Göran Kropp och expeditionen vi aldrig glömmer

Göran Kropp och expeditionen vi aldrig glömmer


Det är 25 år sedan Sveriges saltaste äventyrare i modern tid genomförde sin allra mest uppmärksammade expedition: Att cykla från Sverige till Nepal, bestiga Mount Everest utan syrgas och sedan cykla hem igen. Bicyclings Niclas Sjögren cyklade med Göran Kropp på den sista etappen hem till Jönköping, en höstdag 1996

Foto: Fredrik Blomqvist

Måndagen den 21 oktober 1996 är en krispig höstdag. Perfekt för lite cykling. Etappen mellan Askersund och Karlsborg är drygt fem mil och ungefär en halv dagsetapp för min cykelkompis för dagen. Göran Kropp har precis återvänt till Sverige efter sin uppmärksammade soloexpedition till Mount Everest. En expedition där han cyklade med all sin packning, inklusive klätterprylarna, från Sverige till Nepal, där han besteg världens högsta berg utan hjälp av vare sig syrgas, sherpas eller annan assistans. Ett år tog det. Ungefär 17 500 kilometer cykling blev det.

Landsvägen vindlar sig fram efter Vätterns västra strand. Genom ekalléer, bredvid trygga högresta furor och intill höstgula björkar. Jag sitter på en sprillans ny amerikansk mountainbike. Göran trampar tryggt på sin välanvända Crescent med kärran från Packtrack på släp. Utöver Göran väger ekipaget ungefär 40 kilo mindre än de 129 145 gram (ja, Göran var noggrann) det vägde när han lämnade Sverige ett år tidigare.

Göran redo för avfärd från Stockholm

En blick på hans cykel säger att det är en cykel som berättar en historia. Den är milt uttryckt sliten. Ramen är vackert men brutalt patinerad. Runt handtagen hänger resterna av tibetanska bönehalsdukar. Packväskorna har gnagts av tidens tand, sandblästring och solblekning. Kärran är svetsad på flera ställen.

Vi trampar mest på stora klingan fram och samtalet avbryts bara av Görans rungande skratt när han berättar om stenkastande pakistanier, visumkrångel, galna hundar, drygt 100 punkteringar och hur det är att stappla omkring 8 000 meter över havet omgiven av döda klättrare som dukat under i en snöstorm bara några dagar tidigare.

Göran var vad man slarvigt brukar beteckna som ”en glad skit”. För glad var han. Och Görans glädje smittade. Vare sig han höll uppskattade föreläsningar eller om man cyklade bredvid honom en av de sista etapperna på en årslång och extremt uppmärksammad expedition.

Den där glädjen blandade han friskt med en finurlig ödmjukhet. Jag minns att jag frågade honom hur han tänkte när den ett år långa expeditionen tog form.

– Jag ville göra något stort med små medel. Kanske lite som en tyst protest mot kommersialiseringen av klätterexpeditioner och den nedskräpning det fört med sig på till exempel Mount Everest. Tänk liksom att bara gå upp på morgonen, gå ut genom dörren, cykla iväg till Everest. Klättra till toppen. Och att sen efter ett år komma hem igen, ställa cykeln utanför sitt hus, gå in, ta ett bad och sätta sig i favoritfåtöljen med ett glas mjölk och lyssna på en CD med Sade. Inte märkvärdigare än så. Nu blev det ju inte riktigt så men du kanske förstår tanken? säger Göran när han trampar sin kära tvåhjuling de sista milen hem till Jönköping.

Cykeln ja. Är man lite cykelintresserad kan det vara värt att notera att cykeln var en mer eller mindre standardutrustad helstel mountainbike från Crescent. Ramen var lackad som varumärkets top of the line-modell Ultima. Men när jag i skrivande stund, 25 år senare, ringer Lars Svalin, produktchef på Cycleurope som levererade Görans Crescent, berättar han att ramen faktiskt var en omlackad Crescent Oden. Den hade dubbelreducerade rör i stället för trippelreducerade eftersom de förstnämnda ansågs vara något robustare. Sadelstolpen var en standardstolpe, även om Göran var lång och satt högt. De 28-ekrade hjulen med Mavic-fälgar byttes ut till 36-ekrade Campahjul. På hjulen satt något mindre grova däck än de standardmountainbikedäck som annars satt på Oden. Växelgruppen och (fälg)bromsarna var en mix av Shimano XT och LX, om Lars minns rätt. Åttadelat bak och tre klingor fram. Egentligen inga konstigheter. Det kanske mest udda med cykeln var att ramen höll hela vägen och att Göran några gånger maskerade den.

Göran cykel, som den ser ut idag.

– I vissa områden var det så fattigt och bedrövligt, så osäkert, att han tejpade ramen med silvertejp för att inte väcka uppmärksamhet. Han gjorde det för att den skulle se riktigt sliten och oattraktiv ut. Det kastades ju sten på honom och en gång berättade Göran att han blev anfallen av en man med lie … att han mötte liemannen, minns Lars. Typisk Göran-humor liksom.

