Förälskelsen innebär märkligt nog inga djupare känslor utan liknar rent kemiskt hunger eller törst – något som måste stillas alltså, inte filosoferas kring. Är man förälskad fungerar således inte det logiska tänkandet, utan vi blir höga av dopamin och hamnar i ett tillstånd som faktiskt inte är helt olikt den psykiatriska diagnosen tvångssyndrom. Kort sagt: Vi kidnappas av våra signalsubstanser.

Så ser jag på relationer. Så ser jag på cykling.

I efterhand står det hur klart som helst. Inte fasen är någon partner perfekt. Inte fasen kan man vinna världens största etapplopp hur många gånger som helst. Till exempel Lance Armstrongs sju Tour de France-vinster berodde inte enbart på att han tränade hårt och åt jättemycket havregrynsgröt. Hans gröt bestod av betydligt potentare gryn. I efterhand är det självklart. Ändå satt jag där i tv-soffan, och faktiskt stod jag en gång vid Col du Galibier och förundrades av den oövervinnerlige i den gula ledartröjan.

Likadant när jag såg en dansk vinna Tour de France. Jag befann mig denna somriga söndag 1996 i den lilla staden Herning mitt på Jylland. Det var stor folkfest och man hade skrivit ”Riis är Gud” på gatorna. Det var den sista etappen på Tour de France och Bjarne Riis lyckades efter några fullkomligt osannolika etapper avsluta spanjoren Miguel Induráins segersvit på fem raka vinster i världens viktigaste etapplopp. Givetvis rycktes jag med i stämningen och drack öl med vrålande danskar. Givetvis hyllade jag ”Örnen från Herning” som danskarna kallade sin nationalhjälte. Lika givetvis var Riis EPO-dopad så att blodet flöt som nykokt knäck i ådrorna. Men förälskad och kär var jag lik förbannat.

För så är det med den uppblossande förälskelsen. Ditt hjärtas översvallande blodpumpande fradgatuggande övertygelse om att du just träffat en ängel håller ju aldrig i längden. För till slut gnager sig verkligheten in och du sitter där i den noppiga soffan med någon lönnfet psykopat i mysbyxor snarkande bredvid dig, med fingertoppar gula av ostbågar och snus. Till slut visar det sig att den där fantastiska cyklisten som var fullkomligt skottsäker fuskat och dessutom varit en riktig brakskit. Förutom att jag liksom blir kär – ja nu får ni läsa det som att jag inte nödvändigtvis drömmer om att ligga med spinkiga män som rakar benen, utan mer som kanske bedårad – så blir jag övertygad om att just denna gång så är hen ren som en blomma och fullt ut god och ärlig. Denna nya fantastiska stjärna har aldrig sneglat åt förbjudna preparat. Denna cyklist är bara en gudasänd begåvning som tränat hårt länge. Precis som med kärleken och förälskelsen så är jag snart förblindad igen. Snart är jag så där kär igen som jag aldrig varit förut. Och då kan jag inte tänka mig varken mysbyxor eller gula fingertoppar eller kortison eller astmaspray.

Just nu befinner jag mig i en slags förnekelsefas. Peter Sagan är ju en så härlig spelevink och dessutom cyklar han ju på bakhjulet som en trialcyklist. Inte kan väl han. Team Sky, som dominerat mycket av etapploppen de senaste åren har flera gånger bevisligen legat på, eller över gränsen för vad som är etiskt acceptabelt. Bradley Wiggins vinster kan vi diskutera tills någon avlöser oss. Även Chris Froome verkar klara sig undan lagens långa arm och Geraint Thomas har ju uttryckligen betonat att det inte finns någon doping i proffsklungan nu.

Det kanske är naivt av mig. Men jag kan inte förmå mig mer tvivel. Jag väljer kärlekens galenskap. Jag väljer den förblindande förälskelsen filter. Jag väljer att tro på Geraint Thomas ända tills motsatsen bevisats. Det är det som är så härligt med att vara så där kär som jag aldrig varit tidigare.

Niclas Sjögren är redaktionens allra fladdrigaste skribent. När han får för sig något är det lögn i helvete att få honom på andra tankar.

---