Cyklisten som kunde tala med hästar

Cyklisten som kunde tala med hästar


Vid Fiskartorpet, mitt i Nationalstadsparken, har vi i bästa samförstånd med Djurgårdsförvaltningen enats om att en rad aktiviteter ska mötas i en och samma skog. Däribland cykling. Men det förutsätter att vi skapar flöden som motverkar friktion mellan olika nyttjare. Därför försöker vi dra mtb-lederna med respekt för ryttare och löpare genom att till exempel förhindra möten eller korsningar där det går fort. Och överlag hålla oss på bra avstånd i den mån det går.

Den här dagen kommer jag gåendes med en skottkärra till ett färskt dubbelhopp när jag möter en ryttare. I hoppet. På hästen. Trots att hon var medveten (?) om felplaceringen bemöts jag aggressivt. Jag säger hej. Hon säger surt ”Det är väldigt ofta ni cyklister skrämmer våra hästar”. Egentligen hade jag all anledning att höja rösten och påpeka att hennes ridspår faktiskt var en bra bit därifrån. Och att hon just trampat sönder mina fina hopp. Men jag börjar lära mig att det är svårt att bli kompis med någon genom att vara arg. Och även om jag är en usel ryttare så gillar jag hästar. Och framför allt gillar jag att skapa en schyst stämning, oavsett vilket intresse som driver människor till naturen. Jag förklarar att en stor anledning till att vi överhuvudtaget bygger en särskild mtb-led är för att just undvika det hon upplever som ett problem. Men att det förutsätter att hon också håller sig till sina särskilda ridspår och inte free-rider.

 Jag är generellt emot stora förbudsskyltar, för att det mest bidrar till ett negativt anslag. Jag tilltalas mer av förstånd. Och genom att skapa inspirerande cykling längs särskilda leder kommer cyklisterna, nästan automatiskt, att hålla sig ifrån möjliga konflikthärdar. Utan att förbudsskyltar behövs. När ryttaren märker att jag inte är särskilt offensiv utan faktiskt har goda avsikter, så mjuknar hon något. Och erkänner att dubbelhoppet ”kändes lite konstigt” att rida över …

Några veckor senare träffar jag henne igen, på ett annat ställe i skogen. Då är humöret bättre. Kanske för att hon då befinner sig på sitt ridspår som jag ska korsa. Lite försiktigt lyfter hon frågan om det skulle vara möjligt att mtb-spåret i stället passerar ridspåret en bit därifrån eftersom sikten inte är så bra vid den befintliga korsningen. Och att det är en sträcka där ryttarna gärna dra på i hög fart. Diskussionen blir konstruktiv och slutar med att vi ringar in en bättre korsning, utifrån deras önskemål. Och som inte försämrar cyklingen. Det positiva samtalet avslutas med att hon frågar om lite tips för vad man ska tänka på när man köper en ny cykel. Jag tror inte vi hade hamnat i den diskussionen om jag skällt ut henne för att hon trampade sönder mitt fina dubbelhopp. Fast jag var nära.

Tips till dig som vill bli kompis med ryttare

Hästar är lättskrämda. De är också flyktdjur, vilket betyder att de kan reagera instinktivt på eventuella faror genom att fly. Hästar och ryttare har också olika erfarenheter med sig i bagaget och reagerar olika i skarpa lägen. Och en skrämd häst är inte bara en fara för ryttaren, utan kan också bli en fara för cyklisten eller andra i närheten. Därför måste du som cyklist sakta ner i god tid, kanske rent av stanna helt och få kontakt med ryttaren. Så snart ni har dialog kan ni diskutera hur mötet bäst sker. Genom det blir det sannolikt inte några sura miner eller onödig friktion. En ringklocka är ofta bra för att göra sig hörd, utan att höja rösten. Men hästar föredrar generellt en röst framför ringklocka.

