Min bästa helg: Patrik Alm

Min bästa helg: Patrik Alm


Patrik Alms (aka Voidmannen) drömhelg på cykeln: Dansk späkning med festivalyra

”Jag älskar verkligen att späka mig, att ta ut mig fullständigt. Det kan låta konstigt och jag inser att få eller inga andra förstår eller gillar det. Men för mig är det något jag mår bra av. När jag kommer hem, då vill jag vara trött. Jag vill inte komma hem och känna att jag vill cykla mer samma dag, hellre tvärtom. Bäst görs ju detta med några goda cykelvänner som har samma läggning och ihop med någon form av upplevelse.

Min drömhelg blev faktiskt av förra sommaren. Jag bor ju i Göteborg så tidigt en fredag morgon rullade jag och mina vänner Jonas och Linus ner till Stenabåten som skulle ta oss till Fredrikshamn. På båten käkade vi osunda mänger frukost, för vi visste att vi inte skulle stanna och käka förrän vi kom fram till vårt mål för dagen, Århus. Alla tre fattade att det på sin höjd skulle bli en fika, men ingen lunch. När jag cyklar, då cyklar jag. Sen, när jag slutat cykla, då käkar jag och dricker öl.

Väl framme i Fredrikshamn så rullade vi av båten och ner på de fantastiska cykelbanorna de har i Danmark, hela vägen ner till Århus. Cyklarna för dagen var våra gravelbikes med lätt packning på. Eftersom vi hotelluffade så räckte det med sadelväska och ramväska eller styrväska. Med oss hade vi bara lite extra cykelkläder, ombyte och extra skor. Vi hade ju även badkläder och handduk med oss, men det blev inget med det. För så fort vi såg en fin strand sa vi bara, ja men vi tar nästa, och nästa, och nästa osv, och till slut var vi framme.

Vi hade inte satt nått tempo men vi hamnade runt 30 km/h, det var liksom det tempot som fanns i benen. Förutom att späka mig så tycker jag det är tråkigt att cykla för långsamt, jag har jättesvårt att cykla distans långsamt, det blir trist. Så för mig får det gärna gå ganska fort.

Det blåste ganska mycket, så snart låg vi på ett led i en form av halvvinge och dunkade de 20 milen hela vägen ner. Väl framme i Århus blev det direkt en snabb uppdelning, Jonas checkade in oss, Linus vaktade cyklarna och jag fixade öl och chips. Efter middag blev det sen en tidig kväll för dels var vi trötta och vi skulle ju vidare nästa dag.

Precis som på båten satsade vi morgonen därpå alla kort på frukosten, för vi visste att även dag två var det allt vi skulle ha med oss i magen fram till nästa mål, Odense. Det var på den nivån att vi alla mådde illa på frukosten och under första milen på cyklarna var det mer eller mindre spyläge.

Som det sig bör i Danmark blev det motvind även denna dag, och en konstant sådan.

Dessutom kunde vi ganska tydligt konstatera att Danmark inte är så platt som man kan tro. På de 16 milen ner till Odense fick vi ihop 1500 höjdmeter, vilken ändå får sägas vara en del.

Väl framme i Odense körde vi samma upplägg med incheckning, cykelvakt och öl- och chipsinköp innan vi drog på festivalen Tinderbox. Det var målet med hela resan, att kolla på Neil Young på kvällen där. När han hade spelat klart tog Swedish House Maffia över på scenen mitt emot. Så vi gick från ösig gubbrock till till ösig ungdomshouse och jo, det går att dansa hjälpligt på trötta cykelben.

Dagen därpå kapitulerade Linus för tåget hem medan jag och Jonas öste på de 20 milen upp till Grenå för att ta färjan till Varberg. Båten gick först halv tolv på natten så vi kunde unna oss en lite senare start men trots att vi vände håll hade vi fasiken motvind även denna dag. Efter en natt på båten rullade vi sen de sista 10 milen hem från Varberg till Göteborg.

