Göteborgsgirot 2020 flyttas till sista helgen i augusti

Göteborgsgirot 2020 flyttas till sista helgen i augusti


På grund av den nuvarande situationen med Covid-19 flyttas Göteborgsgirot fram till den sista helgen i augusti. Loppen kommer alltså att cyklas lördag 29 och söndag 30 augusti.

För att inte samla för mycket folk på samma ställe kommer det samtidigt kommer ske vissa uppdateringar i själva genomförandet av evenemanget. Bland annat genomförs lördagens lopp med en satellitstart och målgång sker i Skatås. Söndagens lopp har både start och målgång i Skatås.

När dessutom Tour De France flyttar till samma datum så finns det fler fina cykelhändelser att samlas kring. En önskan är att visa Touren på storbild på ängen uppe i Skatås. Det blir en fin after bike, heter det i ett pressmeddelande

Tävlingsklasserna pausas till 2021 och även Barngirot och Trehjulingsloppet tar en paus i år. Vill du köpa startplats redan nu? Det gör du enklast direkt via hemsidan, klicka här

Göteborgsgirot 140 km
Start på Hisingen och målgång i Skatås.
Tävlingsklass ställs in tillsvidare.

Stadsgirot 70 km
Start på Hisingen och målgång i Skatås.

Maxigirot 20 km
Start och målgång i Skatås.

Bra Bil XC MTB 50 km
Start och målgång i Skatås.
Tävlingsklass ställs in tillsvidare.

Samtliga köpta startplatser gäller det nya datumet. Startplats i tävlingsklass kommer att flyttas till motionsklass. Den som redan köpt startplats till Barngirot kommer att bli kontaktad via mail och kan byta till en startplats i Maxigirot 20 km eller välja att flytta sin startplats till 2021. Om du i och med datumflytten inte har möjlighet att delta rekommenderar organisationen dig att överlåta eller sälja startplatsen till någon annan. Läs mer om det här.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cykling är framtiden”

”Cykling är framtiden”


Det här kommer ju inte som en nyhet för oss cyklister, för vi vet ju redan att så är fallet, eller hur? Men i en framtids-studie som världens största konsultfirma Deloitte släppte tidigare i år var just detta slutsatsen.

De menar att cyklingen kommer få en allt viktigare roll som en lösning på trängseln i alla världens växande städer och bli ett ännu viktigare verktyg för att hantera dålig luft och försämrad folkhälsa.

Deloitte spår att andelen cyklister i många städer runt om i världen kommer fördubblas fram till 2022. Ett av skälen, förutom att många städer inte har något annat val än att hantera den ökade trängsel som tillväxten i våra städer leder till, är en dramatisk tillväxt av tekniska lösningar som elcyklar, lånecyklar och andra urbana lösningar som gagnar cykeln.

Oavsett om det är framtid, dåtid eller nutid så fortsätter vi göra det som är bäst och roligast, att cykla, i synnerhet i våra städer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!


Att cykla genom hela Sverige, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, på under 100 timmar har länge varit en svårslagen dröm bland många långdistanscyklister. Men i somras var jakten plötsligt igång på allvar – i brist på andra tävlingar.

Det nya rekordet (eller fastest known time som det även kallas) sattes i slutet av augusti av tävlingscyklisten Richard Larsén. Han avverkade de 205 milen på den imponerande tiden 82 timmar och 15 minuter

Vi är ju vana vid att se dig på mer traditionella landsvägsdistanser och det är första gången du gör något liknande – hur blev det så?
– Att cykla hela Sveriges längd på under 100 timmar verkar ha varit en drömgräns ett tag. Många som kört Sverigetempot (se ruta) på samma sträcka har legat på runt 105–110 timmar.

– Simon Gustavsson på Umara (Richards energisponsor, reds. anm.) cyklade genom Sverige helt utan energi för några år sedan, så i år ville han göra ett rekordförsök med energi. Målet var att göra det på under fyra dygn (96 timmar) men det blev 99 timmar. Lite senare lyckades multisportaren Jonas Andersson göra det på 89 timmar. Nästan direkt efter hörde Simon av sig med en plan för hur vi skulle utmana rekordet, och efter lite betänketid var snart allt i rullning och jakten på det svenska rekordet ett faktum.  

