Emil klar för comeback

Emil klar för comeback


– Jag har längtat efter att dra på mig en nummerlapp igen. Armen är inte hundra procent återställd men det här är en risk jag är beredd att ta, säger Emil Lindgren till worldcupvargarda.se.

Det var i säsongspremiären i Sydafrika för sju veckor sedan som den svenske MTB-ettan kraschade och slog sönder armbågen. Efter operationen har dalaåkaren arbetat intensivt med rehabträning.
– Vissa moment kan jag inte göra helt ännu. Jag får ta det lugnt i en del hopp och inte landa så hårt. Därför tar jag inte resultaten i helgens tävlingar så allvarligt. Det viktiga är att jag får känna på hur det är att köra mot andra igen och få ett test på hur jag reagerar när det blir trångt i kurvorna…

Missa inte nya numret av Bicycling där du kan läsa en större intervju med Emil Lindgren.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nino Schurters nyckel till framgång

Nino Schurters nyckel till framgång


Enligt Nino Schurter är nyckeln till åtta världsmästartitlar i mountainbikens XCO-gren – och några kistor med andra medaljer – hans ihållighet. Nino håller sig helt enkelt till det han vet funkar – år efter år.

I lördags, den 17 oktober, rullade den forna världsmästaren i XCO över mållinjen på europamästerskapen på hemmaplan i Schweiz för att plocka hem en av få guldmedaljer han hade kvar på listan.

Sammanlagt har 34-åringen från Schweiz annars åtta VM-guld, alla valörer i OS-sammanhang och fler världscupvinster än vad vi lyckas hålla räkningen på. Ett skäl till att han fortsätter skörda är paradoxalt nog att han kan vila i tidigare segrar.

”Sen jag vann på OS i Rio känner jag betydligt mindre press på tävlingarna. Efter att ha nått mitt största mål, olympiskt guld, kan jag liksom slappna av. Jag har vunnit så mycket. Så vinner jag inte nu är det faktiskt okej”, säger Schurter.

Men vad är då nyckeln? Ihållighet. För när Schurter reflekterar över sina senaste segrar säger han att han inser att både innehållet i hans träning och hans inställning har varit konstant och stabil genom åren.

Kanske är det just det som är nyckeln till hans många framgångar? Segern på EM kom inte tack var någon ny plan eller ny coach. Det är snarare Schurters övertygelse om att hålla sig till det som funkat de senaste 20 åren som än en gång placerade honom överst på pallen.  

“Jag hade nog ett ganska modernt träningsupplägg redan för 15 år sedan. Många mountainbikecyklister tränade då precis som landsvägscyklisterna. Men jag jobbade redan då väldigt mycket med koordinationsövningar, och än i dag tränar jag på nästan exakt samma sätt.”

Följer man Schurter på Instagram ser man en tydlig koppling till cykelsponsorn Scotts hashtag #noshortcuts. Ninos träningsupplägg följer just den filosofin. Men man hittar även en del videos där han gör inspirerande och imponerande koordinationsövningar. Som att jonglera medan han står på en balansbräda, samtidigt som han pratar om hur han ser sig själv hitta den bästa linjen genom en stenkista. Eller bålövningar som innefattar styren och skateboards.

“Jag började med denna typ av träning tidigt, vilket är en stor fördel. Ju tidigare man lär sig sånt här, desto lättare är det.” 

Visst tränar han även på gymmet, men det är ute i skogen han förfinar sina färdigheter.

”Jag bor på en perfekt plats för mountainbike, mitt i Alperna, så jag är ju omringad av tekniska stigar. Jag tränar mina tekniska färdigheter på varenda cykeltur, så det kommer lite naturligt. Ibland väljer jag även en cykel med längre slagländ för att cykla på ännu stökigare stigar.”

Han erkänner att han inte har förändrats allt för mycket sen den där första VM vinsten för 16 år sedan.

