Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Häng med oss till Portugal i vår och upplev cykelpärlan Algarve

Häng med oss till Portugal i vår och upplev cykelpärlan Algarve


Även om strandremsan längs Algarvekusten på flera håll är riktigt fin är det även en plats beströdd med ganska stora hotell och relativt mycket trafik. Men om man tar sig bortom detta, norr om den motorväg som kopplar ihop Portugal och Spanien, öppnar sig ett helt annat landskap upp sig. Ett vackert, grönt och böljande landskap. Kikar man på en karta är det ett område sprängfyllt av vägar. Vägar som visar sig vara i väldigt gott skick och så gott som helt bilfria. De slingrar sig fram genom sömniga och utdöende byar, apelsinodlingar som står i blom och fyller de vackra dalarna med sin doft. De slingrar sig även upp och ner, för det här är en backig historia. Inte på det långa, segdragna alplika eller dolomitiska sättet utan på en lägre skala. Höjdmässigt rör det sig om några hundra höjdmeter upp och ner, men det är relativt brant och sällan är det platt, så det är en prövning.

A

Att det är så rikt på vägar gör att man från vår utgångspunkt i Monte Gordo lätt kan skapa en mängd olika rutter anpassade efter hur långt man vill köra just den dagen. En av favoriterna var att följa de små vägarna förbi Alta Mora upp till byn Alcoutim, där på flodens strandkant kan man njuta av en liten lunch eller fika medans man tittar ut mot Spanien på andra sidan, för att sedan rulla hem till Monte Gordo och havet längs med floden. Och vill man inte begränsa sig till Monte Gordo är hela Algarvekusten strösslad med hundratals mil med vägar, redo att utforskas.

Nu i vår har vi två träningsresor til Monte Gordo i Portugal

Den 28 mars – 4 April för lite mer erfarna cyklister 

Samt 11-18 april då vi riktar in oss mot er som är lite mer nybörjare.  
Just nu kan vi dessutom erbjuda 3000 kronor i rabatt på denna resa. (Obs, rabatt gäller endast hotellen Yellow och Prime)


Papper är min vinyl

Papper är min vinyl


Zappar över till fejjan. Trollar ett par uppdateringar som relativiserar antisemitism. Dissar en Sverigedemokrat. Lajkar någons Hagström De Luxe-gitarr anno 1958 i en vintage-gitarrgrupp. Klickar vidare på någons delning av en The New Yorker-krönika. Läser ingressen. Sen plingar det i Messenger och jag hoppar vidare till en videosnutt med en Tour de France crash-compilation. Sen läser jag fyra rader i en Rouleur-artikel om hur Nicolas Roche ser på kraven på dagens proffscyklister. Jag tittar på klockan. Det har gått två timmar sen jag satte mig framför datorn för att skriva denna krönika.

Som ni säkert förstår älskar jag ändå det digitala. Inte minst sociala medier. Att hålla kontakt med vänner världen över. Att få tips om Sóllers bästa restauranger, den styggaste stigningen i Dolomiterna och världens tio mest failiga katter. Det digitala har dessutom gett mig intressant och effektiv inomhuscykling – att kunna cykla på virtuella banor med och mot andra cyklister från hela världen. Det digitala har alltså utan tvekan berikat mitt liv. Emellanåt har jag dock upplevt att jag blivit grundare i tanken.

Jag läser helst inte längre texter på skärm. Snarare dras jag åt rörligt. Det är enklare att bli serverad en video än att erövra en text. Det är i detta sammanhang inte konstigt att man pratar om papperstidningsdöden. Eftersom det är bekvämare att surfa i väg på telefonen än att läsa en krävande text har krutet från mediahusen och producenterna lagts på rörligt och det sociala. Men, nota bene, den tryckta texten, de på papper printade orden är långt ifrån omoderna. Bokbranschen firar ökade upplagor. Vissa fysiska nischtidningar läses ivrigt från pärm till pärm av dedikerade nördar. Bicycling, till exempel, når 32 000 läsare. 

Jag släcker ner datorn en stund och sätter telefonen på ljudlöst. Inga störande pling. Inga uppdateringar från Omni. Inget Facebookflöde som tränger sig på. Jag går analogt. Och förlorar mig i pappret. I prasslet. Doften av trycksvärta och det glada gnirket mot mina fingertoppar när jag vänder blad i Tim Krabbés roman Cyklisten. Jag dyker. Orden är mer påträngande. Hjärnan fladdrar inte mellan hötapparna. ”Tävlingscykling är att slicka rent din motståndares tallrik innan du börjar äta från din.” Det är som byta strömlinjeformade spellistor på Spotify mot att spela David Bowies Aladdin Sane på vinyl. Detta värmer själen som Tigerbalsam tillverkat av pappersmassa.

