Ledarkrönika: Våga väja – det finns plats nog för alla

Ledarkrönika: Våga väja – det finns plats nog för alla


Förutom älgen ser jag i djurform bara några fyrbenta husdjur med tillhörande husse. Annars är det tomt, inte en enda annan cyklist, inte heller några löpare. Jag känner mig helt solo i skogen och kan för mitt liv inte fatta att vi inte är fler som rullar fram i detta underbara stigparadis, så vackert och så nära till naturupplevelserna. Rundorna fladdrar förbi med säsongerna. Höst och vår blir till år. Helt själv är jag självklart inte. Men det fanns en lång period på flera år då det rörde sig om väldigt få cyklister i Änggårdsbergen, eller folk överhuvudtaget för den delen. Visst njöt jag av att ha skogen för mig själv – en enorm lekplats som liksom bara var min. Men jag minns även att jag tänkte att denna stadsnära skog har cykelpotential på världsklassnivå. Det är lagom kuperat och skogen är på sina håll magisk med ljunghedar och granithällar. Jag drömde om att vi skulle bli fler. I samma veva fanns det ett tafatt försök till cykelmässa i Göteborg, som delade yta med motorburna diton under det göteborgsfyndiga namnet På två hjul.

Hundratals mil och flera år senare är scenen omvänd. Nu flockas cyklister till Änggårdsbergen, som numera också är hem åt ett stopp på enduroserien. Vi har även fått sällskap av traillöparna, som själv- klart njuter av de tekniska endurospåren som formats i skogarna. Fler är även vandrarna, fikarna, älskarna, mattarna och hussarna – älgarna är jag osäker på – och nu i början på mars var det äntligen dags för en riktig cykelmässa på Svenska mässan i Göteborg.

Samtidigt är det något som nu börjar skava i cykelbyxan. Många som promenerar skiter blint i att flytta på sig, hundägarna kopplar inte sina hundar och många cyklister tar för sig mer än vad som är rimligt; vägrar sakta ner och väja för andra. Ibland hittar vi hinder som nån byggt nedanför hopp. Någon är uppenbarligen irriterad, alternativ rejält dum i huvudet, eller en kombination. Jag vill gärna tro gott om mina medmänniskor och gissar att det är orsak och verkan. Konflikterna tilltar och det börjar bli en liten kamp. Drömmarna börjar krackelera; kommer vi få ha kvar vårt paradis? Det här gäller självklart inte bara Änggårdsbergen, utan det viskas om konflikter på alla möjliga håll och kanter.

I skogen reagerar de flesta i affekt, vilket knappast kommer att göra något bättre, och bristen på dialog är tydlig. Guldstjärna här till Göteborgs stigcyklister som startades för tre år sedan och redan med framgång jobbar aktivt för ett bättre samarbete mellan klubbar, kommun, myndigheter och Svenska cykelförbundet.

Hur det än blir med denna så nödvändiga dialog för skogs- cyklingens existens och framtid, tror jag att vi cyklister, som ändå är det senaste tillskottet i skaran, måste våga vara den vuxna parten här. Så dela stigen och respektera våra vänner i skogen, om det så är med hundägare, sura gubbkärringar, hästar, löpare eller älgar. Det finns plats nog för alla.


Ny Scalpel från Cannondale

Ny Scalpel från Cannondale


Lägre vikt, flackare vinkar och några spännande lösningar, säg hej till nya Scalpel.

Första gången en Cannondale Scalpel såg dagens ljus var 2001, så det är en klassiker av rang som nu har fått gå igenom ytterligare en omarbetning. Nya Scalpelramen väger in på strax över 1900 gram, vilket (precis som tidigare versioner) gör den till en av de lättare på marknaden. Som komplett cykel väger värstingversionen in på 9.8 kilo. Går man ner ett snäpp på skalan till billigare och den enklare specade Scalpel 2 ligger vikten på relativt låga 10.7 kg. Förutom att ha blivit bantad har den fått ett nytt ”Four-bar FlexPivot” dämparsystem som bjuder på patenterade flexzoner av kolfiber i baksvingen. Trots sin inriktning på XC/race får man plats med upp till ganska feta 2.4″ däck.

