Lördagskrönika: Att bli långcyklist

Lördagskrönika: Att bli långcyklist


Stockholm-Göteborg var början på min långcyklarkarriär. Jag visste det inte då men jag skulle bli beroende av långcyklingen. Som alla andra hade jag cyklat runt Vättern och tyckt att det var långt, jobbigt och utmanande. Men inte utmanande nog. Hur skulle det kännas att cykla dubbla distansen?

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag och Viktor Torstensson från Göteborg bestämde oss för att köra loppet tillsammans. Vi hade lika lite erfarenhet av det här men båda tyckte det verkade som en kul grej. Hur svårt kunde det vara egentligen? Starten gick utanför Stadshuset och vi skulle rulla i samlad grupp ut genom stan. Jag och Viktor hamnade längst bak tillsammans med Catharina Berge, som just hade blivit Sveriges första RAAM finisher. Hon pratar lika mycket som hon cyklar långt så det tog inte lång tid innan vi hade tappat gruppen och var ensamma. Catharina lämnade oss efter ett tag och vi rullade vidare mot kvällen och natten.

Det finns två enkla regler man ska cykla långt, man ska ha en väl beprövad och inkörd sadel och man ska ha bra lyse. Jag bröt mot båda de reglerna. Veckan innan start hade jag köpt en ny sadel på nätet. Den var obekväm redan på testrundan. Men jag tänkte att den kanske kunde köras in, det gjorde den så klart inte. Sen var det lampan, jag använde en liten diodlampa som jag hade när jag pendlade till jobbet. Den funkade på cykelvägarna i Stockholm men ute på vischan såg jag lika bra som när man blundar i dagsljus.

Någonstans halvvägs gratulerade vi varandra till vår längsta runda hittills. Jag minns att det var precis när vi korsade en större väg och jag kände mig grymt nöjd med mig själv. Inte lika nöjd med sadeln dock. Den hade gjort kaos med min häck för flera timmar sen. Under de resterande tjugofem milen skulle jag behöva flera stopp för att gråta en skvätt och hämta andan. Den sadeln bytte jag sedan mot en keps.

        ”Utan mål hade jag legat på soffan med en brieost på magen.”

          Johan ”BigMollo” Mölleborn

Under de kommande timmarna blev jag tröttare och tröttare och min hjärna maldes ner till mos. Jag var ute på helt oprövat vatten nu. Vi hade cyklat längre än vi någonsin gjort tidigare och hade nästan lika långt kvar. Jag fattade inte varför jag höll på med det här och lovade mig själv att aldrig någonsin göra något liknande igen.

Men när solen gick upp fick vi ny energi. Nästan som att bli födda på nytt. Vi såg helt plötsligt vägen framför oss och kunde se landskapet vi susade genom. Det var vackert. Tyst och vackert. Naturen vaknade och det började leva runtom oss igen. Den känslan är alltid lika läcker. Man möter de första bilarna med folk som är på väg till jobbet. De tänker nog inte ens på oss när vi cyklar förbi.

Under dagen går det lättare att cykla. Man känner sig som en del av samhället. Butiker och restauranger är öppna och man ser inte ut som ett fleppo med dåligt lyse och taskigt sittande reflexväst längre.

Vad är det då som lockar med de här långloppen egentligen? För mig är det två saker, utmaningen och äventyret. Det kanske kan låta som samma sak men det är stor skillnad. Utmaningen är den man bär med sig hela året innan loppet, pirret och förväntningarna. Äventyret är precis som det låter, det är tiden man är ute på vägarna och härjar. Sen finns det en annan sak som lockar, det är att se om man kan förbättra sig och faktiskt lära sig någonting från tidigare lopp. Även om man som jag har en väldigt flack inlärningskurva så går det faktiskt att lära sig nya saker.

Förlåt, men jag kom på en till sak som lockar. Målet. Man måste ha ett mål med det man gör. För mig är målet det som driver mig under vintern och får mig att sticka ut på de där regniga skitrundorna som man helst hade hoppat över. Utan mål hade jag legat på soffan med en brieost på magen. Mål alltså, lägg till det på listan.

Sen är det förstås väldigt mulligt att uppleva nya länder på en cykel. Dofterna, intrycken och mötena med människor blir så mycket bättre på cykel. Och så är det resan med kompisarna och after-biken och before-biken och alla minnen man får tillsammans. Även om man inte har cyklat tillsammans så har man minnen och intryck att dela med varandra.

Hur gick det då för mig och Viktor? Jo vi kom i mål utanför Liseberg efter lite mer än ett dygn. Vi fick varsin medalj och en klapp på axeln av Peter Tonér. Sen gick vi raka vägen till en pizzeria och tog en öl på stående fot och köpte med oss två pizzor till hotellrummet.

Det är svårt att beskriva känslan att ha cyklat till en stad som många tycker att det är jobbigt att åka bil till. Vi hade sett och upplevt mycket tillsammans och vi hade pressat våra gränser längre än tidigare. Vi hade tvivlat på oss själva och vår förmåga men hade kommit förbi det och fortsatt det vi hade startat. Den känslan är också en av de sakerna som lockar med långcykling. Att känna sig riktigt nöjd. Som av en händelse går Stockholm-Göteborg av stapeln nästa år. Kör den och upplev tjusningen med långcykling. Du kanske också blir fast…

Om du läst Johans text och känner att du också vill prova på Stockholm-Göteborg så går loppet av stapeln den 21-23 augusti 2014. 


Nummer 6 ute nu!

I detta nummer har vi:

  • Hyllat nya Dura-Ace
  • Hängt nere på Tour de France
  • Grävt ner oss i kolfiber
  • Testat massa grushojar

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Johan Mölleborn

Det roliga med den där bilden är att jag faktiskt försökte se glad ut. Det var på 1001 Miglia förra året. Vi hade precis beställt varsin espresso i en svinmullig liten bergsby. Då tog jag bilden på mig själv och blev chockad när jag såg hur jag såg ut. Därifrån var det bara 30 mil kvar. Ett fantastisk lopp som jag gärna kör igen. Ni kan läsa mer här: http://www.bicycling.se/blogs/johanmolleborn/1001-miglia-italia-2012.htm



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Äntligen! Nu ses trafikreglerna för cykel över!

Regeringen har nu äntligen gett Transportstyrelsen i uppdrag att utreda en rad trafikregler för cykel,...

Läs mer

På spaning efter den tid som flytt

Ledare: På Värmdöleden, Gullbergsmotet och för att inte tala om Essingeleden. I tusental står de...

Läs mer

Så behåller du cykelglöden i höst

Svenska cyklisters relation till hösten är som en långdistansrelation. Avståndet är ett kännbart problem där...

Läs mer

Din inre van der Poel

Ledare: Två hjul, en ram, ett styre, pedaler och något vettigt att sitta på. Alla...

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Hjälten vi alla behöver

Det här är inte sant, ändå har det hänt. Jag minns den som gul. Jag...

Läs mer
Göran Kropp och expeditionen vi aldrig glömmer

Det är 25 år sedan Sveriges saltaste äventyrare i modern tid genomförde sin allra mest uppmärksammade expedition: Att cykla från...

Läs mer
Gruset blev till guld

Ledare: Svenska cyklister har dåligt med fristäder – inte ens på våra så kallade cykelbanor har man i dag fri...

Läs mer