När man väl kom hem såg man kanske inte allt för stark ut, vi körde ju bara på frukost och middag så alla energidepåer var helt tömda vid det laget. Varken jag eller Jonas är sådana som käkar så värst mycket gels eller liknande, så det blev nästan en sport att inte käka något. Men just det är hela grejen för mig, så min drömhelg innehåller ingredienserna att cykla långt, hårt och med så lite energi att man verkligen går på ångorna, umgås med polarna och att gå på konsert. Det kan inte bli mycket bättre”.

Foto: Valentin Baat

Andra drömhelger på cykeln

Min bästa helg: Emil Lindgren

Min bästa helg: Tove Langseth

Min bästa helg: Corina Bermudez Casas

Min Bästa helg: Lasse strand

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Min bästa helg: Bernt Johansson

Min bästa helg: Emma Johansson

Min bästa helg: Roberto Vacchi

Min bästa helg: Marika Wagner

Min bästa helg: Jon Bokrantz

Min bästa helg – Johan Mölleborn

Katja ”Cykelkatten” Fedorovas drömhelg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mathieu van der Poel har äntligen lärt sig att njuta

Mathieu van der Poel har äntligen lärt sig att njuta


Stålmannen. Allätaren. Ett mirakel på hjul. Superlativen haglar över den mångsidiga nederländaren Mathieu van der Poel. Men det är först nu han faktiskt har lärt sig att även njuta.

En fika? Den yngre versionen av Mathieu van der Poel, som nu är 26, skulle aldrig någonsin ha stannat för något sådant. Inte en chans. Träning gjordes non-stop och var – i hemlighet – egentligen alltid en form av tävling.

– Om jag tidigare tvingades att stanna så kunde jag må ganska dåligt över det, då hade jag inte haft ett längre träningspass, utan två korta. Det gav ingen tillfredställelse och räknades inte. Jag kunde till och med få skuldkänslor, säger Mathieu.

Men det var den gamla Mathieu och det är inte samma person som han är i dag.

– En kaffe och en bit paj, kanske en macka, jag är på! Även om jag kanske inte vill sitta allt för länge, max en halvtimme, men nu kan jag åtminstone göra det.

Ett längre träningspass kallar han i dag för en dagsetapp. Och steg för steg så lär han sig faktiskt att njuta mer.

– Allt är betydligt mer avslappnat i dag. Tidigare handlade det alltid om att jag skulle köra slut på mig själv. Nu njuter jag på ett annat sätt och jag ligger inte längre sömnlös när träningen blir avbruten eller dålig.   

Tidigare skulle cykling alltid vara något hårt utan massa lull-lull omkring. Full gas utan att spara på något. Förutom när han ibland tränade med sin bror David körde han alltid solo. Kärleken till sporten kände han bara när han vann – då var det kul. Cykling var annars något som skulle kännas i alla kroppens fibrer. Om han inte vann, då var det inte kul. Just därför älskar han cykelcross så mycket, för där har han vunnit nästan varenda gång.

– Tidigare kunde jag inte hantera en förlust. Visst, det är fortfarande roligare att vinna, jag är ju ändå en tävlingsmänniska, men jag är betydligt bättre på att hantera en förlust i dag. Nu kan jag till och med köra cykelcross bara för att det gör mig till en bättre cyklist, eftersom den träningen och rytmen som finns i cykelcross gör mig bättre på annat.

Mathieu van der Poel har helt enkelt mognat. Han kan ha kul när det inte alls handlar om resultat. Han har blivit mer spontan och har till och med börjat träna med andra i klunga.

– De specifika träningspass jag får från min tränare Kristof de Kegel kör jag alltid solo, då funkar inte en större grupp. Men rena distanspass kör jag numera gärna med andra.  

Men när han är med på de där träningarna går det sällan lugnt till, tvärtom blir det nästan alltid lite av en tävling.

