Tobias nuvarande franska stall, Groupama FDJ presenterade truppen till Tour de France tidigare i veckan och då fanns 27-åringen från Huskvarna med i laget 

– Det var mycket känslor som kom upp när jag fick beskedet men det ska bli sjukt kul. Nu när man har varit inne i den här proffscirkusen ett tag så är det touren man vill köra, det är givetvis det man har drömt om sen man började cykla, säger Tobias.

Tobias huvuduppgift under touren kommer bli som han själv beskriver det ”ligga och ta mycket vind” och framförallt hjälpa spurtspecialisten Arnaud Démare.

Vad ser du mest fram emot? 

– Jag ser fram emot näst sista etappen då det är tempo, det kanske är min bästa chans att göra något, avslutar Tobias Ludvigsson

Tour de France inleds den 7 juli, med traditionsenlig målgång på Champs-Élysées i centrala Paris tre veckor senare. Ludvigsson blir förste svensk i cykelklassikern sedan Fredrik Kessiakoff deltog 2013. Sammanlagt blir Ludvigsson den 14:e svensken att cykla Tour de France.

De flesta vet vem Thomas Di Leva är. När han 1987 sjöng ”vem ska jag tro på” syftade han självklart på cyklisterna. De första experimenten med erythropoetin hade precis påbörjats och Thomas visste inte vem han skulle heja på längre. Vem var ren?

Låten Hopp och förtvivlan från 2009 påbörjade han troligtvis efter Riccardo Riccós positiva test från touren 2008. 20 år och de höll fortfarande på?

Att han är vegetarian kan man förstå efter Contadors Clenbuterolskandal.

Alla vet vi också vem Lance Armstrong är. Han blev symbolen för den period inom cyklingen, som kallas epo-eran. Det är få som säger att det var bättre förr, och då menar nittiotalets blodvärden i herrarnas proffsklunga. Men ganska många är beredda att hålla med mig om att det kunde finnas ett underhållningsvärde i cyklingen som den stora mängden röda blodkroppar tillät. Lite som formel 1 på Ronnie Petersons tid – bilar körde på ställ och åkte av lite hur som helst. Det brann när det tävlades med motor. Eld och explosioner är häftigt. Cyklister med tjockt blod i ådrorna ställde sig upp och trampade ifrån resten av tätgruppen utan att öppna munnen.

Men folk dog. Det var inte bättre. Ronnie dog. Dog gjorde också flera cyklister som spårade ur när det gällde förhållandet till sitt blod. Tidigt ute var Johannes Draaijer som dog i sömnen av en blodpropp bara ett år efter att Amgen (ja det är samma Amgen som är huvudsponsor för Tour of California) fått erythropoetin godkänt. Men innan Johannes hade 17 andra holländska och belgiska cyklister dött på liknande sätt. Friska atleter som i samband med tävling och vätskebrist fick aningen för tjockt blod. Flera dog i sömnen när pulsen gick ner och hjärtat inte längre orkade pumpa runt den sega gegga som borde ha flutit fritt i deras friska ådror. Det fanns vittnesmål om att cyklisterna hade börjat med epo, men inga bevis.

Men det var kul att se attackerna. Då, innan man visste sanningen och inte vågade tro på det man kanske anade. Nu får man lite dålig smak i munnen när man tittar på gamla klipp där Marco, Floyd och Vandenbroucke kör hårt och fort att motståndet ser ut att ha parkerat i serpentinerna.

Det tog ett par år innan cyklisterna lärde sig hur mycket man vågade trimma motorn. Det experimenterades friskt innan Lance och Doktor Ferrari skrev facit i konsten att trimma människor.

Innan dess var cyklisterna lite som en Tyrrell P34 – den sexhjuliga bil som Jody Scheckter och Patrick Depailler förnedrade Ronnie Peterson med på Anderstorp 1976.

Den kollektiva skuld som Lance bär är stor. Vi vet inte ens om han var den störste fuskaren, men inför allmänheten bär han alla deras skuld på sina axlar. Även om han säkert gjorde det mesta för egen vinning så gjorde han också exakt det alla ville. Det vi ville. Han vann och hade ett fantastiskt livsöde att berätta om. Han var den amerikanska drömmen on steroids (förlåt). Det Armstrong gjorde för cykling i USA, och i världen, var stort och märks fortfarande, Trek sålde fler cyklar än någonsin. Och Lance sålde gula armband till gagn för cancerforskningen.