Vinkeln på styrröret är nu hela 1.5 grader flackare och sadelröret en grad brantare, jämfört med utgående modell. En geometri som designad ihop med Cannondales enbenta gaffels (lefty) extra långa offset. Förändringar som ger cykeln fördelar över teknisk och stökig terräng, i synnerhet när det går utför.

Scalpel Carbon 2

I samma veva släpper man Scalpel SE. Nej den är inte svensk men har fått en slaglängd på 120 mm (istället för 100) ännu flackare vinklar och en dropperpost. En lätt trailhoj helt enkelt.

Women’s Scalpel Carbon SE

Cyklarna får även Cannondales nya STASH Kit, ett miniverktyg som göms under flaskstället. (Fabric 8-in-1 miniverktyg, ett Dynaplug tubeless plugg kit och plats för en CO2-patron eller pump)

Nya Scalpel kommer i åtta olika versioner inklusive nya Scalpel SE och några damversioner.

Svenska priser på hela serien:
Scalpel HM 1 REP                                                        SEK 92,999
Scalpel Carbon 2 SLT                                                  SEK 57,999
Scalpel Carbon 2 Women’s PUR                              SEK 57,999
Scalpel Carbon 3 BLK                                                 SEK 49,999
Scalpel Carbon 3 CRD                                                SEK 49,999
Scalpel Carbon 4 HLT                                                 SEK 43,999
Scalpel Carbon SE 1 SGY                                            SEK 57,999
Scalpel Carbon SE 2 SBR                                            SEK 43,999
Scalpel Carbon SE Women’s LAV                             SEK 43,999

Det är förövrigt även denna hoj som Team Bicycling kommer köra på under säsongen 2020.


6 goa miljoner till nya XC-leder i Järvsö

6 goa miljoner till nya XC-leder i Järvsö


Region Gävleborg har precis sagt ja till att medfinansiera Cykla Järvsö AB för att bygga hållbara cykelleder för Cross Country (XC) i Järvsö. 6 miljoner kronor satsas nu på att bygga varierande och roliga leder som ska erbjuda cykling för alla.

Järvsö har sedan tidigare en Downhill park och en Skills park av hög internationell standard. Det som har saknats i utbudet är bra Cross Country-leder. Tack vare Regionens stöd kommer man redan i sommar att börja gräva och den första leden beräknas vara klar i juli.

Cykla Järvsö AB planerar att bygga ca 35 km XC cykling under en tid av 2 år. Målet är att bygga xc leder som är roliga, hållbara och säkra. Lederna designas utifrån vilken svårighetsgrad de ska ha, den lättaste leden som benämns grön, blir bred, slät och flack. Blå led är nästa svårighetsgrad och blir lite mer en stig med större höjdskillnader. Röd led är tekniskt svårare, men även den en säker led. I sommar kommer det att börja byggas grön och blå led och redan befintliga leder kommer att få nya sträckningar. Avgörande för satsningen har varit att den är långsiktigt hållbar. En av grundstenarna är samarbetet med markägarna och deras skogsbruk, där man säger att man har hittat en bra modell för hur man ska planera lederna för att det ska fungera bra för båda parter.

Antalet människor som cyklar Cross Country har ökat lavinartat i Sverige. Lederna som nu ska byggas är tänkta att ytterligare stärka Järvsö som cykeldestination ”Det är sista pusselbiten som behövde falla på plats och ger förutsättningar för en fantastisk utveckling av besökande gäster på barmarksäsongen” heter det i ett pressmeddelande.

