Keirin – Världens snyggaste cykelsport
Keirin racing i Ito, Japan. Foto: Narayan Mahon

Keirin – Världens snyggaste cykelsport


För att vara en riktig mästare inom japansk keirin räcker det inte med att vinna. Man måste göra det snyggt också.

Cyklingens alla subkulturer och avgreningar kan vara smått häpnadsväckande, men också lite förbryllande. En av de kanske minst kända, i alla fall utanför Japan, är keirin, en form av velodromcykling som föddes 1948.

Men det är mer än bara en tävlingsform, för när cyklisterna inte tävlar bor de – nästan som munkar – i avskildhet. Tävlingarna påminner mest om trav där publiken satsar pengar på vem som ska vinna. Keirin utövas på 47 olika velodromer i Japan och pengarna som omsätts på spelandet uppgår till miljardbelopp varje år.

Som ung cykelentusiast blev fotografen Narayan Mahon fascinerad av sporten när han hittade bilder på den i gamla cykeltidningar. Han fängslades av parallellerna mellan cyklisternas livsstil och samurajernas.  Nyligen fick han chansen att besöka ön och förverkliga drömmen om att fotografera och uppleva den närmast meditativa stämningen på skolan och det paradoxala lugnet mellan kaoset på tävlingarna.  

– Keirin är så olikt all annan form av cykeltävling. Cyklisterna är så uppslukade och det är så otroligt strikta regler. Det är så rent och ärofullt, säger Narayan Mahon.

Vi låter här Mahons bilder illustrera Bicyclings skribent Dan Cuerdons reportage från 1992 – han var den förste amerikanske journalist som överhuvudtaget blev insläppt på en keirinskola, en skola man måste ta examen ifrån innan man får tillåtelse att börja tävla i sporten.

Keirin påminner inte så lite från trav, eller andra hästrelaterade tävlingar, men här spelar man på cyklisterna, istället för hästarna.

Shaun Wallace, som har en silvermedalj i VM i bancykling i bagaget, ligger sju meter ovanför mig när vi rullar in i den branta velodromkurvan. Han släpper ifrån sig ett vrål när han accelererar för att sen korsa mitt framhjul. Exakt hur nära han passerar mig vet jag inte, för jag blinkar till i ren skräck.

För att öka min ångest dyker den forne sprintmästaren Michael Heubners 100 kilo tunga gestalt upp på min vänstra sida från ingenstans. Även han korsar mitt hjul. Ett halvt hjärtslag senare blir jag omkörd av ytterligare en cyklist som vill hinna ifatt resten, sprintlegenden och OS-medaljören Nelson Vails.

Allt detta tar blott några sekunder. Men för mig så ter sig tiden som en evighet där allt rör sig nästan som ruta för ruta. På det där speciella slowmotion-sättet som är reserverat för idrottare och de som precis tror att de ska dö. Jag är inte säker på vilket fack jag tillhör, för även om det här är en sport är jag fullkomligt livrädd.

Trion droppar mig och bränner loss över mållinjen. Jag kan inte se vem som vinner, för min syn är dimmig av ansträngningen och jag känner smaken av mina egna lungor.

Det här är bara en uppvärmning på Nihon Keirin Gekko (Japan Keirin School). På velodromen rullar i dag åtta av väldens bästa bancyklister och en överansträngd amerikansk journalist.

Ser du axelskydden?

Keirin är en vadslagningssport som egentligen är nära besläktad med trav. Första eventet hölls på en travbana 1948. I dag har det växt och finns på 47 velodromer runt om i Japan. Keirincyklisten Koichi Nakano gav sporten lite internationell uppmärksamhet på 70- och 80 talet när han vann tio internationella sprintmästerskap i rad. Han fick även titeln ”kejsaren av sprint”.   

Sporten må heta keirin, men om spelet har ett namn är det pengar. Det är därför cyklister som Vails, Huebner, Wallace och några till är här. Även om de skulle komma sist i varenda tävling är de garanterade en kvarts miljon kronor för två månaders arbete. Nu kommer de här killarna knappast komma sist, utan göra betydligt bättre ifrån sig och säkerligen få ihop mellan en halv och en miljon var.

Man hittar japans keirinskola vilandes på en bergstopp utanför Shuzenji, en stad två timmars tågresa söder om Tokyo. Där möts man av en bevakad grind. Bortom porten finns sovsalar, klassrum, ett gym, en byggnad full med rollers för vinterträning, två tortyrlika backrundor, ett testlabb, en cykelaffär och tre allvädersvelodromer i världsklass.

