En klättrares bekännelser

En klättrares bekännelser


Je grimpe. Jag klättrar.
Långsamt, obevekligt. Det är mörkt, med många timmar kvar innan solen går upp. Det finns ett lidande som är sporten och så finns det ett som inte är det. Jag uthärdar det första, men vill inte vara del av det andra. Jag vill inte vara sjuk och pressa vidare, det är inte värt det om man inte mår bra, men det första, det första är jag bra på. Det är nog cyklandet. Jag är övertygad. De första tjugo minuterna är jobbiga, innan andningen riktigt kommit igång. Sedan lättar det. Kroppen anpassar sig och börjar driva på. Den vill ha ansträngningen, börjar förvänta sig den. Andetagen är djupa utan att vara tunga, pulsen är hög utan att jag vill att den ska gå ner. När luften blir tunnare kontrar kroppen med att höja pulsen. Benen lyder, de orkar. Jag, lovar, det är cyklingen. Det går två timmar.

Je grimpe.
Jag försöker förklara ordet slakmota för de andra, får bara trötta blickar till svar. Alla fokuserar på marken under sig snarare än målet långt bort, kanske är det för mörkt för att börja föreställa sig slutet. Jag trodde slakmota var ett vedertaget begrepp. Det här är en sådan, en väldigt lång sådan. Det grå under mig är sten, inte asfalt, men det är samma vilja, samma uthållighet, samma ben och samma lungor.
Det går fyra timmar, och jag kan inte sluta tänka på cykling.

Je grimpe.
Varför är just klättringar så mytomspunna? Spurter vinner man förvisso, och vinner man tillräckligt många, eller för all del, endast en om den är rätt, så blir man odödlig, men spurtrakan blir sällan detsamma. Det finns enstaka undantag, Champs Elysées såklart, kanske Via Roma, men det är cyklistens vinst som blir ihågkommen. Inte dennes ansträngning under loppet eller i spurten, utan bara själva korsandet av linjen. Så är det inte med bergen. Här minns vi alla namn, vem som kämpade i vilken stigning, oavsett hur långt det var kvar till mål. Kanske för att det i en spurt är människa mot människa, medan det i bergen alltid har varit människa mot naturen.
Eller med naturen. Jag föredrar att tänka med naturen.
Det går sex timmar.

Je grimpe.
Leden runt mig tunnar ut, vi är plötsligt inte så många. Purwa Tenjee Sherpa klättrar vid min sida. -Yes mam, many turn around. One woman, two men turn. Den sista natten klättrar vi fjorton timmar. Jag brukade tycka att två timmar upp för ett rejält bergspass var länge. (Räkna en timme för proffsen, jag är långsam.) Här fungerar å andra sidan långsam, bergen ska ingenstans, vare sig du cyklar eller klättrar. Stenarna som tidigare bara var isiga på norrsidan täcks nu av rimfrost, formad av blåsten i vindriktningen som om det vore högsta mode med sneda kristaller. När solen går upp färgas världen ljust gul, sedan rosa och svagt blå, och sedan tänds glaciären med full kraft så att glasögonen knappt förmår att stänga ljuset ute. Konstigt att alla är borta, kanske är det watt per kilo, kanske är det cyklingen. Det är mycket lättare att föreställa sig toppen nu, eller borde jag säga, att föreställa sig själv på den. Hon svävar i utkanten av synfältet, i solglittret.
Je grimpe.
Jag klättrar.


Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Vi har tagit ett långt snack med Sveriges argaste mekaniker
  • Bjuder på en prylspecial med en hel hög med nya prylar
  • Träffat Tim Krabbe, författaren till ”cyklisten”
  • Kollat in vad som kanske är världens bästa bambucykel

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Gruset blev till guld

Ledare: Svenska cyklister har dåligt med fristäder – inte ens på våra så kallade cykelbanor...

Läs mer

50 år sedan Gösta Fåglums historiska bedrift

För 50 år sedan skrev Gösta ”Fåglum” Pettersson svensk idrottshistoria med sin seger i Giro...

Läs mer

5 varningstecken på att Zwift tagit över ditt liv

Lite sen på bollen kanske, men nu är du inne i värmen. Du har just...

Läs mer

Fem faser av ofrivillig vila

Krönika: Så kom dagen då sannolikhetsläran skulle ta ut sin rätt på de ackumulerade Strava-milen....

Läs mer

Fler intressanta artiklar

När cyklande kvinnor var en provokation

Cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor....

Läs mer
Om Trump kunde cykla

Ledare: John F. Kennedy sägs ha myntat de bevingade orden ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”...

Läs mer
I backspegeln: legendariska Campagnolo

Andreas Danielsson berättar hur det legendariska företaget Campagnolo fick sin start. De tillverkade inte bara cykeldelar utan också korkskruvar...

Läs mer