– Att köra en lång och lugn träningsrunda funkar helt enkelt inte med gruppen jag kör med. Men ska jag vara ärlig så är det nog mest mitt fel, erkänner han

Här kommer det där med fikapausen på tal.

– Tidigare var jag ju helt anti, jag såg det som förlorad träningstid. Men gänget jag cyklar med nu och andra proffs har fått mig på andra tankar. Samtidigt är det en insikt som ändå nog har smugit sig på mig, för någonstans har jag ju fattat att jag inte kan maxa jämt och konstant.

Han påpekar däremot att han aldrig kommer stanna för ett fikastopp i dåligt väder. Dagen till ära är han dessutom en timme sen, då morgonens regn fick honom att skjuta på det planerade träningspasset. En yngre Mathieu hade struntat i regnet och cyklat ändå, eftersom det var det som var planen. Men den något äldre och kanske visare Mathieu valde ett torrare alternativ. Vår intervju är dessutom även den mest en paus, för han ska ut igen när vi är klara. Och trots coronapandemin har han ett fullbokat schema, ett schema som samtidigt kräver mer flexibilitet än vanligt – för inget har ju varit normalt det senaste året. Mathieus jakt på olympisk guldglans i XCO har fått vänta. Att kalendern 2020 blev som den blev hade Mathieu och hans team inga större problem att acceptera.

– Jag såg verkligen fram emot min premiär på både Strade Bianche och Milano – San Remo. Även om jag inte är nöjd med mina resultat så var det en häftig upplevelse. Trots omständigheterna kunde man känna av all passion som omger dessa klassiska lopp, så jag ser verkligen fram emot att få göra om dem, men med publik och allt annat på plats.

Efter fjolårets seger i Amstel Gold race haglade superlativen över Mathieu van der Poel, men hyllningarna som kommer med kändisskapet verkar han ta med en nypa salt.

– Jag skulle nog aldrig säga liknande saker om mig själv, för det finns en massa saker jag inte kan göra. Så hyllningarna får andra stå för. Ibland faller alla bitar på plats och allt går bra, men som cyklist vet man ju att allt kan hända och att man faktiskt har dåliga dagar också.

Precis som Wout van Aert kallas han ibland ”hälften människa, hälften maskin”. Även om han läser alla superlativ och komplimanger så menar han att det är viktigt med distans.

– Ena dagen blir man hyllad till skyarna för att man vinner, andra dagen blir man sågad vid knäna för att man gör en dålig tävling. Så man får inte ta åt sig för mycket, varken av det ena eller det andra.

Han säger att han har sin far, före detta cykelproffset Adrie van der Poel, att tacka för detta lite sunda förhållningsätt. En relation som nyss förändrats. Fram tills nyligen bodde de nämligen ihop, men nu har Mathieu flyttat ihop med sin flickvän i Antwerpen.

– Jag gillar det nog bättre så här, för när vi ses numera blir det lite mer speciellt. I början var det ju en sån enorm fördel att ha pappa där med alla tips och allt stöd. Men förr eller senare måste jag börja bygga allt på egna erfarenheter och hitta rätt i alla mina egna preferenser – precis som det ska vara.

Kikar han framåt och mot nästa säsong ser han en möjlig kombination i att köra både OS (MTB-XCO) och Tour de France. En minst sagt unik kombination som säger mycket om hur mångsidig Mathieu är som cyklist. OS har ju självklart högst prioritet men han utesluter inte en premiär på Touren. En anledning till det är att han blev inspirerad av Wout van Aerts prestation på årets upplaga av Tour de France. Men att kombinera ett OS med ett längre etapplopp som Tour de France skulle vara något helt nytt för Mathieu.

– Jag har ju inte gjort det innan och har ingen aning hur min kropp kommer hantera en lång Tour. Kanske går det bra, kanske visar det sig att man har tagit vatten över huvudet.  

