjda med läget i kommunerna


Cykelfrämjandets nya nöjdhetsundersökning Cyklistvelometern visar att Örebro, Karlstad och Finspång är Sveriges bästa kommuner att cykla i om man jämför med andra kommuner av samma storlek.

Men kikar man på det hela lite mer generellt så är nöjdheten hos Sveriges cyklister inte så stor, endast 47 procent instämmer med påståendet: “Min kommun är generellt sett en bra cykelkommun”.

– Det visar att kommunerna behöver prioritera cykling högre för att göra den mer attraktiv. Det handlar om att förbättra infrastrukturen och andra förutsättningar, säger Emilia Sternberg, projektledare för Cykelfrämjandets Cyklistvelometer.

Fler cyklar under coronapandemin
Allt fler svenskar cyklar och den uppåtgående trend ser ut att ha förstärkts av coronapandemin på många håll i landet. Av de nästan 18 000 cyklister som svarat på enkäten till Cykelfrämjandets Cyklistvelometer uppger 18 procent att de cyklat mer den senaste tiden på grund av pandemin. Störst är ökningen bland kvinnor och personer över 65 år.

Högst rankade kommuner
Mest nöjda cyklister i kategorin små kommuner har Finspångs kommun. Bland de mellanstora kommunerna får Karlstad det bästa betyget och Örebro är bäst bland de stora kommunerna. Generellt är cyklister i stora kommuner mer nöjda än cyklister i små kommuner.

– Därför är det kul att Finspång sticker ut genom att vara den kommun som får allra högst totalpoäng i undersökningen, säger Emilia Sternberg.

Resultat på kommunnivå har tagits fram för de 83 kommuner som fick in tillräckligt många svar. Antal svar som krävs är relaterat till kommunens storlek: från minst 50 svar för små kommuner till minst 200 svar för de största.

Upplevd trygghet och säkerhet
Bara 37 procent av cyklisterna upplever att det är tryggt att cykla i den egna kommunen. Det är en minskning med fyra procentenheter sedan Cyklistvelometern 2018. På frågan om det är tryggt för barn och ungdomar att cykla i den egna kommunen är det ännu färre, 25 procent, som instämmer.

– Det är ett problem att så många känner sig otrygga i trafiken. Kommuner behöver lyfta fram barnens perspektiv i trafikplaneringen. Trygg cykling för barn är också trygg cykling för vuxna, säger Emilia Sternberg.

Det är just otrygga trafiksituationer som får flest cyklister att avstå från att ta cykeln. På frågan om vilket trafikslag som orsakar störst otrygghet anger 43 procent bilister, 22 procent lastbilar och 9 procent gångtrafikanter.

Missnöjda med vinterunderhållet
Varannan cyklist är också missnöjd med hur cykelvägarna sköts på vintern.

– För att göra det säkert och attraktivt att cykla året runt måste vinterunderhållet av cykelvägarna förbättras. Ett sätt att göra det är att sopsalta cykelvägarna, säger Emilia Sternberg.

Samband mellan investeringar och nöjda cyklister
I maj presenterades Cykelfrämjandets Kommunvelometer där kommunernas arbete med cykelfrågor granskas och bedöms. Nu när landets cyklister har sagt sitt framkommer ett klart samband. I kommuner som satsar mycket på cykling är andelen cyklister som rekommenderar andra att cykla stor.

– Det är glädjande att 61 procent rekommenderar andra att cykla i den kommun som man själv cyklar i. Skillnaden mellan den frågan och den lägre generella nöjdheten kan till viss del bero på att cyklister vill få andra att också resa klimatsmart och hälsosamt, även om man inte alltid har de bästa förutsättningarna, säger Emilia Sternberg.

Förlorare 2020

Stora kommuner (över 100 000 invånare)
14. Stockholms stad
15. Huddinge kommun
16. Göteborgs stad

Mellanstora kommuner (50 000 till 100 000 invånare)
15. Karlskrona kommun
16. Södertälje kommun
17. Solna stad

Små kommuner (färre än 50 000 invånare)
48. Flens kommun
49. Sotenäs kommun
50. Tanums kommun

Vinnare 2020

Stora kommuner (över 100 000 invånare)
1. Örebro kommun
2. Malmö stad
3. Linköpings kommun

Mellanstora kommuner (50 000 till 100 000 invånare
1. Karlstads kommun
2. Sollentuna kommun
3. Östersunds kommun

Små kommuner (färre än 50 000 invånare)
1. Finspångs kommun
2. Lidingö stad
3. Vänersborgs kommun

Fakta
Totalt har 17 977 cyklister från norr till söder medverkat i enkätundersökningen vilket gör Cyklistvelometern till Sveriges största undersökning bland cyklister.

Hela rapporten kan ni ladda ner här


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in