”Jag har ju haft mer eller mindre samma team sedan min karriär tog fart 2003. Thomas Frischknecht har varit med på resan hela vägen. Han lärde mig väldigt mycket när jag var yngre.”

Nu tar Schurter med sig det som funkat så här långt med på resan mot nästa stora mål: OS i Tokyo. Och en av de största utmanarna där kommer tveklöst bli suveränen Mathieu Van der Poel, europamästaren 2019 som i fjol hoppade över VM i Sainte Anne till förmån för landsvägs-VM.

Men det är inget som orar Schurter, tvärtom ser han det som en morot.

”Jag tror bara att jag har blivit starkare av mina fighter med honom, för du blir inte starkare utan att ha den typen av motstånd” säger Schurter. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre


”Jag var skidåkare förr i tiden. Då bodde jag i Åre en säsong och var mycket ute på fjället men jag har faktiskt aldrig cyklat i just Åre. Jag har varit på väg hur många gånger som helst men det har alltid krockat med annat. Så nu är det dags! Det som lockar är bikeparken och att göra annat än det jag är van vid – att få komma bort lite från den seriösa träningen och njuta av fjället och vyerna. 

Så jag och min sydafrikanska pojkvän, som inte heller varit där, åker upp på fredagen och ockuperar en fin stuga nära backen. Jag tycker mindre bra om att cykla i kyla så just denna helg är Åre på sitt bättre humör och bjuder på härlig sensommarvärme. Då det är en drömhelg vill jag inte lägga tid på att laga mat. Jag är en frukostmänniska som älskar stora bufféer och det blir ju svårt när man bor i stuga, så vi börjar lördagen med rejäl frukost på Åre hembageri.

Foto: Daniel Breece

Trots att jag tävlar i mountainbike så har jag aldrig riktigt lärt mig att köra downhill eller enduro, och jag vill försöka få ut det mesta av tiden på berget så jag börjar dagen med lite lektioner. Dagen till ära väljer jag nog hellre en lekfull endurorigg snarare än en renodlad downhillcykel. Så fram till lunch blir det programmering för utförsåkning. Efter en enkel lunch på toppstugan tillbringar vi eftermiddagen med att köra på lederna Easy Rider och Shimano, och så smakar vi lite på Bräckebäcksleden som ser kul och utmanande ut.

Foto: Åsa Larsson

Möra efter en dag i backen blir det sen lite bastu, utomhusbad och fjällmeny på Bustamons fjällgård. På söndag återgår vi till våra rötter och ger oss ut på en lång XC-runda. Men inte heller denna dag blir det fokus på träning. Det blir en avkopplande tur med fokus på omgivningen snarare än hög puls. Så det blir lite som att gå en tur på fjället fast man istället gör det med cykeln. Vi är nog ute 4-5 timmar och har med en liten ryggsäck med fika. Vi börjar med Blanktjärnsrundan, mest för att det är en sån klassiker och därefter känner vi på Våfflan, som är en nybyggd men redan omtalad led vid Björnen.

Innan vi lämnar stan käkar vi sen lunch på nyöppnade Crêperie & Logi. Men helgen är inte över än utan på vägen hem stannar vi till i Östersund för att hälsa på gamla vänner från tiden när jag bodde där och som jag inte hinner träffa annars, så det får bli en natt där innan hemfärd på måndag”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jenny Rissveds tillbaka överst på pallen

Jenny Rissveds tillbaka överst på pallen


I två år kämpade Rissveds med depression, vilket hon öppet medger, och försvinner mer eller mindre från mountainbikevärlden. Vår olympiska mästare från 2016 återvände sen till Världscupen tidigare i år när hon gjorde comeback i Nové Mesto. I Vallnord återvände hon sen till podiet med en femte plats och placerade sig sen trea på tävlingen i Val di Sole i början på augusti. Men det skulle inte stanna där och hennes hisnande comebacksäsong nådde nya höjder i Lenzerheide, där hon med god marginal vann över tvåan Anne Terpstra.

