Gästkrönika Gustav Larsson: Cirkeln är sluten

Gästkrönika Gustav Larsson: Cirkeln är sluten


Det var på en mountainbike jag startade min cykelkarriär i början av nittiotalet. Då lovade jag mig själv att jag definitivt inte skulle hålla på med såndäringa tråkig landsvägscykling.
Men, precis som ofta, hade jag fel. Jag tänkte däremot att jag kunde tävla en del på landsvägen för att bli en starkare MTB-cyklist.

Mitt första seriösa försök i satsningen blev en resa till Spanien i början av år 2000. Jag fick god hjälp av Per Strååt som ordnade så att jag kunde tävla för det spanska amatörlaget Cropusa Burgos. Men den resan slutade med en hel del vurpor och bruten hand.

Efter ett halvår i Spanien kände jag fortsatt att landsvägscykling inte riktigt var min grej. Jag var precis klar med cykelgymnasiet i Skara och jobbade både på Posten och McDonalds för att finansiera mitt liv som cyklist.

Då fick jag plötsligt ett samtal från Tommy Prim som ville ha mig till Team Crescent. Först tyckte jag att de skulle ha mig som MTB-cyklist tillsammans med Calle Friberg och Fredrik Kessiakoff. Men det ville inte Tommy.

Och med facit i hand, 16 år senare, är jag glad för det. Jag har nog en del att tacka
både Per Strååt och Tommy Prim för den resan. Och så himla tråkigt var det nog inte att cykla landsväg trots allt.

Min första riktigt stora idol var John Tomac som med sin ikoniska stil vann, sladdade och hoppade till sig en legendstatus. På Eurobike 2009 hade jag turen att träffa hjälten själv. Han stod där med sitt eget cykelmärke och jag fick ett långt och trevligt samtal. Och Tomac fick en order av mig på två heldämpade ramar. En till mig och en till min då blivande fru Veronica.

De ramarna klädde jag med allt roligt jag kunde hitta. Tyvärr matchade inte naturen här i Frankrike cyklarna vi köpte. Senare fick jag kontakt med en av traktens downhillcyklister, Julien Camellini, som invigde mig i terräng som var allt annat än de fina, snälla stigar jag växte upp med i de småländska urskogarna. Jag förstår varför den senaste disciplinen Enduro har sina rötter i trakterna där jag bor. Mountainbike här handlar om exakt det som Enduro innehåller. Vare sig du vill eller inte.

Även under mina mest aktiva år som landsvägscyklist har jag alltid smugit in en del
MTB-cykling för att hitta inspiration och få alternativ träning. Men nu är siktet inställt på att sluta cirkeln genom att ge skogen en chans.

Och det ska bli riktigt roligt att göra detta tillsammans med den regerande svenska mästaren Calle Friberg. Att cykla som team i tvåpar blir en ny erfarenhet. Efter 15 år som professionell landsvägscyklist har jag skaplig koll på hur man nyttjar varandra på landsvägen.

Men hur sjutton hjälper man varandra bäst på en varsin mountainbike? Vem drar vart? Hur hanterar vi andra team? Har vi samma material? Äter vi samma mat? Vad händer när någon blir supertrött? Många nya frågor ska snart få svar. Och det ska bli väldigt roligt.

FÖLJ GUSTAV OCH CALLE INFÖR OCH UNDER ANDALUCIA BIKE RACE I BLOGGEN HÄR PÅ BICYCLING!

GUSTAV LARSSON har medaljer från både VM och OS på sitt samvete och mängder med tunga meriter från de största loppen såsom etappseger i Giro d´Italia. Det var i skogen han började. Det är där han trivs som bäst. Och nu är han tillbaka, efter ett 15 år långt träningsläger i proffsklungan.

Antal kommentarer: 2

Lars-Erik Larsson

Bara att säga lycka till med fortsatta karriären. Är en av två som följt honom längst och en mer målvetenhet för vad han skulle syssla med är svårt att hitta. Otaliga är de cykelhandlare som överösts med teknikfrågor och vad gäller kost och träning torde hans karriär efter den aktiva tiden vara klar. Lycka till Gustav.