För alla oss som cyklar känns det kanske inte så långsökt, om än extremt långt, att cykla till Nepal. När jag frågade Göran om varför det blev just cykel så pekar han på att cyklingen gav själva resan mening,

– Det var ju det där med små medel. Och så är det inte bara klättringen jag är ute efter. Många klättrare ser bara själva berget. Man åker dit, klättrar och så åker man hem. Jag gillar resandet. Att uppleva på vägen. Mötena. Främmande kulturer. En del erfarenheter tar man åt sig och använder i sitt liv. Annat förkastar man. Det där letandet tycker jag är spännande.

– Dessutom, när man sitter på en cykel är man så utlämnad till omvärlden. Åker man bil tar man sig från hotell till hotell utan att egentligen uppleva så mycket. Cyklar man är man däremot väldigt beroende av omgivningen. På gott och ont. När jag kört bil i till exempel Pakistan har det aldrig varit någon som kastat sten på mig. Men på cykeln hände det flera gånger. Tänk dig människor som det första de gör när de ser dig är att ta upp en sten för att kasta mot dig. Läskigt med den där främlingsfientligheten. Men det är ju inget unikt för Pakistan, tyvärr.

Göran och jag rullar in på Hotell Wettern i Karlsborg, garnisonsstaden där Göran gjorde värnplikten på fallskärmsjägarskolan i slutet av 1980-talet. Krögaren Bo Nilsson hälsar glatt och med glimten i ögat att Göran från och med nu och framåt äter gratis varje gång han återvänder från Himalaya. Vi tar fläsklägg med rotmos och krögaren bjuder även på en K2-öl som lämpligt nog fanns i sortimentet. Göran viskar ”det gör en rörd att folk faktiskt hängt med och följt min resa” och fortsätter:

– Men själva cyklingen var ingen jätteutmaning även om det faktiskt var lite väl långt. Man vet att man klarar det. Man sätter sig på cykeln och trampar bara. Det kanske låter dumt att säga så, men man gör sina sju timmar per dag. Och så gör man samma sak följande dag.

När du cyklat till Mount Everest, klättrat upp utan syrgas eller support och tagit dig ner levande var redan det en prestation som gav eko i världen. Hur var det att motivera sig att trampa hem till Sverige igen? Du hade ju redan gjort grejen så att säga.

– Jo, det hade jag. Jag hade gjort grejen. Jag hade cyklat ner och visste att jag skulle klara att cykla hem. Jag hade dessutom 40 kilo mindre packning. Men jag ville göra hela grejen. Lämna hemmet och dra ut i världen och komma hem ett år senare. Den feelingen liksom. Cyklingen hem var viktig för mig. Att jag liksom visade för mig själv ”hur mycket go är det i dig Göran? Bangar du nu eller pallar du att sätta dig på den där hojen igen?” Det motiverade mig.

På vägen hem hade Göran dessutom nöjet att cykla med sin livskamrat, inte helt okända Renata Chlumska, som för övrigt bland mycket annat tog sig till toppen av Mount Everest med Göran några år senare. I och med att Iran inte gav visum till kvinnor tog paret en annan väg hem än den Göran cyklat till Nepal.

– Vi cyklade samma rutt som Göran från Katmandhu till gränsen mellan Indien och Pakistan, men eftersom det tydligen ansågs sexuellt provocerande att kvinnor cyklade i Iran fick jag inget visum. I stället cyklade vi Karakoram Highway genom Pakistan till Kina, sedan genom Ryssland, Finland och hem till Sverige, berättar Renata Chlumska.

– Det var definitivt ett äventyr och jag är inte säker på att jag skulle våga göra en sådan resa igen, med tanke på hur världen ser ut i dag. Till exempel sköt talibaner ihjäl 11 klättrare i baslägret på Nanga Parbat 2013 (8 126 meter över havet, världens nionde högsta berg, förf. anm.). Och för några år sedan blev ett cyklande västerländskt par påkörda med flit på Karakoram highway. Fast på ett sätt kanske det känns tryggare att ge sig ut på expedition i dag, i och med att man har uppkoppling och annan utrustning.

Så här 25 år senare bleknar väl de flesta umbäranden något. Men det är inte svårt att förstå att en sådan expedition bjuder på en hel del krångel. Göran beskriver påfrestningarna på cykel och komponenter i sin bok, när han skriver om etappen till Katmandhu: ”Cykeln, min gamle vän, klappar ihop. Jag märker först att bakhjulet är utslitet och jag byter mödosamt slang och däck – jag förstör flera av mina verktyg. Sedan punkteras däcket till min kärra. Snart gnisslar vänster pedal. Styret knakar och till slut brakar hela växelsystemet. Jag kan bara använda den tyngsta växeln och jag befinner mig i bergen. Det skymmer och folk ropar efter mig, men jag svarar inte. Jag är i min egen värld och jag vill bara till Katmandhu och få slut på eländet.”

