Cyklister vi minns: Fausto Coppi

Cyklister vi minns: Fausto Coppi


Fausto Coppis föräldrar var ofta oroade över sin sjuklige son. Han visade heller inget som helst intresse för skolan. Det enda som verkade kunna fånga hans intresse var en rostig cykel som han funnit i familjens källare. Coppi föddes 1919 och hoppade av skolan som 13-åring, för att ta tjänst hos en lokal slaktare. Detta gav inga stora inkomster. Men hans morbror rördes av Faustos cykelintresse, så han beslöt att skänka den unge Fausto de 600 lire han behövde för att köpa en tävlingscykel. När Coppi mottog gåvan brast han ut i glädjetårar. Investeringen skulle visa sig vara god, även om de första triumferna inte gav några feta segercheckar. Det första loppet som Coppi vann, som 15-åring, inbringade 20 lire och en salamimacka. När han fyra år senare vann sin första seger som licensierad åkare blev belöningen en väckarklocka.

I en klass för sig

I början av 1940-talet fick alla upp ögonen för Coppis förmåga. Under decenniets första år vann han Giro d’Italia. Åren 1949 och 1952 vann han både det italienska girot och den franska touren under samma säsong. Hemligheten bakom framgångarna? Fausto Coppi, eller ”mästarnas mästare” som han kallades, var helt enkelt överlägsen i alla egenskaper som utmärker en god cyklist. I tempoloppet var han snabbast, i bergen var han starkast och i spurterna fullkomligt omutlig. Samtida cykelskribenter berättar att han mellan åren 1946 och 1954 aldrig blev upphunnen när han väl gått loss från klungan.

Gammalt mot nytt

En av få cyklister som kunde bjuda Coppi en match, var landsmannen Gino Bartali. Bartali var stjärnan som uppkomlingen Coppi kastat ner från tronen, något som den äldre åkaren inte kunde acceptera. Deras rivalitet är den kanske mest klassiska inom cykelsporten. Bartali var representant för det djupt troende och traditionsbundna Syditalien. Coppi var stadsmänniskan, modern och utan förhoppningar på att skyddshelgon eller gudomliga krafter skulle hjälpa honom till segrar. Coppi experimenterade istället flitigt med träningsupplägg och kost. Han har också omnämnts som den som på allvar introducerade dopningen, något som då inte var förbjudet. Men trots att han själv nyttjade prestationshöjande substanser flitigt, varnade han unga åkare för att förstöra sina kroppar och karriärer.

Retade upp påven

Slutet av Fausto Coppis karriär blev kantat av skandaler. Trots att han var en gift man inledde han en affär med en kvinna som också hon var gift. Men äktenskapsbrottet avslöjades och hela Italien rasade. Polis gjorde razzia mot deras kärleksnäste och till och med påven, Pius den tolfte, fördömde honom. I det konservativa och religiösa Italien var skilsmässa inte att tänka på. Traditionen med att påven välsignade Giro d’Italia fick läggas på is, då kyrkans överhuvud inte kunde acceptera att ”syndaren” Coppi fanns i startfältet. Många åskådare bespottade den forne hjälten när han svepte förbi. Förnedringen var total. Psykiskt mådde Fausto Coppi ytterst dåligt i detta senare skede av den långa karriären. Hans yngre bror omkom i en cykelolycka och till råga på allt var Coppis fysik vid det här laget haltande. Fausto tvingades därför proppa i sig allt mer droger för att orka loppen.

Död men inte glömd

När han 1959 besökte Burkina Faso i Afrika för ett uppvisningslopp drabbades han av malaria. Effekterna av det ändade slutligen hans liv, endast 40 år gammal. Hans död omgärdas av en rad bisarra rykten om att han skulle ha förgiftats, men det är något som aldrig kunnat bevisas. När man ska försöka utse tidernas bäste cyklist är Fausto Coppi ofta ett återkommande namn. De flesta är överens om att det är i det närmaste dött lopp mellan honom och belgaren Eddy Merckx. Men deras åkstilar skiljde sig markant åt. Eddy Merckx var den obändige som på ren vilja, fysik och tjuskallighet fick konkurrenterna att vika ner sig. Men Fausto Coppi var något helt annat. Hans åkning var ren och skär elegans. Den trollband åskådarna och frustrerade motståndarna på ett sätt som aldrig kommer att glömmas bort.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinterdistansens djävulskomponenter

Vinterdistansens djävulskomponenter


ATT ALLT I LIVET inte kan vara kul fick en lära sig redan som spädgris. Och visst finns ett antal ofrånkomliga moment även för oss cyklister som vi måste ta oss igenom för att bli bättre – eller åtminstone pannbens-tjockare. Distanspass på vintern är ett av dem. En aktivitet som just på cykel (kontra till exempel löpning) inkluderar faktorer som gör träningen extra plågsam. Låt mig påminna er om vad som nu väntar.