TUTA SKOGHALL

Men vi pa Oa hoppas pa dig i Vasteras pa TEMPOT



Ernesto Colnago för arvet vidare

Ernesto Colnago för arvet vidare


I dag, 140 år efter att den första kedje- och pedaldrivna tvåhjulingen såg dagens ljus, är cykelns form och funktion i grunden oförändrad. Det här fantastiska arvet berikar, upplyser och inspirerar oss. Och en av de sista levande länkarna till denna rika historia är fortfarande Ernesto Colnago.

Näst efter Eddy Merckx är Fausto Coppi en av cyklingens riktigt stora legender. Men till skillnad från Merckx, som fortfarande lever, så gick Coppi bort redan 1960. Så det är få som lever som träffat honom i verkligheten, men Ernesto Colnago är en av dem.

Han sitter mitt emot mig och lutar sig framåt.

– Så, Fausto Coppi. Det här var Il Giro 1956. Jag var mekaniker hos min vän Magni, förstås. Jag jobbade för honom. Men Coppi var min idol. En dag hade Fausto problem med sin cykel. Jag hjälpte honom. Och Coppi betalade mig 1 000 lire. De pengarna hade jag i min ficka i 20 år, säger Ernesto Colnago.

I dag är han 88 år och en levande legend. Han har varit en del av den professionella cykelsporten längre än någon annan nu levande person. Han har sett allt och gjort allt, och hans cyklar är ett av sportens mest kända varumärken.

– Tänker du på cyklar så tänker du Colnago. Jag blev Colnago eftersom jag tänker utanför ramarna. Alltid. Jag var först med custombyggda ramar, säger han.

Ernesto Colnago på fabriken utanför Milano

Colnagocyklar har det cyklats på i över sex decennier. Företaget firade sitt 60-årsjubileum 2014. Som mekaniker och senare teamsponsor har Ernesto arbetat på 25 Tour de France och 25 Giro d’Italia och på alla de andra loppen som står i tävlingskalendern. Med andra ord: om det har hänt så är chansen stor att han var där när det hände. Colnagocyklar har vunnit 62 världsmästerskap, 38 klassikerlopp, 21 grand tours och 18 olympiska medaljer.

Här sitter han nu, i sitt enorma kontor, och ser ut exakt som Ernesto Colnago. Som många kända människor är han mindre än man tror. Men han utstrålar den där sortens starka karisma som man varken kan lära sig eller köpa eller stjäla. I årtionden har människor förstått att vara tysta och lyssna när han talar, och det är det han fyller rummet med – känslan av pondus. Hans blotta närvaro betyder att någonting av vikt är på väg att ske, eftersom ingen släpper in en man med en sådan status i ringen utan anledning.

Ernesto Colnago omnämns ibland som Maestro eller Capo
– bossen. Men det är bara fånerier. Colnago jobbar åt oss – för cyklingen. Det kan vi se. När vi tittar på hans senaste modell i en cykeltidning eller känner på den i en cykelaffär. Du kanske till och med kan köpa en – eller om du har tur, träffa honom i verkligheten.

Från kontoret på Colnagofabriken ser man hans privata hem på andra sidan gatan. Det är ett enormt gods. På gallergrinden framför infarten sitter Colnago-loggan. Den kom till en kväll när en journalist på La Gazzetta dello Sport, Bruno Raschi, drog klöveress ur en kortlek och uppmanade Colnago att registrera det som ett varumärke.

C60 som byggdes i fabriken direkt under Ernestos hus

Vi känner till historien. Faktum är att det inte finns så mycket kvar att berätta om en man som Ernesto Colnago. Hans liv i cyklingens tjänst är väldokumenterat. I hans kontor finns så många minnesföremål att det gott och väl skulle räcka för att fylla ett medelstort museum. I korridorerna hänger foton från cykelsportens färgrika historia de senaste sju eller åtta decennierna.

Signor Colnago, har du blivit den man du trodde att du skulle bli när du var ung?

– Jag besökte Enzo Ferrari 1984. Jag var så oerhört nervös att det nästan inte går att beskriva. Och där var han. En gammal man, 87 år då – precis som jag är i dag. Ferrari bar mörka solglasögon i sitt mörka kontor. Jag satte mig. Han frågade hur gammal jag var. Jag svarade att jag redan var en gammal man, jag var 54 då. Enzo Ferrari var tyst. Sedan sa han: ”Du borde skämmas. Jag började bygga fantastiska bilar när jag var 54!”

Ha! Det var ett bra svar!

