Min bästa helg: Patrik Alm

Min bästa helg: Patrik Alm


Patrik Alms (aka Voidmannen) drömhelg på cykeln: Dansk späkning med festivalyra

”Jag älskar verkligen att späka mig, att ta ut mig fullständigt. Det kan låta konstigt och jag inser att få eller inga andra förstår eller gillar det. Men för mig är det något jag mår bra av. När jag kommer hem, då vill jag vara trött. Jag vill inte komma hem och känna att jag vill cykla mer samma dag, hellre tvärtom. Bäst görs ju detta med några goda cykelvänner som har samma läggning och ihop med någon form av upplevelse.

Min drömhelg blev faktiskt av förra sommaren. Jag bor ju i Göteborg så tidigt en fredag morgon rullade jag och mina vänner Jonas och Linus ner till Stenabåten som skulle ta oss till Fredrikshamn. På båten käkade vi osunda mänger frukost, för vi visste att vi inte skulle stanna och käka förrän vi kom fram till vårt mål för dagen, Århus. Alla tre fattade att det på sin höjd skulle bli en fika, men ingen lunch. När jag cyklar, då cyklar jag. Sen, när jag slutat cykla, då käkar jag och dricker öl.

Väl framme i Fredrikshamn så rullade vi av båten och ner på de fantastiska cykelbanorna de har i Danmark, hela vägen ner till Århus. Cyklarna för dagen var våra gravelbikes med lätt packning på. Eftersom vi hotelluffade så räckte det med sadelväska och ramväska eller styrväska. Med oss hade vi bara lite extra cykelkläder, ombyte och extra skor. Vi hade ju även badkläder och handduk med oss, men det blev inget med det. För så fort vi såg en fin strand sa vi bara, ja men vi tar nästa, och nästa, och nästa osv, och till slut var vi framme.

Vi hade inte satt nått tempo men vi hamnade runt 30 km/h, det var liksom det tempot som fanns i benen. Förutom att späka mig så tycker jag det är tråkigt att cykla för långsamt, jag har jättesvårt att cykla distans långsamt, det blir trist. Så för mig får det gärna gå ganska fort.

Det blåste ganska mycket, så snart låg vi på ett led i en form av halvvinge och dunkade de 20 milen hela vägen ner. Väl framme i Århus blev det direkt en snabb uppdelning, Jonas checkade in oss, Linus vaktade cyklarna och jag fixade öl och chips. Efter middag blev det sen en tidig kväll för dels var vi trötta och vi skulle ju vidare nästa dag.

Precis som på båten satsade vi morgonen därpå alla kort på frukosten, för vi visste att även dag två var det allt vi skulle ha med oss i magen fram till nästa mål, Odense. Det var på den nivån att vi alla mådde illa på frukosten och under första milen på cyklarna var det mer eller mindre spyläge.

Som det sig bör i Danmark blev det motvind även denna dag, och en konstant sådan.

Dessutom kunde vi ganska tydligt konstatera att Danmark inte är så platt som man kan tro. På de 16 milen ner till Odense fick vi ihop 1500 höjdmeter, vilken ändå får sägas vara en del.

Väl framme i Odense körde vi samma upplägg med incheckning, cykelvakt och öl- och chipsinköp innan vi drog på festivalen Tinderbox. Det var målet med hela resan, att kolla på Neil Young på kvällen där. När han hade spelat klart tog Swedish House Maffia över på scenen mitt emot. Så vi gick från ösig gubbrock till till ösig ungdomshouse och jo, det går att dansa hjälpligt på trötta cykelben.

Dagen därpå kapitulerade Linus för tåget hem medan jag och Jonas öste på de 20 milen upp till Grenå för att ta färjan till Varberg. Båten gick först halv tolv på natten så vi kunde unna oss en lite senare start men trots att vi vände håll hade vi fasiken motvind även denna dag. Efter en natt på båten rullade vi sen de sista 10 milen hem från Varberg till Göteborg.

När man väl kom hem såg man kanske inte allt för stark ut, vi körde ju bara på frukost och middag så alla energidepåer var helt tömda vid det laget. Varken jag eller Jonas är sådana som käkar så värst mycket gels eller liknande, så det blev nästan en sport att inte käka något. Men just det är hela grejen för mig, så min drömhelg innehåller ingredienserna att cykla långt, hårt och med så lite energi att man verkligen går på ångorna, umgås med polarna och att gå på konsert. Det kan inte bli mycket bättre”.