Jag brygger lite mer kaffe. Tar fram en av mina finaste böcker. I giorni rosa di Moser (Mosers rosa dagar, fritt översatt). Alltså boken om en fantastisk cykelkarriär. Jag fick den av Francesco själv för många år sedan, efter en hemma hos-intervju. På smutstiteln spretar hans signatur. Ja, ni fattar känslan. Och nu tror ni att jag ska hävda att papper per automatik ger bättre läsupplevelse än skärm. Men där tror ni fel. Jag sysslar inte med anekdotisk evidens. Forskarna är i stort överens: Man läser inte ”bättre” på papper. Men, nota bene, jag läser bättre på papper under förutsättning att jag är nerkopplad.

Och det är här jag vill hävda min poäng. Pappret är inte dött som kulturförmedlare. Om nu någon trodde det. På samma sätt som jag tycker att en blöt kyss slår ett torrt emoji-hjärta, på samma sätt kan ett printat papper komplettera en dominant digital värld. Vill du dyka djupare ska du emellanåt logga ut och simma i cellulosa. Därför är jag glad att även du helst läser Bicycling på papper.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske mest uppkopplade medarbetare. Men han är även den som skarpast hyllar printens fördelar.

Antal kommentarer: 3

Bosse

Du dissar en sverigedemokrat du, då dissar jag er tidning för gott.


Niclas Sjögren

I och med att vi, fortfarande och tack vare att inga högerpopulister eller vänsterextremister tagit bort den, har yttrandefrihet i landet. Detta är ju dessutom en krönika och därmed en personligt hållen, det vill säga att tidningens officiella hållning behöver överensstämma med min. Vi har högt i tak på redaktionen. Det var ju kul att du var med ett tag iaf Bosse. 😉


Niclas Sjögren

tillägg innan punkten i första meningen: så kan jag skriva lite som jag vill.



Jag hatar cyklar!!!

Jag hatar cyklar!!!


Låt mig börja med ekonomin. Cyklar har i många fall fullkomligt ruinerat mig. Inte nog med att vettiga mountainbikes, stiliga cykelcrosshojar och lätta racers i min begreppssfär kostar som om nån vill döda dig så kan jag tillägga att det kanske ändå är uppgraderingarna som är det sjukaste i sammanhanget. Vet ni vad riktigt fina hjul kostar när man köper dem separat? Bra, då fattar ni varför jag hatar cyklar.

Jag hatar även barncyklar lite så där svepande med hela handen. Detta eftersom de fortfarande i skrivande stund 2019 är uppdelade så att flickcyklar ska vara rosa eller lila med blommor och hjärtan medan pojkcyklar ska vara gröna, blå eller svarta med blixtar och dödskallar. Ungefär. Dessutom väger barncyklar på grund av tillverkarnas girighet ofta nästan dubbelt så mycket som en bra racer. Detta är fullkomligt orimligt.

Jag ogillar även exempelvis fatbikes, liggcyklar och de flesta standardcyklar. Fatbikes eftersom de bara var en modefluga där tillverkarna ville få oss att köpa ännu en cykel och denna gång en cykel som var oduglig i de allra flesta sammanhang. Liggcyklar är jag bara lite allmänt rädd för och de flesta standardcyklar jag kommer i kontakt med är fullkomligt avogt inställda till cykling. Min frus damcykel till exempel. Den väger som en Volvo kombi med vinterdäck på stålfälg. Efter bara fem år är den i princip färdig för skroten fast den inte gått mer än några kilometer då och då mellan hemmet och affären. Den har fått samma, i och för sig sparsamma, omvårdnad som en annan damcykel i familjen. Denna den senare damcykeln rullar dock fortfarande glatt. Tilläggas kan att den damcykeln som fortfarande rullar är från 1938, så det borde inte vara omöjligt att tillverka kvalitetsdamcyklar i dag.

Generellt ogillar jag cyklar även för att de är så sjukt motsträviga. Inte bara är de omöjliga att ställa mot något fast, så som en vägg eller stolpe, utan att de så snart man vänder ryggen till smiter i väg och ramlar mot något dyrt, hårt, vasst eller ömtåligt. Cyklar är dessutom stört smutsattraherande. Tittar du bort ett ögonblick från din tvåhjuling letar hon blixtsnabbt upp någon pöl med blålera blandat med rysk lastbilsväxellådsolja och tvåkomponentslim som tar två veckor att tvätta bort. Även när det gäller transport så är cyklar svårt motvalls. Tvåhjulingar med styre, styrhandtag, sadel och pedaler är lika lätta att bära eller leda runt som stupfulla schimpanser med bandymålvaktshandskar – de fastnar i allt man kan fastna i.

Cyklar är också ömtåliga. De rostar. Växlar går sönder. Hjul blir skeva. Och vanligaste krånglet är givetvis punkteringar. Är det inte genomslag är det glassplitter eller stålradialfragment från däck. Cyklar gör också ont. Alla som trasslat in sig i sin egen eller någon annans cykel i en krasch vet att det finns ungefär 93 saker på en cykel som kan lemlästa och skada dig relativt allvarligt. Jag har åtminstone ett tiotal men för livet på grund av cyklar som puttat, stuckit eller knuffat mig med både vasst och trubbigt våld.

