För kul för att vara sjuk

För kul för att vara sjuk


En kvalificerad gissning är att ni som läser detta vet vad en ”mancold” är. Lika många känner kanske inte till motsatsen: ”låtsasfrisk”. Min mamma brukade använda det uttrycket när jag varit hemma från skolan på grund av sjukdom och jag senare på eftermiddagen ville ut och leka med kompisar.

Det här var på 1970-talet. Vi var ett gäng ungar som härjade som en flock apor bland mexitegelvillorna i området. Och min mamma var en mycket förstående mor. Hon förstod att smågrabbar som på morgonen hade rejäl feber ändå kunde känna sig så friska på eftermiddagen, när alla slutat skolan, att de omöjligt kunde ligga kvar i sängen. Låtsasfrisk alltså.

Ni vet hur det är. Sjukligheten ökar exponentiellt med hur trist något du borde göra är. Och vice versa. Ser du framför dig att hänga med din chef på ett budgetmöte kanske killförkylningen känns lite intensivare än om du blivit inbjuden till att kolla en bergsetapp på Tour de France från helikopter. Ungefär. Om något riktigt roligt lockar är det svårt att ligga hemma och vara sjuk. Då blir man gärna lite låtsasfrisk.

I dag är jag 55 och min mamma finns inte längre – men jag spelar ändå låtsasfrisk ibland. I idrottssammanhang är det en riktigt usel idé att inte vara hemma och vara sjuk när en är sjuk. En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk. Det var på premiärupplagan av cykeltävlingen Gran fondo Stockholm 2013 – en tävling som tyvärr inte längre genomförs.

En god vän till mig hade fixat ihop ett rätt skönt gubbgrabbgäng. Några bra cyklister, några inte lika erfarna – men alla sköna lirare. Nämnda kompis hade även fixat sponsring. Upplägget var episkt seriöst. Vi hade svinlyxig outfit. Både hjälmar och kläder hade tagits fram och designats för oss. Kläderna var stylish i orange och vitt, hjälmarna i samma design. Vi såg proffsigare ut än proffs. Hypen var enorm.

Jag tillhörde de mer erfarna och skulle liksom hjälpa till att peppa de som inte var så vana. Ansvaret liksom. Kvällen före känner jag mig jävligt risig. Ni vet känslan, det sticker och svider i halsen när man sväljer. Kollar tempen: 38,5° C. Aj, aj. Hade detta varit inför det där budgetmötet jag nämnde tidigare i denna text vet ju både ni och jag att jag messat chefen snabbare än hen kan säga ”sjukskriven”. Men nu väntade i stället riktigt fin cykling med riktigt fina människor.

På morgonen före loppet tar jag tempen igen. 38,4°. Ja, men då så. Jag tänker bort det där sticket i halsen och att det yrslar när jag reser mig hastigt. Febern är ju på väg ner. Kort sagt: jag är låtsasfrisk.

Efter sex mil håller jag på att ramla av cykeln. Jag är föga förvånande svagast i vårt gäng och det svartnar för ögonen. Jag bryter. Följande fyra veckor tillbringar jag med tre på varandra följande antibiotikakurer. Jag har lunginflammation, öroninflammation och urinvägsinfektion. Jag kan inte ens låtsas att jag är frisk.

Jag borde lärt mig. Men när jag skriver detta har jag åter cyklat låtsasfrisk. Jag åkte ner till Mallorca för att fixa lite med ett hus som jag låter renovera. Fixet med huset kan väl denna gång i viss mån ses som ett svepskäl. Viktigast var att jag skulle starta säsongen med lite kvalitetscykling.

”En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk.”

En av hantverkarna som jobbar på huset heter Xisco och är svinskön. Inte bara socialt begåvad och kul, han är dessutom gammal elitcyklist och vi har länge snackat om att trampa ihop. Han ringer mig på fredagskvällen och undrar om jag ska med på en tretimmarstur, inklusive fika, på lördag förmiddag. Vi har ju snackat länge om att cykla ihop och nu är det alltså äntligen dags.

