Min bästa helg: Roberto Vacchi

Min bästa helg: Roberto Vacchi


”Jag lever ett ganska hektiskt liv och cyklingen är för mig ett andrum och ett sätt att skingra tankarna. Så en drömcykelhelg för mig innebär att man njuter på cykeln, kommer ner lite i intensitet och bara softar. Med mig vill jag ha en person som jag vet att jag kan komma ner i varv med och någon jag kan prata om livets alla saker med. Sen vill jag att vi ska ha asfalten för oss själva.

För att komma bort från hetsen som så ofta infinner sig under en cykeltur vill jag cykla med folk som vill cykla som jag vill. Man ska kunna sitta bredvid varandra utan att stressa och aldrig behöva fundera på hur man ligger i linjen. Våra styren ska vara exakt i synk och man ska hålla ett tempo som båda tycker är väldigt behagligt. Den känslan har jag alltid med cyklister från min era, det var så viktigt på den tiden.

Inte helt oväntat är då min drömcykelkompis Anders Adamson. Vi kan cykla i ett dygn och ingen av oss kommer någonsin vara ett halvt hjul före den andra. Så man behöver inte känna den stressen, pressen och irritationen, utan man kan bara sitta bredvid och njuta av den andra personens närvaro. Sen har vi mycket att prata om, ibland är det allvar, ibland är det väldigt skojigt. Och då får vi rå om varandra väldigt mycket.

Sen slipper jag gärna att vara ett irritationsmoment för någon annan. Jag snackar alltså om bilister som inte orkar med oss som tycker det är kul att cykla. Det är ju ändå min drömcykelhelg och då har myndigheterna sett till att den här helgen, när jag är ute och cyklar med Adamsson, är det på helt avstängda vägar som är fria från annat än cykeltrafik.

Drömmen hade varit att få göra detta på västkusten.  

Jag vill cykla hela kustbandet ner och få göra det utan att en enda bil varken möter oss eller kör förbi, gärna en tio-tolv mil per dag. Allt börjar med att vi anländer till Laholmen Hotell i Strömstad på fredag. Börjar lördagen med en lugn frukost där det bjuds på bland annat korv och äggröra och en god macka. Avfärd klockan 10.00 till första stoppet som blir i Fjällbacka. Med utsikt över hamnen laddar vi med räkmacka och kaffe på Café Skafferiet. Nästa fikastopp blir några mil senare i Hunnebostrand. Senare på dagen rullar vi in Smögen och checkar in på Sea Lodge där vi rundar av dagen med hummermiddag och vitt vin på bordet. På söndag tar vi en lugn morgon, rullar ut från Smögen med riktning mot Lysekil och lunchstopp på Restaurang Sjökanten. Därefter rulla försiktigt ner mot Tjörn och middag på Sundsby Gårdscafé och avslutar denna lugna fina drömhelg med spa på Spagården.”

Min bästa helg: Marika Wagner

Min bästa helg: Jon Bokrantz

Antal kommentarer: 1

Bengt Nilsson

Och om ni skulle orka ett snäpp söderut om Göteborg skulle jag kunna tänka mig att bjuda på en riktig middag med övernattning i Frillesås med bad men Ni får höra av Er naturligtvis ingår en grundkurs i ” cykelsnack” hör av Er när det passar!!!!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Begagnad hybris till salu

Begagnad hybris till salu


Man är liksom förblindad av sin egen och sin omgivnings förträfflighet. Av sig själv, sin egen bakgård och sina egna fördomar. Exempel: väldigt många människor i landet Sverige hävdar på fullt allvar att Zlatan Ibrahimovic är världens bästa fotbollspelare. Väldigt få människor utanför landet Sverige håller med. Man kan ju kolla av detta, exempelvis på internetet. Rätt seriösa theguardian.com, till exempel, sätter Zlatan på sjunde plats. Sjunde plats. Nummer sju. Och det får man väl förmoda är en ganska objektiv bedömning. Sex personer är alltså bättre: Messi, Ronaldo, Neymar, Suárez, Lewandowski och Müller. Inga konstigheter egentligen. Även om denna läsarkrets förmodligen bryr sig mindre om fotboll än om cyklar.

