Bilarna är gigantiska, en normalstor svensk SUV framstår närmast som en leksaksbil i sammanhanget, dessutom är de många, en ihållande ström av vrålande stål, ett epicenter för bilismen som masshysteri och en industriell dröm. Som cyklist är jag kanske inte helt ensam, en och annan rullar förbi på motsatta körbanan, men många är vi inte, något annat än solocyklister stöter jag inte på.

På pappret borde cykling här vara en mindre omöjlighet, i alla fall om man vill komma hem i ett stycke och utan däckspår tatuerade över låren. En cyklists mardröm. Men så finns det en liten detalj som gör allt möjligt. Så gott som alla vägar kantas av minst en meter bred vägren kombinerat med en tydlig gräns i form av en bred vit linje mot vägbanan, en stopplinje. Vägrenen är dessutom uttalad cykelbana, skyltningen är tydlig och till och med vid korsningar finns det tydliga övergångar. Trots den närmast bisarra trafiken känner jag mig säkrare än någonsin, här behöver jag inte vrida nacken ur led under ständiga spaningar över axeln. Att påstå att det är tyst och rofyllt hade varit att fara med osanning men tryggheten ger ändå en annan form av stillhet, jag kan göra min grej och de kan göra sin. Platsen är USA och närmare bestämt öknen i Arizona. 

I Sverige är det annorlunda och det är större sannolikhet att man hittar renar vid vägen än vägrenar och vi får dela vägen med bilarna så gott det går. Visst hade cykelvägar, likt de vi hittar på kontinenten, som inte byggs i direkt anslutning till vägarna varit att föredra, där hade man fått en frizon om något. Och mina utopiska tankar har faktiskt en gräns, true story. Men i den eviga och tröttsamma diskussionen om cyklisters vara eller inte vara på våra gemensamma vägar har jag tidigare funderat på varför det inte pratas om denna brist på plats och dedikerad yta, att det kanske är en del av problemets kärna. Så vad sägs om en återupprättad vurm för denna lilla blindtarm i vägsystemet? Mer vägren åt folket helt enkelt.    

Vad tycker du? Kommentera gärna!