Köldekvationen Ju snabbare cyklist desto blåare fötter, brukar det heta. Med vinden som fiende kan köldeffekten enklast beräknas genom att multiplicera innevarande temperatur med minst sju. Dra därefter bort fem grader till för att kompensera iskalla slask-stänk, om du är för cool för stänkskärmar. Samt ytterligare tio om du är landsvägscyklist och därmed prioriterar the looks framför en rimlig mängd kläder (se nedan). Välkommen till Arktis!

Korvkostymen I mtb-cyklistens vintergarderob finns utrymme för såväl dubbla sockor, ullfrotté och ändamålsenlig jacka. Till detta kan en ryggsäck med extraplagg adderas utan risk för lynchning. Du som är asfaltsnötare däremot, och även vintertid lever efter den 100 budord långa klädkoden, får hålla tillgodo med en luftigare setup. Allt för att på ett så snyggt sätt som möjligt passera nålsögat för vad som accepteras i en riktig cyklists Instagram-flöde. Glöm förstärkande shorts, fodrade vinterskor eller ombyte efter fikat. Glöm fikat också förresten.

Isglassen Känner du dig som ett smart-ass när du toppar flaskan med kokande vatten innan avfärd? Kanske tror du på allvar att den dyra termo-flaskan ska rädda dig? Glöm det. Timme nummer fyra finns ingenting– nada, niente, nichts som behåller din vätska i drickvänlig temperatur. Förhoppningsvis har du smaksatt vattnet med saft eller sportdryck, vilket kan resultera i trivsam Snow Slush. Har du riktig tur lirkar du ut en läskande isglass ur flaskan. 


Förnedrings-toa Trots att den stoppade korven ovan fått i sig begränsade mängder vätska uppstår ofta en kissnödighet (eller än värre ) i ett kritiskt skede av turen. Det bästa du kan göra är förstås att ignorera detta tills du kommer hem. Det sämsta är att vika ner dig för känslan. Du riskerar då höjden av förnedring när du huttrandes och med stela fingrar skalar av dig sexton lager kläder. Dessutom i kiss-position med din vinterbleka bakdel placerad aningen för nära vägkanten, då ditt omdöme sjunkit i exponentiell takt med kroppstemperaturen. 



Bensinmacksstoppet Infaller ofta i skärningspunkten mellan isglass-problemet och insikten om att du i modern tid inte lär få tillbaka känseln i fingrarna efter toastoppet. Det är här 50 procent av distanspassen avbryts före utsatt tid. Den resterande halvan svänger in på närmaste bensinmack, för att med imma på glasögonen stappla in i värmen. Räddningen. Här inhandlas med fördel varm dryck och valfri lättuggad produkt innehållandes snabba kolhydrater eller koffein. Helst båda. När tårna tinat till rörlig konsistens och personalen börjar snegla åt ditt håll är det dags att lämna V75-hörnan innan värdigheten lämnat dig.

Mecka i minus Oavsett om du råkar ut för punktering i tio minus, om vajern till dina mekaniska skivbromsar fryser eller om växelföraren blockerats av ett isberg, har du egentligen två val vid utrustningshaveri vintertid. Att gå hem eller ta en taxi. Du väljer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Begagnad hybris till salu

Begagnad hybris till salu


Man är liksom förblindad av sin egen och sin omgivnings förträfflighet. Av sig själv, sin egen bakgård och sina egna fördomar. Exempel: väldigt många människor i landet Sverige hävdar på fullt allvar att Zlatan Ibrahimovic är världens bästa fotbollspelare. Väldigt få människor utanför landet Sverige håller med. Man kan ju kolla av detta, exempelvis på internetet. Rätt seriösa theguardian.com, till exempel, sätter Zlatan på sjunde plats. Sjunde plats. Nummer sju. Och det får man väl förmoda är en ganska objektiv bedömning. Sex personer är alltså bättre: Messi, Ronaldo, Neymar, Suárez, Lewandowski och Müller. Inga konstigheter egentligen. Även om denna läsarkrets förmodligen bryr sig mindre om fotboll än om cyklar.

