Ernesto Colnago för arvet vidare
Foto: Daniel Breece

Ernesto Colnago för arvet vidare


I dag, 140 år efter att den första kedje- och pedaldrivna tvåhjulingen såg dagens ljus, är cykelns form och funktion i grunden oförändrad. Det här fantastiska arvet berikar, upplyser och inspirerar oss. Och en av de sista levande länkarna till denna rika historia är fortfarande Ernesto Colnago.

Näst efter Eddy Merckx är Fausto Coppi en av cyklingens riktigt stora legender. Men till skillnad från Merckx, som fortfarande lever, så gick Coppi bort redan 1960. Så det är få som lever som träffat honom i verkligheten, men Ernesto Colnago är en av dem.

Han sitter mitt emot mig och lutar sig framåt.

– Så, Fausto Coppi. Det här var Il Giro 1956. Jag var mekaniker hos min vän Magni, förstås. Jag jobbade för honom. Men Coppi var min idol. En dag hade Fausto problem med sin cykel. Jag hjälpte honom. Och Coppi betalade mig 1 000 lire. De pengarna hade jag i min ficka i 20 år, säger Ernesto Colnago.

I dag är han 88 år och en levande legend. Han har varit en del av den professionella cykelsporten längre än någon annan nu levande person. Han har sett allt och gjort allt, och hans cyklar är ett av sportens mest kända varumärken.

– Tänker du på cyklar så tänker du Colnago. Jag blev Colnago eftersom jag tänker utanför ramarna. Alltid. Jag var först med custombyggda ramar, säger han.

Ernesto Colnago på fabriken utanför Milano

Colnagocyklar har det cyklats på i över sex decennier. Företaget firade sitt 60-årsjubileum 2014. Som mekaniker och senare teamsponsor har Ernesto arbetat på 25 Tour de France och 25 Giro d’Italia och på alla de andra loppen som står i tävlingskalendern. Med andra ord: om det har hänt så är chansen stor att han var där när det hände. Colnagocyklar har vunnit 62 världsmästerskap, 38 klassikerlopp, 21 grand tours och 18 olympiska medaljer.

Här sitter han nu, i sitt enorma kontor, och ser ut exakt som Ernesto Colnago. Som många kända människor är han mindre än man tror. Men han utstrålar den där sortens starka karisma som man varken kan lära sig eller köpa eller stjäla. I årtionden har människor förstått att vara tysta och lyssna när han talar, och det är det han fyller rummet med – känslan av pondus. Hans blotta närvaro betyder att någonting av vikt är på väg att ske, eftersom ingen släpper in en man med en sådan status i ringen utan anledning.

Ernesto Colnago omnämns ibland som Maestro eller Capo
– bossen. Men det är bara fånerier. Colnago jobbar åt oss – för cyklingen. Det kan vi se. När vi tittar på hans senaste modell i en cykeltidning eller känner på den i en cykelaffär. Du kanske till och med kan köpa en – eller om du har tur, träffa honom i verkligheten.

Från kontoret på Colnagofabriken ser man hans privata hem på andra sidan gatan. Det är ett enormt gods. På gallergrinden framför infarten sitter Colnago-loggan. Den kom till en kväll när en journalist på La Gazzetta dello Sport, Bruno Raschi, drog klöveress ur en kortlek och uppmanade Colnago att registrera det som ett varumärke.

C60 som byggdes i fabriken direkt under Ernestos hus

Vi känner till historien. Faktum är att det inte finns så mycket kvar att berätta om en man som Ernesto Colnago. Hans liv i cyklingens tjänst är väldokumenterat. I hans kontor finns så många minnesföremål att det gott och väl skulle räcka för att fylla ett medelstort museum. I korridorerna hänger foton från cykelsportens färgrika historia de senaste sju eller åtta decennierna.

Signor Colnago, har du blivit den man du trodde att du skulle bli när du var ung?

– Jag besökte Enzo Ferrari 1984. Jag var så oerhört nervös att det nästan inte går att beskriva. Och där var han. En gammal man, 87 år då – precis som jag är i dag. Ferrari bar mörka solglasögon i sitt mörka kontor. Jag satte mig. Han frågade hur gammal jag var. Jag svarade att jag redan var en gammal man, jag var 54 då. Enzo Ferrari var tyst. Sedan sa han: ”Du borde skämmas. Jag började bygga fantastiska bilar när jag var 54!”

Ha! Det var ett bra svar!