Just när vi är här finns det ungefär 90 studenter på skolan, alla mellan åldrarna 18 och 23. Efter tio månaders indoktrinering och träning är de redo att ta sig an tävlingarna. De bästa kan tjäna närmare fem miljoner kronor per år. Även om det är lite jämfört med andra sporter är det mycket för att vara cykling, och de flesta som tar examen kan tävla i närmare 20 år.

Vår dag börjar i klassrummet. Instruktören pratar japanska som sen översätts till engelska, franska, tyska och italienska. Resultatet är minst sagt en röra, men det gör inte så mycket för det mesta är egentligen bara allmänt snack om hur keirin är organiserat och hur pengarna från spelverksamheten används för att finansiera sjukhus, skolor och vägar. 

Vails, kallad ”Nelly”, sitter bredvid mig och förklarar hur det verkligen ligger till samtidigt som han pekar på sin skolbok, så att det ser ut som om han diskuterar de finare nyanserna i någon ekonomisk teori.

– Jag gjorde bra ifrån mig första året, men skitdåligt förra, så man kan säga att min tid här är villkorlig just nu. Jag tror bara de ville ha tillbaka mig för att jag missade bronset på VM med en däcksbredd och betedde mig proffsigt trots att jag inte gjorde så bra ifrån mig. Men jag måste bättra mig, 60 procent av min årsinkomst kommer härifrån.

Löpning ingår i det gedigna träningsprogrammet

Britten Wallace gör sitt första år här. Som 30-åring har han chansen att tjäna flera miljoner, så han gör sitt bästa för att hålla sig kvar. Med sina 35 år är belgaren Michel Vaarten åldermannen i det internationella sällskapet. Han gör sitt elfte år på cirkusen och har hittills plockat hem 56 vinster. Efter att ha gått på samma lektioner i tio år måste han vara ordentligt uttråkad, men är han det så döljer han det väl.

De som lyckas ta examen kommer att vara isolerade fyra dagar per vecka de kommande sju tävlingsveckorna. Tävlingsledningen tror att det förhindrar att ”onda element” kan påverka cyklisterna, som annars kanske kan få för sig fuska och ”fixa” tävlingarna. (Av någon anledning räknas inte de tre övriga veckodagarna.)

Alla keirinvelodromer har kameror som registrerar varenda millimeter och sekund på tävlingarna, allt för att minimera frågetecken. I klassrummen är dessa filmer nyttiga verktyg. Hur mycket kommer man undan med? För keirin har ett rykte om sig att vara ganska hårt, med armbågande och knuffande för att hitta rätt positioner bakom farthållaren.

– Det här – allvarlig varning, säger läraren och pekar på en cyklist som tvingat en annan cyklist av banan. En allvarlig varning kostar en cyklist en tredjedel av hans prispengar för just den tävlingen i böter. En vanlig varning kostar bara en femtondel. Om man orsakar en krasch eller något annat som påverkar tävlingen mycket leder det till diskvalificering och att alla prispengar går upp i rök. Så taktiken ligger i att hitta balansen mellan varning eller ett hårdare straff. Att förlora lite är ju ändå värt mycket mer än att förlora allt. Det rätta draget kan leda till att du tjänar 10 000 mer på några dagar – fel drag kan göra att du förlora allt. 

Efter lunch ger vi oss ut på banorna igen. Banorna är täckta med vad som mest påminner om tartan, det underlag som ofta finns på löparbanor och som ger fäste i alla väder, även när det regnar, vilket det gör i dag. Det tar mig några varv innan jag helt litar på greppet i de lutande kurvorna. Men jag resonerar som så att om en jätte som Huebner inte halkar av, då borde greppet hålla även för mig.

Jag kör på en lånad 57 cm velodromcykel från Nagawana med 165 milimeters-vevarmar och pyttesmå clips i vilka jag lyckats trycka in mina stora skor. Det är ingen perfekt kombination, men det är sällan man som journalist kan välja.  

Efter att ha rullat på banan i 15 minuter kommer två motorcyklar ut. Efter två minuter ligger vi alla i linje bakom. Jag har spenderat minimalt med tid på en velodrom och på bromslösa fixies, och jag har svårt att haka på. Det tar flera varv innan jag hamnar rätt och ligger bra till i gruppen.