”Den här segern betyder så mycket för mig. De senaste två åren har varit väldigt svåra – jag hade en extrem kris. Min framgång här bör därför vara som ett meddelande för alla som befinner sig i en liknande situation som jag då: ge aldrig upp! Med denna vinst slutförde jag en cirkel. Det har varit en resa”, sa Rissveds efter tävlingen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. För tre år sedan var det i Lenzerheide som Jenny tog sin första Världscupvinst någonsin. 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Min bästa helg: Emil Lindgren

Min bästa helg: Emil Lindgren


”Jag smyger upp i ottan innan resten av familjen vaknat till liv och fnissar lite åt att min specialitet med att vakna tidigt fortfarande håller i sig. Klockan har inte ens hunnit passera 06.00 men ändå skiner solen redan, det ser dock fortfarande ut att vara lite småkyligt därute. Jag hoppar i mina cykelkläder och väljer som vanligt att köra i mina blå-gula mästarkläder, då de i många fall får folk utmed vägarna att reagera och känna igen mig.

Målet för dagen är att utforska nya vägar och jag beger mig ut på ett äventyr med riktning väst. Kvällen innan har jag fyllt min vätskeryggsäck med en minimal packning av extra kläder, för nu ska jag vara ute länge och cykla mot annan ort, min ”följebil” möter upp först 36 timmar senare. Att cykla med packning hör inte till vanligheterna och jag måste erkänna att jag är lite spänd av förväntan över hur det ska gå.

Att starta dagen i ottan och se världen vakna till liv har alltid varit en favorit, och i dag är inget undantag. Jag cyklar på bekanta vägar i riktning mot Smedjebacken. Väl där och kanske nån timme senare gör jag en kraftig gir och svänger in i det okända. Jag har rekat kartor på nätet och skrivit upp några ortsnamn på en bit frystejp som jag fäst på styret. Kommande 100 kilometer är rena överraskningar och jag får njuta av ömsom grus, ömsom asfalt. När jag kommer fram till en raksträcka som aldrig tar slut så tar jag en bild och lägger ut på Instagram, jag får svar direkt: ”Det där är typ Sveriges längsta raksträcka”. 

Solen skiner och det börjar bli riktigt varmt när jag stannar för att skala av lite kläder, fylla på mina flaskor och rapportera till min vän Joakim om att planen går som den ska. Jag är nämligen på väg till en av mina största inspirationskällor och tillika vän Joakim Ljunggren som är svensk mästare i enduro, ja inte cykelvarianten då utan orginalversionen, den på motorcykel. 

Kilometrarna tickar på och jag känner mig stark och glad. Med 15 kilometer kvar börjar jag känna igen mig och trycker på lite extra bara för att jag kan. Det räcker att jag får syn på Jockes garageuppfart för att jag ska lysa upp av glädje. När Jocke sen öppnar dörren in till paradiset av motorcyklar så sprider sig en otroligt skön känsla av närmast barnslig tillfredställelse igenom min kropp. Efter 165 kilometer på cykeln smakar fikan extra gott och efterföljande häng i Jockes garage fyller på mitt motivationskonto till bredden med råge.

Lördag morgon och jag vaknar av ett regn som slår mot rutan. Utanför ser det mer eller mindre ut som en flod där en kanot nog hade varit ett lämpligare val av farkost än cykel. Som tur är har jag i min minimalistiska packning fått ner både regnjacka, shorts och skoskydd. Jag låter startskottet vila en stund och regnet avtar snart till blott ett strilande. Jag ger mina vänner en high-five och tackar för husrum innan jag spurtar i väg – riktning Alingsås. 