Andreas Danielsson är en usel ryttare, men rider gärna. Han bygger gärna hopp för cyklister, men helst inte för hästar. Däremot bygger han gärna broar med ryttare, i den mån det går, utifrån att hästar inte verkar gilla cyklar lika mycket som honom. Andreas undrar också hur det kommer sig att ryttare ibland är av uppfattningen att en 10 kilos cykel med mjuka gummidäck sliter på naturen, när deras egna fordon väger 1 000. Och gör avtryck som får Novemberkåsan att framstå som en smekning. Men det är inget han skulle säga högt, så att någon hör det.

Antal kommentarer: 4

Soffi Killberg

Jag skickade den till Hippson och ser nu att de delat den på Facebook.
Bra jobbat Andreas 🙂


Jens Gustavsson

Bra skrivet! Ta för vana att alltid till tala en ryttare du möte och ropa gärna när du kommer cyklande bakifrån. Det är lika mycket för att lugna hästen som ryttaren, hör hästen att det är en människa som kommer så brukar den bli lugnare. Det handlar som vanlig med att visa hänsyn för varandra, så vi kan ta det av den fina natur vi har och slipper en massa förbudsskyltar.


Göran Pihl

👍🏽


Karloskar rexgård

Jag har gått och funderat flera dagar på denna artikel och tycker att jag blir alldeles varm inombords . Den säger mycket mer än vad den beskriver i klartext . Det är ingen skillnad från att vi tex går och handlar. Jag hade velat dela denna artikel på Facebook men det går ej .
Tack för de fina orden! När det gäller delning så finnsdet en liten delaknapp till vänster om ingressen i texten, annars går det även att kopiera länken och dela den i sitt fejsbookflöde.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fem faser av ofrivillig vila

Fem faser av ofrivillig vila


Krönika: Så kom dagen då sannolikhetsläran skulle ta ut sin rätt på de ackumulerade Strava-milen. Dagen då framhjulet släpper i lös sand, i en fart där ekipaget träffar marken långt innan hon funderat klart på om huruvida armarna är lämpliga landningsställ eller ej. Och parallellt, en känsla av total närvaro när ett rent och okonstlat benknäckarljud spelas upp i slowmotion. Inget utrymme för frågetecken – jag är nu en siffra i olycksstatistiken.

FAS 1: ADRENALINDOPAD FÖRNEKELSE
En varm kväll i slutet av maj blir jag sittandes i skogsbrynet, smått illamående av chock och adrenalin, med tom blick och armen varsamt placerad mot kroppen för att slippa se handens subtila felvinkel. Medan min sambo cyklat iväg med andan i halsen för att hämta bilen passerar tankarna likt en vårflod i huvudet: ”Hur snabbt läker ben nu igen?”, ”Några veckor utan cykling är ju lugnt” och ”Visst finns det plastgips en kan bada med?”

FAS 2: MORFINBLANDAD ACCEPTANS
Väl på sjukhuset meddelas ”Distal radiusfraktur” och behov av operation. I takt med värktabletternas verkan ersätts de adrenalinstinna tankarna av ett syntetiskt lugn. ”Det blir nog ingen mer cykling i sommar”, ”Skönt med lugna promenader och podcasts” och ”Nu kan jag ta upp löpningen igen.” Två veckor senare lappas och lagas hand- leden med en metallplatta i titan (ingår i ”standard build kit”, reds. anm.), och evig tacksamhet till sjukvården uppstår. Väl hemma säljer jag utförscykeln, i en naiv tanke om att jag nog ska lugna mig lite.

FAS 3: FÖRNEDRANDE FANTOMKÄNSLOR
Redan två veckor efter operation packas hand- leden upp, och den ännu oläkta grönsaken ser dagens ljus. Avsaknaden av vikten från gipset framkallar nu omvända fantomkänslor i armen. Min hjärna tror att armen är lätt som bomull, och ibland är den helt borta. Fast jag ser den. Mötande promenadmänniskor kastar bekymrade blickar när jag famlar efter armen eller staplar till i den svindel som uppstår när armen plötsligt går upp i rök. Jag kan inte träna, laga mat eller duscha på ett värdigt sätt, men jag kan lyssna på podcasts med en arm. Livet leker.