Jag har ont i halsen och bihålorna. Jag snorar och jag hostar. Men ni som läst så här långt vet numera vad låtsasfrisk är. Jag låtsas alltså att jag är frisk och tackar således ja. Och för att göra en lång historia kort: denna krönika skrivs två dagar efter cykelturen, sängliggandes. Absolut inte låtsasfrisk, men desto mer mancold.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske allra ynkligaste när det gäller att vara sjuk. Han hävdar bland annat att han har 35,9 i normaltemp.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

QOM – Queen of the Monday

QOM – Queen of the Monday


Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Papper är min vinyl

Papper är min vinyl


Zappar över till fejjan. Trollar ett par uppdateringar som relativiserar antisemitism. Dissar en Sverigedemokrat. Lajkar någons Hagström De Luxe-gitarr anno 1958 i en vintage-gitarrgrupp. Klickar vidare på någons delning av en The New Yorker-krönika. Läser ingressen. Sen plingar det i Messenger och jag hoppar vidare till en videosnutt med en Tour de France crash-compilation. Sen läser jag fyra rader i en Rouleur-artikel om hur Nicolas Roche ser på kraven på dagens proffscyklister. Jag tittar på klockan. Det har gått två timmar sen jag satte mig framför datorn för att skriva denna krönika.

Som ni säkert förstår älskar jag ändå det digitala. Inte minst sociala medier. Att hålla kontakt med vänner världen över. Att få tips om Sóllers bästa restauranger, den styggaste stigningen i Dolomiterna och världens tio mest failiga katter. Det digitala har dessutom gett mig intressant och effektiv inomhuscykling – att kunna cykla på virtuella banor med och mot andra cyklister från hela världen. Det digitala har alltså utan tvekan berikat mitt liv. Emellanåt har jag dock upplevt att jag blivit grundare i tanken.

Jag läser helst inte längre texter på skärm. Snarare dras jag åt rörligt. Det är enklare att bli serverad en video än att erövra en text. Det är i detta sammanhang inte konstigt att man pratar om papperstidningsdöden. Eftersom det är bekvämare att surfa i väg på telefonen än att läsa en krävande text har krutet från mediahusen och producenterna lagts på rörligt och det sociala. Men, nota bene, den tryckta texten, de på papper printade orden är långt ifrån omoderna. Bokbranschen firar ökade upplagor. Vissa fysiska nischtidningar läses ivrigt från pärm till pärm av dedikerade nördar. Bicycling, till exempel, når 32 000 läsare. 

Jag släcker ner datorn en stund och sätter telefonen på ljudlöst. Inga störande pling. Inga uppdateringar från Omni. Inget Facebookflöde som tränger sig på. Jag går analogt. Och förlorar mig i pappret. I prasslet. Doften av trycksvärta och det glada gnirket mot mina fingertoppar när jag vänder blad i Tim Krabbés roman Cyklisten. Jag dyker. Orden är mer påträngande. Hjärnan fladdrar inte mellan hötapparna. ”Tävlingscykling är att slicka rent din motståndares tallrik innan du börjar äta från din.” Det är som byta strömlinjeformade spellistor på Spotify mot att spela David Bowies Aladdin Sane på vinyl. Detta värmer själen som Tigerbalsam tillverkat av pappersmassa.

Jag brygger lite mer kaffe. Tar fram en av mina finaste böcker. I giorni rosa di Moser (Mosers rosa dagar, fritt översatt). Alltså boken om en fantastisk cykelkarriär. Jag fick den av Francesco själv för många år sedan, efter en hemma hos-intervju. På smutstiteln spretar hans signatur. Ja, ni fattar känslan. Och nu tror ni att jag ska hävda att papper per automatik ger bättre läsupplevelse än skärm. Men där tror ni fel. Jag sysslar inte med anekdotisk evidens. Forskarna är i stort överens: Man läser inte ”bättre” på papper. Men, nota bene, jag läser bättre på papper under förutsättning att jag är nerkopplad.

Och det är här jag vill hävda min poäng. Pappret är inte dött som kulturförmedlare. Om nu någon trodde det. På samma sätt som jag tycker att en blöt kyss slår ett torrt emoji-hjärta, på samma sätt kan ett printat papper komplettera en dominant digital värld. Vill du dyka djupare ska du emellanåt logga ut och simma i cellulosa. Därför är jag glad att även du helst läser Bicycling på papper.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske mest uppkopplade medarbetare. Men han är även den som skarpast hyllar printens fördelar.

Antal kommentarer: 3

Bosse

Du dissar en sverigedemokrat du, då dissar jag er tidning för gott.


Niclas Sjögren

I och med att vi, fortfarande och tack vare att inga högerpopulister eller vänsterextremister tagit bort den, har yttrandefrihet i landet. Detta är ju dessutom en krönika och därmed en personligt hållen, det vill säga att tidningens officiella hållning behöver överensstämma med min. Vi har högt i tak på redaktionen. Det var ju kul att du var med ett tag iaf Bosse. 😉


Niclas Sjögren

tillägg innan punkten i första meningen: så kan jag skriva lite som jag vill.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in