Ett varningens finger!

Ett varningens finger!


TRETTIO PROCENT! Så stor säger så gott som alla cykelhandlare jag pratat med att försäljningsökningen har varit under coronapandemin. Det är inget mindre än en sensationell, och på mer än ett vis, fantastisk siffra. Det som sålt mest och bäst är tydligen enklare och billigare cyklar och mountainbikes, vilket innebär att många nybörjare nu hittar till cyklingen. Du kanske är en av dem? Låt då mig som ansvarskännande och luttrad cyklist komma med ett välmenande varningens finger – för cykling är fasligt beroendeframkallande. 

För det första kommer du inte att nöja dig med det du har köpt. Snart kommer du stå där och fingra på nya snabba, och väldigt dyra, hjul i kolfiber. Och visst är en dämpare med Kashimabeläggning inte bara snyggare utan även bättre. Du kommer också att börja räkna gram och bli mer besatt av att köpa lätta prylar till din cykel i stället för lego till barnen. Det är ju ändå nästan lika dyrt och vuxna ska så klart också ha fina leksaker. 

EN SEMESTER utan cykeln kommer att framstå som mer eller mindre bortkastad, och ditt första KOM/QOM på Strava kommer ge dig tävlingshorn du inte visste att du hade. Är du kille kommer du nu i alla sociala sammanhang utanför cyklingen få förklara varför du rakar benen (och det jobbigaste är att du inte har någon bra förklaring). Dina turer kommer att bli längre och mer tidskrävande, så pass att du kanske kommer att bli tvungen att vaska någon av dina andra hobbys.  I jakt på svar på alla frågor du nu har ger du dig ut på Facebook, men de spretiga svaren från Internets alla experter gör dig mer förvirrad än tidigare. Men bara lugn, med tiden hittar du dina egna svar. Men mest av allt kommer du faktiskt att njuta – av känslan, av upplevelsen, av dina kraftigt höjda endorfinnivåer, av ett sunt beroende. 

FÖR ATT DU INTE helt ska förtränga vissa grunder vill jag ändå skicka med ett litet tips. Det funkar lika bra om du är helt grön eller har cyklat halva livet och kanske behöver kalibrera ditt sinne. Och det är något så enkelt som att rulla. Det kanske kan låta banalt, men nog är känslan som uppstår när man i en måttlig nedförslutning slutar trampa, slutar jaga tider och bara rullar fram smått oslagbar. Den där känslan av att sväva fram, den där känslan som gör cykling till något unikt och oslagbart.

BÄST JUST NU!
Kantareller i all ära, men om det är något som växer som svampar i skogen just nu är det svenska bikeparks. Snart har var och varannan liten småort en egen pumptrack. Att cyklingen har framtiden för sig råder det inget större tvivel om.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att hylla lathet – och håna motsatsen

Att hylla lathet – och håna motsatsen


Ledare: Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har någon form av lutherskt förhållningssätt till det mesta (förutom kanske just religion), inte minst när det gäller arbetsmoral. Ska man göra en insats för att något ska räknas – då ska det liksom slitas och jobbas!

Men när det kommer till trafiksituationen verkar dock Luther hamna i skamvrån. Ju latare man är desto mer utrymme får man i stadsrummet – och desto mer hyllas man. Att trycka ner en fesig liten gaspedal med tårna får stående ovationer och ihållande fanfarer. Klär man sig i stället i funktionella kläder för att utmana vädrets makter och trampar några mil i sitt anletes svett och – på lutherskt vis – eldar upp sina lår i mjölksyra för att liksom förtjäna sin egen förflyttning … ja, då sätts fanfarblåsarna i karantän och den röda mattan rullas ihop för att kastas ner i en bottenlös brunn.

Även hyllad lathet har sina baksidor

Jag förundras ständigt över att cyklister i Sverige i dag inte bara kritiseras så massivt, utan till och med bespottas och har fått egna epitet i form av diverse skällsord. En pendlande snabbcyklist blir snabbt en lycrabög eller en ”Memil med Tour de France-komplex.” (När hånade vi förresten senast tonåringen som vill vara som Zlatan? Eller har någon någonsin hånat Duplantis tajta utstyrsel?) Hänsynslösa och direkt livsfarliga bilister finns det gott om, men trots det har denna grupp inget samlande skällsord.

Visst kan det vara tvärtom, att det inte är Luther utan Jante som är framme och att reaktionerna egentligen handlar om ren avundsjuka. Men alla är ju faktiskt välkomna in i cyklingens fantastiska värld, för cykling utesluter inte någon.

Bortom denna mer tragikomiska reflektion döljer sig dock större problem. Allt fler cyklister väljer nu bort landsvägscykling av ren rädsla – ett problem som våra makthavare hellre väljer att stoppa huvudet i sanden för än att konfrontera. Den attityden ställer även till det för den omställning vi behöver se i våra framtida städer. Vi har helt enkelt inte plats för hur mycket lathet som helst. Hade Luther levat idag hade jag förresten kunnat svära i kyrkan på att han nog fan hade varit cyklist.