FAS 4: REN OCH SKÄR ABSTINENS
Åtta veckor efter kraschen räknas handleden som läkt. En milstolpe som möjliggör löpträning och viss belastning. Hurra! Men plötsligt slås även dörren till cykelvärlden upp på vid gavel. Lite för tidigt. Hjärnan aktiverar den avprogrammerade cykel- nörden, och det Instagram-flöde jag följt med utifrån-perspektiv träffar nu rakt i hjärtat. Saknaden är enorm. Det sprutar mil på Strava, och vanligtvis civila människor har sprungit och okynnesköpt sig en mountainbike. Jag konsumerar digital cykling likt en missbrukare – botten nås när jag följer en livestream av P14-klassen i MTB-SM likt en OS-final.

FAS 5: BLÅÖGD ÖVERPEPP
Men så, i början av augusti, kravlar jag mig bokstavligen upp på cykeln igen. Har du testat att kliva upp på en cykel utan att belasta handleden? Vänligen prova hemma. Mina första 35 minuter av grusrull är lika njutbara som en dag i valfritt stigparadis. Tio dagar senare kör jag fem mil på Hemmavasan. Bakslaget kommer som ett brev på posten, och för första gången har jag rejält ont. Såklart. Jag slickar såren, och tiden går. Premiären på stig blir ingen fartfylld historia. Men själen ler, och jag ser nu klarare på varför jag älskar den här sporten. Cykelglädjen rusar likt koffein genom blodet med nyvunnen fart.

PS. I går beställde jag en ny utförscykel. Peppen är total. DS.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

När cyklande kvinnor var en provokation

När cyklande kvinnor var en provokation


Cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor. Det hävdade i alla fall den amerikanska kvinnorättskämpen Susan B Anthony när hon intervjuades i The New Sunday World i februari 1896.

Att fara genom staden på två hjul gav kvinnan en känsla av oberoende och självförtroende. Handlingen omvandlade henne till en fri och självständig individ. Men vid tiden kring sekelskiftet 1900 var det näst intill otänkbart att en kvinna skulle gränsla »stålhästens« skakande cykelsadel och inta gatorna som »hjulryttare«. Det tolkades av många som en provokation.

De första cyklarna som tillverkades under slutet av 1700-talet var gjorda av trä. De gick inte att styra och »ryttaren« fick använda benen för att sparka sig fram. Under 1870-talet blev höghjulingen populär. I jämförelse med dagens cyklar var framhjulet lika stort som bakhjulet var litet. För att hålla balansen krävdes ihärdig övning och i Stockholm bjöd nöjesetablissemang in publiken till akrobatliknande velocipeduppvisningar. Under kommande decennier blev cykeln mer lik den vi känner igen idag, med lika stora hjul, kedjedrift och så småningom med luftburna däck vilka minskade vibrationerna.

I ett första skede blev cykeln den borgerliga mannens statussymbol, en spännande kuriositet som drog till sig både fascinerade och förskräckta blickar. Att färdas högt upp i luften på två hjul, utan att falla, tolkades av vissa som en omöjlighet och ett djävulens påfund. Andra såg det som en spännande lockelse.

Läkarkåren var en av de grupper som tidigt ställde sig tveksam till den nya stålhästen. Inte minst eftersom cyklandet, på gator utan jämn beläggning, blev en fysiskt skakande upplevelse. De varnade för att hetsigt trampande kunde fylla knäna med vatten och att den framåtlutande kroppsställningen tryckte ihop bröstkorgen på ett farligt sätt. Skakningarna kunde vidare leda till nervrubbningar, skada inre organ och framkalla hemorrojder. En annan potentiellt skadlig aspekt var den ofrivilliga underlivsmassage som »ryttaren« fick. De »sexuella retningarna« kunde i förlängningen locka till omåttlig cykelanvändning. Cyklisten riskerade att omvandlas till onanist, en ytterst skrämmande tanke.

