Ledare: Två hjul, en ram, ett styre, pedaler och något vettigt att sitta på. Alla cyklar är i grunden mer eller mindre exakt samma sak. Därför har jag så länge jag kan minnas alltid sett cyklingen som ett universum, sportens olika discipliner som planeter i ett solsystem. där allt hör ihop. Och käpphästen då: att all cykling är bra cykling. Som att pendelcyklisten indirekt faktiskt själv i förlängningen tjänar på när svenska elitcyklister når internationella framgångar, för med ökad popularitet kommer vettigare infrastruktur. Det är knappast en slump att Nederländerna är världens bästa cykelland och samtidigt har livstidsabonnemang på pallplatser i stora mästerskap. 

Ändå finns det klyftor inom sporten, till och med mellan discipliner. Stigcyklister som hånar landsvägscyklistens rakade ben och tajta utstyrsel. Landsvägscyklister som kastar tillbaka pajen och rynkar på näsan åt alla håriga ben i bikeparken. Som kameleont mellan disciplinerna har jag aldrig riktig fattat denna schism. Tvärtom har ju alla cyklister enormt mycket att tjäna på att växla mellan skogen och vägen. Många landsvägscyklister skulle vinna enormt på att vässa sin teknik på en mountainbike. Och säg den endurocyklist som inte behöver träna upp sitt flås. 

Allt detta får mig att tänka på Mathieu van der Poel – världsbäst på snart nästan allt. Med mindre revirtänkande skulle vi alla kanske kunna bli bättre på allt, och få det bättre på fler arenor. Och vem vet, i förlängningen river vi kanske några av de murar som är ett hinder för den mångfald cykelsporten så desperat behöver. Så vi ses på sti… förlåt vä… eller gru… Nej, vi ses på cykeln så klart! 

Bild från en av världscupens stigar i Leogang, där van der Poel och andra giganter gjorde upp bara några dagar efter vårt besök.