Det du inte visste

Det du inte visste


Till mitt försvar vill jag ändå säga att omslaget lyckades gå igenom hela produktionskedjan, inklusive internationella kontoret i USA, utan att någon märkte något. Om jag kunnat så hade jag gett mig själv sparken när den tryckta tidningen damp ner på hallgolvet och jag för första gången såg mitt eget misstag vråla mig rakt upp i ansiktet. Men jag fick vara kvar.

Vi har en komplicerad relation, Merckx och jag. Han hörde nog aldrig talas om mitt enorma klavertramp med omslaget, för jag blev faktiskt inbjuden till hans 70-årsfirande i Belgien 2015. Flygbiljetten var klar, väskan packad och mina finaste skor putsade, när jag tolv timmar innan avresa låg i en febrig hög på badrumsgolvet och tillbad den stora porslinsguden. Vinterkräksjuka.
”Skärp dig. Kan du inte ta en Alvedon eller nåt?” svarade chefredaktören när jag med darrande fingrar lyckades flippra iväg ett ynkligt sms om att det nog inte skulle bli någon resa för min del. Så säger bara den som aldrig har erövrats av spydjävulen. Men en inställd resa är också en resa, som man brukar säga. Min badrumsutflykt varade i fyra dagar och resulterade i en plötslig och högst avundsvärd matchvikt. Jag fick aldrig träffa Eddie.

Jag glömmer hellre aldrig när jag nästan sänkte Åsa Erlandsson med hjälp av en hink. Av misstag förstås! Det var mycket scenografi inför fotograferingen av vårt snyggaste omslag någonsin. Åsa skulle komma forsande genom vattenstänk på en cykelcross vid vattenbrynet, helt klädd i vitt. En vattenspruta upp i trädtopparna gav dropp ovanifrån, samtidigt som jag från sidan skulle skicka fram vatten ur en hink, för stänk underifrån. Men jag tappade hinken och stackars Åsa fick parera både hink och blöta stenar för att inte gå omkull. Tur att hon är en så tekniskt skicklig cyklist. Jag blev snabbt degraderad från att sköta hinken till att hålla vattensprutan istället. Förlåt Åsa. Igen.


Bubbis är en annan hemlighet jag har burit med mig de här åren. Bubbis är en liten platt och tussig figur i tovad ull, med ett utomordentligt fånigt flin. En maskot som tråcklats ihop av en nära vän, att ha med som personlig support på diverse pressresor. Att cykla med Cadel Evans, Jens Voigt och Heinrich Haussler i sällskap med ett stort gäng testosteronstinna gubbs, som alla vill spänna vaderna är nämligen inte bara svinroligt – det är lite läskigt också. I alla fall om man alltid är ensam kvinna i sällskapet, och dessutom tillhör kategorin medelålders, lönnfet motionär. Då sitter Bubbis nerstoppad i ena ryggfickan och flinar. Då är det du och jag mot världen, Bubbis.

Jag skrev min första frilansartikel 2007 för det som då hette Cykeltidningen Kadens. Tio fantastiska år har gått och nu skriver jag min sista ledare i samma tidning, som numera heter Bicycling. Tack läsare, medarbetare och bransch – vi ses på vägarna!

Antal kommentarer: 2

Katja

:'(
Tidningen blir aldrig densamma utan dig Åsa.


Dan Hjalmarsson

Det har varit riktigt kul att läsa dina artiklar Åsa. Lycka till med vad du nu ska ta dig för. Dan