Han lutar sig framåt och fortsätter sin berättelse:

– Kolfiber är ett speciellt material. Vi började vårt samarbete med Ferrari eftersom kolfiber var nästa steg i utvecklingen och eftersom jag trodde att Ferrari var den bästa partnern när vi skulle ta steget från stål till titan och vidare till nästa nivå. Cykelindustrin utvecklas. Men folk var skeptiska och litade inte på att cyklarna skulle klara belastningen rent mekaniskt. Med det gjorde de. Vi vann Paris-Roubaix fem år i rad. Titta. Det här är kolfiber, och det här med.

För Colnago har det ofta handlat om just detaljerna

Han tar två till synes identiska rör i kolfiber och slänger det ena mot golvet. Det skräller plågsamt högt. Sedan slänger han det andra röret. Det avger bara ett litet mjukt ljud när det landar på golvet. Han tittar på mig. Jag nickar. Det han menar är: Det första röret är värdelöst. Och jag gjorde det andra.

Han sätter sig ner, tar fram sitt anteckningsblock och visar massor med anteckningar, nedskrivna på allt från kuvert och tidningar till flygbiljetter.

– Titta. Det här är från en resa till Hong Kong. Jag jobbade på en ny design på flyget. Du ser de olika skisserna? Och det här är från Mexico tror jag. Japp. Jag ritar på en ny ram här. Du ser hur jag har ändrat den.

Att se honom visa sina anteckningar och lyfta på saker ger mig gåshud, eftersom allt det här kommer att visas upp för eftervärlden en dag, iordningställt och presenterat av Colna- goarvets framtida förvaltare – iförda vita handskar. Men just nu är det bara anteckningar. Han slänger dem på skrivbordet.

C64 en modern klassiker som byggs i Italien

Vi pratar lite mer, om småsaker. Han besvarar sällan en fråga rakt upp och ner, hans tankar verkar vandra fritt. Det är som att Colnago som person samtidigt övervakar geniet Colnago som råkar vara han själv. Det syns i sättet han tittar på en eller tittar bort, som om han hela tiden överväger sitt nästa drag. Att samtala med honom känns som att kliva ner i hans inre monolog.

Plötsligt reser han sig.
– Du förstår, kreativitet föder sig självt. Du kan inte köpa det. Min hemlighet? Res mycket. Sov lite. Flyg jorden runt. Vid ett tillfälle tar han upp en bok: ”De 1 000 bästa cyklarna”. På omslaget: en Colnago. Sedan tar han upp en cykeltidning. Han pryder omslaget. Rubriken lyder: ”Legenden”. Sedan visar han mig en bok om Colnago, därefter några bilder på hans vinnarcyklar mellan benen på världens mest kända cyklister.

Det känns nästan som att Ernesto är anställd på Colnagos egna museum, med uppgiften att vårda och stärka sitt eget eftermäle. Museet är givetvis också en fullt fungerande cykelfabrik med kontorsmänniskor och fabriksarbetare. Men allt i den här byggnaden hör på något sätt också hemma på ett museum. Allt här har ett historiskt värde i den professionella cykelvärlden – prylarna, cyklarna, mannen … allt.

Det senaste tilskottet V3rS

I visningsrummet några timmar senare. Här är de. Cyklarna. Han har antingen fått dem personligen från cyklisterna eller tagit dem efter mållinjen eftersom han instinktivt förstått värdet i en vinnares cykel. Colnagos presschef, Alessandro Turci, berättar med låg röst:

– Signor Colnago är outtröttlig. Han säger att jag alltid måste tänka på företaget, på cyklarna. Han säger: ”Vad är ett bra namn på en ny cykel?” eller ”Hur ska vi utveckla ditten och datten?” eller ”Tänk på det här, glöm inte det där!” Jag lyssnar och försöker lära mig, men det är lite stressande att vara i närheten av honom. Han arbetar hela tiden. Titta. Det där är hans hus, rakt över vägen. Så du förstår hans inställning. Han säger till mig: ”När du är på toaletten så vill jag att du tänker på cyklarna!”

Ernesto Colnago är ett av cykelsportens landmärken. Han är lika känd bland cykelfansen som Poggio eller Oude Kware- mont. Han är vår sports historia, och han hyllas för att han har lyckats. Men han hyllas inte bara för vad han har gjort och för vad han gör än i dag, utan även för sin ålder. Inga hyllar sina gamla som italienarna gör. Vart Colnago än går så får han uppskattning, för att han är en av de sista mästarna. I Italien är Ernesto Colnago en nationalklenod.