Hastigheten ökar långsamt fram till dess att motorcyklarna lämnar banan, och här är vi tillbaka till början av denna historia. Men allt det där var egentligen bara uppvärmning, det har inte varit någon kontakt mellan åkarna och inga priser har delats ut. Men det räckte gott för att skrämma skiten ur mig. När vi sedan kollar startlistorna för dagens provträningar hittar jag inte mitt namn, föga förvånande.

Keirin har en rigid struktur och form. Varje heat har nio tävlande. Alla har var sitt nummer tillsammans med matchande tröja och hjälmskydd. Traditionen bjuder att nummer ett är vit, två är svart och tre röd, det här är favoriterna. Resterande nummer och färgkombinationer vittnar om vilka åkare som är nya och vilka som är rena chansningar att spela på.

Tillbaka till träningen. Nio cyklister placerar sig i nummerordning utanför byggnaden och bugar inför instruktören innan de hoppar på sina cyklar. Sen rullar de runt på banan med exakt två cyklars mellanrum. Det här kallas för presentation, och syftet är att de som satsar pengar på loppet ska kunna utvärdera sina alternativ. Sen rullar man ut en hjulställning på banan där cyklisterna fixerar sina bakhjul. Cyklisterna bugar åt startaren, hoppar på sina cyklar och trycker in fötterna i pedalkorgarna.  

Trettio meter längre fram står en ensam cyklist i en onumrerad lila tröja och ett hjälmskydd med orangea ränder. Startpistolen smäller av och cyklarna släpps fria. Efter ett varv ligger alla och jagar placering bakom farthållaren. Rejset är 2 000 meter, eller fem varv på den 400 meter långa banan. De första 1 000 meterna måste cyklisterna hålla sig bakom farthållaren. Målet är att få en bra placering inför den sista halvan av rejset utan att ta kål på sig själv, utan i stället spara lite krafter för slutet.

Det finns tre typer av keirincyklister, eller stilar. Den första och mest högaktade är senko, en cyklist stark nog att leda hela sista varvet för att sen ta hem segern. Näst efter honom hittar vi makuri som gör ett kraftfullt drag i sista kurvan och vinner. Sist hittar vi oikomi, som spurtar på sista rakan och spurtar om ledaren precis på mållinjen. För den som inte är bekant med keirin kan tävlingstaktiken framstå lika sublim som en japansk trädgård. För den som förstår är det mer likt schack.  

Klockan ringer, Huebner har nu rört sig fram mot täten, går om till höger och plockar hem vinsten i makuristil. Efter tävlingarna blir det filmgenomgång och instruktörerna bjuder på värdefull feedback. Men vem, om någon, kan berätta för världens bästa velodromcyklister hur de ska cykla bättre? Katsuaki Matsumoto är den keirincyklist som har flest vinster i bagaget. Inte mindre än 1 341 för att vara exakt. Matsumoto-san är keirins motsvarighet till Eddy Merckx. 

”Huebner-san!” hojtar tränaren och kritiserar sen tysken för att han inte täppte till en lucka som han borde. Det är här keirin skiljer sig från en vanlig cykeltävling. Det räcker inte med att vinna för att behaga Matsumoto-san. Man måste ha gjort det nästan över sin förmåga – och snyggt.

Våra studier avslutas med ett tredelat examensprov. Ett skriftligt prov, en intervju och ett hastighetsprov. Den förstnämnda är lika formell som lektionerna, intervjun är en muntlig version av det skriftliga. Än så länge klarar jag mig med högsta betyg.

Träning på rullar

Hastighetsprovet är en helt annan historia. Först ska man köra en stående kilometer, eller killermeter, som den kallas. Gränsen för att godkännas går vid 1.20 minuter, och alla klarar sig. Snabbast är Wallace på tiden 1.06. Sen är det 200 meter i flygande fart. Gränsen går vid 13.3 sekunder. Ingen behöver mer än 12.

När det är dags för min tur så vinkar Matsumoto-​san och pockar på min uppmärksamhet. Jag cyklar över och han lastar genast min cykel på sin bil. Sen kör han oss på smal väg, och parkerar. Vägen framför oss är helt platt i 120 meter och övergår sen i vad som mest liknar en vägg. 35 grader i 80 meter upp till en platå.  

Matsumoto-san lossar av min cykel. Ger mig min hjälm och säger att de japanska cyklisterna gör sträckan tio gånger på två timmar. Sen säger han: –Försök du.