Foto: Valentin Baat

Andra drömhelger på cykeln

Min bästa helg: Emil Lindgren

Min bästa helg: Tove Langseth

Min bästa helg: Corina Bermudez Casas

Min Bästa helg: Lasse strand

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Min bästa helg: Bernt Johansson

Min bästa helg: Emma Johansson

Min bästa helg: Roberto Vacchi

Min bästa helg: Marika Wagner

Min bästa helg: Jon Bokrantz

Min bästa helg – Johan Mölleborn

Katja ”Cykelkatten” Fedorovas drömhelg


Ernesto Colnago för arvet vidare

Ernesto Colnago för arvet vidare


I dag, 140 år efter att den första kedje- och pedaldrivna tvåhjulingen såg dagens ljus, är cykelns form och funktion i grunden oförändrad. Det här fantastiska arvet berikar, upplyser och inspirerar oss. Och en av de sista levande länkarna till denna rika historia är fortfarande Ernesto Colnago.

Näst efter Eddy Merckx är Fausto Coppi en av cyklingens riktigt stora legender. Men till skillnad från Merckx, som fortfarande lever, så gick Coppi bort redan 1960. Så det är få som lever som träffat honom i verkligheten, men Ernesto Colnago är en av dem.

Han sitter mitt emot mig och lutar sig framåt.

– Så, Fausto Coppi. Det här var Il Giro 1956. Jag var mekaniker hos min vän Magni, förstås. Jag jobbade för honom. Men Coppi var min idol. En dag hade Fausto problem med sin cykel. Jag hjälpte honom. Och Coppi betalade mig 1 000 lire. De pengarna hade jag i min ficka i 20 år, säger Ernesto Colnago.

I dag är han 88 år och en levande legend. Han har varit en del av den professionella cykelsporten längre än någon annan nu levande person. Han har sett allt och gjort allt, och hans cyklar är ett av sportens mest kända varumärken.

– Tänker du på cyklar så tänker du Colnago. Jag blev Colnago eftersom jag tänker utanför ramarna. Alltid. Jag var först med custombyggda ramar, säger han.

Ernesto Colnago på fabriken utanför Milano

Colnagocyklar har det cyklats på i över sex decennier. Företaget firade sitt 60-årsjubileum 2014. Som mekaniker och senare teamsponsor har Ernesto arbetat på 25 Tour de France och 25 Giro d’Italia och på alla de andra loppen som står i tävlingskalendern. Med andra ord: om det har hänt så är chansen stor att han var där när det hände. Colnagocyklar har vunnit 62 världsmästerskap, 38 klassikerlopp, 21 grand tours och 18 olympiska medaljer.

Här sitter han nu, i sitt enorma kontor, och ser ut exakt som Ernesto Colnago. Som många kända människor är han mindre än man tror. Men han utstrålar den där sortens starka karisma som man varken kan lära sig eller köpa eller stjäla. I årtionden har människor förstått att vara tysta och lyssna när han talar, och det är det han fyller rummet med – känslan av pondus. Hans blotta närvaro betyder att någonting av vikt är på väg att ske, eftersom ingen släpper in en man med en sådan status i ringen utan anledning.

Ernesto Colnago omnämns ibland som Maestro eller Capo
– bossen. Men det är bara fånerier. Colnago jobbar åt oss – för cyklingen. Det kan vi se. När vi tittar på hans senaste modell i en cykeltidning eller känner på den i en cykelaffär. Du kanske till och med kan köpa en – eller om du har tur, träffa honom i verkligheten.

Från kontoret på Colnagofabriken ser man hans privata hem på andra sidan gatan. Det är ett enormt gods. På gallergrinden framför infarten sitter Colnago-loggan. Den kom till en kväll när en journalist på La Gazzetta dello Sport, Bruno Raschi, drog klöveress ur en kortlek och uppmanade Colnago att registrera det som ett varumärke.

C60 som byggdes i fabriken direkt under Ernestos hus

Vi känner till historien. Faktum är att det inte finns så mycket kvar att berätta om en man som Ernesto Colnago. Hans liv i cyklingens tjänst är väldokumenterat. I hans kontor finns så många minnesföremål att det gott och väl skulle räcka för att fylla ett medelstort museum. I korridorerna hänger foton från cykelsportens färgrika historia de senaste sju eller åtta decennierna.

Signor Colnago, har du blivit den man du trodde att du skulle bli när du var ung?