Vad satte ni för mål och regler initialt?
– Vi siktade på sub 84, det kändes realistiskt, för sen börjar varje timme under det kosta väldigt mycket. Jag visste ju att jag är bra på att cykla men att jag troligtvis skulle vara betydligt sämre på att hantera sömnbristen. Sen skulle jag köra supportat men helt utan draghjälp.

Vad hade du för cykel?
– Jag körde på min vanliga linjehoj med tempobågar, ingen tempohoj. En tempohoj ställer ju helt andra krav på kroppen. Sitter man för aggressivt vet man inte hur det kan gå. Ett vanligt problem är tydligen att nackmusklerna så småningom lägger av så att man inte kan hålla uppe huvudet. Jonas fick det problemet, så de fick stödtejpa hans huvud med silvertejp – han tappade helt enkelt huvudet.

”Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.”

Vad var det som höll dig i rörelse?
– Jag fann så mycket drivkraft i att jag skulle bevisa för mig själv att jag skulle klara det. Ju jävligare det kändes, desto större blev den drivkraften. Tiden i sig är förstås häftig, liksom att vi slog vår egen måltid och att det är den snabbaste tiden som någon kört på. Men det jag är mest stolt över är att jag löste det – trots att det kändes så jävligt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade det.

Sen hade jag ju även en lojalitet mot alla andras engagemang och den tid och de pengar som plöjts ner i projektet. För visst, går man sönder är det en sak, men så länge inte just det händer är det ju bara att köra på.

En viktig bricka i allt blev Simon Gustavsson. Han har gjort så många galna, hårda grejer tidigare och var en fantastisk coach under hela processen. Han fattade hur jag mådde och visste vad jag behövde, när det var läge att pusha och när det var läge att bromsa lite. Jag förmedlade bara känslan så tog han besluten – att inte behöva tänka själv hela tiden var helt klart en viktig nyckel.

Vad var absolut värst?
– Att jag fick gräva så djupt mentalt och att det varit så jobbigt efteråt. Annars var det absolut värsta ögonblicket starten sista dagen. I början i Norrland låg ju allt framför en och allt var främmande, man kunde bara mata på. Men sista biten har man ju en annan relation till, vilket också fick allt att kännas så otroligt långt.

Stötte ni på några större problem?
– Vi hade väldigt få problem, på hela resan fick vi exempelvis en enda punka. Däremot gjorde jag några misstag. Främst andra natten, när jag sov för länge och hamnade i djupsömn. Att komma igång efter det var fruktansvärt jobbigt. Kroppen kändes helt paj och febrig, jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kom inte ens upp ur sängen. Det jag lärde mig efter det var att de som kör RAAM (Race Across America är cirka 480 mil och känt som världens hårdaste långdistanslopp, reds. anm.) och liknande grejer sover i max 60 minuter, just för att de inte vill hamna i djupsömn.

Vad lärde du dig på resan?
– När man kör så här går man ju helt tom. Man får samma känsla som när man håller på att bonka på ett distanspass, och rent fysiskt har man den känslan konstant. Men trots att man känner sig helt slut finns det ändå en ocean av mer kapacitet att hämta – jag kunde plocka ut 180 watt i 20 timmar, det var en fascinerade upplevelse.

Så det jag tar med mig är att det fysiska faktiskt är den enkla biten. Det mentala däremot står för 90 procent och det är det som är utmaningen. Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.

Så vad lärde du dig om den mentala biten?
– När man upplever problem och jobbiga saker kan man bli lite stressad över att man snabbt vill hitta lösningar på det problemet. Men i stället kan man låta den jobbiga känslan bara finnas där: ”Nu känns det för jävligt och det är ok.” Att inte acceptera känslan kan ju göra allt värre. Lite som när man inte kan somna och blir stressad över det och det blir en ond spiral. Jag tror det handlar om att distansera sig från känslan. Att du har den, men den är inte du.