Master 10, en klassiker i stål som fortfarande går att köpa

Vägen som skiljer fabriken från hans gods är smal. Där finns ett övergångsställe. Det går från grinden till hans hem där han tillbringar sin fritid med att tänka på cyklar till porten till hans fabrik där han tillbringar arbetsdagarna med att tänka på cyklar. Det tar ungefär fyra sekunder att gå över det.

Ernesto säger att allt handlar om cyklarna. Men det gör det förstås inte. Självklart inte, funderar jag. För på skriv- bordet har han bilder på sina barn och på sin framlidna fru. Så givetvis måste han tänka på något annat än cyklar. Men var gör han det? När gör han det?

Kanske på det där övergångsstället. Den där stunden då signor Colnago är mellan sitt jobb och sitt hem. Jag tror att det är där och då det händer, i det där ingenmanslandet. Den korta vägsnutten är rimligtvis den enda platsen där han kan ägna sig åt vardagligheter mellan cykelfunderingarna. ”Mjölk. Har vi mjölk?” Om han nu ens gör det. Kanske är det i stället just det faktum att gränsen mellan arbete och fritid knappt existerar för Ernesto Colnago som är förklaringen till att han uppnått så mycket under sin livstid. Kanske är det just för att allt, precis allt, handlar om cyklarna.

Den 4 maj kom nyheten att Ernesto Colnago sålt majoriteten av sina aktier till Chimera Investments ett investmentbolag baserat i Abu Dhabi. Ernesto själv menade att detta kommer kunna garantera Colnagos framtid. Fabriken och enheten som nämns i denna text kommer fortsatt vara basen för Colnago. Men exakt hur delaktig Ernesto själv kommer vara i framtiden är dock lite oklart, men nog har denna 88 åriga legend vid det här laget gjort sig förtjänt av pension.


Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre


”Jag var skidåkare förr i tiden. Då bodde jag i Åre en säsong och var mycket ute på fjället men jag har faktiskt aldrig cyklat i just Åre. Jag har varit på väg hur många gånger som helst men det har alltid krockat med annat. Så nu är det dags! Det som lockar är bikeparken och att göra annat än det jag är van vid – att få komma bort lite från den seriösa träningen och njuta av fjället och vyerna. 

Så jag och min sydafrikanska pojkvän, som inte heller varit där, åker upp på fredagen och ockuperar en fin stuga nära backen. Jag tycker mindre bra om att cykla i kyla så just denna helg är Åre på sitt bättre humör och bjuder på härlig sensommarvärme. Då det är en drömhelg vill jag inte lägga tid på att laga mat. Jag är en frukostmänniska som älskar stora bufféer och det blir ju svårt när man bor i stuga, så vi börjar lördagen med rejäl frukost på Åre hembageri.

Foto: Daniel Breece

Trots att jag tävlar i mountainbike så har jag aldrig riktigt lärt mig att köra downhill eller enduro, och jag vill försöka få ut det mesta av tiden på berget så jag börjar dagen med lite lektioner. Dagen till ära väljer jag nog hellre en lekfull endurorigg snarare än en renodlad downhillcykel. Så fram till lunch blir det programmering för utförsåkning. Efter en enkel lunch på toppstugan tillbringar vi eftermiddagen med att köra på lederna Easy Rider och Shimano, och så smakar vi lite på Bräckebäcksleden som ser kul och utmanande ut.

Foto: Åsa Larsson

Möra efter en dag i backen blir det sen lite bastu, utomhusbad och fjällmeny på Bustamons fjällgård. På söndag återgår vi till våra rötter och ger oss ut på en lång XC-runda. Men inte heller denna dag blir det fokus på träning. Det blir en avkopplande tur med fokus på omgivningen snarare än hög puls. Så det blir lite som att gå en tur på fjället fast man istället gör det med cykeln. Vi är nog ute 4-5 timmar och har med en liten ryggsäck med fika. Vi börjar med Blanktjärnsrundan, mest för att det är en sån klassiker och därefter känner vi på Våfflan, som är en nybyggd men redan omtalad led vid Björnen.