– Jag besökte Enzo Ferrari 1984. Jag var så oerhört nervös att det nästan inte går att beskriva. Och där var han. En gammal man, 87 år då – precis som jag är i dag. Ferrari bar mörka solglasögon i sitt mörka kontor. Jag satte mig. Han frågade hur gammal jag var. Jag svarade att jag redan var en gammal man, jag var 54 då. Enzo Ferrari var tyst. Sedan sa han: ”Du borde skämmas. Jag började bygga fantastiska bilar när jag var 54!”

Ha! Det var ett bra svar!

Han lutar sig framåt och fortsätter sin berättelse:

– Kolfiber är ett speciellt material. Vi började vårt samarbete med Ferrari eftersom kolfiber var nästa steg i utvecklingen och eftersom jag trodde att Ferrari var den bästa partnern när vi skulle ta steget från stål till titan och vidare till nästa nivå. Cykelindustrin utvecklas. Men folk var skeptiska och litade inte på att cyklarna skulle klara belastningen rent mekaniskt. Med det gjorde de. Vi vann Paris-Roubaix fem år i rad. Titta. Det här är kolfiber, och det här med.

För Colnago har det ofta handlat om just detaljerna

Han tar två till synes identiska rör i kolfiber och slänger det ena mot golvet. Det skräller plågsamt högt. Sedan slänger han det andra röret. Det avger bara ett litet mjukt ljud när det landar på golvet. Han tittar på mig. Jag nickar. Det han menar är: Det första röret är värdelöst. Och jag gjorde det andra.

Han sätter sig ner, tar fram sitt anteckningsblock och visar massor med anteckningar, nedskrivna på allt från kuvert och tidningar till flygbiljetter.

– Titta. Det här är från en resa till Hong Kong. Jag jobbade på en ny design på flyget. Du ser de olika skisserna? Och det här är från Mexico tror jag. Japp. Jag ritar på en ny ram här. Du ser hur jag har ändrat den.

Att se honom visa sina anteckningar och lyfta på saker ger mig gåshud, eftersom allt det här kommer att visas upp för eftervärlden en dag, iordningställt och presenterat av Colna- goarvets framtida förvaltare – iförda vita handskar. Men just nu är det bara anteckningar. Han slänger dem på skrivbordet.

C64 en modern klassiker som byggs i Italien

Vi pratar lite mer, om småsaker. Han besvarar sällan en fråga rakt upp och ner, hans tankar verkar vandra fritt. Det är som att Colnago som person samtidigt övervakar geniet Colnago som råkar vara han själv. Det syns i sättet han tittar på en eller tittar bort, som om han hela tiden överväger sitt nästa drag. Att samtala med honom känns som att kliva ner i hans inre monolog.

Plötsligt reser han sig.
– Du förstår, kreativitet föder sig självt. Du kan inte köpa det. Min hemlighet? Res mycket. Sov lite. Flyg jorden runt. Vid ett tillfälle tar han upp en bok: ”De 1 000 bästa cyklarna”. På omslaget: en Colnago. Sedan tar han upp en cykeltidning. Han pryder omslaget. Rubriken lyder: ”Legenden”. Sedan visar han mig en bok om Colnago, därefter några bilder på hans vinnarcyklar mellan benen på världens mest kända cyklister.

Det känns nästan som att Ernesto är anställd på Colnagos egna museum, med uppgiften att vårda och stärka sitt eget eftermäle. Museet är givetvis också en fullt fungerande cykelfabrik med kontorsmänniskor och fabriksarbetare. Men allt i den här byggnaden hör på något sätt också hemma på ett museum. Allt här har ett historiskt värde i den professionella cykelvärlden – prylarna, cyklarna, mannen … allt.

Det senaste tilskottet V3rS

I visningsrummet några timmar senare. Här är de. Cyklarna. Han har antingen fått dem personligen från cyklisterna eller tagit dem efter mållinjen eftersom han instinktivt förstått värdet i en vinnares cykel. Colnagos presschef, Alessandro Turci, berättar med låg röst:

– Signor Colnago är outtröttlig. Han säger att jag alltid måste tänka på företaget, på cyklarna. Han säger: ”Vad är ett bra namn på en ny cykel?” eller ”Hur ska vi utveckla ditten och datten?” eller ”Tänk på det här, glöm inte det där!” Jag lyssnar och försöker lära mig, men det är lite stressande att vara i närheten av honom. Han arbetar hela tiden. Titta. Det där är hans hus, rakt över vägen. Så du förstår hans inställning. Han säger till mig: ”När du är på toaletten så vill jag att du tänker på cyklarna!”