Hur löste ni energin?
– Planen var att käka matlådor, men det funkade inte alls, jag kunde helt enkelt inte behålla det i magen. Utan det blev sportdryck och chokladmjölk, typ Pucko, i stället. Tydligen är det ganska vanligt bland snabbcyklande distanscyklister. Christoph Strasser, som har vunnit RAAM sex gånger, tipsade om att jag behövde få i mig 4–500 kalorier i timmen, konstant. Själv kör han en flaska sportdryck och en flaska måltidsersättning som påminner om chokladmjölk.

Vad var det bästa med äventyret?
– Jag är stolt över den nya rekordtiden och att vi fyra som var inblandade lyckades med allt och fortfarande är vänner, jag är så glad över det. Sedan är jag glad över att ha fått göra något spännande detta konstiga år, att vi kunde skapa något som fick lite spridning till en bredare massa utanför cyklingen. Och det var förstås kul att göra något annat, trots att man är landsvägscyklist, och att det gick så bra.

När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt

Hur kändes det att gå i mål?
– Just när jag kom i mål var jag mest tom. Men sen grät jag nästan varje dag i en veckas tid. Kanske för att man försökt släta ut allting och så kommer det ikapp en efteråt. Det liknar nästan mest en depression eller en form av trauma, en känsla av sorg som är lite odefinierbar och som dyker upp lite närsomhelst. Men nu, två veckor senare, börjar det klinga av.

På ett djupare plan låter det som en ganska hård utmaning?
– Det här är ju en tävlingsgren inom cykling men det handlar inte om det vanliga sättet att bita ihop på, inte ”no pain, no gain” utan snarare ”shut up mind” och det är så mycket svårare. Men med mer erfarenhet blir nog dessa effekter mildare. Simon påverkades inte alls lika mycket av sin resa, för han är ju mer van vid extremt långa påfrestningar. När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt. Även om man förstås kommer hamna i perioder som är krävande så utvecklar man ju strategier för att hantera det.

Rickard Larsén
Bor: Göteborg
Ålder: 30
Partner: Emilia Fahlin
Enda landsvägscyklisten i Team Serneke Allebike Bästa meriter:
SM guld i landsväg 2016 SM silver 2015 och 2017

Men hur blev det med motivationen efteråt, kan du ens titta på din cykel nu?
– Min motivation har faktiskt inte påverkats alls. Jag vilade bara två dagar innan jag hoppade upp på cykeln igen. Är man van vid att träna +30 timmar i veckan blir man ju lite knäpp av att vara hemma och inte göra någonting.

Gör du om det?
– Jag skulle inte göra om det för sakens skull, men om någon slår mitt rekord skulle jag nog tagga till. Det vore coolt om någon lyckas med det, men då ska det nog till en hel del. Rimligtvis borde det vara svårt att cykla så värst mycket snabbare för även den sämsta och långsammaste dagen hade jag ett rullsnitt på 30,8 km/h – och då hade vi ändå tur med vinden. Det räcker alltså med en dag med motvind för att det ska vara kört. För att lösa det måste man nog i stället börja kapa i stopptiderna.

Jag är däremot jättesugen på att göra fler långa grejer – men det som triggar mig är ju att det ska gå fort.

Richard Larséns rekordtid (FKT) Treriksröset* – Smygehuk
Totaltid: 82 timmar och 15 minuter
Distans: 205 mil
Total rulltid: 66,5 timme
Total stopptid: 16 timmar varav 5,5 timme sömn.