Innan vi lämnar stan käkar vi sen lunch på nyöppnade Crêperie & Logi. Men helgen är inte över än utan på vägen hem stannar vi till i Östersund för att hälsa på gamla vänner från tiden när jag bodde där och som jag inte hinner träffa annars, så det får bli en natt där innan hemfärd på måndag”


Min bästa helg: Patrik Alm

Min bästa helg: Patrik Alm


Patrik Alms (aka Voidmannen) drömhelg på cykeln: Dansk späkning med festivalyra

”Jag älskar verkligen att späka mig, att ta ut mig fullständigt. Det kan låta konstigt och jag inser att få eller inga andra förstår eller gillar det. Men för mig är det något jag mår bra av. När jag kommer hem, då vill jag vara trött. Jag vill inte komma hem och känna att jag vill cykla mer samma dag, hellre tvärtom. Bäst görs ju detta med några goda cykelvänner som har samma läggning och ihop med någon form av upplevelse.

Min drömhelg blev faktiskt av förra sommaren. Jag bor ju i Göteborg så tidigt en fredag morgon rullade jag och mina vänner Jonas och Linus ner till Stenabåten som skulle ta oss till Fredrikshamn. På båten käkade vi osunda mänger frukost, för vi visste att vi inte skulle stanna och käka förrän vi kom fram till vårt mål för dagen, Århus. Alla tre fattade att det på sin höjd skulle bli en fika, men ingen lunch. När jag cyklar, då cyklar jag. Sen, när jag slutat cykla, då käkar jag och dricker öl.

Väl framme i Fredrikshamn så rullade vi av båten och ner på de fantastiska cykelbanorna de har i Danmark, hela vägen ner till Århus. Cyklarna för dagen var våra gravelbikes med lätt packning på. Eftersom vi hotelluffade så räckte det med sadelväska och ramväska eller styrväska. Med oss hade vi bara lite extra cykelkläder, ombyte och extra skor. Vi hade ju även badkläder och handduk med oss, men det blev inget med det. För så fort vi såg en fin strand sa vi bara, ja men vi tar nästa, och nästa, och nästa osv, och till slut var vi framme.

Vi hade inte satt nått tempo men vi hamnade runt 30 km/h, det var liksom det tempot som fanns i benen. Förutom att späka mig så tycker jag det är tråkigt att cykla för långsamt, jag har jättesvårt att cykla distans långsamt, det blir trist. Så för mig får det gärna gå ganska fort.

Det blåste ganska mycket, så snart låg vi på ett led i en form av halvvinge och dunkade de 20 milen hela vägen ner. Väl framme i Århus blev det direkt en snabb uppdelning, Jonas checkade in oss, Linus vaktade cyklarna och jag fixade öl och chips. Efter middag blev det sen en tidig kväll för dels var vi trötta och vi skulle ju vidare nästa dag.

Precis som på båten satsade vi morgonen därpå alla kort på frukosten, för vi visste att även dag två var det allt vi skulle ha med oss i magen fram till nästa mål, Odense. Det var på den nivån att vi alla mådde illa på frukosten och under första milen på cyklarna var det mer eller mindre spyläge.

Som det sig bör i Danmark blev det motvind även denna dag, och en konstant sådan.

Dessutom kunde vi ganska tydligt konstatera att Danmark inte är så platt som man kan tro. På de 16 milen ner till Odense fick vi ihop 1500 höjdmeter, vilken ändå får sägas vara en del.

Väl framme i Odense körde vi samma upplägg med incheckning, cykelvakt och öl- och chipsinköp innan vi drog på festivalen Tinderbox. Det var målet med hela resan, att kolla på Neil Young på kvällen där. När han hade spelat klart tog Swedish House Maffia över på scenen mitt emot. Så vi gick från ösig gubbrock till till ösig ungdomshouse och jo, det går att dansa hjälpligt på trötta cykelben.

Dagen därpå kapitulerade Linus för tåget hem medan jag och Jonas öste på de 20 milen upp till Grenå för att ta färjan till Varberg. Båten gick först halv tolv på natten så vi kunde unna oss en lite senare start men trots att vi vände håll hade vi fasiken motvind även denna dag. Efter en natt på båten rullade vi sen de sista 10 milen hem från Varberg till Göteborg.

