Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cykling är framtiden”

”Cykling är framtiden”


Det här kommer ju inte som en nyhet för oss cyklister, för vi vet ju redan att så är fallet, eller hur? Men i en framtids-studie som världens största konsultfirma Deloitte släppte tidigare i år var just detta slutsatsen.

De menar att cyklingen kommer få en allt viktigare roll som en lösning på trängseln i alla världens växande städer och bli ett ännu viktigare verktyg för att hantera dålig luft och försämrad folkhälsa.

Deloitte spår att andelen cyklister i många städer runt om i världen kommer fördubblas fram till 2022. Ett av skälen, förutom att många städer inte har något annat val än att hantera den ökade trängsel som tillväxten i våra städer leder till, är en dramatisk tillväxt av tekniska lösningar som elcyklar, lånecyklar och andra urbana lösningar som gagnar cykeln.

Oavsett om det är framtid, dåtid eller nutid så fortsätter vi göra det som är bäst och roligast, att cykla, i synnerhet i våra städer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!


Att cykla genom hela Sverige, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, på under 100 timmar har länge varit en svårslagen dröm bland många långdistanscyklister. Men i somras var jakten plötsligt igång på allvar – i brist på andra tävlingar.

Det nya rekordet (eller fastest known time som det även kallas) sattes i slutet av augusti av tävlingscyklisten Richard Larsén. Han avverkade de 205 milen på den imponerande tiden 82 timmar och 15 minuter

Vi är ju vana vid att se dig på mer traditionella landsvägsdistanser och det är första gången du gör något liknande – hur blev det så?
– Att cykla hela Sveriges längd på under 100 timmar verkar ha varit en drömgräns ett tag. Många som kört Sverigetempot (se ruta) på samma sträcka har legat på runt 105–110 timmar.

– Simon Gustavsson på Umara (Richards energisponsor, reds. anm.) cyklade genom Sverige helt utan energi för några år sedan, så i år ville han göra ett rekordförsök med energi. Målet var att göra det på under fyra dygn (96 timmar) men det blev 99 timmar. Lite senare lyckades multisportaren Jonas Andersson göra det på 89 timmar. Nästan direkt efter hörde Simon av sig med en plan för hur vi skulle utmana rekordet, och efter lite betänketid var snart allt i rullning och jakten på det svenska rekordet ett faktum.  

Vad satte ni för mål och regler initialt?
– Vi siktade på sub 84, det kändes realistiskt, för sen börjar varje timme under det kosta väldigt mycket. Jag visste ju att jag är bra på att cykla men att jag troligtvis skulle vara betydligt sämre på att hantera sömnbristen. Sen skulle jag köra supportat men helt utan draghjälp.

Vad hade du för cykel?
– Jag körde på min vanliga linjehoj med tempobågar, ingen tempohoj. En tempohoj ställer ju helt andra krav på kroppen. Sitter man för aggressivt vet man inte hur det kan gå. Ett vanligt problem är tydligen att nackmusklerna så småningom lägger av så att man inte kan hålla uppe huvudet. Jonas fick det problemet, så de fick stödtejpa hans huvud med silvertejp – han tappade helt enkelt huvudet.

”Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.”

Vad var det som höll dig i rörelse?
– Jag fann så mycket drivkraft i att jag skulle bevisa för mig själv att jag skulle klara det. Ju jävligare det kändes, desto större blev den drivkraften. Tiden i sig är förstås häftig, liksom att vi slog vår egen måltid och att det är den snabbaste tiden som någon kört på. Men det jag är mest stolt över är att jag löste det – trots att det kändes så jävligt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade det.

Sen hade jag ju även en lojalitet mot alla andras engagemang och den tid och de pengar som plöjts ner i projektet. För visst, går man sönder är det en sak, men så länge inte just det händer är det ju bara att köra på.

En viktig bricka i allt blev Simon Gustavsson. Han har gjort så många galna, hårda grejer tidigare och var en fantastisk coach under hela processen. Han fattade hur jag mådde och visste vad jag behövde, när det var läge att pusha och när det var läge att bromsa lite. Jag förmedlade bara känslan så tog han besluten – att inte behöva tänka själv hela tiden var helt klart en viktig nyckel.