 Göran Kropp är förmodligen den enda svenska äventyraren i modern tid som gjort intryck över hela världen. Inte minst är hans Sweden Everest Solo Expedition 1995–96 en bedrift som faktiskt än i dag, 25 år senare, inte har repeterats. Men man ska inte glömma att han gjorde flera andra mycket sträva bedrifter, exempelvis när han som första skandinav toppade K2 utan syrgas.

Det är få svenska äventyrare förunnat att omskrivas i amerikansk outdoorpress. Men de skrev, och skriver faktiskt än i dag, om Göran och hans bedrifter. Förra året skrev till exempel ansedda Adventure journal en längre tillbakablickande text om Göran. Vid 20-årsminnet av Görans Everestexpedition, 2016, hölls en utställning och i samband med den instiftades Kropp challenge, ett välgörenhetsarrangemang i Görans anda. Tanken är att inspirera till expeditioner där man sätter sig på cykeln, cyklar till ett berg, bär in sin utrustning, bestiger berget och cyklar hem igen. Precis som Göran gjorde med Everest 1995–1996.

Det var den 30 september 2002 som det som inte ska hända hände. Göran faller på klättringsleden Air Guitar (en klättringsled som i den amerikanska skalan har svårighet 5.10a, vilket motsvarar 6 i det svenska bedömningssystemet) nära Vantage i Washington. Sveriges största äventyrare i modern tid omkommer.

Det är ingen överdrift att påstå att han förmodligen hade mycket ogjort. Dock lever Görans minne.

Jag låter Renata Chlumska få sista ordet:

– Göran var i en klass för sig. Hans inställning till livet, förhållningssätt till bergen och hur han på ett lättsamt och inspirerande sätt omsatte sina erfarenheter från extrema expeditioner till nytta för fler. Han banade väg för alla oss andra. Med cyklingen och Everestexpeditionen visade han verkligen vad han gick för och vad som är möjligt. Där blev han stor – inte bara i Sverige utan även utomlands. Han var one of a kind. Definitivt.

– Jag minns honom med så mycket värme, kärlek, glädje, energi och med ett stort leende på läpparna. Jag kan fortfarande höra hans skratt. Ett fantastiskt skratt som smittade av sig. Precis som hans energi gjorde. Jag träffar dagligen människor som varit på någon av Görans föreläsningar eller läst hans bok … de minns det tydligt, hur han gjorde skillnad och bevisade att det går. När Göran tittade på dig och sa ”det är klart att du klarar det” – då visste man att han hade rätt.

Görans cykel och cykelprylar
-Cykeln var en Crescent Oden, helstel mountainbike som lackats om för att se ut som top of the line-modellen Ultima.
-Växelsystemet var en blandning mellan XT (bakväxel för 8-delat) och LX (tre klingor fram). Efter ett haveri i Kathmandu byttes bakväxeln till en XTR.
-Sadeln var en Avocet Mountain R30 vars rails fick svetsas efter att de gett upp.
-Däcken var från början relativt lätta mountainbikedäck med kevlarförstärkta sidor. Men bakdäcket fick alltför många punkteringar, så i Tjeckien köpte Göran gammaldags stålradialdäck av märket Barum för motsvarande 19 kronor. De höll hela vägen till Nepal (bakdäck) och hela vägen hem (framdäck).
-Hjulen var från början 28-ekrade med Mavicfälgar, men byttes senare till Campagnolos 36-ekrade. Båda med alufälg.
-Cykelskor? Nja. Göran tyckte de skor som fanns till clipslösa pedaler var för dåliga att gå i. Han cyklade i stället i en medelhög ganska lätt vandringskänga från Salomon, med tåclips på pedalerna.
-Verktyg: Cykelpump, skiftnyckel, en tång, ekernyckel, kedjebrytare, multiverktyg, en avdragare och en insexnyckel. Wirecykellås, 30 reservekrar, 4 bromsgummin, 2 kedjor, 2 reservdäck, 3 reservslangar, cykelbelysning, cykeldator, extra bakhjul, tre par cykelbyxor.
Cykelkärra: Packtrack.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

50 år sedan Gösta Fåglums historiska bedrift

För 50 år sedan skrev Gösta ”Fåglum” Pettersson svensk idrottshistoria med sin seger i Giro...

Läs mer

När cyklande kvinnor var en provokation

Cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor....

Läs mer

Nishiki firar 35 år med jubileumscykel

Som en hommage till de första Nishikicyklarna som kom till Sverige för 35 år sedan...

Läs mer

Stålcykel och ulltröja – här är loppet för dig

Damma av och putsa upp stålracern! Cykelhistoriska föreningen bjuder in till Nynäsgirot – ett lopp...

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Bike in tweed

Lördagen den 6 oktober fylls Stockholms gator med cykelmode från en annan tid. Bike in...

Läs mer
Peugeot satsar på cyklar igen

I det nya innerstadsloppet Sthlm Bike är Peugeot en av sponsorerna. Det här är en del i bilföretagets nya cykelsatsning.

Läs mer
Lagtempouppställning från 1988

Björn Johansson, Michel Lafis, Anders Jarl och Jan Karlsson som tog brons vid OS i Seoul 1988, visade att de...

Läs mer