När man väl kom hem såg man kanske inte allt för stark ut, vi körde ju bara på frukost och middag så alla energidepåer var helt tömda vid det laget. Varken jag eller Jonas är sådana som käkar så värst mycket gels eller liknande, så det blev nästan en sport att inte käka något. Men just det är hela grejen för mig, så min drömhelg innehåller ingredienserna att cykla långt, hårt och med så lite energi att man verkligen går på ångorna, umgås med polarna och att gå på konsert. Det kan inte bli mycket bättre”.

Foto: Valentin Baat

Andra drömhelger på cykeln

Min bästa helg: Emil Lindgren

Min bästa helg: Tove Langseth

Min bästa helg: Corina Bermudez Casas

Min Bästa helg: Lasse strand

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Min bästa helg: Bernt Johansson

Min bästa helg: Emma Johansson

Min bästa helg: Roberto Vacchi

Min bästa helg: Marika Wagner

Min bästa helg: Jon Bokrantz

Min bästa helg – Johan Mölleborn

Katja ”Cykelkatten” Fedorovas drömhelg


Jenny Rissveds tillbaka överst på pallen

Jenny Rissveds tillbaka överst på pallen


I två år kämpade Rissveds med depression, vilket hon öppet medger, och försvinner mer eller mindre från mountainbikevärlden. Vår olympiska mästare från 2016 återvände sen till Världscupen tidigare i år när hon gjorde comeback i Nové Mesto. I Vallnord återvände hon sen till podiet med en femte plats och placerade sig sen trea på tävlingen i Val di Sole i början på augusti. Men det skulle inte stanna där och hennes hisnande comebacksäsong nådde nya höjder i Lenzerheide, där hon med god marginal vann över tvåan Anne Terpstra.

”Den här segern betyder så mycket för mig. De senaste två åren har varit väldigt svåra – jag hade en extrem kris. Min framgång här bör därför vara som ett meddelande för alla som befinner sig i en liknande situation som jag då: ge aldrig upp! Med denna vinst slutförde jag en cirkel. Det har varit en resa”, sa Rissveds efter tävlingen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. För tre år sedan var det i Lenzerheide som Jenny tog sin första Världscupvinst någonsin. 

 


Min bästa helg: Emil Lindgren

Min bästa helg: Emil Lindgren


”Jag smyger upp i ottan innan resten av familjen vaknat till liv och fnissar lite åt att min specialitet med att vakna tidigt fortfarande håller i sig. Klockan har inte ens hunnit passera 06.00 men ändå skiner solen redan, det ser dock fortfarande ut att vara lite småkyligt därute. Jag hoppar i mina cykelkläder och väljer som vanligt att köra i mina blå-gula mästarkläder, då de i många fall får folk utmed vägarna att reagera och känna igen mig.

Målet för dagen är att utforska nya vägar och jag beger mig ut på ett äventyr med riktning väst. Kvällen innan har jag fyllt min vätskeryggsäck med en minimal packning av extra kläder, för nu ska jag vara ute länge och cykla mot annan ort, min ”följebil” möter upp först 36 timmar senare. Att cykla med packning hör inte till vanligheterna och jag måste erkänna att jag är lite spänd av förväntan över hur det ska gå.

Att starta dagen i ottan och se världen vakna till liv har alltid varit en favorit, och i dag är inget undantag. Jag cyklar på bekanta vägar i riktning mot Smedjebacken. Väl där och kanske nån timme senare gör jag en kraftig gir och svänger in i det okända. Jag har rekat kartor på nätet och skrivit upp några ortsnamn på en bit frystejp som jag fäst på styret. Kommande 100 kilometer är rena överraskningar och jag får njuta av ömsom grus, ömsom asfalt. När jag kommer fram till en raksträcka som aldrig tar slut så tar jag en bild och lägger ut på Instagram, jag får svar direkt: ”Det där är typ Sveriges längsta raksträcka”. 

Solen skiner och det börjar bli riktigt varmt när jag stannar för att skala av lite kläder, fylla på mina flaskor och rapportera till min vän Joakim om att planen går som den ska. Jag är nämligen på väg till en av mina största inspirationskällor och tillika vän Joakim Ljunggren som är svensk mästare i enduro, ja inte cykelvarianten då utan orginalversionen, den på motorcykel. 