Han lutar sig framåt och fortsätter sin berättelse:

– Kolfiber är ett speciellt material. Vi började vårt samarbete med Ferrari eftersom kolfiber var nästa steg i utvecklingen och eftersom jag trodde att Ferrari var den bästa partnern när vi skulle ta steget från stål till titan och vidare till nästa nivå. Cykelindustrin utvecklas. Men folk var skeptiska och litade inte på att cyklarna skulle klara belastningen rent mekaniskt. Med det gjorde de. Vi vann Paris-Roubaix fem år i rad. Titta. Det här är kolfiber, och det här med.

För Colnago har det ofta handlat om just detaljerna

Han tar två till synes identiska rör i kolfiber och slänger det ena mot golvet. Det skräller plågsamt högt. Sedan slänger han det andra röret. Det avger bara ett litet mjukt ljud när det landar på golvet. Han tittar på mig. Jag nickar. Det han menar är: Det första röret är värdelöst. Och jag gjorde det andra.

Han sätter sig ner, tar fram sitt anteckningsblock och visar massor med anteckningar, nedskrivna på allt från kuvert och tidningar till flygbiljetter.

– Titta. Det här är från en resa till Hong Kong. Jag jobbade på en ny design på flyget. Du ser de olika skisserna? Och det här är från Mexico tror jag. Japp. Jag ritar på en ny ram här. Du ser hur jag har ändrat den.

Att se honom visa sina anteckningar och lyfta på saker ger mig gåshud, eftersom allt det här kommer att visas upp för eftervärlden en dag, iordningställt och presenterat av Colna- goarvets framtida förvaltare – iförda vita handskar. Men just nu är det bara anteckningar. Han slänger dem på skrivbordet.

C64 en modern klassiker som byggs i Italien

Vi pratar lite mer, om småsaker. Han besvarar sällan en fråga rakt upp och ner, hans tankar verkar vandra fritt. Det är som att Colnago som person samtidigt övervakar geniet Colnago som råkar vara han själv. Det syns i sättet han tittar på en eller tittar bort, som om han hela tiden överväger sitt nästa drag. Att samtala med honom känns som att kliva ner i hans inre monolog.

Plötsligt reser han sig.
– Du förstår, kreativitet föder sig självt. Du kan inte köpa det. Min hemlighet? Res mycket. Sov lite. Flyg jorden runt. Vid ett tillfälle tar han upp en bok: ”De 1 000 bästa cyklarna”. På omslaget: en Colnago. Sedan tar han upp en cykeltidning. Han pryder omslaget. Rubriken lyder: ”Legenden”. Sedan visar han mig en bok om Colnago, därefter några bilder på hans vinnarcyklar mellan benen på världens mest kända cyklister.

Det känns nästan som att Ernesto är anställd på Colnagos egna museum, med uppgiften att vårda och stärka sitt eget eftermäle. Museet är givetvis också en fullt fungerande cykelfabrik med kontorsmänniskor och fabriksarbetare. Men allt i den här byggnaden hör på något sätt också hemma på ett museum. Allt här har ett historiskt värde i den professionella cykelvärlden – prylarna, cyklarna, mannen … allt.

Det senaste tilskottet V3rS

I visningsrummet några timmar senare. Här är de. Cyklarna. Han har antingen fått dem personligen från cyklisterna eller tagit dem efter mållinjen eftersom han instinktivt förstått värdet i en vinnares cykel. Colnagos presschef, Alessandro Turci, berättar med låg röst:

– Signor Colnago är outtröttlig. Han säger att jag alltid måste tänka på företaget, på cyklarna. Han säger: ”Vad är ett bra namn på en ny cykel?” eller ”Hur ska vi utveckla ditten och datten?” eller ”Tänk på det här, glöm inte det där!” Jag lyssnar och försöker lära mig, men det är lite stressande att vara i närheten av honom. Han arbetar hela tiden. Titta. Det där är hans hus, rakt över vägen. Så du förstår hans inställning. Han säger till mig: ”När du är på toaletten så vill jag att du tänker på cyklarna!”

Ernesto Colnago är ett av cykelsportens landmärken. Han är lika känd bland cykelfansen som Poggio eller Oude Kware- mont. Han är vår sports historia, och han hyllas för att han har lyckats. Men han hyllas inte bara för vad han har gjort och för vad han gör än i dag, utan även för sin ålder. Inga hyllar sina gamla som italienarna gör. Vart Colnago än går så får han uppskattning, för att han är en av de sista mästarna. I Italien är Ernesto Colnago en nationalklenod.

Master 10, en klassiker i stål som fortfarande går att köpa

Vägen som skiljer fabriken från hans gods är smal. Där finns ett övergångsställe. Det går från grinden till hans hem där han tillbringar sin fritid med att tänka på cyklar till porten till hans fabrik där han tillbringar arbetsdagarna med att tänka på cyklar. Det tar ungefär fyra sekunder att gå över det.