Snart intog läkarna en annan ställning och under 1890-talet såg vissa cyklandet som hälsofrämjande. Det ansågs hålla nerverna i schack samt ha en positiv inverkan på moral och självbehärskning. Cykeln kunde även, likt dåtidens vibratorer (läs mer på sid 129), bota vissa »underlifslidanden« och lindra tidsspecifika kvinnosjukdomar som hysteri och neurasteni. Men även om cykeln tycks fått en positiv kodning var den cyklande kvinnan fortfarande provocerande för många.

När cykeln introducerades var den privata och offentliga sfären tydligt genuskodade. Det offentliga rummet var mannens. Han var försörjaren som såg till att familjens materiella trygghet var säkrad. Kvinnans sfär var den privata. Hon ansvarade för hemmet och familjens omsorg. Om mannen stod för kraft och rörelse, stod kvinnan för återhållsamhet och passivitet. Under slutet av 1800-talet kom dessa tankar och normer att utmanas av en ny generation kvinnor som önskade sig ett eget rum, politiska rättigheter och rörelseutrymme. Cyklandet kunde därmed ses som en politisk symbolhandling. Cykeln höjde kvinnan över de manliga flanörerna. Hon satte sin kropp i rörelse och riktade blicken utåt mot världen. Hon visade att hon var en modern individ som inte lät sig skrämmas av den nya tekniken. På så sätt trängde hon sig in på flera av männens områden: gatan, den fysiska rörelsen och de tekniska innovationerna. Det var en könsöverskridande handling som av en del uppfattades som osedlig eller som ett sätt att väcka uppmärksamhet.

Andra såg det som ett välkommet ifrågasättande av rådande normer. För att göra det möjligt för kvinnor att cykla konstruerades modeller som skulle kunna användas utan att hon uppfattades som moraliskt förkastlig, en utveckling som också drevs på av kommersiella krafter som ville bredda sin marknad. En variant hade samma typ av sadel som användes vid damridning till häst. Populär blev den aldrig eftersom det var alltför svårt att hålla balansen när båda benen befann sig på samma sida av ramen. En annan variant hade tre hjul och dubbla sadlar. På så vis kunde kvinnan, med en man vid sin sida, inta gatan med värdigheten i behåll. Tandemcykeln var en variant på samma tema.

Den cyklande kvinnan störde inte enbart rådande genusnormer. Fysisk ansträngning var något som kopplades till arbetarklassen. För den borgerliga kvinnan innebar cykling alltså en risk att hon degenererade sig klassmässigt. Vissa cykelklubbar skrev tidigt in i sina stadgar att kvinnliga medlemmar endast fick an­ vända cykeln om de var klädda i långa kjolar.

Dagens damcykel, vars ram saknar en horisontell övre stång, är ett materiellt spår av lösningen på ett annat problem. Forna tiders klädmode, som placerade kvinnan i trånga korsetter och långa kjolar, gjorde det nästintill omöjligt att svinga sig över stången på en cykel av »herrmodell«. De fotsida klänningarnas uppgift var att dölja kvinnans ben. Det fungerade så länge hon höll sig stilla. Men det var svårt att hålla kjolen på plats när vinden tog tag i den cyklande kvinnans kläder. För att undvika missöden rekommenderades kjolhållare: ett elastiskt band som gick mellan kjolfållen och foten. En annan variant var »hisskjolen« där en tygremsa syddes fast på baksidan av kjolfållen för att sedan fästas vid linningen på magen. Resultatet blev att hon under cykelfärden satt på själva remsan vilket minskade risken för ofrivilligt blottade ben. Med tiden blev det mer accepterat att cykla iförd byxor. Det var ändå det klädesplagg som var bäst för sedlighet och säkerhet.