Fakta Sverigetempot
Length of Sweden/Sverigetempot går på ungefär samma rutt som Richard Larsén cyklade. Sverigetempot är ett så kallat brevet, ett långdistanslopp längs en förutbestämd rutt där deltagarna måste stämpla ett kort i kontroller på vägen. Den här typen av långdistanscykling kallas också för randonnée, och utövarna benämns randonneurer. I ett randonnée eller brevet har man ofta gemensam start, men deltagarna ska klara sig själva när det gäller saker som att navigera, meka och proviantera. Ett brevet är inte en tävling i bemärkelsen att man ska komma först i mål – det handlar främst om att klara av att cykla en viss distans – men en del har också ambitionen att cykla under en viss tid.  Richard Larsén körde inte Sverigetempot (som ställdes in i år på grund av Covid-19), utan genomförde ett eget rekordförsök utan draghjälp men med följebil och support. Nästa Sverigetempo går sommaren 2021.Läs mer: sverigetempot.wordpress.com

*Fotnot:
Vägen till Treriksröset går genom Finland. Men då den finska gränsen var stängd vid rekordförsöket började resan i Vittangi, sen upp till finska gränsen, sen ner igen söderut. Distansen blev dock densamma som om han hade cyklat direkt från Treriksröset.   


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Få cyklister är nöjda med läget i kommunerna

Få cyklister är nöjda med läget i kommunerna


Cykelfrämjandets nya nöjdhetsundersökning Cyklistvelometern visar att Örebro, Karlstad och Finspång är Sveriges bästa kommuner att cykla i om man jämför med andra kommuner av samma storlek.

Men kikar man på det hela lite mer generellt så är nöjdheten hos Sveriges cyklister inte så stor, endast 47 procent instämmer med påståendet: “Min kommun är generellt sett en bra cykelkommun”.

– Det visar att kommunerna behöver prioritera cykling högre för att göra den mer attraktiv. Det handlar om att förbättra infrastrukturen och andra förutsättningar, säger Emilia Sternberg, projektledare för Cykelfrämjandets Cyklistvelometer.

Fler cyklar under coronapandemin
Allt fler svenskar cyklar och den uppåtgående trend ser ut att ha förstärkts av coronapandemin på många håll i landet. Av de nästan 18 000 cyklister som svarat på enkäten till Cykelfrämjandets Cyklistvelometer uppger 18 procent att de cyklat mer den senaste tiden på grund av pandemin. Störst är ökningen bland kvinnor och personer över 65 år.

Högst rankade kommuner
Mest nöjda cyklister i kategorin små kommuner har Finspångs kommun. Bland de mellanstora kommunerna får Karlstad det bästa betyget och Örebro är bäst bland de stora kommunerna. Generellt är cyklister i stora kommuner mer nöjda än cyklister i små kommuner.

– Därför är det kul att Finspång sticker ut genom att vara den kommun som får allra högst totalpoäng i undersökningen, säger Emilia Sternberg.

Resultat på kommunnivå har tagits fram för de 83 kommuner som fick in tillräckligt många svar. Antal svar som krävs är relaterat till kommunens storlek: från minst 50 svar för små kommuner till minst 200 svar för de största.

Upplevd trygghet och säkerhet
Bara 37 procent av cyklisterna upplever att det är tryggt att cykla i den egna kommunen. Det är en minskning med fyra procentenheter sedan Cyklistvelometern 2018. På frågan om det är tryggt för barn och ungdomar att cykla i den egna kommunen är det ännu färre, 25 procent, som instämmer.

– Det är ett problem att så många känner sig otrygga i trafiken. Kommuner behöver lyfta fram barnens perspektiv i trafikplaneringen. Trygg cykling för barn är också trygg cykling för vuxna, säger Emilia Sternberg.

Det är just otrygga trafiksituationer som får flest cyklister att avstå från att ta cykeln. På frågan om vilket trafikslag som orsakar störst otrygghet anger 43 procent bilister, 22 procent lastbilar och 9 procent gångtrafikanter.

Missnöjda med vinterunderhållet
Varannan cyklist är också missnöjd med hur cykelvägarna sköts på vintern.

– För att göra det säkert och attraktivt att cykla året runt måste vinterunderhållet av cykelvägarna förbättras. Ett sätt att göra det är att sopsalta cykelvägarna, säger Emilia Sternberg.

Samband mellan investeringar och nöjda cyklister
I maj presenterades Cykelfrämjandets Kommunvelometer där kommunernas arbete med cykelfrågor granskas och bedöms. Nu när landets cyklister har sagt sitt framkommer ett klart samband. I kommuner som satsar mycket på cykling är andelen cyklister som rekommenderar andra att cykla stor.