Trots det kanske vi emellanåt tänker som en fotbollshuligan. Överskattar. Självklart är jag lika inskränkt, och det säger sig själv att jag gör subjektiva bedömningar. Överskattning. Något som liknar affektionsvärde kanske? Frågar du mig är Sveriges största idrottsprofiler genom tiderna naturligtvis Gösta Fåglum, Susanne Ljungskog, Emma Johansson, Jenny Rissveds, Bernt Johansson, Marianne Berglund, Sven-Åke Nilsson, Magnus Bäckstedt, Fredrik Kessiakoff, Gustav Larsson och Thomas Löfkvist. Sen kommer ett par dussin cyklister till och sen, först ganska långt ner på listan, kommer Jan-Ove Waldner, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ingemar Johansson, Toini Gustafsson, Peter Forsberg, Thomas Wassberg, Pernilla Wiberg, Charlotte Kalla och några till i sammanhanget obetydliga idrottare.

Jag överskattar ofta även min framtid. Jag tänker på de planer jag smider inför den där oändliga sommaren som ska bjuda på ljusår av cykling i strålande solsken. Jag tänker att jag ska under 3.15 på Cykelvasan. Troligen bottnar det här i nån för homo sapiens gemensam positivism, eller nedärvd benägenhet att överskatta sina chanser och överskatta sina vänner, förebilder och prylar. Annars hade man väl tagit livet av sig direkt när man försöker bedöma sitt existensberättigande på planeten Tellus. Moa Martinson uttryckte detta fenomen på ett närmast briljant sätt: ”Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna.”

Och det är nu vi kommer till cyklar.

Särskilt uppenbart träffar ju denna sägning, och allra mest irriterande blir detta faktum, när man ska köpa någons begagnade kära cykel. Och extra övertydligt blir det när man ska sälja sin egen kära cykel, om jag ska vara ärlig.

Annonserna lyder ungefär så här:

Säljes: värstingcykel i mint condition. Meridialized Budget, årsm. 1999 med Shimanoväxel bak. Allt i orig. drivlina, styrlinda, rubbet. Några bucklor på Hi Ten-stålramen bara. Hjulen, i gjutjärn, är nästan raka och runda. Kommer utan sadel och styre. Nypris 68 000, men jag slumpar bort pärlan för 65 500 vid snabb affär.

Ja, jag överdriver men ni förstår poängen. Mint condition-beskrivningen visar sig vara ”pundarskick”. Shimano visar sig vara no-brand-bakväxel från Kazakstan. Och så vidare. Man är så fäst vid sin cykel att det är svårt att se nyktert på försäljningen. Det är som att sälja ett av de där barnen som Moa Martinson pratade om.

Man tycker således att man har en prima cykel, fast den har femdelat bak och snikiga hjul som väger ett kilo styck. Det är inte top of the line. Det är inte en värstingcykel. Och nypriserna har fullkomligt rasat de senaste åren. Inte minst tack vare priskrig mellan internetbutiker samt den pågående kolfiberrevolutionen. Idag får du de facto en ny finfin cykel för betydligt mindre än vad du fick en ny finfin cykel för ett par år sedan. Då kan man givetvis inte begära 80 procent av det gamla skyhöga nypriset. Bara för att du har fäst dig vid cykeln, liksom.

Så tänk ett extra varv innan du säljer en begagnad cykel. Är det en pryl eller kanske snarare en idé eller ett barn du säljer?

Niclas Sjögren är en emellanåt ganska affektionsvärdestyngd cykelägare. Han är precis i färd med att sälja ett 15 år gammalt renoveringsobjekt. Själv köpte han den begagnad för 4 000 men nu vill han 5 000. Förmodligen för att han inte vill sälja innerst inne.

Denna krönika publicerades ursprungligen våren 2017

Antal kommentarer: 2

Johan Wiklund

Älskar att läsa dina texter Niclas, så även denna, bara så att du vet!


