För det första, vad är Canyon ZCC? Vi är ett team på fem killar och fem tjejer som uteslutande kommer tävla online, på plattformar som Zwift. Visst har folk tävlat så här tidigare, men nu blir det på en annan och mer proffsig nivå.
Men vem är då Natalie Eklund? För oss på Canyon är hon ingen främling, hon var ju med redan förra året i Skoda Cykling Team. Vi har alltid förstått att hon är en stjärna på cykel, men det var hennes prestationer i Zwift Academy som gjorde att vi insåg precis hur vass hon var på trainern. Även om Zwift är relativt likt riktiga tävlingar som koncept är det både annorlunda och tuffare i verkligheten. Nästan alla i teamet har förresten varit semifinalister i Zwift Academy.
Men hur går tävlingarna till, om man nu ska köra som lag? Det finns en myriad av tävlingar att välja ifrån, och vi kommer välja tävlingar eller serier med omsorg. Det finns en flerveckorsserie på gång, Community league, och vi har ambitionerna att jaga den titeln. Sen kommer delar ur laget även satsa på Zwifts nya Super league Vårt lag har redan visat flera riktiga cyklister var skåpet ska stå. Det coola med e-racing är att laget inte ens behöver vara i samma rum, eller ens I samma land. Vi har lagmedlemmar från Belgien, England, Tyskland, Holland, Wales och ända från Nya Zeeland. När de tävlar har de precis om i verkligheten en radio och någon som ger feedback under tävlingens gång. Vill man kolla på ett rejs så kan man göra det på Zwift Community Live.
Canyon är ju lite tidigt ute med att starta ett lag här, varför då? Jag tävlar själv på Zwift sen drygt tre år tillbaka, från början var det inte så uppstyrt. Men dessa första tävlingar fick mig att fatta vart det var på väg och att det skulle bli något stort. Spola fram till i dag, tre år senare, och visst är det en bit kvar till det blir mainstream, men jag tror att det är närmre än vad folk tror. Vi ser redan en massa proffs använda Zwift för träningar och även tävlingar. Så att vara först ute ger oss ju möjligheter att testa och finslipa saker innan det blir skarpt läge. Jag är övertygad om att alla stora märken snart kommer investera i e-racing. Vi ser redan livesändningar och stora prispengar, och jag är övertygad om att vi inom de kommande fem åren kommer se avlönade proffs som tävlar inomhus.
Natalie Eklunds lagmedlemmar:
Eva Buchholz (GER), Laura van Regenmortel (NLD) och Siri Hildonen (NOR).
Herrlaget: Steve Young (GBR) James Phillips (WAL), Lionel Vujasin (BEL), Philipp Diegner (GER).
I dag, 140 år efter att den första kedje- och pedaldrivna tvåhjulingen såg dagens ljus, är cykelns form och funktion i grunden oförändrad. Det här fantastiska arvet berikar, upplyser och inspirerar oss. Och en av de sista levande länkarna till denna rika historia är fortfarande Ernesto Colnago.
Näst efter Eddy Merckx är Fausto Coppi en av cyklingens riktigt stora legender. Men till skillnad från Merckx, som fortfarande lever, så gick Coppi bort redan 1960. Så det är få som lever som träffat honom i verkligheten, men Ernesto Colnago är en av dem.
Han sitter mitt emot mig och lutar sig framåt.
– Så, Fausto Coppi. Det här var Il Giro 1956. Jag var mekaniker hos min vän Magni, förstås. Jag jobbade för honom. Men Coppi var min idol. En dag hade Fausto problem med sin cykel. Jag hjälpte honom. Och Coppi betalade mig 1 000 lire. De pengarna hade jag i min ficka i 20 år, säger Ernesto Colnago.
I dag är han 88 år och en levande legend. Han har varit en del av den professionella cykelsporten längre än någon annan nu levande person. Han har sett allt och gjort allt, och hans cyklar är ett av sportens mest kända varumärken.