– Det är glädjande att 61 procent rekommenderar andra att cykla i den kommun som man själv cyklar i. Skillnaden mellan den frågan och den lägre generella nöjdheten kan till viss del bero på att cyklister vill få andra att också resa klimatsmart och hälsosamt, även om man inte alltid har de bästa förutsättningarna, säger Emilia Sternberg.

Förlorare 2020

Stora kommuner (över 100 000 invånare)
14. Stockholms stad
15. Huddinge kommun
16. Göteborgs stad

Mellanstora kommuner (50 000 till 100 000 invånare)
15. Karlskrona kommun
16. Södertälje kommun
17. Solna stad

Små kommuner (färre än 50 000 invånare)
48. Flens kommun
49. Sotenäs kommun
50. Tanums kommun

Vinnare 2020

Stora kommuner (över 100 000 invånare)
1. Örebro kommun
2. Malmö stad
3. Linköpings kommun

Mellanstora kommuner (50 000 till 100 000 invånare
1. Karlstads kommun
2. Sollentuna kommun
3. Östersunds kommun

Små kommuner (färre än 50 000 invånare)
1. Finspångs kommun
2. Lidingö stad
3. Vänersborgs kommun

Fakta
Totalt har 17 977 cyklister från norr till söder medverkat i enkätundersökningen vilket gör Cyklistvelometern till Sveriges största undersökning bland cyklister.

Hela rapporten kan ni ladda ner här


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kim Magnusson och Nathalie Eklund  – Svenska mästare i Landsväg 2020

Kim Magnusson och Nathalie Eklund – Svenska mästare i Landsväg 2020


Under helgen har alltså Skandisloppet Linje-SM äntligen avgjorts och Sverige har fått nya svenska mästare och mästarinnor.

Herrarna körde 190 km på den 7,6 km långa varvbanan vid Tierp Arena. Fem cyklister attackerade på det 16:e av 25 varv och med endast 3 varv kvar satte proffscyklisten Kim Magnusson in en attack och fick med sig proffset Jacob Eriksson som till vardags kör för norska Team Coop.

– Banan var lättåkt trots allt och vi kom iväg i en perfekt utbrytning. Vi kände att vi hade marginalerna på vår sida. Då varken jag eller Jakob är några spurtare satte vi in en attack mot slutet och gav allt vi hade. Trots att vi var trötta hade jag väl mest ben kvar, säger Kim Magnusson som blev Svensk mästare även 2017. 

Banan var totalt 190 kilometer långt och Kim Magnusson korsade mållinjen på tiden 4:39:20.

Resultat Herr Senior (190 km)

1. Kim Magnusson, CK HVR16, 4:39:20

2. Jacob Eriksson, Gånghester CK, 4:39:21

3. Lucas Eriksson, Gånhester CK, 4:39:25

På damernas tävling stod Clara Lundmark från Norberg CK för en rejäl insats med solokörning hon drog igång princip från start och som sedan höll närmare 100 av banans totalt 114 km. Förväntningarna var höga på proffscyklisten Emilia Fahlin som inför dagen tagit bort gipset från en nyopererad handskada. Emilia körde offensivt under dagen och i slutspurten var Emilia i ledning. De sista 50 meterna tryckte Nathalie Eklund sina sista krafter och passerade Emilia någon meter före mållinjen. Nathalie Eklund från Stockholm Cykelklubb började tävlingscykla för bara två år sedan och har ett förflutet som professionell yrkesdansare från Kungliga Svenska Balettskolan.

Resultat Dam Senior (114 km)

1 Nathalie Eklund, Stockholm CK, 3:04:50

2. Emilia Fahlin, Örebrocyklisterna, 3:04:50

3. Matilda Frantzich, CK Ringen, 3:04:52

Junior SM

Edvin Lovidius från Södertälje cykelklubb stod för en mycket offensiv körning och vann en soloseger i juniorklassen, Edvin vann även kortdistans-SM som Upsala CK arrangerade i mitten av augusti på Arlanda Test Track och helt nyligen tog han en fin 6:e plats vid Europamästerskapen, sannerligen ett namn att lägga på minnet för framtiden.