Lance var aldrig min favorit. Det är lätt att säga så här i efterhand men jag har alltid gillat lite roligare, mindre perfekta cyklister med mer lyster. Pantani gillade jag.

Det är alltid roligt att hitta sin favorit och sätta några hundralappar på olika etapper och en hundring på vem som har gult i Paris. Luca Paolini var min absoluta favoritcyklist tills Touren 2015 – en hjälpryttare som alltid gjorde det han skulle och ofta i snyggt skägg.

Men Paolini hade sömnproblem, åkte fast för kokain och är nu avstängd. Såklart han hade sömnproblem – kokain är ju centralstimulerande, kände han inte till det?

Det enda jag vet är att jag trots ett liv av besvikelser kommer att sitta som klistrad när Vacchi vrålar. Och jag kommer heja på en ren cyklist, åtminstone tills jag vet bättre, då drar jag ut och bränner grusväg på min nya cykel.

En smak av fransk frihet och fräckhet
De tidiga editionerna av touren var mer laglösa än de är idag. På 20-talet var det vanligt att de tävlande rökte medan de cyklade touren, det sades att cigaretter “öppnade lungorna”. Cyklisterna valde också att dricka öl innan/under en etapp. Alkohol var ett effektivt sätt att minska smärta och ömhet. Det blev bannat på 60-talet då alkohol räknas som doping. Andra tider, andra seder…..

En tävling som bringar samman Europa
Det är inte helt ovanligt att se att en stad utanför Frankrike agerar startstad. London, Dublin och Amsterdam har redan agerat värd. Att ha nya startstäder medför många fördelar för touren, De städer som vill starta touren måste betala mellan 2-10 miljoner, touren har även chans att locka många nya fans i värdländerna.

I år skulle egentligen London starta touren, men den dåvarande borgmästaren Boris Johnson cancellerade det. Inte nog med att staden måste betala flertalet miljoner euro, de behöver även ha hand om polisen, säkerhet och vägrenoveringar som mest troligt hade ökat kostnaderna markant. Årets upplaga den 104:e upplagan startade istället i Düsseldorf. Det var den fjärde gången touren startade i Tyskland.

Lyckat över hela världen
Eventet sänds i 190 länder världen över, det är det tredje mest följda sporteventet efter FIFA World Cup och Olympiska spelen. Mer än 3,5 miljarder tittare sitter bänkade framför TV:n.

För att bättre förstå vikten av detta event har ShopAlike analyserat datan och skapat lite fin grafik av det. Ta en titt!

Vissa menar att Sagan borde fått ta plats i touren igen, andra menar att den där armbågen var livsfarlig. Sagan och Cavendish verkar enligt deras utsagor i sociala medier släppt det och gått vidare. Men fansen saknar dem och har fått flera att blir lite kreativa på respektive håll. Här är några av våra favoriter: 

I was not allowed to start #tourdefrance this year, apparently my elbows are too BIG! Get well @markcavendish and see you at #laVuelta @petosagan sad to see you guys go 😞 #cascohelmets #lookcycle #look675light #letour

Ett inlägg delat av Ion Göttlich (@iongottlich) Jul 5, 2017 kl. 8:09 PDT

Peter Sagan vs Mark Cavendish #TourdeFrance pic.twitter.com/1wTOh0cZSO

— Olivier DSR (@O2SR) 4 juli 2017

Looks like the com that kicked Sagan out of the TDF wants a chat with the Dimension Data team car. pic.twitter.com/JDuqrEPhkJ

— Reed (@UberReed) 6 juli 2017

We hope @petosagan has a drink in his hand and a middle finger in the air today. #tourdefrance #supportsagan

Ett inlägg delat av drunkcyclist (@drunkcyclist) Jul 5, 2017 kl. 5:32 PDT

REGRAM from @teamnater Push me if u can!!.. 😆 #PeterSagan #Sagan #MarkCavendish #Cavendish #tourdefrance #TourDeFrance2017 #letourdefrance2017 #tdf2017 #letourdefrance #cycle #cyclo #cycling #cyclist #cyclisme #cycleporn #cyclingfans #cyclingrace #ProCycling #roadcycling #roadbikeaction #bicycle #bicycles #bikelife #bikeporn #bicicleta #instabike #fietsen #wielrennen #peloton #bici

Ett inlägg delat av HOKUTO Full of Cycling® (@hokuto2) Jul 6, 2017 kl. 6:00 PDT