Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


Lenzerheide och Arosa – cykelmetropolen för stigfantaster

Lenzerheide och Arosa – cykelmetropolen för stigfantaster


Lenzerheide domineras helt av höga berg, alpsjöar och floder – ett landskap som får det att vattnas i munnen på de som känner till områdets rika nätverk av stigar.

Den som kan sin internationella tävlingskalender vet även att stigarna i Lenzerheide varit en stapelvara på världscupsscenen ett bra tag nu. Det var här som Jenny Rissveds 2016 tog sin allra första världscupseger. Inför 2020 har man storsatsat på något som fått namnet Bike Kingdom och skapat en oas för den som gillar cykling på stig. Området bildar en triangel som förutom Lenzerheide omfamnar även orterna Chur och Arosa.

I kontrast till många europeiska grannländer är det här tillåtet att cykla på alla vandringsleder, sammanlagt betyder det mer än 1 000 kilometer med stig – och det byggs hela tiden mer. Området delas in i sex olika delar:

Red Peak Det kanske mest besökta området. Här är det stökigt, brant och det mesta klassas som rött. I Red Peak hittar man två VM-banor. Nytt för i år är en led som går från Urdenfürggli till Motta Hut och vidare till traversen Bike Attack.

Southern Delights Mindre känt men lika imponerande. Här hittar man vacker lärk- och granskog och från foten av Lenzerhorn hittar man flera flowiga skogsstigar.

Steep trees Namnet säger egentligen allt. Från Parpan till Chur och Tschiertschen är det utför som gäller – så här krävs det fräscha bromsbelägg.

The Capital Chur är ingången till Bike Kingdom. Men med Alpine Bike Park och Mittenberg är området mer än bara en accesspunkt. Skulle snön ligga kvar i andra delar av området är det här man ska samla kilometer.

Western Summits Här på den västra sidan av Piz Scalottas och den östra sidan av Domleschg blandas alpina ängar med mörka skogar. Nytt för 2020 är en stig som tar dig från Sca- lottas till June Hut vidare till Alp Fops.

Bear mountains Täcker in Schafälpli ner till Arosa och Ochsenalp.

Dark Side of the Moon

Det bästa sättet att upptäcka de finaste stigarna mellan Lenzerheide, Arosa och chur är med Biketicket 2 RIDE. Ett unikt paket som kombinerar cykling på färdiga rutter ihop med kabinbanor. Man kan välja mellan tre olika rutter och svårighetsgrader i ett paket som bjuder in till en upplevelse utöver det vanliga. Mer info: bikekingdom.ch

En av Europas längsta flowtrails
På andra sidan bergsmassivet hittar vi Arosa. Det som verkligen sticker ut här är den nybyggda flowtrailen Hörnli – en unik och 6,8 kilometer lång flowtrail som är lika rolig för barnen som för de mer erfarna. Arosa är rent generellt ett område som är inriktat mot familjer. Vid Hörnlis nedre liftstation hittar man exempelvis ett ”skill-center” där inte minst barnen kan slipa på sina färdigheter och bli mer bekväma på sina cyklar.

Swiss Epic
Precis som i fjol äger Swiss Epic rum i regionen Arosa Lenzerheide. Det legendariska etapploppet bjuder för de 600 tävlande på fem etapper, med sammanlagt 35 mil cykling – inklusive 12 000 höjdmeter klättring.

Enduro med övernattning
För den som är sugen på äventyr är Welschtobel Tour ett av många att ta sig an och något som borde ha en plats på alla enduroåkares bucketlist. Turen börjar med att man tar de två liftarna upp till toppen av Rothhorn. Sedan följer man en teknisk singeltrack ner till Alp Sanaspans. Innan man når denna punkt svänger man höger upp på en vandringsled som går mot Culmet/ Furcletta. Få kan nog komma upp här sittandes i sadeln så det är cirka 1,5 timmar med pushbike som gäller. Vyn från Culmet är dock värd varenda svettdroppe, här är det vilt, fritt och vackert. Sedan kommer den välkända stigen Furcletta, 20 minuter teknisk cykling senare är man framme vid Welschtobel. Här väntar 14 km med flowig och delvis delvis grusig singletrack som garanterat kommer ge dig en unik upplevelse för livet. Slutligen når man Arosa, och sedan är det bara en relativt enkel stigning upp till Hörnli Express. Härifrån finns en mängd olika valmöjligheter. Turen är annars en bra utgångspunkt för en övernattning i Ramoz-stugan. Inte för att turen inte är görbar på en dag, utan för att det är en sån unik upplevelse. Då kan man nämligen njuta av både sen kvälls- och tidig morgonåkning i närmast orörd natur. Stugan är obemannad men behöver bokas i förväg via Schweiziska alpinistklubben SAC.


Nendaz i Valais – en cykeloas med 200 kilometer med mountainbikeleder

Nendaz i Valais – en cykeloas med 200 kilometer med mountainbikeleder


Valais präglas av hela 45 berg som är högre än 4 000 meter, gamla bergsbyar och storslagen natur. Här finns mer än 2 000 kilometer med cykelvägar och 1 500 kilometer med stigar som passerar vingårdar, dalar och raviner och klättrar uppför branta stigar till bergspass som erbjuder fantastisk panoramautsikt.

