Det här är inte sant, ändå har det hänt. Jag minns den som gul. Jag var tre och vi bodde i Boulder, Colorado. Vem som lärde mig är lite oklart, men det måste varit min far. Jag har inget minne av stödhjul, men kanske är det önsketänkande. Samtidigt borde det rimma med det tidiga 80-talets tidsanda och min fars riskbenägna livsåskådning. Där och då tog jag vad som skulle bli mina livs första tramptag, sida vid sida med min ett år yngre bror. Min pappa, som hade bidragit till mina första steg på vad som skulle bli en livslång resa, var min hjälte. Resten är, för att uttrycka det milt, historia.

Efter att Jenny Rissveds vann sitt OS-guld i Rio 2016 pratade man ganska snart om en ”Jennyeffekt”. Barn och ungdomar (och en hel del vuxna) runt om i Sverige hade nu en ny stjärna och förebild att se upp till. Mountainbike tog ett steg mot att bli nästa stora folksport. Jenny var vår nya hjälte.

Men att svenska cykelstjärnor annars får på tok för lite uppmärksamhet kan vi nog vara överens om. Få utanför cykelsfären vet nog knappt vem Emil Lindgren, Emma Johansson, Tobias Ludvigsson och Emil Johansson (för att nämna några) är – trots enorma idrottsliga bedrifter. Med lite mer stjärnglans hade nog svensk cykling kunnat ta rejäla kliv ut ur skuggorna och in i finrummen. Som på ett bananskal följer resten med av allt det som krävs för en sund cykelkultur: en ännu bredare ungdomsverksamhet, respekten på vägarna och i skogen, vettigare lagstiftning och så vidare. Det är inte för inte som världens bästa cykelländer, som Holland och Danmark, prenumererar på pallplatser i så gott som alla cyklingens discipliner.

För vi behöver alla någon som inspirerar oss, visar vad som är möjligt och guidar oss på vägen mot nya mål och upplevelser. Vems hjälte är du?