CK Bure tog hem silver och bronsmedaljerna genom David Larsson och Leo Jacobsson.

I damernas juniorklass vann Tuva Richter före lagkompisen Jennie Olsson. På tredje plats kom Kajsa Eneroth från HiQ Sports Club.

Upsala Cykelklubb har tagit ett stort ansvar under säsongen och med kort varsel på Svenska Cykelförbundets uppdrag arrangerat SM i disciplinerna Master, Ungdom, Para och Kortdistans SM i augusti.

Resultat SM Landsväg Linje

Dam Junior (60,8 km)

1. Tuva Richter, Staffanstorps CK, 1:42:38

2. Jennie Olsson, Staffantorps CK, 1:42:38

3. Kajsa Eneroth, Hiq Sportsclub, 1:43:00

Herr Junior (114 km)

1. Edvin Lovidius, Södertälje CK, 2:48:29

2. David Larsson, CK Bure, 2:49:33

3. Leo Jacobsson, CK Bure, 2:49:33

Resultatlistor finns att hämta här

 Repris från TV-sändningen går att hitta här


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ernesto Colnago för arvet vidare

Ernesto Colnago för arvet vidare


I dag, 140 år efter att den första kedje- och pedaldrivna tvåhjulingen såg dagens ljus, är cykelns form och funktion i grunden oförändrad. Det här fantastiska arvet berikar, upplyser och inspirerar oss. Och en av de sista levande länkarna till denna rika historia är fortfarande Ernesto Colnago.

Näst efter Eddy Merckx är Fausto Coppi en av cyklingens riktigt stora legender. Men till skillnad från Merckx, som fortfarande lever, så gick Coppi bort redan 1960. Så det är få som lever som träffat honom i verkligheten, men Ernesto Colnago är en av dem.

Han sitter mitt emot mig och lutar sig framåt.

– Så, Fausto Coppi. Det här var Il Giro 1956. Jag var mekaniker hos min vän Magni, förstås. Jag jobbade för honom. Men Coppi var min idol. En dag hade Fausto problem med sin cykel. Jag hjälpte honom. Och Coppi betalade mig 1 000 lire. De pengarna hade jag i min ficka i 20 år, säger Ernesto Colnago.

I dag är han 88 år och en levande legend. Han har varit en del av den professionella cykelsporten längre än någon annan nu levande person. Han har sett allt och gjort allt, och hans cyklar är ett av sportens mest kända varumärken.

– Tänker du på cyklar så tänker du Colnago. Jag blev Colnago eftersom jag tänker utanför ramarna. Alltid. Jag var först med custombyggda ramar, säger han.

Ernesto Colnago på fabriken utanför Milano

Colnagocyklar har det cyklats på i över sex decennier. Företaget firade sitt 60-årsjubileum 2014. Som mekaniker och senare teamsponsor har Ernesto arbetat på 25 Tour de France och 25 Giro d’Italia och på alla de andra loppen som står i tävlingskalendern. Med andra ord: om det har hänt så är chansen stor att han var där när det hände. Colnagocyklar har vunnit 62 världsmästerskap, 38 klassikerlopp, 21 grand tours och 18 olympiska medaljer.

Här sitter han nu, i sitt enorma kontor, och ser ut exakt som Ernesto Colnago. Som många kända människor är han mindre än man tror. Men han utstrålar den där sortens starka karisma som man varken kan lära sig eller köpa eller stjäla. I årtionden har människor förstått att vara tysta och lyssna när han talar, och det är det han fyller rummet med – känslan av pondus. Hans blotta närvaro betyder att någonting av vikt är på väg att ske, eftersom ingen släpper in en man med en sådan status i ringen utan anledning.