– Tänker du på cyklar så tänker du Colnago. Jag blev Colnago eftersom jag tänker utanför ramarna. Alltid. Jag var först med custombyggda ramar, säger han.
Ernesto Colnago på fabriken utanför Milano
Colnagocyklar har det cyklats på i över sex decennier. Företaget firade sitt 60-årsjubileum 2014. Som mekaniker och senare teamsponsor har Ernesto arbetat på 25 Tour de France och 25 Giro d’Italia och på alla de andra loppen som står i tävlingskalendern. Med andra ord: om det har hänt så är chansen stor att han var där när det hände. Colnagocyklar har vunnit 62 världsmästerskap, 38 klassikerlopp, 21 grand tours och 18 olympiska medaljer.
Här sitter han nu, i sitt enorma kontor, och ser ut exakt som Ernesto Colnago. Som många kända människor är han mindre än man tror. Men han utstrålar den där sortens starka karisma som man varken kan lära sig eller köpa eller stjäla. I årtionden har människor förstått att vara tysta och lyssna när han talar, och det är det han fyller rummet med – känslan av pondus. Hans blotta närvaro betyder att någonting av vikt är på väg att ske, eftersom ingen släpper in en man med en sådan status i ringen utan anledning.
Ernesto Colnago omnämns ibland som Maestro eller Capo – bossen. Men det är bara fånerier. Colnago jobbar åt oss – för cyklingen. Det kan vi se. När vi tittar på hans senaste modell i en cykeltidning eller känner på den i en cykelaffär. Du kanske till och med kan köpa en – eller om du har tur, träffa honom i verkligheten.
Från kontoret på Colnagofabriken ser man hans privata hem på andra sidan gatan. Det är ett enormt gods. På gallergrinden framför infarten sitter Colnago-loggan. Den kom till en kväll när en journalist på La Gazzetta dello Sport, Bruno Raschi, drog klöveress ur en kortlek och uppmanade Colnago att registrera det som ett varumärke.
C60 som byggdes i fabriken direkt under Ernestos hus
Vi känner till historien. Faktum är att det inte finns så mycket kvar att berätta om en man som Ernesto Colnago. Hans liv i cyklingens tjänst är väldokumenterat. I hans kontor finns så många minnesföremål att det gott och väl skulle räcka för att fylla ett medelstort museum. I korridorerna hänger foton från cykelsportens färgrika historia de senaste sju eller åtta decennierna.
Signor Colnago, har du blivit den man du trodde att du skulle bli när du var ung?
– Jag besökte Enzo Ferrari 1984. Jag var så oerhört nervös att det nästan inte går att beskriva. Och där var han. En gammal man, 87 år då – precis som jag är i dag. Ferrari bar mörka solglasögon i sitt mörka kontor. Jag satte mig. Han frågade hur gammal jag var. Jag svarade att jag redan var en gammal man, jag var 54 då. Enzo Ferrari var tyst. Sedan sa han: ”Du borde skämmas. Jag började bygga fantastiska bilar när jag var 54!”
Ha! Det var ett bra svar!
Han lutar sig framåt och fortsätter sin berättelse:
– Kolfiber är ett speciellt material. Vi började vårt samarbete med Ferrari eftersom kolfiber var nästa steg i utvecklingen och eftersom jag trodde att Ferrari var den bästa partnern när vi skulle ta steget från stål till titan och vidare till nästa nivå. Cykelindustrin utvecklas. Men folk var skeptiska och litade inte på att cyklarna skulle klara belastningen rent mekaniskt. Med det gjorde de. Vi vann Paris-Roubaix fem år i rad. Titta. Det här är kolfiber, och det här med.
För Colnago har det ofta handlat om just detaljerna
Han tar två till synes identiska rör i kolfiber och slänger det ena mot golvet. Det skräller plågsamt högt. Sedan slänger han det andra röret. Det avger bara ett litet mjukt ljud när det landar på golvet. Han tittar på mig. Jag nickar. Det han menar är: Det första röret är värdelöst. Och jag gjorde det andra.