I Sverige möter den cyklande kvinnan inte längre några ogillande blickar. Men så är inte fallet i vissa andra länder. Fram till 2013 var det till exempel förbjudet för saudiska kvinnor att cykla. Idag är det visserligen tillåtet, men 23 enbart på vissa premisser. Kvinnan måste ha sällskap av en man och kroppen måste vara helt täckt. Utöver det får hon endast cykla i parker.

I Iran sker en omvänd rörelse. 2016 förbjöds kvinnor att cykla på offentiga platser, med motiveringen att det motverkar kyskhet och drar manliga blickar till sig. Förbudet har lett till en proteströrelse där iranska kvinnor bland annat använder sociala medier för att sprida bilder av hur de sätter stålhästen i rörelse. På så sätt utmanar de rådande normer och gör cykeln till ett föremål i kampen för jämställdhet, precis som Susan B Anthony och hennes systrar gjorde under andra halvan av 1800-talet.

KVINNOR I CYKELTÄVLINGAR

  • 1892 väckte Annie Maggie Ohlsson stor uppmärksamhet när hon som »Sveriges första velocipedkappryttarinna« deltog i en tävling mellan Uppsala och Gävle. Mediebevakningen var stor. Men ingen av tidningarna fann det värt att rapportera om Ohlssons placering i tävlingen. Stor uppmärksamhet ägnads istället åt det faktum att hon cyklat på en herrcykel och att hon bar herrkläder som knäbyxor, skärmmössa och skjorta.
  • Vissa cykelklubbar skrev in i sina stadgar att kvinnliga medlemmar endast fick använda cykeln om de var klädda i långa kjolar.

Texten är ett utdrag ur nya boken ”Kvinnosaker” Av Karin Carlsson. Boken berättar svenska kvinnors historia genom femtio föremål, från sekelskiftet 1900 fram till idag och hur det som betraktats som frigörande och positivt under en specifik period kan i en annan tid ses som förtryckande och inskränkande. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Om Trump kunde cykla

Om Trump kunde cykla


Ledare: John F. Kennedy sägs ha myntat de bevingade orden ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.” Sedan dess har nästan alla amerikanska presidenter synts på en cykel – förutom Donald Trump* (jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en bild på honom på en cykel).

Även om han för drygt 30 år sedan hade sitt namn på ett amerikanskt etapplopp med – det något narcissistiska – namnet Tour de Trump är han till och med känd för att upprepade gånger ha hånat John Kerry som var med i en cykeltävling när han var 73. Trump har själv svurit på att han aldrig någonsin ska vara med i en cykeltävling.

När denna tidning går i tryck hänger mycket i luften efter att USAs kongress blivit stormad av inhemska terrorister. Att Trump inte har alla kuggar på rätt plats i den demokratiska drivlinan är väl ganska uppenbart vid det här laget. Men hur hade det varit om Trump hade varit cyklist? Kanske hade motionen hjälpt honom att hålla de där tankarna i schack i stället för att låta dem fara som en flipperkula? Han verkar ju dessutom vara en man med enorma aggressionsproblem. Nog fasiken hade en cykeltur haft en lugnande effekt?

Det är förvisso långsökt drömmande, men visst är cykling en stundtals högst väl fungerande och perpektivstimulerande ventil. Att cykla har för mig alltid fyllt en djupare funktion än bara själva rörelsen, något som dessutom fått en ännu viktigare roll under det gånga och mycket udda året. Cykling som ett första hjälpen-kit i en smått galen värld, där allt bara är vad det är i stunden.

(*Ledare publicerad i Bicycling #1 2021, när Trump fortfarande var president i USA)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

I backspegeln: legendariska Campagnolo

I backspegeln: legendariska Campagnolo


Andreas Danielsson berättar hur det legendariska företaget Campagnolo fick sin start. En historia som bjuder på både korkskruvar och en mindre lyckad mtb-satsning. 

Jodå, jag har hela den klassiska verktygslådan i garaget. Den stora, med brotschar och styrlagerpress. Och jag har korkskruven. I brons. Jag har varit i fabriken i Vicenza och jag har druckit kaffe på Croce D ́Aune, platsen där allting började.