Ernesto Colnago är ett av cykelsportens landmärken. Han är lika känd bland cykelfansen som Poggio eller Oude Kware- mont. Han är vår sports historia, och han hyllas för att han har lyckats. Men han hyllas inte bara för vad han har gjort och för vad han gör än i dag, utan även för sin ålder. Inga hyllar sina gamla som italienarna gör. Vart Colnago än går så får han uppskattning, för att han är en av de sista mästarna. I Italien är Ernesto Colnago en nationalklenod.

Master 10, en klassiker i stål som fortfarande går att köpa

Vägen som skiljer fabriken från hans gods är smal. Där finns ett övergångsställe. Det går från grinden till hans hem där han tillbringar sin fritid med att tänka på cyklar till porten till hans fabrik där han tillbringar arbetsdagarna med att tänka på cyklar. Det tar ungefär fyra sekunder att gå över det.

Ernesto säger att allt handlar om cyklarna. Men det gör det förstås inte. Självklart inte, funderar jag. För på skriv- bordet har han bilder på sina barn och på sin framlidna fru. Så givetvis måste han tänka på något annat än cyklar. Men var gör han det? När gör han det?

Kanske på det där övergångsstället. Den där stunden då signor Colnago är mellan sitt jobb och sitt hem. Jag tror att det är där och då det händer, i det där ingenmanslandet. Den korta vägsnutten är rimligtvis den enda platsen där han kan ägna sig åt vardagligheter mellan cykelfunderingarna. ”Mjölk. Har vi mjölk?” Om han nu ens gör det. Kanske är det i stället just det faktum att gränsen mellan arbete och fritid knappt existerar för Ernesto Colnago som är förklaringen till att han uppnått så mycket under sin livstid. Kanske är det just för att allt, precis allt, handlar om cyklarna.

Den 4 maj kom nyheten att Ernesto Colnago sålt majoriteten av sina aktier till Chimera Investments ett investmentbolag baserat i Abu Dhabi. Ernesto själv menade att detta kommer kunna garantera Colnagos framtid. Fabriken och enheten som nämns i denna text kommer fortsatt vara basen för Colnago. Men exakt hur delaktig Ernesto själv kommer vara i framtiden är dock lite oklart, men nog har denna 88 åriga legend vid det här laget gjort sig förtjänt av pension.


Coronasmittan stoppar Vårgårdas World Tour

Coronasmittan stoppar Vårgårdas World Tour


Vårgårda CK tvingas ställa in sin World Tour-tävling för damcyklisterna. Världseliten skulle ha tävlat i Sverige och Vårgårda i början av augusti men Coronasmittan sätter stopp för arrangemanget.

– Det är naturligtvis väldigt ledsamt men efter samtal med både kommunen och sponsorer ser vi inga möjligheter att i det här läget få ihop den organisation som krävs kring tävlingen och den cykelfest som innefattar hela den helgen, säger Helen Henriksson, ordförande i Vårgårda CK.
Elva World Tour-tävlingar har redan ställts in eller uppskjutits på grund av Coronapandemin.
I ett reviderat tävlingsprogram räknar Internationella Cykelförbundet, UCI, med att kunna starta tävlingarna igen den 1 augusti med tidigare flyttade Strade Bianche. Vårgårda skulle ha kört lagtempo och linjelopp helgen därefter.
– Men som det ser ut nu där det råder restriktioner kring att överhuvudtaget kunna förflytta såg vi ingen annan väg att ställa in. Det är tråkigt men vi känner att vi fattat rätt beslut. Nu ser vi framåt och räknar med att vara tillbaka med World Tour i augusti 2021, säger Helen Henriksson.


BMC satsar på kidsen med nya cykeln Blast

BMC satsar på kidsen med nya cykeln Blast


Många barncyklar är oftast bara nedbantade versioner av vuxencyklar, alla delar är liksom bara mindre. Förvånansvärt nog kan barncyklar trots det väga lika mycket, eller mer än de fullvuxna versionerna. Ett skäl är att många delar, i synnerhet ramarna, görs i tungt stål. Effekten blir att många barns cyklar väger nästan hälften så mycket som barnen själva väger, något som knappast är optimalt – eller så värst roligt.