Tack vare den unika topografin har Valais en mängd olika stigar och leder – här finns verkligen något för alla och kanske är det mötet mellan berg och himmel, som ofta speglar sig i bergssjöar, som ger cyklisten en sådan magisk inramning och hundraprocentig upplevelse. Det är inte för inte som Valais har varit värd för flera av etapperna som körts i Tour de Suisse, Tour de France och Swiss Epic.

Det som gör regionen extra bra är den infrastruktur som finns för cyklister. Att få med cykeln på både tåg och bussar är i Schweiz inga konstigheter. Det blir inte sämre av att många liftsystem och linbanor ingår som en naturlig del i transportsystemet. Men Valais bjuder inte bara på fin landsvägscykling utan är även en stor lekplats för mountainbikefantaster.

Foto:Valais/Wallis Promotion – Florian Bouvet-Fournier

Nendaz-regionen är ytterligare en pärla i Valais för mountainbikecyklister. Både nybörjare och mer seriösa cyklister kommer hitta något de gillar bland de tolv markerade lederna. För den som vill smaka lite på att cykla i bergen men inte känner sig helt trygg och säker är The Printse tour ett bra val. Turen mellan skidorterna Nendaz och Veysonnaz tacklas då med hjälp av flera olika liftar i systemet. Av de totalt 200 kilometer med mountainbikeleder som finns i Nendaz är flera byggda för barnfamiljer. Världens längsta mountainbiketävling, ”Grand Raid”, löper från Verbier till Grimentz genom Nendaz och Veysonnaz. Loppet bjuder med sina 125 kilometer och 5 000 höjdmeter på en rejäl utmaning. Vill du testa banan men inte köra hela går det även att starta i Nendaz – då är det 93 kilometer till Grimentz.


Swiss Bliss i cykelmetropolen Valais

Swiss Bliss i cykelmetropolen Valais


Majestätiska berg, slingrande dalar, rikligt med solsken och hisnande panoramautsikt – Schweiz gör en sällan besviken. Ett område som bjuder på ett koncentrat av det mesta och bästa är Valais.

Denna gigantiska dal präglas av hela 45 berg som är högre än 4 000 meter, gamla bergsbyar och storslagen natur. Här finns mer än 2 000 kilometer med cykelvägar och 1 500 kilometer med stigar som passerar vingårdar, dalar och raviner och klättrar uppför branta stigar till bergspass som erbjuder fantastisk panoramautsikt. Tack vare den unika topografin har Valais en mängd olika stigar och leder – här finns verkligen något för alla.

I september kommer hela världens cykelögon vara lite extra riktade mot just Valais, för den 20–27 september kommer städerna Aigle och Martigny husera VM i landsväg. Varför inte passa på att testa rutterna som eliten ska köra redan innan det är dags?

Foto:Valais/Wallis Promotion-David Carlier

Valais har även varit värd för flera av etapperna som körts i Tour de Suisse och Tour de France. De finaste etapperna kan du som amatör enkelt få uppleva genom Valais Cycling Tour. En tour genom Valais som är uppdelad i tio etapper som totalt blir 740 kilometer och 18 500 höjdmeter med 25 fina klättringar. (Det är Tobias Ludvigssons forna stallkamrat i Groupama-FDJ, Steve Morabito – som vuxit upp och bor i Valais – som har varit med och tagit fram rutterna. Så det är definitivt en cykelupplevelse som slår det mesta!)

Det som gör regionen extra bra är den infrastruktur som finns för cyklister. Att få med cykeln på både tåg och bussar är i Schweiz inga konstigheter. Det blir inte sämre av att många liftsystem och linbanor ingår som en naturlig del i transportsystemet. Men Valais bjuder inte bara på fin landsvägscykling utan är även en stor lekplats för mountainbikefantaster. Här har du bland annat chansen att testa på lite av den utmaning som finns i etapploppet Swiss Epic. Loppet har nämligen passerat genom Valais flera gånger.

Foto:Valais/Wallis Promotion-Pascal Gertschen

Är man ute efter stig- snarare än landsvägscykling är Zermatt den självklara destinationen.Denna fina lilla by ligger vid foten avikoniska och majestätiska Matterhorn, men här hittar man även bergen Rothorn och Gornergrat. Alla tre berg binds samman via liftsystemet. Från byns centrum kan man ta det berömda Gornergrattåget hela vägen upp till Gornergrattoppen på 3 089 meter över havet. De markerade mountainbiklederna som ligger utspridda över området låter cyklister ge sig i kast med leder av varierande svårighetsgrad, alltid med en magisk utsikt som fond.

Foto:Valais/Wallis Promotion-Pascal Gertschen

De senaste åren har man satsat hårt på att bygga nya flowtrails. Sunnegga trail är redan en modern klassikersom bjuder på sex kilometer och 500 höjdmeter av flowtrail byggd med schweizisk precision. Förra året tillkom Moos- trail och i sommar ska ytterligare en led stå klar. För den lite mer erfarna är det bara att ta sig an några av de stigar som använts under Enduro World Series. För en mer scenisk upplevelse ska du testa 4 lakes tour. Rutten startar i Blauherd, och passerar sen fyra vackra bergssjöar omgivna av bergmassiv. Grünsee sägs vara den finaste, men alla har ju sin favorit.


QOM – Queen of the Monday

QOM – Queen of the Monday


Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.