Trots det kanske vi emellanåt tänker som en fotbollshuligan. Överskattar. Självklart är jag lika inskränkt, och det säger sig själv att jag gör subjektiva bedömningar. Överskattning. Något som liknar affektionsvärde kanske? Frågar du mig är Sveriges största idrottsprofiler genom tiderna naturligtvis Gösta Fåglum, Susanne Ljungskog, Emma Johansson, Jenny Rissveds, Bernt Johansson, Marianne Berglund, Sven-Åke Nilsson, Magnus Bäckstedt, Fredrik Kessiakoff, Gustav Larsson och Thomas Löfkvist. Sen kommer ett par dussin cyklister till och sen, först ganska långt ner på listan, kommer Jan-Ove Waldner, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ingemar Johansson, Toini Gustafsson, Peter Forsberg, Thomas Wassberg, Pernilla Wiberg, Charlotte Kalla och några till i sammanhanget obetydliga idrottare.

Jag överskattar ofta även min framtid. Jag tänker på de planer jag smider inför den där oändliga sommaren som ska bjuda på ljusår av cykling i strålande solsken. Jag tänker att jag ska under 3.15 på Cykelvasan. Troligen bottnar det här i nån för homo sapiens gemensam positivism, eller nedärvd benägenhet att överskatta sina chanser och överskatta sina vänner, förebilder och prylar. Annars hade man väl tagit livet av sig direkt när man försöker bedöma sitt existensberättigande på planeten Tellus. Moa Martinson uttryckte detta fenomen på ett närmast briljant sätt: ”Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna.”

Och det är nu vi kommer till cyklar.

Särskilt uppenbart träffar ju denna sägning, och allra mest irriterande blir detta faktum, när man ska köpa någons begagnade kära cykel. Och extra övertydligt blir det när man ska sälja sin egen kära cykel, om jag ska vara ärlig.

Annonserna lyder ungefär så här:

Säljes: värstingcykel i mint condition. Meridialized Budget, årsm. 1999 med Shimanoväxel bak. Allt i orig. drivlina, styrlinda, rubbet. Några bucklor på Hi Ten-stålramen bara. Hjulen, i gjutjärn, är nästan raka och runda. Kommer utan sadel och styre. Nypris 68 000, men jag slumpar bort pärlan för 65 500 vid snabb affär.

Ja, jag överdriver men ni förstår poängen. Mint condition-beskrivningen visar sig vara ”pundarskick”. Shimano visar sig vara no-brand-bakväxel från Kazakstan. Och så vidare. Man är så fäst vid sin cykel att det är svårt att se nyktert på försäljningen. Det är som att sälja ett av de där barnen som Moa Martinson pratade om.

Man tycker således att man har en prima cykel, fast den har femdelat bak och snikiga hjul som väger ett kilo styck. Det är inte top of the line. Det är inte en värstingcykel. Och nypriserna har fullkomligt rasat de senaste åren. Inte minst tack vare priskrig mellan internetbutiker samt den pågående kolfiberrevolutionen. Idag får du de facto en ny finfin cykel för betydligt mindre än vad du fick en ny finfin cykel för ett par år sedan. Då kan man givetvis inte begära 80 procent av det gamla skyhöga nypriset. Bara för att du har fäst dig vid cykeln, liksom.

Så tänk ett extra varv innan du säljer en begagnad cykel. Är det en pryl eller kanske snarare en idé eller ett barn du säljer?

Niclas Sjögren är en emellanåt ganska affektionsvärdestyngd cykelägare. Han är precis i färd med att sälja ett 15 år gammalt renoveringsobjekt. Själv köpte han den begagnad för 4 000 men nu vill han 5 000. Förmodligen för att han inte vill sälja innerst inne.

Denna krönika publicerades ursprungligen våren 2017

Antal kommentarer: 2

Johan Wiklund

Älskar att läsa dina texter Niclas, så även denna, bara så att du vet!


Claes

Vart tog stackars Tommy Prim vägen?? 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”


Krönika: Om jag får travestera Shakespeare skulle jag vilja skriva: ”Att äga eller vara ägd, det är frågan. Månn’ ädlare att dra ner något på sin konsumtion och bara köpa det man verkligen behöver?” Alla, eller åtminstone flertalet av mina cyklande vänner, brukar med illa dold skam skämta om att det optimala antalet cyklar är n+1, det vill säga det nuvarande antalet plus en till. Och då kan man givetvis räkna ut att det är fler cyklister än undertecknad som snabbt växer ur sina garage, sina förråd och sina vindar.