Luther med en klassisk cykelmin, beslutsam och redo för det mesta som kan komma i hans väg, även lata bilister.

BÄST JUST NU
Så gott som alla idrotter har fått sina tävlingssäsonger inställda, undantaget cykelsporten. Mitt i pandemin är cykel en av få sporter som (ur ett globalt perspektiv) har kunnat genomföra sin säsong, om än med fördröjning. I Göteborg såg vi ett fantastiskt SM i MTB, Tour de France och VM i både landsväg och MTB har redan ägt rum och mycket understår under hösten. Det blev en cykelsäsong, trots allt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett cykelliv – inte värt en meter

Ett cykelliv – inte värt en meter


Det är inte okej att gå in på en bank med vapen i näven och råna den – ajabaja, då blir det finkan. Eller bara på måfå slå en främling på käften. Det är så självklart och rimligt på något sätt, civiliserat. När det gäller våld riktat mot cyklister är sakn annorlunda. Att preja cyklister, eller köra med minsta möjliga marginal, verkar fortsatt ske med lagens goda minne. Incidenterna är många men domarna mot bilister som medvetet eller omedvetet våldför sig på cyklister lyser med sin frånvaro.

Under perioden 2005-2015 skadades 3 735 cyklister allvarligt eller avled. Av de olyckor som leder till cyklistens död sker 7 av 10 vid en krock med motorfordon. Många fall ÄR olyckor men vi som cyklar vet mycket väl hur läget är ute på våra vägar.

Trafikförordningen säger: Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om. Då betryggande avstånd är subjektivt och att det skiljer sig en del åt om man sitter inne i en metallbur eller befinner sig ute i det fria har Spanien, Portugal, Frankrike, Belgien, Polen och delar av USA, Kanada och Australien valt en fastställd definition av vad ett tryggt avstånd är. Cyklar måste här passeras med ett avstånd på 1 eller 1,5 meter.

2017 kom det glädjande nog in minst fem motioner för att få till samma lag även i Sverige. Vissa vill helt enkelt att färre cyklister ska dö på våra vägar, eller i alla fall ge de bilister som tror att ett betryggande avstånd är några centimeter en ny ram för sin verk­lighetsbild. En ändrad lag skulle leda till färre tveksamheter och det skulle bli möjligt att lagföra eller bötfälla bilister för påkör­ningar, prejningar och aggressivt beteende mot cyklister. Men det blir nog inget med det, för när vår infrastrukturmi­nister Tomas Eneroth i mars 2018 kom med ett skriftligt svar på en av motionerna menade han att ”regler i sig inte nödvändigtvis förbättrar trafiksäkerheten” och att ”det för närvarande saknas beredningsunderlag för förslag om ett specificerat minsta avstånd vid omkörning av cyklister”. Formuleringar som rimmar ganska illa med nollvisionens annars ganska fina paroll att ”Det ska vara lätt att göra rätt i trafiken”.

Men det är klart, så länge nollvisionen i vissa fall inte verkar gälla för cyklister spelar någon regel hit eller dit kanske mindre roll.

Denna ledare publicerades ursprungligen i mars 2018

Antal kommentarer: 3

Mats

Mycket bra artikel. Eneroth borde tänka till en eller två gånger till.


Conny Lindquist

Vad hade man annat att vänta från politiker, som lever efter ABB- ideologin: Asfalt,Betong och Bilar.
Det är bra, att någon trycket på. Synd bara att billobbyn är så stark!!


Kenneth Olsson

Hej,
Jag känner igen beskrivningarna ovan alltför väl. Jag cyklar själv många mil / året runt och råkar ut för incidenter flera ggr/vecka. Tack och lov, så har det hittills ’bara’ varit incidenter.
Jag har även, vid ett flertal tillfällen varit med om att bilister ’råkar’ spola av vindrutan i samband med att de passerar mig som cyklist. Det har hänt så många ggr, så detta menar jag är en medveten handling.
Jag tror att grundproblemet är att de allra flesta bilister, aldrig cyklar och har därför ingen förståelse från cyklistens perspektiv.
Det finns givetvis också många bilister som är föredömen och visar stor hänsyn i närheten av en cyklist. Tack för det !



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Riv upp alla cykelbanor!

Riv upp alla cykelbanor!


Cykelbana. I grunden en oskyldig liten term för blindtarmen i vårt trafiksystem men känslorna detta lilla ord väcker är närmast paritet med IS. När vi cyklister väljer att använda cykelbanor sker det oftast på andras villkor. Vi får tampas med en labyrint av barnvagnar, mystiskt placerade stolpar, svängfester, kopplade och okopplade hundar i diverse storlekar och en mindre flotta av parkerade kommunala servicefordon och budbilar. Eller har jag kanske bara missat att cykelbanor egentligen är en form av kommunala bikeparks?