Ernesto säger att allt handlar om cyklarna. Men det gör det förstås inte. Självklart inte, funderar jag. För på skriv- bordet har han bilder på sina barn och på sin framlidna fru. Så givetvis måste han tänka på något annat än cyklar. Men var gör han det? När gör han det?

Kanske på det där övergångsstället. Den där stunden då signor Colnago är mellan sitt jobb och sitt hem. Jag tror att det är där och då det händer, i det där ingenmanslandet. Den korta vägsnutten är rimligtvis den enda platsen där han kan ägna sig åt vardagligheter mellan cykelfunderingarna. ”Mjölk. Har vi mjölk?” Om han nu ens gör det. Kanske är det i stället just det faktum att gränsen mellan arbete och fritid knappt existerar för Ernesto Colnago som är förklaringen till att han uppnått så mycket under sin livstid. Kanske är det just för att allt, precis allt, handlar om cyklarna.

Den 4 maj kom nyheten att Ernesto Colnago sålt majoriteten av sina aktier till Chimera Investments ett investmentbolag baserat i Abu Dhabi. Ernesto själv menade att detta kommer kunna garantera Colnagos framtid. Fabriken och enheten som nämns i denna text kommer fortsatt vara basen för Colnago. Men exakt hur delaktig Ernesto själv kommer vara i framtiden är dock lite oklart, men nog har denna 88 åriga legend vid det här laget gjort sig förtjänt av pension.


Nya Garmin Varia

Nya Garmin Varia


Garmin Varia RTL516 är namnet på Garmins senaste uppdatering på Varia, baklampan som hjälper till att hålla dig säker på vägarna.

Förutom att vara en väldigt kraftfull baklampa, med synlighet på upp till 1,6km i dagsljus, innehåller den nya Varia en radarfunktion som håller koll på upphinnande trafik. Garmin Varia kan därför varna dig, via din cykeldator, när du är på väg att bli omkörd av en bil eller lastbil. På så vis hinner du förbereda dig och slipper bli överraskad eller i värsta fall vingla ut i vägen vilket kan leda till en olycka.

Varia fungerar givetvis med Garmins cykeldatorer, men för att inkludera alla cyklister är den även kompatibel med andra vanliga varumärken som Wahoos datorer. Den går dessutom att koppla upp mot en app i telefonen för dig som inte använder en cykeldator utan har din lur monterad på styret.

Varia Radar 2020

Redan på 150m kan varia känna av en upphinnande bil och varnar då både med ljud och visuell information om att ett fordon är på gång. När Varia plockar upp bilen kommer skärmen ramas in av en färg samtidigt som en prick dyker upp längs skärmens kant. Pricken representerar alltså bilen och rör sig längs kanten ju närmare den kommer, vid flera bilar dyker flera prickar upp. Varia känner dessutom av hur snabbt bilen närmar sig och anpassar färgen på skärmen efter hastighet en lägre fart representeras av gult som sedan närmar sig orange och rött ju snabbare det går.

När Cykloteket testade produkten tillsammans med vår ambassadör, proffscyklisten Sara Penton, kunde vi konstatera att den plockade upp 100% av alla bilar och motorcyklar som dök upp och den gemensamma slutsatsen var att det är en pryl som skapar ett extra lugn när man är ute på vägarna. Man slipper bli överraskad av upphinnande trafik och man kan utan större ansträngning förbereda sig varje gång man bli omkörd – speciellt vid cykling i motvind då vindens sus gör det ännu svårare att höra bilar som kommer bakifrån!

Spana in filmen för att se hur produkten faktiskt fungerar i verkligheten!


Köp Garmin Varia RTL516 här


Nendaz i Valais – en cykeloas med 200 kilometer med mountainbikeleder

Nendaz i Valais – en cykeloas med 200 kilometer med mountainbikeleder


Valais präglas av hela 45 berg som är högre än 4 000 meter, gamla bergsbyar och storslagen natur. Här finns mer än 2 000 kilometer med cykelvägar och 1 500 kilometer med stigar som passerar vingårdar, dalar och raviner och klättrar uppför branta stigar till bergspass som erbjuder fantastisk panoramautsikt.

Tack vare den unika topografin har Valais en mängd olika stigar och leder – här finns verkligen något för alla och kanske är det mötet mellan berg och himmel, som ofta speglar sig i bergssjöar, som ger cyklisten en sådan magisk inramning och hundraprocentig upplevelse. Det är inte för inte som Valais har varit värd för flera av etapperna som körts i Tour de Suisse, Tour de France och Swiss Epic.