Vad var absolut värst?
– Att jag fick gräva så djupt mentalt och att det varit så jobbigt efteråt. Annars var det absolut värsta ögonblicket starten sista dagen. I början i Norrland låg ju allt framför en och allt var främmande, man kunde bara mata på. Men sista biten har man ju en annan relation till, vilket också fick allt att kännas så otroligt långt.

Stötte ni på några större problem?
– Vi hade väldigt få problem, på hela resan fick vi exempelvis en enda punka. Däremot gjorde jag några misstag. Främst andra natten, när jag sov för länge och hamnade i djupsömn. Att komma igång efter det var fruktansvärt jobbigt. Kroppen kändes helt paj och febrig, jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kom inte ens upp ur sängen. Det jag lärde mig efter det var att de som kör RAAM (Race Across America är cirka 480 mil och känt som världens hårdaste långdistanslopp, reds. anm.) och liknande grejer sover i max 60 minuter, just för att de inte vill hamna i djupsömn.

Vad lärde du dig på resan?
– När man kör så här går man ju helt tom. Man får samma känsla som när man håller på att bonka på ett distanspass, och rent fysiskt har man den känslan konstant. Men trots att man känner sig helt slut finns det ändå en ocean av mer kapacitet att hämta – jag kunde plocka ut 180 watt i 20 timmar, det var en fascinerade upplevelse.

Så det jag tar med mig är att det fysiska faktiskt är den enkla biten. Det mentala däremot står för 90 procent och det är det som är utmaningen. Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.

Så vad lärde du dig om den mentala biten?
– När man upplever problem och jobbiga saker kan man bli lite stressad över att man snabbt vill hitta lösningar på det problemet. Men i stället kan man låta den jobbiga känslan bara finnas där: ”Nu känns det för jävligt och det är ok.” Att inte acceptera känslan kan ju göra allt värre. Lite som när man inte kan somna och blir stressad över det och det blir en ond spiral. Jag tror det handlar om att distansera sig från känslan. Att du har den, men den är inte du.

Hur löste ni energin?
– Planen var att käka matlådor, men det funkade inte alls, jag kunde helt enkelt inte behålla det i magen. Utan det blev sportdryck och chokladmjölk, typ Pucko, i stället. Tydligen är det ganska vanligt bland snabbcyklande distanscyklister. Christoph Strasser, som har vunnit RAAM sex gånger, tipsade om att jag behövde få i mig 4–500 kalorier i timmen, konstant. Själv kör han en flaska sportdryck och en flaska måltidsersättning som påminner om chokladmjölk.

Vad var det bästa med äventyret?
– Jag är stolt över den nya rekordtiden och att vi fyra som var inblandade lyckades med allt och fortfarande är vänner, jag är så glad över det. Sedan är jag glad över att ha fått göra något spännande detta konstiga år, att vi kunde skapa något som fick lite spridning till en bredare massa utanför cyklingen. Och det var förstås kul att göra något annat, trots att man är landsvägscyklist, och att det gick så bra.

När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt

Hur kändes det att gå i mål?
– Just när jag kom i mål var jag mest tom. Men sen grät jag nästan varje dag i en veckas tid. Kanske för att man försökt släta ut allting och så kommer det ikapp en efteråt. Det liknar nästan mest en depression eller en form av trauma, en känsla av sorg som är lite odefinierbar och som dyker upp lite närsomhelst. Men nu, två veckor senare, börjar det klinga av.

På ett djupare plan låter det som en ganska hård utmaning?
– Det här är ju en tävlingsgren inom cykling men det handlar inte om det vanliga sättet att bita ihop på, inte ”no pain, no gain” utan snarare ”shut up mind” och det är så mycket svårare. Men med mer erfarenhet blir nog dessa effekter mildare. Simon påverkades inte alls lika mycket av sin resa, för han är ju mer van vid extremt långa påfrestningar. När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt. Även om man förstås kommer hamna i perioder som är krävande så utvecklar man ju strategier för att hantera det.