Han sätter sig ner, tar fram sitt anteckningsblock och visar massor med anteckningar, nedskrivna på allt från kuvert och tidningar till flygbiljetter.
– Titta. Det här är från en resa till Hong Kong. Jag jobbade på en ny design på flyget. Du ser de olika skisserna? Och det här är från Mexico tror jag. Japp. Jag ritar på en ny ram här. Du ser hur jag har ändrat den.
Att se honom visa sina anteckningar och lyfta på saker ger mig gåshud, eftersom allt det här kommer att visas upp för eftervärlden en dag, iordningställt och presenterat av Colna- goarvets framtida förvaltare – iförda vita handskar. Men just nu är det bara anteckningar. Han slänger dem på skrivbordet.
C64 en modern klassiker som byggs i Italien
Vi pratar lite mer, om småsaker. Han besvarar sällan en fråga rakt upp och ner, hans tankar verkar vandra fritt. Det är som att Colnago som person samtidigt övervakar geniet Colnago som råkar vara han själv. Det syns i sättet han tittar på en eller tittar bort, som om han hela tiden överväger sitt nästa drag. Att samtala med honom känns som att kliva ner i hans inre monolog.
Plötsligt reser han sig. – Du förstår, kreativitet föder sig självt. Du kan inte köpa det. Min hemlighet? Res mycket. Sov lite. Flyg jorden runt. Vid ett tillfälle tar han upp en bok: ”De 1 000 bästa cyklarna”. På omslaget: en Colnago. Sedan tar han upp en cykeltidning. Han pryder omslaget. Rubriken lyder: ”Legenden”. Sedan visar han mig en bok om Colnago, därefter några bilder på hans vinnarcyklar mellan benen på världens mest kända cyklister.
Det känns nästan som att Ernesto är anställd på Colnagos egna museum, med uppgiften att vårda och stärka sitt eget eftermäle. Museet är givetvis också en fullt fungerande cykelfabrik med kontorsmänniskor och fabriksarbetare. Men allt i den här byggnaden hör på något sätt också hemma på ett museum. Allt här har ett historiskt värde i den professionella cykelvärlden – prylarna, cyklarna, mannen … allt.
Det senaste tilskottet V3rS
I visningsrummet några timmar senare. Här är de. Cyklarna. Han har antingen fått dem personligen från cyklisterna eller tagit dem efter mållinjen eftersom han instinktivt förstått värdet i en vinnares cykel. Colnagos presschef, Alessandro Turci, berättar med låg röst:
– Signor Colnago är outtröttlig. Han säger att jag alltid måste tänka på företaget, på cyklarna. Han säger: ”Vad är ett bra namn på en ny cykel?” eller ”Hur ska vi utveckla ditten och datten?” eller ”Tänk på det här, glöm inte det där!” Jag lyssnar och försöker lära mig, men det är lite stressande att vara i närheten av honom. Han arbetar hela tiden. Titta. Det där är hans hus, rakt över vägen. Så du förstår hans inställning. Han säger till mig: ”När du är på toaletten så vill jag att du tänker på cyklarna!”
Ernesto Colnago är ett av cykelsportens landmärken. Han är lika känd bland cykelfansen som Poggio eller Oude Kware- mont. Han är vår sports historia, och han hyllas för att han har lyckats. Men han hyllas inte bara för vad han har gjort och för vad han gör än i dag, utan även för sin ålder. Inga hyllar sina gamla som italienarna gör. Vart Colnago än går så får han uppskattning, för att han är en av de sista mästarna. I Italien är Ernesto Colnago en nationalklenod.
Master 10, en klassiker i stål som fortfarande går att köpa
Vägen som skiljer fabriken från hans gods är smal. Där finns ett övergångsställe. Det går från grinden till hans hem där han tillbringar sin fritid med att tänka på cyklar till porten till hans fabrik där han tillbringar arbetsdagarna med att tänka på cyklar. Det tar ungefär fyra sekunder att gå över det.