Det som gör regionen extra bra är den infrastruktur som finns för cyklister. Att få med cykeln på både tåg och bussar är i Schweiz inga konstigheter. Det blir inte sämre av att många liftsystem och linbanor ingår som en naturlig del i transportsystemet. Men Valais bjuder inte bara på fin landsvägscykling utan är även en stor lekplats för mountainbikefantaster.

Foto:Valais/Wallis Promotion – Florian Bouvet-Fournier

Nendaz-regionen är ytterligare en pärla i Valais för mountainbikecyklister. Både nybörjare och mer seriösa cyklister kommer hitta något de gillar bland de tolv markerade lederna. För den som vill smaka lite på att cykla i bergen men inte känner sig helt trygg och säker är The Printse tour ett bra val. Turen mellan skidorterna Nendaz och Veysonnaz tacklas då med hjälp av flera olika liftar i systemet. Av de totalt 200 kilometer med mountainbikeleder som finns i Nendaz är flera byggda för barnfamiljer. Världens längsta mountainbiketävling, ”Grand Raid”, löper från Verbier till Grimentz genom Nendaz och Veysonnaz. Loppet bjuder med sina 125 kilometer och 5 000 höjdmeter på en rejäl utmaning. Vill du testa banan men inte köra hela går det även att starta i Nendaz – då är det 93 kilometer till Grimentz.


Historien om Bianchi

Historien om Bianchi


Året var 1885. Som 21-åring grundade Edoardo Bianchi en verkstad på via Nirone 7 i centrala Milano. I verkstaden tillverkade och lagade han medicinska verktyg, hjul till skottkärror, köksutrustning och massa annat. En dag tog han emot en cykel som en kund ville ha lagad. Från den dagen väcktes Edoardos cykelintresse. Han ville utveckla cykeln, göra den säkrare. Som den innovatör han var så kom han redan i ett tidigt skede att bli omskriven för sina celesteblå hojar. (Det finns lite olika rykten kring att det råkade bli just färgen celeste. Ett av dem handlar om slumpen. För när det inte fanns tillräckligt med blåfärg blandade de färgerna som fanns och så blev det celeste. En annan version är att man använde sig av färg från militären. Sen finns en tredje betydligt mer romantisk version) Hur det än ligger till med den historiska sanningen är färgen för evigt förknippad med Bianchi som, om vi har vår historia i ordning, är världens äldsta tillverkare av cyklar som fortfarande är igång.

Det första stora uppsvinget kom när vännen Giovanni Tommaselli gick med på att köra Grand Prix de la Ville de Paris 1899 på en Bianchi, en tävling som fick lika stor medial uppmärksamhet då som Tour de France får i dag. Det var racet att vinna på den tiden och Tommaselli, ett par gånger italiensk mästare i sprint på bana, gjorde det man hoppades på. Han vann och berättade för den stora och samlade pressen att det var hans fina och eleganta cykels förtjänst. Framgångarna för Bianchi fortsatte med fransmannen Lucien Petit-Breton (två segrar i Tour de France) och italienaren Costante Girardengo (två segrar i Giro d’Italia) under den första kvarten av 1900-talet.

Den som förde upp Bianchi till en sanslös popularitet var emellertid Fausto Coppi. ”Il Campionissimo” eller ”Il Airone”, som han kallades, åkte större delen av sin karriär för Bianchi-teamet. Fausto Coppi var den första i historien att vinna Giro d’Italia och Tour de France samma år. En prestation han lyckades med både 1949 och 1952. Ytterligare en har lyckats med prestationen på en Bianchi, nämligen Marco Pantani 1998. Även svenskarna Tommy Prim (två gånger tvåa på Giro d’Italia) och Alf Segersäll gjorde stora resultat med Bianchi under 1980-talet.

Sedan 1997 ingår Bianchi i svenska Cycleurope som ägs av Salvatore Grimaldi. Men allt började på en liten allt-i-allo-verkstad i centrala Milano för 135 år sedan


Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


Ingen Downhill i Sälen 2020

Ingen Downhill i Sälen 2020


Sommaren 2020 kommer det inte vara några Downhill-leder öppna i Sälen. Till skillnad från att vara förberedda kommer lederna istället vara avspärrade.

”Den här sommaren kommer vi inte att erbjuda DH-cykling, eftersom det innebär många veckors förberedelser och bemanning som inte varit möjliga givet den situation vi har befunnit oss i”, säger Skistars PR-chef Linda Morell

Liften Gustav Express i Lindvallen kommer dock enligt utsago vara igång och från toppen hänvisar man till vandring, löpning eller cross country cykling. Skistar ber även cyklister respektera avspärrningarna i DH-banan.

Glada DH-miner i Sälen, de får gott vänta tills nästa år, minst.