Ernesto Colnago omnämns ibland som Maestro eller Capo
– bossen. Men det är bara fånerier. Colnago jobbar åt oss – för cyklingen. Det kan vi se. När vi tittar på hans senaste modell i en cykeltidning eller känner på den i en cykelaffär. Du kanske till och med kan köpa en – eller om du har tur, träffa honom i verkligheten.

Från kontoret på Colnagofabriken ser man hans privata hem på andra sidan gatan. Det är ett enormt gods. På gallergrinden framför infarten sitter Colnago-loggan. Den kom till en kväll när en journalist på La Gazzetta dello Sport, Bruno Raschi, drog klöveress ur en kortlek och uppmanade Colnago att registrera det som ett varumärke.

C60 som byggdes i fabriken direkt under Ernestos hus

Vi känner till historien. Faktum är att det inte finns så mycket kvar att berätta om en man som Ernesto Colnago. Hans liv i cyklingens tjänst är väldokumenterat. I hans kontor finns så många minnesföremål att det gott och väl skulle räcka för att fylla ett medelstort museum. I korridorerna hänger foton från cykelsportens färgrika historia de senaste sju eller åtta decennierna.

Signor Colnago, har du blivit den man du trodde att du skulle bli när du var ung?

– Jag besökte Enzo Ferrari 1984. Jag var så oerhört nervös att det nästan inte går att beskriva. Och där var han. En gammal man, 87 år då – precis som jag är i dag. Ferrari bar mörka solglasögon i sitt mörka kontor. Jag satte mig. Han frågade hur gammal jag var. Jag svarade att jag redan var en gammal man, jag var 54 då. Enzo Ferrari var tyst. Sedan sa han: ”Du borde skämmas. Jag började bygga fantastiska bilar när jag var 54!”

Ha! Det var ett bra svar!

Han lutar sig framåt och fortsätter sin berättelse:

– Kolfiber är ett speciellt material. Vi började vårt samarbete med Ferrari eftersom kolfiber var nästa steg i utvecklingen och eftersom jag trodde att Ferrari var den bästa partnern när vi skulle ta steget från stål till titan och vidare till nästa nivå. Cykelindustrin utvecklas. Men folk var skeptiska och litade inte på att cyklarna skulle klara belastningen rent mekaniskt. Med det gjorde de. Vi vann Paris-Roubaix fem år i rad. Titta. Det här är kolfiber, och det här med.

För Colnago har det ofta handlat om just detaljerna

Han tar två till synes identiska rör i kolfiber och slänger det ena mot golvet. Det skräller plågsamt högt. Sedan slänger han det andra röret. Det avger bara ett litet mjukt ljud när det landar på golvet. Han tittar på mig. Jag nickar. Det han menar är: Det första röret är värdelöst. Och jag gjorde det andra.

Han sätter sig ner, tar fram sitt anteckningsblock och visar massor med anteckningar, nedskrivna på allt från kuvert och tidningar till flygbiljetter.

– Titta. Det här är från en resa till Hong Kong. Jag jobbade på en ny design på flyget. Du ser de olika skisserna? Och det här är från Mexico tror jag. Japp. Jag ritar på en ny ram här. Du ser hur jag har ändrat den.

Att se honom visa sina anteckningar och lyfta på saker ger mig gåshud, eftersom allt det här kommer att visas upp för eftervärlden en dag, iordningställt och presenterat av Colna- goarvets framtida förvaltare – iförda vita handskar. Men just nu är det bara anteckningar. Han slänger dem på skrivbordet.

C64 en modern klassiker som byggs i Italien

Vi pratar lite mer, om småsaker. Han besvarar sällan en fråga rakt upp och ner, hans tankar verkar vandra fritt. Det är som att Colnago som person samtidigt övervakar geniet Colnago som råkar vara han själv. Det syns i sättet han tittar på en eller tittar bort, som om han hela tiden överväger sitt nästa drag. Att samtala med honom känns som att kliva ner i hans inre monolog.

