Kärleken är blind

16 nov 2019 av Niclas Sjögren

Förälskelsen innebär märkligt nog inga djupare känslor utan liknar rent kemiskt hunger eller törst något som måste stillas alltså, inte filosoferas kring. Är man förälskad fungerar således inte det logiska tänkandet, utan vi blir höga av dopamin och hamnar i ett tillstånd som faktiskt inte är helt olikt den psykiatriska diagnosen tvångssyndrom. Kort sagt: Vi kidnappas av våra signalsubstanser.

Så ser jag på relationer. Så ser jag på cykling.

I efterhand står det hur klart som helst. Inte fasen är någon partner perfekt. Inte fasen kan man vinna världens största etapplopp hur många gånger som helst. Till exempel Lance Armstrongs sju Tour de France-vinster berodde inte enbart på att han tränade hårt och åt jättemycket havregrynsgröt. Hans gröt bestod av betydligt potentare gryn. I efterhand är det självklart. Ändå satt jag där i tv-soffan, och faktiskt stod jag en gång vid Col du Galibier och förundrades av den oövervinnerlige i den gula ledartröjan.

Likadant när jag såg en dansk vinna Tour de France. Jag befann mig denna somriga söndag 1996 i den lilla staden Herning mitt på Jylland. Det var stor folkfest och man hade skrivit Riis är Gud på gatorna. Det var den sista etappen på Tour de France och Bjarne Riis lyckades efter några fullkomligt osannolika etapper avsluta spanjoren Miguel Induráins segersvit på fem raka vinster i världens viktigaste etapplopp. Givetvis rycktes jag med i stämningen och drack öl med vrålande danskar. Givetvis hyllade jag Örnen från Herning som danskarna kallade sin nationalhjälte. Lika givetvis var Riis EPO-dopad så att blodet flöt som nykokt knäck i ådrorna. Men förälskad och kär var jag lik förbannat.

För så är det med den uppblossande förälskelsen. Ditt hjärtas översvallande blodpumpande fradgatuggande övertygelse om att du just träffat en ängel håller ju aldrig i längden. För till slut gnager sig verkligheten in och du sitter där i den noppiga soffan med någon lönnfet psykopat i mysbyxor snarkande bredvid dig, med fingertoppar gula av ostbågar och snus. Till slut visar det sig att den där fantastiska cyklisten som var fullkomligt skottsäker fuskat och dessutom varit en riktig brakskit. Förutom att jag liksom blir kär ja nu får ni läsa det som att jag inte nödvändigtvis drömmer om att ligga med spinkiga män som rakar benen, utan mer som kanske bedårad så blir jag övertygad om att just denna gång så är hen ren som en blomma och fullt ut god och ärlig. Denna nya fantastiska stjärna har aldrig sneglat åt förbjudna preparat. Denna cyklist är bara en gudasänd begåvning som tränat hårt länge. Precis som med kärleken och förälskelsen så är jag snart förblindad igen. Snart är jag så där kär igen som jag aldrig varit förut. Och då kan jag inte tänka mig varken mysbyxor eller gula fingertoppar eller kortison eller astmaspray.

Just nu befinner jag mig i en slags förnekelsefas. Peter Sagan är ju en så härlig spelevink och dessutom cyklar han ju på bakhjulet som en trialcyklist. Inte kan väl han. Team Sky, som dominerat mycket av etapploppen de senaste åren har flera gånger bevisligen legat på, eller över gränsen för vad som är etiskt acceptabelt. Bradley Wiggins vinster kan vi diskutera tills någon avlöser oss. Även Chris Froome verkar klara sig undan lagens långa arm och Geraint Thomas har ju uttryckligen betonat att det inte finns någon doping i proffsklungan nu.

Det kanske är naivt av mig. Men jag kan inte förmå mig mer tvivel. Jag väljer kärlekens galenskap. Jag väljer den förblindande förälskelsen filter. Jag väljer att tro på Geraint Thomas ända tills motsatsen bevisats. Det är det som är så härligt med att vara så där kär som jag aldrig varit tidigare.

Niclas Sjögren är redaktionens allra fladdrigaste skribent. När han får för sig något är det lögn i helvete att få honom på andra tankar.

Ett varningens finger!

1 augusti, 2020 av Daniel Breece

TRETTIO PROCENT! Så stor säger så gott som alla cykelhandlare jag pratat med att försäljningsökningen har varit under coronapandemin. Det är inget mindre än en sensationell, och på mer än ett vis, fantastisk siffra. Det som sålt mest och bäst är tydligen enklare och billigare cyklar och mountainbikes, vilket innebär att många nybörjare nu hittar till cyklingen. Du kanske är en av dem? Låt då mig som ansvarskännande och luttrad cyklist komma med ett välmenande varningens finger – för cykling är fasligt beroendeframkallande.

För det första kommer du inte att nöja dig med det du har köpt. Snart kommer du stå där och fingra på nya snabba, och väldigt dyra, hjul i kolfiber. Och visst är en dämpare med Kashimabeläggning inte bara snyggare utan även bättre. Du kommer också att börja räkna gram och bli mer besatt av att köpa lätta prylar till din cykel i stället för lego till barnen. Det är ju ändå nästan lika dyrt och vuxna ska så klart också ha fina leksaker.

EN SEMESTER utan cykeln kommer att framstå som mer eller mindre bortkastad, och ditt första KOM/QOM på Strava kommer ge dig tävlingshorn du inte visste att du hade. Är du kille kommer du nu i alla sociala sammanhang utanför cyklingen få förklara varför du rakar benen (och det jobbigaste är att du inte har någon bra förklaring). Dina turer kommer att bli längre och mer tidskrävande, så pass att du kanske kommer att bli tvungen att vaska någon av dina andra hobbys. I jakt på svar på alla frågor du nu har ger du dig ut på Facebook, men de spretiga svaren från Internets alla experter gör dig mer förvirrad än tidigare. Men bara lugn, med tiden hittar du dina egna svar. Men mest av allt kommer du faktiskt att njuta – av känslan, av upplevelsen, av dina kraftigt höjda endorfinnivåer, av ett sunt beroende.

FÖR ATT DU INTE helt ska förtränga vissa grunder vill jag ändå skicka med ett litet tips. Det funkar lika bra om du är helt grön eller har cyklat halva livet och kanske behöver kalibrera ditt sinne. Och det är något så enkelt som att rulla. Det kanske kan låta banalt, men nog är känslan som uppstår när man i en måttlig nedförslutning slutar trampa, slutar jaga tider och bara rullar fram smått oslagbar. Den där känslan av att sväva fram, den där känslan som gör cykling till något unikt och oslagbart.

BÄST JUST NU!
Kantareller i all ära, men om det är något som växer som svampar i skogen just nu är det svenska bikeparks. Snart har var och varannan liten småort en egen pumptrack. Att cyklingen har framtiden för sig råder det inget större tvivel om.

Ledare

Öppet brev till Sveriges cyklister

29 juni, 2020 av Daniel Breece

JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.

Ledare

QOM – Queen of the Monday

8 juni, 2020 av Daniel Breece

Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.

Krönikor

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

19 maj, 2020 av Daniel Breece

Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som med lite trixande ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.

Cykling i regn – aldrig mer!

13 maj, 2020 av Daniel Breece

Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.

Krönikor

Kärleken är blind

Ett varningens finger!

Öppet brev till Sveriges cyklister

QOM – Queen of the Monday

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Cykling i regn – aldrig mer!

Följ oss

Kontakta oss

Bicycling

Sök på bicycling.se