Garage förresten – det ska ju vara ett förråd för till exempel en bil eller i bästa fall två. Undertecknads garage bara låtsas vara ett garage. Någon bil har aldrig fått plats. Men däremot en ganska snygg cykelcross med stålram, två landsvägscyklar med kolfiberanorexi, en singlespeed, en mountainbike, en 50-talsracer från Monark, två standardcyklar, en icke komplett Crescent världsmästarcykeln från 1972, en indisk cykel som väger 32 kilo utan pedaler. Dessutom ett oförsvarbart antal hjulset, däck, småblandade växelgrupper och defekta bromsekipage. Till detta hör också osorterade hjälmar i kulörer som ibland är rent förfärliga. Jag kan också räkna upp åtminstone ett dussin cykeltröjor som är så provocerande fula att jag rodnar när jag skriver detta.

Min fru brukar påpeka det närmast bisarra, och stötande, i min samlarmani. Inte minst när jag tillbringat några timmar med att leta efter någon cykelpryl som hamnat i någon låda i det kaotiska garaget.

– Du har blivit prylförvaltare åt dig själv, säger hon med illa dold sarkasm. Du äger inte prylarna. Prylarna äger dig.

Och ja. Jag känner mig emellanåt ägd.

Jag har räknat lite på hur cykelprylarna inkräktar på mitt liv och därmed hindrar mig från det som initialt gjorde att jag köpte prylen i fråga: det faktum att jag är cyklist och vill cykla mer. Jag har kommit fram till att antalet timmar jag letar efter prylar stiger exponentiellt med antalet prylar jag äger. Jag har passerat gränsen för total kollaps. Jag ägnar således en orimlig andel av min vakna tid till att leta, sortera, förvalta, tvätta och oroa mig för var jag lagt eller slarvat bort – eller till vem jag lånat ut – mina cykelprylar.

Och detta med många prylar är ett problem som inte enbart inskränker sig till undertecknad och till lokal trängsel i prylförråden. I och med att jag knappast är ensam om detta habegär och denna överkonsumtion innebär det också att planeten håller på att gå under.

Verbet ”äga” något eller rent av någon har för övrigt upplevt en betydelseförskjutning under de senaste decennierna. När människor i dag säger ”äga”, ”äger” eller ”ägd” betyder det allt som oftast inte bara innehav eller äganderätt. Verbet kan lika gärna betyda ”vinna över” eller ”förnedra”. Det är ganska intressant även ur ett icke semantiskt perspektiv. Och det är här jag, och förmodligen många av er som läser detta, befinner sig. Farligt nära Armageddon både interiört och exteriört.

Därför känns det tryggt att veta att det faktiskt finns en zenbuddistisk sekt, lustigt nog inte speciellt långt från Shimanos högkvarter i Osaka, som i reaktion mot den globala överkonsumtionen bara tillåter att man äger fem cykelprylar. Detta resulterar i att dessa munkar endast äger en enda cykel. Ett par cykelbyxor. En tröja. En flaska. Och en liten, liten burk chamoiskräm. Äger man fler saker än dessa distraherar detta ägaren och inverkar negativt på cyklingen, meditationen och därmed resan till Nirvana.

Och det är med detta i åtanke jag vill uppmana dig som läser detta att ta lärdom. Äg inte fler prylar än du har nytta och glädje av. Se till att prylarna inte äger dig. Och den där gamla formeln n+1 stämmer givetvis inte. Det optimala antalet prylar, för en modern homo sapiens i ett kapitalistiskt system är snarare n–1.

___________

Niclas Sjögren är redaktionens största loser just när det gäller att äga få prylar. Hans patologiska ovilja att skiljas från saker omfattar allt från rostiga ekrar till slangar som ska lagas.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!


Att cykla genom hela Sverige, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, på under 100 timmar har länge varit en svårslagen dröm bland många långdistanscyklister. Men i somras var jakten plötsligt igång på allvar – i brist på andra tävlingar.