BMC, som annars mest är synonymt med att tillverka några av världens snabbaste cyklar på proffsnivå, har nu skapat barncykeln Blast. För att banta vikten är ramen i aluminium. Ett annat sätt för BMC att hålla nere vikten var att skippa framdämpare. I stället har cyklarna fått feta och dämpande 2,4”-däck. Även geometri och vinklar är anpassade för barn. Blast kommer som 20” för barn mellan 5–8 år eller 24” för de mellan 6–11 år. Den förstnämnda väger in på 8,6 kilo och den senare på 9,6 kilo. Cyklarna har även fått ett lågt insteg, ett lågt placerat vevlager och en smal q-faktor (bredden mellan vevarmarna), vilket under- lättar ett mer naturligt tramptag. Vi kan inte lova – men vi gissar att cyklar som dessa gör det bra mycket roligare för barnen att ta sig ut på stigarna och vi gläds åt att allt fler leverantörer hoppar på tåget.

Läs mer: Bloggaren Krister Isaksson om att cykla med barn


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Ett cykelliv – inte värt en meter

Ett cykelliv – inte värt en meter


Det är inte okej att gå in på en bank med vapen i näven och råna den – ajabaja, då blir det finkan. Eller bara på måfå slå en främling på käften. Det är så självklart och rimligt på något sätt, civiliserat. När det gäller våld riktat mot cyklister är sakn annorlunda. Att preja cyklister, eller köra med minsta möjliga marginal, verkar fortsatt ske med lagens goda minne. Incidenterna är många men domarna mot bilister som medvetet eller omedvetet våldför sig på cyklister lyser med sin frånvaro.

Under perioden 2005-2015 skadades 3 735 cyklister allvarligt eller avled. Av de olyckor som leder till cyklistens död sker 7 av 10 vid en krock med motorfordon. Många fall ÄR olyckor men vi som cyklar vet mycket väl hur läget är ute på våra vägar.

Trafikförordningen säger: Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om. Då betryggande avstånd är subjektivt och att det skiljer sig en del åt om man sitter inne i en metallbur eller befinner sig ute i det fria har Spanien, Portugal, Frankrike, Belgien, Polen och delar av USA, Kanada och Australien valt en fastställd definition av vad ett tryggt avstånd är. Cyklar måste här passeras med ett avstånd på 1 eller 1,5 meter.

2017 kom det glädjande nog in minst fem motioner för att få till samma lag även i Sverige. Vissa vill helt enkelt att färre cyklister ska dö på våra vägar, eller i alla fall ge de bilister som tror att ett betryggande avstånd är några centimeter en ny ram för sin verk­lighetsbild. En ändrad lag skulle leda till färre tveksamheter och det skulle bli möjligt att lagföra eller bötfälla bilister för påkör­ningar, prejningar och aggressivt beteende mot cyklister. Men det blir nog inget med det, för när vår infrastrukturmi­nister Tomas Eneroth i mars 2018 kom med ett skriftligt svar på en av motionerna menade han att ”regler i sig inte nödvändigtvis förbättrar trafiksäkerheten” och att ”det för närvarande saknas beredningsunderlag för förslag om ett specificerat minsta avstånd vid omkörning av cyklister”. Formuleringar som rimmar ganska illa med nollvisionens annars ganska fina paroll att ”Det ska vara lätt att göra rätt i trafiken”.

Men det är klart, så länge nollvisionen i vissa fall inte verkar gälla för cyklister spelar någon regel hit eller dit kanske mindre roll.

Denna ledare publicerades ursprungligen i mars 2018

Antal kommentarer: 3

Mats

Mycket bra artikel. Eneroth borde tänka till en eller två gånger till.


Conny Lindquist

Vad hade man annat att vänta från politiker, som lever efter ABB- ideologin: Asfalt,Betong och Bilar.
Det är bra, att någon trycket på. Synd bara att billobbyn är så stark!!


Kenneth Olsson

Hej,
Jag känner igen beskrivningarna ovan alltför väl. Jag cyklar själv många mil / året runt och råkar ut för incidenter flera ggr/vecka. Tack och lov, så har det hittills ’bara’ varit incidenter.
Jag har även, vid ett flertal tillfällen varit med om att bilister ’råkar’ spola av vindrutan i samband med att de passerar mig som cyklist. Det har hänt så många ggr, så detta menar jag är en medveten handling.
Jag tror att grundproblemet är att de allra flesta bilister, aldrig cyklar och har därför ingen förståelse från cyklistens perspektiv.
Det finns givetvis också många bilister som är föredömen och visar stor hänsyn i närheten av en cyklist. Tack för det !