Att han har denna lite unika approach till att köra flera olika discipliner och att han månad efter månad har svårt att fokusera på ett enda mål har en förklaring. Mathieu menar att han har lite av en ADHD-personlighet. Han är som den där distraherade eleven som sitter och vrider sig på stolen i skolan, som ägnar sig åt geografi, matte och språk – på en och samma gång. Som har käkat upp mellanmålet innan läraren ens sagt att det är dags för paus.

– Men jag har blivit mycket bättre på att fokusera. Tidigare kunde jag aldrig genomföra ett längre träningspass utan att gnälla eller att tramsa runt, men nu kan jag faktiskt sitta med en grupp i fem–sex timmar och njuta av det.

FAKTA
Mathieu själv är en av världens absolut mest meriterade cykelcrossåkare med fler segrar än det finns stjärnor på himlen. Han är dessutom regerande nederländsk mästare på landsväg och utmanar numera både Peter Sagan på landsvägsklassikerna och Nino Shurter på mountainbikens XCO. Samtidigt.

Mathieu van der Poel är född i en framgångsrik cykelsläkt. Hans pappa Adrie van der Poel blev nederländsk mästare i cykelcross sex gånger och en gång på landsväg. Han vann även CX-VM 1996 och tog segrar på etapper i Tour de France och i sex klassikerlopp. Mathieus morfar är fransmannen Raymond Poulidor, som bland annat vann Vuelta a España 1964 och blev tvåa i Tour de France inte mindre än tre gånger.

Nationalitet: Nederländare
Ålder: 25 år
Bor: Antwerpen, Belgien
Smeknamn: ”The flying dutchman”

Bilder Photopress.be


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Upsala CK får SM i Landsväg 2021-2022

Upsala CK får SM i Landsväg 2021-2022


Svenska Cykelförbundet har tilldelat Upsala CK Linje-SM under 2021 och 2022. Linje-SM 2021 kommer genomföras under helgerna 12-13 juni samt 19-20 juni och i nuläget finns tre olika alternativ till tävlingsbana, beroende på coronapandemins utveckling och myndighetsbeslut kopplade till Covid 19

– Vi är mycket nöjda med att Upsala CK de kommande två åren arrangerar SM LVG Linjelopp för samtliga klasser. Upsala CK har stor erfarenhet av internationella och nationella cykeltävlingar och tog 2020 med kort framförhållning på sig ansvaret att genomföra SM LVG Linjelopp och Kortbana, med ett bra genomförande. Inför SM-tävlingarna 2021 har vi en förhoppning att situationen med rådande pandemi har en lösning och att vi på plats i centrala Uppsala får uppleva en riktigt cykelfest, säger generalsekreterare Leif Karlsson.

En tävlingsbana i centrala Uppsala är första alternativet, vilket troligtvis blir svårt om nuvarande begränsningsförordning kvarstår. Alternativ två går vid Linnés Hammarby, strax utanför Uppsala. Delar av Tour of Uppsalas banor ingår i alternativ två.

Upsala CK stod värd för SM Landsväg Kortdistans, samt Linje SM 2020. SM-tävlingarna genomfördes då på Arlanda Testtrack, samt Tierp Arena. FOTO: Jenny Palmqvist

Sista alternativet är Tierps Arena, där SM arrangerades 2020. En ny asfalterad chikan kommer eventuellt läggas till på bansträckningen i Tierp, som annars följer 2020-års profil.

– Upsala CK tackar för förtroendet att få fortsätta att stå som arrangör för SM landsväg linje, åren framöver. Det är ett erkännande att vi trots alla restriktioner och alla problem för cykelsporten som pandemin medför, ändå kunde genomföra fina SM tävlingar under fjolåret. De erfarenheter vi fick då, tar vi med oss inför årets tävlingar, säger Göran Mattsson, ordförande i Upsala CK.