Använder vi å andra sidan inte cykelbanan är det helt plötsligt den enda platsen på jorden cyklar överhuvudtaget ska existera på. Epatraktorer, husvagnar eller jordbruksmaskiner lever en långsam och blockerande – men likväl fredad – tillvaro på våra gemensamma vägar. Där är acceptansen total. Men en cykel … och skulle vi, gud förbjude, vara två som cyklar i bredd … inget i den svenska folksjälen verkar kunna riva upp mer aggressioner än en gemensam styrbredd på 100 centimeter. Stämningen på en Norensk julafton framstår ju som ett barnkalas i jämförelse med vad som sker under biltaket när vissa bilister konfronteras med en sådan syn.

Själv stötte jag nyligen på en äldre man i skogen som bestämt ifrågasatte att jag cyklade på en stig i skogen på min mountainbike. ”Ni hör hemma på cykelbanan” muttrade han hotfullt aggressivt. Man kan tro att jag hittar på, men det är en sann historia. Lika sant är det att många tävlingsarrangörer nu drabbas av Trafikverkets allt hårdare tillämpning av sina egna riktlinjer. Riktlinjer som i ökande utsträckning hänvisar arrangörerna till att använda cykelbanor. Självaste SM har ju hängt lite då Trafikverket bokstavligen satte käppar i hjulet för hela evenemanget. De avslog nämligen först ansökan om att få använda fyra kilometer av riksväg 66 och hänvisade till andra lågtrafikerade vägar – eller, jo ni gissade rätt – cykelbanor*

Även om detta kanske är min gnälligaste ledare någonsin tycker jag självklart inte att vi ska riva upp eller minska på antalet cykelbanor, tvärtom. Men när vi blir piskade med moroten och när cykelbanorna i stället för att vara en integrerad pusselbit i ett större trafiksystem ibland används som ett slagträ mot cyklister undrar man om vissa inte gjort en lite väl avancerad tankevurpa. Även om det tveklöst hade varit drömmen så önskar jag ingen särskild frizon för cyklister – bara ett fritt och öppet sinne inför vad en cykel är och var den hör hemma.

  • Bäst just nu: Alla rön som ramlar in om nyttan av fysisk aktivitet, dess positiva effekter på hjärnan och vårt humör som i kombination med viljan av att vara mer klimatsmart allt mer får cykeln att framstå som ett universalpiller för det mesta.
  • Minst lika bra just nu: Att Svenska cykelförbundets tre huvudfrågor för 2020 är: cykeltävling på väg, 1,5-metersregeln och tillgång till mark för cykling. Bra där!

*I skrivande stund är det Corona som satt käppar i hjulet för det mesta och hur det blir med SM, oavsett trafikverkets välvilja eller inte, återstår att se.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett trettio mil långt tack

Ett trettio mil långt tack


På många sätt är det lite skralt ställt med cyklingen i Sverige. Hur mycket våra beslutsfattare än snackar lyckas man till exempel inte alls skapa en bred kultur av cykelpendling. Med undantag för städer som Uppsala och Malmö ligget antalet cyklister i våra storstäder och skvalpar på runt sju procent – pinsamma siffror.

Vi har i skrivande stund nästan inga stora internationellt kända cykelproffs att se upp till, särskilt inte på landsväg. Visst, ibland glimmar det till och vi får cykelstjärnor som lyser starkt under en kort period för att sen sakta försvinna, men deras namn fastnar sällan i mer än andra cyklisters minne. Vi har inte heller några egna cykeltillverkare som lockar någon större internationell uppmärksamhet.

Men trots alla dessa tillkortakommanden har vi ett av världens absolut största motionslopp på cykel. I lilla Sverige lockar nu sedan några år tillbaka ett väldigt långt lopp runt en sjö över 20 000 deltagare. När jag berättar om detta för internationella kollegor verkar de mest tro att jag står och blåljuger.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma Cykelvasan, som på blott tio år lyckats skapa en enorm följarskara och bli ett av världens största motionslopp på mountainbike.

”Om inte” är ju en filosofisk lek där utgångarna alltid bör tas med en stor nypa salt. Men jag undrar verkligen hur det hade stått till med svensk cykling om vi inte hade haft dessa två enormt populära lopp.

Kanske hade vi haft något annat som varit lika bra – men det skulle lika gärna kunna vara så att svensk cykling utan dessa event skulle vara en öken torrare än Sahara. Att svensk cykelsport skulle vara en lika mörkskygg aktivitet som filateli. Så tack Vätternrundan och Cykelvasan för allt det ni gjort – och gör – för svensk cykling.

Sämst just nu
Beslutet att riva upp skyltningen som tillåter cykling åt båda håll på annars enkelriktade gator i Stockholm är inget annat än ett bokstavligt stolpskott i byråkratihuvudet kring svensk cykling. Gör om, gör rätt!

Bäst just nu
Att vi precis har kickat igång den andra upplagan av Team Bicycling!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in