Jag hatar också konstiga cyklar. Alltså cyklar som är krångligt designade, långsökt konstruerade eller bara fula.

Och hur, tänker du kanske nu, ska den där dåren knyta ihop denna hatkrönika?

Enkelt. Jag hatar alltså cyklar. Men det finns ju som bekant något som är större än hat. Och det är kärlek. Jag älskar givetvis cyklar och cykling mer än dessa små bagatellartade irritationsmoment. Det är därför jag ägnar all denna energi, tid och ekonomi åt att trampa. Jag älskar givetvis cykling oändligt mycket mer än jag hatar. Men det är som ni förstår en helt annan krönika.

Niclas Sjögren äger när denna krönika publiceras, lite beroende på hur man räknar, nio cyklar. Av dessa är fyra välskötta sportcyklar och resterande tvåhjulingar i olika nivåer av förfall.

Antal kommentarer: 1

Peja

Håller med fullständigt



Kärleken är blind

Kärleken är blind


Förälskelsen innebär märkligt nog inga djupare känslor utan liknar rent kemiskt hunger eller törst – något som måste stillas alltså, inte filosoferas kring. Är man förälskad fungerar således inte det logiska tänkandet, utan vi blir höga av dopamin och hamnar i ett tillstånd som faktiskt inte är helt olikt den psykiatriska diagnosen tvångssyndrom. Kort sagt: Vi kidnappas av våra signalsubstanser.

Så ser jag på relationer. Så ser jag på cykling.

I efterhand står det hur klart som helst. Inte fasen är någon partner perfekt. Inte fasen kan man vinna världens största etapplopp hur många gånger som helst. Till exempel Lance Armstrongs sju Tour de France-vinster berodde inte enbart på att han tränade hårt och åt jättemycket havregrynsgröt. Hans gröt bestod av betydligt potentare gryn. I efterhand är det självklart. Ändå satt jag där i tv-soffan, och faktiskt stod jag en gång vid Col du Galibier och förundrades av den oövervinnerlige i den gula ledartröjan.

Likadant när jag såg en dansk vinna Tour de France. Jag befann mig denna somriga söndag 1996 i den lilla staden Herning mitt på Jylland. Det var stor folkfest och man hade skrivit ”Riis är Gud” på gatorna. Det var den sista etappen på Tour de France och Bjarne Riis lyckades efter några fullkomligt osannolika etapper avsluta spanjoren Miguel Induráins segersvit på fem raka vinster i världens viktigaste etapplopp. Givetvis rycktes jag med i stämningen och drack öl med vrålande danskar. Givetvis hyllade jag ”Örnen från Herning” som danskarna kallade sin nationalhjälte. Lika givetvis var Riis EPO-dopad så att blodet flöt som nykokt knäck i ådrorna. Men förälskad och kär var jag lik förbannat.

För så är det med den uppblossande förälskelsen. Ditt hjärtas översvallande blodpumpande fradgatuggande övertygelse om att du just träffat en ängel håller ju aldrig i längden. För till slut gnager sig verkligheten in och du sitter där i den noppiga soffan med någon lönnfet psykopat i mysbyxor snarkande bredvid dig, med fingertoppar gula av ostbågar och snus. Till slut visar det sig att den där fantastiska cyklisten som var fullkomligt skottsäker fuskat och dessutom varit en riktig brakskit. Förutom att jag liksom blir kär – ja nu får ni läsa det som att jag inte nödvändigtvis drömmer om att ligga med spinkiga män som rakar benen, utan mer som kanske bedårad – så blir jag övertygad om att just denna gång så är hen ren som en blomma och fullt ut god och ärlig. Denna nya fantastiska stjärna har aldrig sneglat åt förbjudna preparat. Denna cyklist är bara en gudasänd begåvning som tränat hårt länge. Precis som med kärleken och förälskelsen så är jag snart förblindad igen. Snart är jag så där kär igen som jag aldrig varit förut. Och då kan jag inte tänka mig varken mysbyxor eller gula fingertoppar eller kortison eller astmaspray.

Just nu befinner jag mig i en slags förnekelsefas. Peter Sagan är ju en så härlig spelevink och dessutom cyklar han ju på bakhjulet som en trialcyklist. Inte kan väl han. Team Sky, som dominerat mycket av etapploppen de senaste åren har flera gånger bevisligen legat på, eller över gränsen för vad som är etiskt acceptabelt. Bradley Wiggins vinster kan vi diskutera tills någon avlöser oss. Även Chris Froome verkar klara sig undan lagens långa arm och Geraint Thomas har ju uttryckligen betonat att det inte finns någon doping i proffsklungan nu.

Det kanske är naivt av mig. Men jag kan inte förmå mig mer tvivel. Jag väljer kärlekens galenskap. Jag väljer den förblindande förälskelsen filter. Jag väljer att tro på Geraint Thomas ända tills motsatsen bevisats. Det är det som är så härligt med att vara så där kär som jag aldrig varit tidigare.

Niclas Sjögren är redaktionens allra fladdrigaste skribent. När han får för sig något är det lögn i helvete att få honom på andra tankar.