Precis som förra året är SM Landsväg Linje uppdelad på två helger. H40-H55 är först ut lördagen den 12 juni som avrundas med USM Stafett. På söndagen kör D40-D70, ungdomsklasser samt H60-H70. Helgen efter är det dags för eliten, samt juniorerna att göra upp.

SM Program Landsväg Linje 2021

Lördag 12 juni: Masters H40-H55 samt USM Stafett

Söndag 13 juni: Resterande mastersklasser, ungdomar

Lördag 19 juni: Herr Junior, Dam Senior

Söndag20 juni: Dam Junior, Herr Senior


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kärlek börjar med bråk

Kärlek börjar med bråk


Jag är så fasligt kluven. Egentligen är cykling för mig, var den än äger rum, totalt okomplicerat – något av det roligaste man kan göra med kläderna på. I skogen får smilbanden kramp av glädjen som stigen och naturen frammanar. På vägen njuter jag av det meditativa tillstånd som kan uppstå i det skönt monotona nötandet, eller av den helt fantastiska känslan när en grupp cyklister bildar en fungerande klunga i mekaniserad symbios. Till och med en annars riktigt dålig pizzeria kan ju få en Michelinkrog att framstå som tråkig – bara man besöker den under en cykeltur.

Till sin natur är cyklingen enligt mig även en i grunden osjälvisk handling. Jag menar att den i sig inte drabbar någon levande själ negativt – vi tar minimalt med plats, vi låter inte och vi påverkar inte miljön negativt på något sätt. Tvärtom är cykling det absolut mest energieffektiva sättet att transportera sig på, i alla fall så länge vi rör oss på land.

Hade jag fått önska hade jag gärna sluppit diskutera konceptet cykel, precis som att man inte diskuterar konceptet ”att andas”. För jag ser inga uppenbara skäl till varför företeelsen cykling behöver vara så laddad. Ändå hamnar vi där, nästan varenda dag.

Som chefredaktör för Bicycling vill jag ändå tro att det är min roll att på olika vis stå på barrikaderna och försvara oss cyklister, något som få andra gör. Jag gör det för mig och jag gör det för dig. Det kan låta lite gnälligt ibland – men det är egentligen bara förtäckt kärlek.

Just nu går världen igenom en tung period och vi lever omringade av ganska negativa nyheter, något som våra hjärnor bevisligen dessutom är extra bra på att uppmärksamma och gå igång på (clickbaits är ju en succé större än internet). Så det kanske kan vara läge för lite jujutsu på våra egna hjärnor. Vad sägs om att vi som cykelkollektiv blir bättre på att sprida, dela och lajka även det som faktiskt bara är en positiv eller rolig nyhet kring cykling? Även rent konkret – ta med den där nyfikna eller kanske till och med skeptiska vännen på en cykeltur. På sikt kanske kärlek inte alls börjar med bråk, utan bara med cykling.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cykling är framtiden”

”Cykling är framtiden”


Det här kommer ju inte som en nyhet för oss cyklister, för vi vet ju redan att så är fallet, eller hur? Men i en framtids-studie som världens största konsultfirma Deloitte släppte tidigare i år var just detta slutsatsen.

De menar att cyklingen kommer få en allt viktigare roll som en lösning på trängseln i alla världens växande städer och bli ett ännu viktigare verktyg för att hantera dålig luft och försämrad folkhälsa.

Deloitte spår att andelen cyklister i många städer runt om i världen kommer fördubblas fram till 2022. Ett av skälen, förutom att många städer inte har något annat val än att hantera den ökade trängsel som tillväxten i våra städer leder till, är en dramatisk tillväxt av tekniska lösningar som elcyklar, lånecyklar och andra urbana lösningar som gagnar cykeln.

Oavsett om det är framtid, dåtid eller nutid så fortsätter vi göra det som är bäst och roligast, att cykla, i synnerhet i våra städer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in