Ernesto säger att allt handlar om cyklarna. Men det gör det förstås inte. Självklart inte, funderar jag. För på skriv- bordet har han bilder på sina barn och på sin framlidna fru. Så givetvis måste han tänka på något annat än cyklar. Men var gör han det? När gör han det?
Kanske på det där övergångsstället. Den där stunden då signor Colnago är mellan sitt jobb och sitt hem. Jag tror att det är där och då det händer, i det där ingenmanslandet. Den korta vägsnutten är rimligtvis den enda platsen där han kan ägna sig åt vardagligheter mellan cykelfunderingarna. ”Mjölk. Har vi mjölk?” Om han nu ens gör det. Kanske är det i stället just det faktum att gränsen mellan arbete och fritid knappt existerar för Ernesto Colnago som är förklaringen till att han uppnått så mycket under sin livstid. Kanske är det just för att allt, precis allt, handlar om cyklarna.
Den 4 maj kom nyheten att Ernesto Colnago sålt majoriteten av sina aktier till Chimera Investments ett investmentbolag baserat i Abu Dhabi. Ernesto själv menade att detta kommer kunna garantera Colnagos framtid. Fabriken och enheten som nämns i denna text kommer fortsatt vara basen för Colnago. Men exakt hur delaktig Ernesto själv kommer vara i framtiden är dock lite oklart, men nog har denna 88 åriga legend vid det här laget gjort sig förtjänt av pension.
Patrik Alms (aka Voidmannen) drömhelg på cykeln: Dansk späkning med festivalyra
Jag älskar verkligen att späka mig, att ta ut mig fullständigt. Det kan låta konstigt och jag inser att få eller inga andra förstår eller gillar det. Men för mig är det något jag mår bra av. När jag kommer hem, då vill jag vara trött. Jag vill inte komma hem och känna att jag vill cykla mer samma dag, hellre tvärtom. Bäst görs ju detta med några goda cykelvänner som har samma läggning och ihop med någon form av upplevelse.
Min drömhelg blev faktiskt av förra sommaren. Jag bor ju i Göteborg så tidigt en fredag morgon rullade jag och mina vänner Jonas och Linus ner till Stenabåten som skulle ta oss till Fredrikshamn. På båten käkade vi osunda mänger frukost, för vi visste att vi inte skulle stanna och käka förrän vi kom fram till vårt mål för dagen, Århus. Alla tre fattade att det på sin höjd skulle bli en fika, men ingen lunch. När jag cyklar, då cyklar jag. Sen, när jag slutat cykla, då käkar jag och dricker öl.
Väl framme i Fredrikshamn så rullade vi av båten och ner på de fantastiska cykelbanorna de har i Danmark, hela vägen ner till Århus. Cyklarna för dagen var våra gravelbikes med lätt packning på. Eftersom vi hotelluffade så räckte det med sadelväska och ramväska eller styrväska. Med oss hade vi bara lite extra cykelkläder, ombyte och extra skor. Vi hade ju även badkläder och handduk med oss, men det blev inget med det. För så fort vi såg en fin strand sa vi bara, ja men vi tar nästa, och nästa, och nästa osv, och till slut var vi framme.
Vi hade inte satt nått tempo men vi hamnade runt 30 km/h, det var liksom det tempot som fanns i benen. Förutom att späka mig så tycker jag det är tråkigt att cykla för långsamt, jag har jättesvårt att cykla distans långsamt, det blir trist. Så för mig får det gärna gå ganska fort.
Det blåste ganska mycket, så snart låg vi på ett led i en form av halvvinge och dunkade de 20 milen hela vägen ner. Väl framme i Århus blev det direkt en snabb uppdelning, Jonas checkade in oss, Linus vaktade cyklarna och jag fixade öl och chips. Efter middag blev det sen en tidig kväll för dels var vi trötta och vi skulle ju vidare nästa dag.