Rickard Larsén
Bor: Göteborg
Ålder: 30
Partner: Emilia Fahlin
Enda landsvägscyklisten i Team Serneke Allebike Bästa meriter:
SM guld i landsväg 2016 SM silver 2015 och 2017

Men hur blev det med motivationen efteråt, kan du ens titta på din cykel nu?
– Min motivation har faktiskt inte påverkats alls. Jag vilade bara två dagar innan jag hoppade upp på cykeln igen. Är man van vid att träna +30 timmar i veckan blir man ju lite knäpp av att vara hemma och inte göra någonting.

Gör du om det?
– Jag skulle inte göra om det för sakens skull, men om någon slår mitt rekord skulle jag nog tagga till. Det vore coolt om någon lyckas med det, men då ska det nog till en hel del. Rimligtvis borde det vara svårt att cykla så värst mycket snabbare för även den sämsta och långsammaste dagen hade jag ett rullsnitt på 30,8 km/h – och då hade vi ändå tur med vinden. Det räcker alltså med en dag med motvind för att det ska vara kört. För att lösa det måste man nog i stället börja kapa i stopptiderna.

Jag är däremot jättesugen på att göra fler långa grejer – men det som triggar mig är ju att det ska gå fort.

Richard Larséns rekordtid (FKT) Treriksröset* – Smygehuk
Totaltid: 82 timmar och 15 minuter
Distans: 205 mil
Total rulltid: 66,5 timme
Total stopptid: 16 timmar varav 5,5 timme sömn.

Fakta Sverigetempot
Length of Sweden/Sverigetempot går på ungefär samma rutt som Richard Larsén cyklade. Sverigetempot är ett så kallat brevet, ett långdistanslopp längs en förutbestämd rutt där deltagarna måste stämpla ett kort i kontroller på vägen. Den här typen av långdistanscykling kallas också för randonnée, och utövarna benämns randonneurer. I ett randonnée eller brevet har man ofta gemensam start, men deltagarna ska klara sig själva när det gäller saker som att navigera, meka och proviantera. Ett brevet är inte en tävling i bemärkelsen att man ska komma först i mål – det handlar främst om att klara av att cykla en viss distans – men en del har också ambitionen att cykla under en viss tid.  Richard Larsén körde inte Sverigetempot (som ställdes in i år på grund av Covid-19), utan genomförde ett eget rekordförsök utan draghjälp men med följebil och support. Nästa Sverigetempo går sommaren 2021.Läs mer: sverigetempot.wordpress.com

*Fotnot:
Vägen till Treriksröset går genom Finland. Men då den finska gränsen var stängd vid rekordförsöket började resan i Vittangi, sen upp till finska gränsen, sen ner igen söderut. Distansen blev dock densamma som om han hade cyklat direkt från Treriksröset.   


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Finsk jägare skulle jaga fågel – dödade cyklist

Finsk jägare skulle jaga fågel – dödade cyklist


En 30-årig man har dött i Urho Kekkonens nationalpark i Savukoski i Lappland efter att ha blivit träffad av en jägares skott då han cyklade i terrängen tillsammans mer fyra andra cyklister. Jägaren var ensam i skogen för att jaga fåglar. Polisen har nu inlett en förundersökning och jägaren är misstänkt för grovt dödsvållande, det rapporterat finska YLE

– Enligt aktuell information finns det inte anledning att tro att jägaren avsiktligt sköt cyklisten, säger utredningsledare Marko Ijäs till YLE

Urho Kekkonen National Park, bild från Wikimedia commons

Enligt finska polisen är det tillåtet för ortsbor att syssla med jakt i nationalparken och skytten uppges ha haft alla tillstånd som behövs. I Finland finns det uppskattningsvis 300 000 registrerade jägare. Trots det är det ovanligt att personskador uppstår i samband med jakt, berättar Tobias Forsstedt.

Det slutliga ansvaret ligger alltid på jägaren, påminner Forsstedt, oavsett om man jagar i ett jaktlag med en jaktledare eller om man jagar ensam.

– Var och en som bär ett vapen och avlossar ett skott har ett ansvar och ska försäkra sig om att bakgrunden är klar och att ett skott kan avlossas tryggt.

Som cyklist bör man tänka på att respektera pågående jakt och kanske även överväga orangea kläder. Men ännu bättre blir det kanske om jägare lär sig se skillnad på fåglar och cyklister… tänker vi….

Arkivbild på pågeljakt, som den bör se ut…

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in