Det nya rekordet (eller fastest known time som det även kallas) sattes i slutet av augusti av tävlingscyklisten Richard Larsén. Han avverkade de 205 milen på den imponerande tiden 82 timmar och 15 minuter

Vi är ju vana vid att se dig på mer traditionella landsvägsdistanser och det är första gången du gör något liknande – hur blev det så?
– Att cykla hela Sveriges längd på under 100 timmar verkar ha varit en drömgräns ett tag. Många som kört Sverigetempot (se ruta) på samma sträcka har legat på runt 105–110 timmar.

– Simon Gustavsson på Umara (Richards energisponsor, reds. anm.) cyklade genom Sverige helt utan energi för några år sedan, så i år ville han göra ett rekordförsök med energi. Målet var att göra det på under fyra dygn (96 timmar) men det blev 99 timmar. Lite senare lyckades multisportaren Jonas Andersson göra det på 89 timmar. Nästan direkt efter hörde Simon av sig med en plan för hur vi skulle utmana rekordet, och efter lite betänketid var snart allt i rullning och jakten på det svenska rekordet ett faktum.  

Vad satte ni för mål och regler initialt?
– Vi siktade på sub 84, det kändes realistiskt, för sen börjar varje timme under det kosta väldigt mycket. Jag visste ju att jag är bra på att cykla men att jag troligtvis skulle vara betydligt sämre på att hantera sömnbristen. Sen skulle jag köra supportat men helt utan draghjälp.

Vad hade du för cykel?
– Jag körde på min vanliga linjehoj med tempobågar, ingen tempohoj. En tempohoj ställer ju helt andra krav på kroppen. Sitter man för aggressivt vet man inte hur det kan gå. Ett vanligt problem är tydligen att nackmusklerna så småningom lägger av så att man inte kan hålla uppe huvudet. Jonas fick det problemet, så de fick stödtejpa hans huvud med silvertejp – han tappade helt enkelt huvudet.

”Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.”

Vad var det som höll dig i rörelse?
– Jag fann så mycket drivkraft i att jag skulle bevisa för mig själv att jag skulle klara det. Ju jävligare det kändes, desto större blev den drivkraften. Tiden i sig är förstås häftig, liksom att vi slog vår egen måltid och att det är den snabbaste tiden som någon kört på. Men det jag är mest stolt över är att jag löste det – trots att det kändes så jävligt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade det.

Sen hade jag ju även en lojalitet mot alla andras engagemang och den tid och de pengar som plöjts ner i projektet. För visst, går man sönder är det en sak, men så länge inte just det händer är det ju bara att köra på.

En viktig bricka i allt blev Simon Gustavsson. Han har gjort så många galna, hårda grejer tidigare och var en fantastisk coach under hela processen. Han fattade hur jag mådde och visste vad jag behövde, när det var läge att pusha och när det var läge att bromsa lite. Jag förmedlade bara känslan så tog han besluten – att inte behöva tänka själv hela tiden var helt klart en viktig nyckel.

Vad var absolut värst?
– Att jag fick gräva så djupt mentalt och att det varit så jobbigt efteråt. Annars var det absolut värsta ögonblicket starten sista dagen. I början i Norrland låg ju allt framför en och allt var främmande, man kunde bara mata på. Men sista biten har man ju en annan relation till, vilket också fick allt att kännas så otroligt långt.

Stötte ni på några större problem?
– Vi hade väldigt få problem, på hela resan fick vi exempelvis en enda punka. Däremot gjorde jag några misstag. Främst andra natten, när jag sov för länge och hamnade i djupsömn. Att komma igång efter det var fruktansvärt jobbigt. Kroppen kändes helt paj och febrig, jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kom inte ens upp ur sängen. Det jag lärde mig efter det var att de som kör RAAM (Race Across America är cirka 480 mil och känt som världens hårdaste långdistanslopp, reds. anm.) och liknande grejer sover i max 60 minuter, just för att de inte vill hamna i djupsömn.

Vad lärde du dig på resan?
– När man kör så här går man ju helt tom. Man får samma känsla som när man håller på att bonka på ett distanspass, och rent fysiskt har man den känslan konstant. Men trots att man känner sig helt slut finns det ändå en ocean av mer kapacitet att hämta – jag kunde plocka ut 180 watt i 20 timmar, det var en fascinerade upplevelse.