Precis som på båten satsade vi morgonen därpå alla kort på frukosten, för vi visste att även dag två var det allt vi skulle ha med oss i magen fram till nästa mål, Odense. Det var på den nivån att vi alla mådde illa på frukosten och under första milen på cyklarna var det mer eller mindre spyläge.
Som det sig bör i Danmark blev det motvind även denna dag, och en konstant sådan.
Dessutom kunde vi ganska tydligt konstatera att Danmark inte är så platt som man kan tro. På de 16 milen ner till Odense fick vi ihop 1500 höjdmeter, vilken ändå får sägas vara en del.
Väl framme i Odense körde vi samma upplägg med incheckning, cykelvakt och öl- och chipsinköp innan vi drog på festivalen Tinderbox. Det var målet med hela resan, att kolla på Neil Young på kvällen där. När han hade spelat klart tog Swedish House Maffia över på scenen mitt emot. Så vi gick från ösig gubbrock till till ösig ungdomshouse och jo, det går att dansa hjälpligt på trötta cykelben.
Dagen därpå kapitulerade Linus för tåget hem medan jag och Jonas öste på de 20 milen upp till Grenå för att ta färjan till Varberg. Båten gick först halv tolv på natten så vi kunde unna oss en lite senare start men trots att vi vände håll hade vi fasiken motvind även denna dag. Efter en natt på båten rullade vi sen de sista 10 milen hem från Varberg till Göteborg.
När man väl kom hem såg man kanske inte allt för stark ut, vi körde ju bara på frukost och middag så alla energidepåer var helt tömda vid det laget. Varken jag eller Jonas är sådana som käkar så värst mycket gels eller liknande, så det blev nästan en sport att inte käka något. Men just det är hela grejen för mig, så min drömhelg innehåller ingredienserna att cykla långt, hårt och med så lite energi att man verkligen går på ångorna, umgås med polarna och att gå på konsert. Det kan inte bli mycket bättre.
Sedan 2003 har Alejandro Valverde samlat etapp- och totalsegrar i cykelns största tävlingar från klassikerna till de stora tourerna. Med mer än 170 segrar på sin imponerande meritlista så kunde den 38-årige legendaren äntligen dra på sig den regnbågsrandiga världsmästartröjan för första gången vid årets VM i Innsbruck. Kronan på verket i en lång och ojämförlig karriär. Med sin totalseger på 2009 Vuelta a España, totalt 16 etappsegrar i Giro D’Italia (1), Vuelta (11) och Tour de France (4), två silvermedaljer (2003, 2005) och fyra bronsmedaljer (2006, 2012, 2013), 2014) vid VM, samt flera segrar i Liège-Bastogne-Liège och Flèche Wallonne har ”Bala” med sitt VM-guld nu definitivt skrivit in sig i historieböckerna.
Alejandro Valverde vann VM på en Canyon Ultimate CF SLX, vars meritlista vid det här laget är ganska lång. Som Nairo Quintanas dominans vid Giro D’Italia 2014 och Alexander Kristoffs seger i Milan-San Remo samma år.
Som en hyllning till både Alejandro Valverde och Ultimate, kommer ”Bala” att köra säsongens sista UCI WorldTour-tävling på en speciell ”Ultimate World Champion-upplaga” och tre specialutgåvor av cykeln har blivit klara just i tid för ”Il Lombardia”.
Vilken är den mest udda setup:en bland cyklisterna i Dimension Data? Det är nog Steve Cummings som har en väldigt låg position. Han har en 150 millimeter styrtapp med -17 grader, vilket gör att han är väldigt nära sin tempoposition även på sin vanliga cykel.
Hur är det att vara bunden till sponsorernas material och inte kunna välja vad du vill? När det inte funkar så är det frustrerande. Vi har definitivt haft problem av den typen, även om det för tillfället känns rätt bra. Personligen tycker jag att man bör undvika att blanda grejer från olika tillverkare för mycket. Om man till exempel kör Shimano så är det alltid att föredra att göra det rakt igenom och inte slänga in klingor, kedjor och trissor från andra fabrikat. Det är att be om problem. Grejer som är gjorda för att passa ihop kommer alltid att fungera bättre.