När en cykellegend ger dig en privatlektion ställer man inte några frågor, man bara cyklar. Jag kör några varv på den platta delen för att få i gång benen och sen satsar jag. Efter 100 meter brinner det i mina lungor, men innan jag hinner justera farten är väggen där. 20 meter upp har jag två val, att bara trycka på med de 165 millimeter korta vevarmarna och 53×19-utväxlingen eller krascha och glida ner mot botten i förödmjukelse. Jag trycker på.

Man skulle kunna tro att man når någon form av upplysning, får någon insikt, på de tio sista metrarna på denna best till backe, men om det är så är det något jag missar. Väl på toppen sväljer jag nästan min tunga när jag försöker fylla lungorna med luft. När min sikt klarnat så ser jag Matsumoto-san gestikulera åt mig från botten att återvända ner. Jag rullar några varv på platån och funderar över mitt öde. När jag slutligen vänder tillbaka ner över kanten inser jag mitt misstag. Cykeln har inga bromsar, och när det är så här brant är det helt omöjligt att trycka bakåt på pedalerna. Upplysningen kommer helt enkelt till mig på vägen ner, för jag har inget annat val än att slappna av och låta mina ben spinna loss, snabbare än jag trodde var möjligt, slappna av och styra cykeln rätt. Slappna av – eller förvandlas till en knallröd mänsklig kritbit, redo att måla asfalten. Det är 80 meter av evighet. På botten hoppar jag av cykeln och försöker dölja skakandet i mina ben. 

 “Väldigt bra” säger Matsumoto-san. Jag kommer inte få nån examen från keirinskolan, men dessa ord bär jag med mig resten av livet, och det är alltid något.


Ett varningens finger!

Ett varningens finger!


TRETTIO PROCENT! Så stor säger så gott som alla cykelhandlare jag pratat med att försäljningsökningen har varit under coronapandemin. Det är inget mindre än en sensationell, och på mer än ett vis, fantastisk siffra. Det som sålt mest och bäst är tydligen enklare och billigare cyklar och mountainbikes, vilket innebär att många nybörjare nu hittar till cyklingen. Du kanske är en av dem? Låt då mig som ansvarskännande och luttrad cyklist komma med ett välmenande varningens finger – för cykling är fasligt beroendeframkallande. 

För det första kommer du inte att nöja dig med det du har köpt. Snart kommer du stå där och fingra på nya snabba, och väldigt dyra, hjul i kolfiber. Och visst är en dämpare med Kashimabeläggning inte bara snyggare utan även bättre. Du kommer också att börja räkna gram och bli mer besatt av att köpa lätta prylar till din cykel i stället för lego till barnen. Det är ju ändå nästan lika dyrt och vuxna ska så klart också ha fina leksaker. 

EN SEMESTER utan cykeln kommer att framstå som mer eller mindre bortkastad, och ditt första KOM/QOM på Strava kommer ge dig tävlingshorn du inte visste att du hade. Är du kille kommer du nu i alla sociala sammanhang utanför cyklingen få förklara varför du rakar benen (och det jobbigaste är att du inte har någon bra förklaring). Dina turer kommer att bli längre och mer tidskrävande, så pass att du kanske kommer att bli tvungen att vaska någon av dina andra hobbys.  I jakt på svar på alla frågor du nu har ger du dig ut på Facebook, men de spretiga svaren från Internets alla experter gör dig mer förvirrad än tidigare. Men bara lugn, med tiden hittar du dina egna svar. Men mest av allt kommer du faktiskt att njuta – av känslan, av upplevelsen, av dina kraftigt höjda endorfinnivåer, av ett sunt beroende. 

FÖR ATT DU INTE helt ska förtränga vissa grunder vill jag ändå skicka med ett litet tips. Det funkar lika bra om du är helt grön eller har cyklat halva livet och kanske behöver kalibrera ditt sinne. Och det är något så enkelt som att rulla. Det kanske kan låta banalt, men nog är känslan som uppstår när man i en måttlig nedförslutning slutar trampa, slutar jaga tider och bara rullar fram smått oslagbar. Den där känslan av att sväva fram, den där känslan som gör cykling till något unikt och oslagbart.

BÄST JUST NU!
Kantareller i all ära, men om det är något som växer som svampar i skogen just nu är det svenska bikeparks. Snart har var och varannan liten småort en egen pumptrack. Att cyklingen har framtiden för sig råder det inget större tvivel om.


Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


QOM – Queen of the Monday

QOM – Queen of the Monday


Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.


Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.