Så det jag tar med mig är att det fysiska faktiskt är den enkla biten. Det mentala däremot står för 90 procent och det är det som är utmaningen. Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.

Så vad lärde du dig om den mentala biten?
– När man upplever problem och jobbiga saker kan man bli lite stressad över att man snabbt vill hitta lösningar på det problemet. Men i stället kan man låta den jobbiga känslan bara finnas där: ”Nu känns det för jävligt och det är ok.” Att inte acceptera känslan kan ju göra allt värre. Lite som när man inte kan somna och blir stressad över det och det blir en ond spiral. Jag tror det handlar om att distansera sig från känslan. Att du har den, men den är inte du.

Hur löste ni energin?
– Planen var att käka matlådor, men det funkade inte alls, jag kunde helt enkelt inte behålla det i magen. Utan det blev sportdryck och chokladmjölk, typ Pucko, i stället. Tydligen är det ganska vanligt bland snabbcyklande distanscyklister. Christoph Strasser, som har vunnit RAAM sex gånger, tipsade om att jag behövde få i mig 4–500 kalorier i timmen, konstant. Själv kör han en flaska sportdryck och en flaska måltidsersättning som påminner om chokladmjölk.

Vad var det bästa med äventyret?
– Jag är stolt över den nya rekordtiden och att vi fyra som var inblandade lyckades med allt och fortfarande är vänner, jag är så glad över det. Sedan är jag glad över att ha fått göra något spännande detta konstiga år, att vi kunde skapa något som fick lite spridning till en bredare massa utanför cyklingen. Och det var förstås kul att göra något annat, trots att man är landsvägscyklist, och att det gick så bra.

När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt

Hur kändes det att gå i mål?
– Just när jag kom i mål var jag mest tom. Men sen grät jag nästan varje dag i en veckas tid. Kanske för att man försökt släta ut allting och så kommer det ikapp en efteråt. Det liknar nästan mest en depression eller en form av trauma, en känsla av sorg som är lite odefinierbar och som dyker upp lite närsomhelst. Men nu, två veckor senare, börjar det klinga av.

På ett djupare plan låter det som en ganska hård utmaning?
– Det här är ju en tävlingsgren inom cykling men det handlar inte om det vanliga sättet att bita ihop på, inte ”no pain, no gain” utan snarare ”shut up mind” och det är så mycket svårare. Men med mer erfarenhet blir nog dessa effekter mildare. Simon påverkades inte alls lika mycket av sin resa, för han är ju mer van vid extremt långa påfrestningar. När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt. Även om man förstås kommer hamna i perioder som är krävande så utvecklar man ju strategier för att hantera det.

Rickard Larsén
Bor: Göteborg
Ålder: 30
Partner: Emilia Fahlin
Enda landsvägscyklisten i Team Serneke Allebike Bästa meriter:
SM guld i landsväg 2016 SM silver 2015 och 2017

Men hur blev det med motivationen efteråt, kan du ens titta på din cykel nu?
– Min motivation har faktiskt inte påverkats alls. Jag vilade bara två dagar innan jag hoppade upp på cykeln igen. Är man van vid att träna +30 timmar i veckan blir man ju lite knäpp av att vara hemma och inte göra någonting.

Gör du om det?
– Jag skulle inte göra om det för sakens skull, men om någon slår mitt rekord skulle jag nog tagga till. Det vore coolt om någon lyckas med det, men då ska det nog till en hel del. Rimligtvis borde det vara svårt att cykla så värst mycket snabbare för även den sämsta och långsammaste dagen hade jag ett rullsnitt på 30,8 km/h – och då hade vi ändå tur med vinden. Det räcker alltså med en dag med motvind för att det ska vara kört. För att lösa det måste man nog i stället börja kapa i stopptiderna.

Jag är däremot jättesugen på att göra fler långa grejer – men det som triggar mig är ju att det ska gå fort.

Richard Larséns rekordtid (FKT) Treriksröset* – Smygehuk
Totaltid: 82 timmar och 15 minuter
Distans: 205 mil
Total rulltid: 66,5 timme
Total stopptid: 16 timmar varav 5,5 timme sömn.