Kilometrarna tickar på och jag känner mig stark och glad. Med 15 kilometer kvar börjar jag känna igen mig och trycker på lite extra bara för att jag kan. Det räcker att jag får syn på Jockes garageuppfart för att jag ska lysa upp av glädje. När Jocke sen öppnar dörren in till paradiset av motorcyklar så sprider sig en otroligt skön känsla av närmast barnslig tillfredställelse igenom min kropp. Efter 165 kilometer på cykeln smakar fikan extra gott och efterföljande häng i Jockes garage fyller på mitt motivationskonto till bredden med råge.

Lördag morgon och jag vaknar av ett regn som slår mot rutan. Utanför ser det mer eller mindre ut som en flod där en kanot nog hade varit ett lämpligare val av farkost än cykel. Som tur är har jag i min minimalistiska packning fått ner både regnjacka, shorts och skoskydd. Jag låter startskottet vila en stund och regnet avtar snart till blott ett strilande. Jag ger mina vänner en high-five och tackar för husrum innan jag spurtar i väg – riktning Alingsås. 

Karlskoga-Alingsås i regnväder kommer bli en utmaning utöver det vanliga och jag inser ganska tidigt att de cirka 200 kilometerna kommer att bli lite väl smärtfyllda om regnet tilltar. Även om målet är att klara hela sträckan så inser jag att det nu mitt under tävlingssäsong bara är dumt att fullfölja planen, och när jag är som blötast ringer jag Anna och grabbarna som redan sitter i bilen på väg söderut. Jag flaggar för kapitulation och upphämtning i Mariestad, och sen höjer jag farten ett snäpp för att hålla värmen. När jag närmar mig upphämtningsplatsen så inser jag att jag varit lite för snabb och väljer en omväg runt stan innan jag sladdar in på McDonalds parkering, där jag möts av mina största supportrar i form av Anna, Ebbe och Sune. Grabbarna är gladast då det vankas mat på nämnda matjätte. Det är inte alltför ofta vi hamnar där med vår familj. 

När vi rullar in i Alingsås så har lillkillen somnat men Sune är megaladdad och vill genast kasta sig ut på cykeln och självklart ska pappa med. Lagom till att jag fått upp värmen igen efter förmiddagens äventyr så studsar vi båda i våra cykelkläder och beger oss ut på ”Emilbanan” som innehåller lite av allt. Vi lerar ner oss ordentligt och kommer hem till dukat bord där vi äter en lättsam middag med bästa vännerna. 

Trots den sena, och långa, lördagen vaknar vi tidigt på söndagen. Min kropp är nog allt lite sliten efter två längre dagar men det är inget som begränsar mitt pepp, för i dag är det dags för tävlingsträning i Rödene by. Hela huset byter om till cykelkläder och vi rullar ner till samlingsplatsen utanför Allebikes lokaler. Som vanligt så kryllar det av cyklister i alla åldrar och jag kan skönja både nervositet och glädje i gänget.

Målet för dagen är en träningstävling där vi ska köra tre stycken tiominutersheat med gemensam start på en variant av ”Emilbanan”. Efter ett par varv med uppvärmning så radar vi upp oss, en salig  blandning med cyklister med allt från fulltidsproffs till nybörjare, sen PANG och i väg!

Alla kör som raketer och jag får bita i för att köra ifrån mina lagkamrater, jag har som mål att varva cyklisterna på samma ställe på banan i samtliga heat. Efter avslutat pass så är vi nog alla trötta och fikan vi smaskar på nere i butiken smakar ännu bättre när jag ser att jag tagit ett PB på ett av dagens varv. Nöjd och glad så slappar vi resten av eftermiddagen tillsammans med vänner vi sällan träffar annars. Jag går och lägger mig med känslan som jag ofta har fått på senare år – cykling växer så det knakar och jag är glad över att få vara en del av det hela” 

Foto: Valentin Baat

Foto: Valentin Baat

Andra drömhelger på cykeln

Min bästa helg: Tove Langseth

Min bästa helg: Corina Bermudez Casas

Min Bästa helg: Lasse strand

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Min bästa helg: Bernt Johansson

Min bästa helg: Emma Johansson

Min bästa helg: Roberto Vacchi

Min bästa helg: Marika Wagner

Min bästa helg: Jon Bokrantz

Min bästa helg – Johan Mölleborn

Katja ”Cykelkatten” Fedorovas drömhelg