Vad har du att säga till motionärer som drömmer om att få köra på samma grejer som proffsen? Att det är dyrt och i de flesta fall onödigt även om det naturligtvis är väldigt bra för tillverkarna. Jag hävdar till exempel att det inte finns någon cyklist, om man inte är på yttersta elitnivå, som behöver något bättre än Ultegra eller som ens kommer märka någon skillnad om de går upp till Dura-Ace. Sedan kanske det är roligare och ser häftigare ut med Dura-Ace, men funktionsmässigt är det helt bortkastat. Ibland blir det rentav skrattretande, som om man köper superlätta delar men själv är småfet. Eller om man köper något som är extremt styvt, men bara kan producera 600 watt som mest. Då finns det bättre saker att lägga pengarna på.
Vad är det mest spännande tekniksnacket i proffsklungan för tillfället? Det måste nog ändå vara skivbromsar. Det finns fortfarande praktiska saker att lösa, men om jag som motionär skulle köpa ny cykel, då skulle jag definitivt välja skivbromsar. Om man hanterar sin cykel i någorlunda skyddad miljö, är hyfsat rädd om den och inte byter hela hjulet varje gång man har punkat, då tycker jag att saken är klar. På proffssidan är vi snart också där och antagligen kommer tempocyklarna få skivor först.
Finns det någon teknikutveckling som du tycker är på väg åt fel håll? Singelklinga. Det kan vara motiverat på en mountainbike, men på landsväg är förutsättningarna helt annorlunda. Det kommer säkert komma ändå tids nog, och för en del motionärer eller pendlare kan det säkert ha en poäng. På proffsnivå tycker jag att det finns för många potentiella scenarier för att man ska vilja låsa sig till en klinga.
Trettondelade kassetter? Ja, definitivt, och det snackas väl redan om fjorton. Jag tror i alla fall att de kommer hoppa över tolvdelat och gå ytterligare något steg direkt. Men eftersom vi inte är sponsrade av Shimano utan köper våra grejer själva, så befinner vi oss inte lika nära utvecklingen av nya produkter som vissa andra team.
Är det dags att skrota viktgränsen på 6,8 kilo för tävlingscyklar? Det kommer snart ske och det är definitivt dags. Emmas cykel på OS, en Scott Foil där vi inte hade jagat gram med några extrema komponenter, vägde 6,37 kilo. Det är omöjligt att säga hur lågt man kan gå, men i dagsläget är 6 kilo inga problem för en säker tävlingscykel.
Slanglöst, tub eller kanttråd om man är cykelmotionär? Kanttråd! Om man inte har en egen mekaniker eller en massa tid så kan jag inte se något argument att köra på något annat.
Hur gammal cykel skulle man till exempel kunna vinna Touren på? Hur åldras en kolfiberram? Det har jag lagt ner lite energi på att utreda och det visar sig att det inte händer något med kolet i sig, men däremot dör limmet med tiden. Det betyder att en gammal kolfibercykel är mer sladdrig än en ny. Sedan är frågan hur mycket mer sladdrig och när det börjar märkas. En del proffscyklister märker det efter en till två säsonger, men för en motionär är det bara att köra på tills man har råd med en ny, för sannolikheten att du ska känna skillnaden är inte särskilt stor.