Fakta Sverigetempot
Length of Sweden/Sverigetempot går på ungefär samma rutt som Richard Larsén cyklade. Sverigetempot är ett så kallat brevet, ett långdistanslopp längs en förutbestämd rutt där deltagarna måste stämpla ett kort i kontroller på vägen. Den här typen av långdistanscykling kallas också för randonnée, och utövarna benämns randonneurer. I ett randonnée eller brevet har man ofta gemensam start, men deltagarna ska klara sig själva när det gäller saker som att navigera, meka och proviantera. Ett brevet är inte en tävling i bemärkelsen att man ska komma först i mål – det handlar främst om att klara av att cykla en viss distans – men en del har också ambitionen att cykla under en viss tid.  Richard Larsén körde inte Sverigetempot (som ställdes in i år på grund av Covid-19), utan genomförde ett eget rekordförsök utan draghjälp men med följebil och support. Nästa Sverigetempo går sommaren 2021.Läs mer: sverigetempot.wordpress.com

*Fotnot:
Vägen till Treriksröset går genom Finland. Men då den finska gränsen var stängd vid rekordförsöket började resan i Vittangi, sen upp till finska gränsen, sen ner igen söderut. Distansen blev dock densamma som om han hade cyklat direkt från Treriksröset.   


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att hylla lathet – och håna motsatsen

Att hylla lathet – och håna motsatsen


Ledare: Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har någon form av lutherskt förhållningssätt till det mesta (förutom kanske just religion), inte minst när det gäller arbetsmoral. Ska man göra en insats för att något ska räknas – då ska det liksom slitas och jobbas!

Men när det kommer till trafiksituationen verkar dock Luther hamna i skamvrån. Ju latare man är desto mer utrymme får man i stadsrummet – och desto mer hyllas man. Att trycka ner en fesig liten gaspedal med tårna får stående ovationer och ihållande fanfarer. Klär man sig i stället i funktionella kläder för att utmana vädrets makter och trampar några mil i sitt anletes svett och – på lutherskt vis – eldar upp sina lår i mjölksyra för att liksom förtjäna sin egen förflyttning … ja, då sätts fanfarblåsarna i karantän och den röda mattan rullas ihop för att kastas ner i en bottenlös brunn.

Även hyllad lathet har sina baksidor

Jag förundras ständigt över att cyklister i Sverige i dag inte bara kritiseras så massivt, utan till och med bespottas och har fått egna epitet i form av diverse skällsord. En pendlande snabbcyklist blir snabbt en lycrabög eller en ”Memil med Tour de France-komplex.” (När hånade vi förresten senast tonåringen som vill vara som Zlatan? Eller har någon någonsin hånat Duplantis tajta utstyrsel?) Hänsynslösa och direkt livsfarliga bilister finns det gott om, men trots det har denna grupp inget samlande skällsord.

Visst kan det vara tvärtom, att det inte är Luther utan Jante som är framme och att reaktionerna egentligen handlar om ren avundsjuka. Men alla är ju faktiskt välkomna in i cyklingens fantastiska värld, för cykling utesluter inte någon.

Bortom denna mer tragikomiska reflektion döljer sig dock större problem. Allt fler cyklister väljer nu bort landsvägscykling av ren rädsla – ett problem som våra makthavare hellre väljer att stoppa huvudet i sanden för än att konfrontera. Den attityden ställer även till det för den omställning vi behöver se i våra framtida städer. Vi har helt enkelt inte plats för hur mycket lathet som helst. Hade Luther levat idag hade jag förresten kunnat svära i kyrkan på att han nog fan hade varit cyklist.

Luther med en klassisk cykelmin, beslutsam och redo för det mesta som kan komma i hans väg, även lata bilister.

BÄST JUST NU
Så gott som alla idrotter har fått sina tävlingssäsonger inställda, undantaget cykelsporten. Mitt i pandemin är cykel en av få sporter som (ur ett globalt perspektiv) har kunnat genomföra sin säsong, om än med fördröjning. I Göteborg såg vi ett fantastiskt SM i MTB, Tour de France och VM i både landsväg och MTB har redan ägt rum och mycket understår under hösten. Det blev en cykelsäsong, trots allt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in