Karlskoga-Alingsås i regnväder kommer bli en utmaning utöver det vanliga och jag inser ganska tidigt att de cirka 200 kilometerna kommer att bli lite väl smärtfyllda om regnet tilltar. Även om målet är att klara hela sträckan så inser jag att det nu mitt under tävlingssäsong bara är dumt att fullfölja planen, och när jag är som blötast ringer jag Anna och grabbarna som redan sitter i bilen på väg söderut. Jag flaggar för kapitulation och upphämtning i Mariestad, och sen höjer jag farten ett snäpp för att hålla värmen. När jag närmar mig upphämtningsplatsen så inser jag att jag varit lite för snabb och väljer en omväg runt stan innan jag sladdar in på McDonalds parkering, där jag möts av mina största supportrar i form av Anna, Ebbe och Sune. Grabbarna är gladast då det vankas mat på nämnda matjätte. Det är inte alltför ofta vi hamnar där med vår familj. 

När vi rullar in i Alingsås så har lillkillen somnat men Sune är megaladdad och vill genast kasta sig ut på cykeln och självklart ska pappa med. Lagom till att jag fått upp värmen igen efter förmiddagens äventyr så studsar vi båda i våra cykelkläder och beger oss ut på ”Emilbanan” som innehåller lite av allt. Vi lerar ner oss ordentligt och kommer hem till dukat bord där vi äter en lättsam middag med bästa vännerna. 

Trots den sena, och långa, lördagen vaknar vi tidigt på söndagen. Min kropp är nog allt lite sliten efter två längre dagar men det är inget som begränsar mitt pepp, för i dag är det dags för tävlingsträning i Rödene by. Hela huset byter om till cykelkläder och vi rullar ner till samlingsplatsen utanför Allebikes lokaler. Som vanligt så kryllar det av cyklister i alla åldrar och jag kan skönja både nervositet och glädje i gänget.

Målet för dagen är en träningstävling där vi ska köra tre stycken tiominutersheat med gemensam start på en variant av ”Emilbanan”. Efter ett par varv med uppvärmning så radar vi upp oss, en salig  blandning med cyklister med allt från fulltidsproffs till nybörjare, sen PANG och i väg!

Alla kör som raketer och jag får bita i för att köra ifrån mina lagkamrater, jag har som mål att varva cyklisterna på samma ställe på banan i samtliga heat. Efter avslutat pass så är vi nog alla trötta och fikan vi smaskar på nere i butiken smakar ännu bättre när jag ser att jag tagit ett PB på ett av dagens varv. Nöjd och glad så slappar vi resten av eftermiddagen tillsammans med vänner vi sällan träffar annars. Jag går och lägger mig med känslan som jag ofta har fått på senare år – cykling växer så det knakar och jag är glad över att få vara en del av det hela” 

Foto: Valentin Baat

Foto: Valentin Baat

Andra drömhelger på cykeln

Min bästa helg: Tove Langseth

Min bästa helg: Corina Bermudez Casas

Min Bästa helg: Lasse strand

Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre

Min bästa helg: Bernt Johansson

Min bästa helg: Emma Johansson

Min bästa helg: Roberto Vacchi

Min bästa helg: Marika Wagner

Min bästa helg: Jon Bokrantz

Min bästa helg – Johan Mölleborn

Katja ”Cykelkatten” Fedorovas drömhelg

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Alexandra Engen lägger karriären på hyllan

Alexandra Engen lägger karriären på hyllan


Engen vann VM-guld i sprint 2012 och slutade sexa i London-OS samma år, men två år senare tog hon en paus från tävlandet på grund av utbrändhet. Hon tog sig sedan tillbaka till eliten och slutade bland annat sexa i VM-sprinten 2016.    

”En av mina främsta styrkor är att jag är väldigt målmedveten. Men ska man förenkla det hela så krävs det så otroligt mycket att vara en professionell  mountainbikecyklist på den högsta nivån, det kräver 100%. Och även om jag tror att jag utvecklas som cyklist så känner jag att jag inte kan göra det med hälsan i behåll och om jag lärt mig något nu är det att vara snäll mot mig själv” Säger Alexandra i en video från GHOST Factory Racing Team.  


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in