Claes

Vart tog stackars Tommy Prim vägen?? 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”

”Du äger inte prylarna, prylarna äger dig”


Krönika: Om jag får travestera Shakespeare skulle jag vilja skriva: ”Att äga eller vara ägd, det är frågan. Månn’ ädlare att dra ner något på sin konsumtion och bara köpa det man verkligen behöver?” Alla, eller åtminstone flertalet av mina cyklande vänner, brukar med illa dold skam skämta om att det optimala antalet cyklar är n+1, det vill säga det nuvarande antalet plus en till. Och då kan man givetvis räkna ut att det är fler cyklister än undertecknad som snabbt växer ur sina garage, sina förråd och sina vindar.

Garage förresten – det ska ju vara ett förråd för till exempel en bil eller i bästa fall två. Undertecknads garage bara låtsas vara ett garage. Någon bil har aldrig fått plats. Men däremot en ganska snygg cykelcross med stålram, två landsvägscyklar med kolfiberanorexi, en singlespeed, en mountainbike, en 50-talsracer från Monark, två standardcyklar, en icke komplett Crescent världsmästarcykeln från 1972, en indisk cykel som väger 32 kilo utan pedaler. Dessutom ett oförsvarbart antal hjulset, däck, småblandade växelgrupper och defekta bromsekipage. Till detta hör också osorterade hjälmar i kulörer som ibland är rent förfärliga. Jag kan också räkna upp åtminstone ett dussin cykeltröjor som är så provocerande fula att jag rodnar när jag skriver detta.

Min fru brukar påpeka det närmast bisarra, och stötande, i min samlarmani. Inte minst när jag tillbringat några timmar med att leta efter någon cykelpryl som hamnat i någon låda i det kaotiska garaget.

– Du har blivit prylförvaltare åt dig själv, säger hon med illa dold sarkasm. Du äger inte prylarna. Prylarna äger dig.

Och ja. Jag känner mig emellanåt ägd.

Jag har räknat lite på hur cykelprylarna inkräktar på mitt liv och därmed hindrar mig från det som initialt gjorde att jag köpte prylen i fråga: det faktum att jag är cyklist och vill cykla mer. Jag har kommit fram till att antalet timmar jag letar efter prylar stiger exponentiellt med antalet prylar jag äger. Jag har passerat gränsen för total kollaps. Jag ägnar således en orimlig andel av min vakna tid till att leta, sortera, förvalta, tvätta och oroa mig för var jag lagt eller slarvat bort – eller till vem jag lånat ut – mina cykelprylar.

Och detta med många prylar är ett problem som inte enbart inskränker sig till undertecknad och till lokal trängsel i prylförråden. I och med att jag knappast är ensam om detta habegär och denna överkonsumtion innebär det också att planeten håller på att gå under.

Verbet ”äga” något eller rent av någon har för övrigt upplevt en betydelseförskjutning under de senaste decennierna. När människor i dag säger ”äga”, ”äger” eller ”ägd” betyder det allt som oftast inte bara innehav eller äganderätt. Verbet kan lika gärna betyda ”vinna över” eller ”förnedra”. Det är ganska intressant även ur ett icke semantiskt perspektiv. Och det är här jag, och förmodligen många av er som läser detta, befinner sig. Farligt nära Armageddon både interiört och exteriört.

Därför känns det tryggt att veta att det faktiskt finns en zenbuddistisk sekt, lustigt nog inte speciellt långt från Shimanos högkvarter i Osaka, som i reaktion mot den globala överkonsumtionen bara tillåter att man äger fem cykelprylar. Detta resulterar i att dessa munkar endast äger en enda cykel. Ett par cykelbyxor. En tröja. En flaska. Och en liten, liten burk chamoiskräm. Äger man fler saker än dessa distraherar detta ägaren och inverkar negativt på cyklingen, meditationen och därmed resan till Nirvana.

Och det är med detta i åtanke jag vill uppmana dig som läser detta att ta lärdom. Äg inte fler prylar än du har nytta och glädje av. Se till att prylarna inte äger dig. Och den där gamla formeln n+1 stämmer givetvis inte. Det optimala antalet prylar, för en modern homo sapiens i ett kapitalistiskt system är snarare n–1.

___________

Niclas Sjögren är redaktionens största loser just när det gäller att äga få prylar. Hans patologiska ovilja att skiljas från saker omfattar allt från rostiga ekrar till slangar som ska lagas.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in