Bra skrivet men klart man ofta undrar vad som gör för att förebygga stölderna – som ju trots allt inträffar. ”Från ett kilo lås till ett gram märkning” är mitt tips till kommande artikel
Pär Sandevik
Bra skrivet men klart man ofta undrar vad som gör för att förebygga stölderna – som ju trots allt inträffar. ”Från ett kilo lås till ett gram märkning” är mitt tips till kommande artikel
Pär Sandevik
Bra skrivet men klart man ofta undrar vad som gör för att förebygga stölderna – som ju trots allt inträffar. ”Från ett kilo lås till ett gram märkning” är mitt tips till kommande artikel
Pär Sandevik
Bra skrivet men klart man ofta undrar vad som gör för att förebygga stölderna – som ju trots allt inträffar. ”Från ett kilo lås till ett gram märkning” är mitt tips till kommande artikel
Pär Sandevik
Bra skrivet men klart man ofta undrar vad som gör för att förebygga stölderna – som ju trots allt inträffar. ”Från ett kilo lås till ett gram märkning” är mitt tips till kommande artikel
Gustav Larsson Tänk på att inte ta en alltför varm vinterjacka. Svettas du för mycket blir du blöt och kall i längden. Man kan gärna vara lite kall i början. Jag brukar inte ha några direkta problem med kallt och blött väder. Fötterna är väl det jag behöver skydda mest. Mitt tips då är att ta plastpåsar över skorna och sedan dra på skoskydden.
Emma Johansson Mina värsta fryspunkter är händer och fötter. För att hantera det kör jag MTB-vinterskor med GoreTex och elsulor. Dessutom har jag faktiskt precis fått tag på handskar med värmeslingor i till de allra kallaste dagarna. Annars hjälper tumvantar mycket, även om det tar bort känslan lite.
Jonas Ahlstrand Värsta kroppsdelen att frysa om för mig är händerna. Jag brukar få köra väderkvarnen ibland, både på och av cykeln. Är det riktigt illa så får jag stanna och springa lite. På huvudet tar jag helst en mössa och inte pannband, eftersom mestadels av värmen ventileras genom knoppen.
För händerna rekommenderar jag tumvantar där fingrarna kan värma varandra, och inte fingervantar då de blir så mycket kallare efter några timmar.
På fötterna gäller MTB- eller vinterskor, där det finns rejälare sula och mer vaddering. I extremfall så får man ha någon storlek större sko än man vanligtvis har och där lägga i en extra filtsula för att isolera ännu mera underifrån.
Alexandra Engen Jag brukar bli väldigt kall om rumpan. Min högsta dröm är ett par vintercykelbyxor i tjock ull! Tills dess jobbar jag med ett lager ullmamelucker mellan cykelbyxan och långbyxan. Det är inte dumt alls.
Alexander Wetterhall Det som är viktigt att tänka på är att fartvinden kyler. Riktiga kläder är hela grejen. Jag tränar med ett ordentligt och lite tjockare långärmat underställ och en vindtät vinterjacka över. Jag har aldrig varit så mycket för många lager, då jag vill känna mig rörlig.
Sedan har jag långa byxor och är det riktigt kallt så använder jag byxa med vindskydd framåt. För händerna är trefingrade handskar helt överlägsna.
Fötterna är värst för mig. Jag kör vanliga sockar för bra känsla i skorna, och jag kör fortfarande med sommarskor, fast med ett tjockare skoöverdrag. Är det kallare än fem minusgrader använder jag värmesulor.
Mest utsatt är ansiktet, speciellt om det blåser mycket eller snöar. Från två plusgrader och kallare brukar jag cykla med tunn mössa med vindskydd i fram och en aerohjälm ovanpå. Ju mindre luft som strömmar runt huvudet, ju mer värme stänger du in. Sen har jag en buff runt nacken om det är kallare än noll grader.
Är det tio minusgrader eller kallare stannar jag inne och kör ett pass på min testcykel.
Emil Lindgren Mitt största problem är öronen. Jag var ett så kallat öronbarn och har fortfarande känsliga öron. Vid sju plusgrader och kallare använder jag buff, earbags eller en vindtät cykelmössa. Earbags ser kanske lite lustiga ut men de är grymt bra.
Jenny Rissveds Jag har inte några supertips. Jag tar på mig underställ, vindtäta kläder, tjocka vantar och så cyklar jag lite snabbare för att hålla värmen. Eller hoppar av och springer om jag blir för kall.
SealSkinz höga/långa strumpor och deras fingervantar, båda vattentäta samt mössan har merinoull på insidan och fixar lätt komfort till -10-15 grader C. Njut av vintern!