”Jag är väldigt glad för den hjälp vi har fått på vägen från Destination Järvsö AB och Ljusdals kommun och för att Region Gävleborg ser vilka positiva effekter investeringen kommer ge som fler arbetstillfällen, förbättrad folkhälsa, ökat antal besökare och ökad inflyttning” säger Fredrik Jelk, VD Cykla Järvsö AB.


Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Ett cykelliv – inte värt en meter

Ett cykelliv – inte värt en meter


Det är inte okej att gå in på en bank med vapen i näven och råna den – ajabaja, då blir det finkan. Eller bara på måfå slå en främling på käften. Det är så självklart och rimligt på något sätt, civiliserat. När det gäller våld riktat mot cyklister är sakn annorlunda. Att preja cyklister, eller köra med minsta möjliga marginal, verkar fortsatt ske med lagens goda minne. Incidenterna är många men domarna mot bilister som medvetet eller omedvetet våldför sig på cyklister lyser med sin frånvaro.

Under perioden 2005-2015 skadades 3 735 cyklister allvarligt eller avled. Av de olyckor som leder till cyklistens död sker 7 av 10 vid en krock med motorfordon. Många fall ÄR olyckor men vi som cyklar vet mycket väl hur läget är ute på våra vägar.

Trafikförordningen säger: Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om. Då betryggande avstånd är subjektivt och att det skiljer sig en del åt om man sitter inne i en metallbur eller befinner sig ute i det fria har Spanien, Portugal, Frankrike, Belgien, Polen och delar av USA, Kanada och Australien valt en fastställd definition av vad ett tryggt avstånd är. Cyklar måste här passeras med ett avstånd på 1 eller 1,5 meter.

2017 kom det glädjande nog in minst fem motioner för att få till samma lag även i Sverige. Vissa vill helt enkelt att färre cyklister ska dö på våra vägar, eller i alla fall ge de bilister som tror att ett betryggande avstånd är några centimeter en ny ram för sin verk­lighetsbild. En ändrad lag skulle leda till färre tveksamheter och det skulle bli möjligt att lagföra eller bötfälla bilister för påkör­ningar, prejningar och aggressivt beteende mot cyklister. Men det blir nog inget med det, för när vår infrastrukturmi­nister Tomas Eneroth i mars 2018 kom med ett skriftligt svar på en av motionerna menade han att ”regler i sig inte nödvändigtvis förbättrar trafiksäkerheten” och att ”det för närvarande saknas beredningsunderlag för förslag om ett specificerat minsta avstånd vid omkörning av cyklister”. Formuleringar som rimmar ganska illa med nollvisionens annars ganska fina paroll att ”Det ska vara lätt att göra rätt i trafiken”.

Men det är klart, så länge nollvisionen i vissa fall inte verkar gälla för cyklister spelar någon regel hit eller dit kanske mindre roll.

Denna ledare publicerades ursprungligen i mars 2018

Antal kommentarer: 3

Mats

Mycket bra artikel. Eneroth borde tänka till en eller två gånger till.


Conny Lindquist

Vad hade man annat att vänta från politiker, som lever efter ABB- ideologin: Asfalt,Betong och Bilar.
Det är bra, att någon trycket på. Synd bara att billobbyn är så stark!!


Kenneth Olsson

Hej,
Jag känner igen beskrivningarna ovan alltför väl. Jag cyklar själv många mil / året runt och råkar ut för incidenter flera ggr/vecka. Tack och lov, så har det hittills ’bara’ varit incidenter.
Jag har även, vid ett flertal tillfällen varit med om att bilister ’råkar’ spola av vindrutan i samband med att de passerar mig som cyklist. Det har hänt så många ggr, så detta menar jag är en medveten handling.
Jag tror att grundproblemet är att de allra flesta bilister, aldrig cyklar och har därför ingen förståelse från cyklistens perspektiv.
Det finns givetvis också många bilister som är föredömen och visar stor hänsyn i närheten av en cyklist. Tack för det !