Plötsligt reser han sig.
– Du förstår, kreativitet föder sig självt. Du kan inte köpa det. Min hemlighet? Res mycket. Sov lite. Flyg jorden runt. Vid ett tillfälle tar han upp en bok: ”De 1 000 bästa cyklarna”. På omslaget: en Colnago. Sedan tar han upp en cykeltidning. Han pryder omslaget. Rubriken lyder: ”Legenden”. Sedan visar han mig en bok om Colnago, därefter några bilder på hans vinnarcyklar mellan benen på världens mest kända cyklister.

Det känns nästan som att Ernesto är anställd på Colnagos egna museum, med uppgiften att vårda och stärka sitt eget eftermäle. Museet är givetvis också en fullt fungerande cykelfabrik med kontorsmänniskor och fabriksarbetare. Men allt i den här byggnaden hör på något sätt också hemma på ett museum. Allt här har ett historiskt värde i den professionella cykelvärlden – prylarna, cyklarna, mannen … allt.

Det senaste tilskottet V3rS

I visningsrummet några timmar senare. Här är de. Cyklarna. Han har antingen fått dem personligen från cyklisterna eller tagit dem efter mållinjen eftersom han instinktivt förstått värdet i en vinnares cykel. Colnagos presschef, Alessandro Turci, berättar med låg röst:

– Signor Colnago är outtröttlig. Han säger att jag alltid måste tänka på företaget, på cyklarna. Han säger: ”Vad är ett bra namn på en ny cykel?” eller ”Hur ska vi utveckla ditten och datten?” eller ”Tänk på det här, glöm inte det där!” Jag lyssnar och försöker lära mig, men det är lite stressande att vara i närheten av honom. Han arbetar hela tiden. Titta. Det där är hans hus, rakt över vägen. Så du förstår hans inställning. Han säger till mig: ”När du är på toaletten så vill jag att du tänker på cyklarna!”

Ernesto Colnago är ett av cykelsportens landmärken. Han är lika känd bland cykelfansen som Poggio eller Oude Kware- mont. Han är vår sports historia, och han hyllas för att han har lyckats. Men han hyllas inte bara för vad han har gjort och för vad han gör än i dag, utan även för sin ålder. Inga hyllar sina gamla som italienarna gör. Vart Colnago än går så får han uppskattning, för att han är en av de sista mästarna. I Italien är Ernesto Colnago en nationalklenod.

Master 10, en klassiker i stål som fortfarande går att köpa

Vägen som skiljer fabriken från hans gods är smal. Där finns ett övergångsställe. Det går från grinden till hans hem där han tillbringar sin fritid med att tänka på cyklar till porten till hans fabrik där han tillbringar arbetsdagarna med att tänka på cyklar. Det tar ungefär fyra sekunder att gå över det.

Ernesto säger att allt handlar om cyklarna. Men det gör det förstås inte. Självklart inte, funderar jag. För på skriv- bordet har han bilder på sina barn och på sin framlidna fru. Så givetvis måste han tänka på något annat än cyklar. Men var gör han det? När gör han det?

Kanske på det där övergångsstället. Den där stunden då signor Colnago är mellan sitt jobb och sitt hem. Jag tror att det är där och då det händer, i det där ingenmanslandet. Den korta vägsnutten är rimligtvis den enda platsen där han kan ägna sig åt vardagligheter mellan cykelfunderingarna. ”Mjölk. Har vi mjölk?” Om han nu ens gör det. Kanske är det i stället just det faktum att gränsen mellan arbete och fritid knappt existerar för Ernesto Colnago som är förklaringen till att han uppnått så mycket under sin livstid. Kanske är det just för att allt, precis allt, handlar om cyklarna.

Den 4 maj kom nyheten att Ernesto Colnago sålt majoriteten av sina aktier till Chimera Investments ett investmentbolag baserat i Abu Dhabi. Ernesto själv menade att detta kommer kunna garantera Colnagos framtid. Fabriken och enheten som nämns i denna text kommer fortsatt vara basen för Colnago. Men exakt hur delaktig Ernesto själv kommer vara i framtiden är dock lite oklart, men nog har denna 88 åriga legend vid det här laget gjort sig förtjänt av pension.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in