Campagnolos grundare Tullio Campagnolo i mitten, till höger flankerad av Fausto Coppi. Vilka de andra i bilden är har vi ingen aning om. 

Den 11:e november 1927 när Tullio Campagnolo cyklade över bergspasset i dolomiterna under tävlingen Gran Premio della Vittoria fick han nog. Det var på den tiden cyklisterna fick vända bakhjulet för att byta utväxling. På det snötäckta berget hade Tullio förfrusit sina händer så mycket att han inte klarade av att skruva upp de stora vingmuttrarna på bakhjulet. I stor frustration tvingades han lämna ifrån sig segern i det prestigefyllda loppet.

Det var då idén om en snabbkoppling föddes, som senare blev starten av hela företaget Campagnolo.

Campagonolos första grupp för mountainbikes, lanserad 1989: Euclid.

Min egen relation till Campagnolo har inte bara handlat om fascinationen för det vackra, för precisionen och hur överlägsna de länge var. Jag har också tyckt lite synd om Campagnolo när de genom åren gjort en del märkliga och mindre lyckade satsningar.

Jag tänker framförallt på deras komponenter för skogscykling. Fortfarande dyker ryktet upp med jämna mellanrum. Senast på Eurobike 2012 fick jag ett tvivelaktigt skruvande till svar på min raka fråga ”what about woodbiking?”.

Jag hade faktiskt en av de första Campagnolo-grupperna för mountainbike som lanserades 1989. Euclid var namnet med design och ytfinish av finaste sort. Till skillnad från landsvägs-cykling har mountainbike helt andra funktionskrav ställda på sig och Campagnolo Euclid fungerade inte särskilt bra i jämförelse med Shimano Deore XT och Suntour XC Pro. Dessutom var delarna tyngre än motsvarande från Shimano och dåtidens SunTour.

Snabbkopplingen på sadelstolpen som skulle tilta spelbrädet till Campagnolos favör. Var det tänkt. 

Och de stackars italienarna trodde på nytt att en snabbkoppling skulle revolutionera hela industrin. Infästningen av sadeln i sadelstolpen bestod nämligen av just en snabbkoppling… Det är nog en av de mest onödiga och sämsta ”uppfinningar” som kan tillskrivas mountainbike-historien.

Det är synd för jag hade gärna sett att Campagnolo var representerade i skogen. Men jag kan också blunda för de mindre lyckade satsningarna som Campagnolo gjort. Jag nöjer mig med när Tullio Campagnolo vrålade ”bisogno cambiá qual-cosa de drio” på Croce D ́Aune och därefter drog igång ett av cykelsportens mest välstädade varumärken.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vintercykla med hela världen!

Vintercykla med hela världen!


12 februari är det dags igen för Vintercyklingens dag. Nu kanske du redan cyklar året runt men syftet med dagen är att visa att cykling är ett hälsosamt och miljövänligt sätt att ta sig fram på under hela året. Nu under covid-19-pandemin är det dessutom särskilt viktigt att cykla eftersom det minskar smittspridning. 

Just i år handlar det också om att återupprepa fjolårets svenska succé i den internationella tävling som arrangeras av Winter Bike To Work Day. 

Covid-19-pandemin har fått allt fler att cykla. Det har gjort att de senaste årens cykeltrend har förstärkts. Men trots detta är det fortfarande många som låter cykeln stå när temperaturen sjunker. 

– Det går utmärkt att cykla året runt. Det som kan behövas är dubbdäck på cykeln och sopsaltade cykelvägar med bra belysning. Det är investeringar som både individen och samhället tjänar på, säger Klas Elm, VD för Svensk Cykling som samlar Sveriges cykelorganisationer. 

Våra tips till en bättre vinter på cykeln

Det är Svensk Cykling som arrangerar Vintercyklingens dag och den kommer att märkas runt om i landet där kommuner kommer att lyfta fram vintercykling och uppmuntra vintercyklister. 

På grund av covid-19-pandemin är rekommendationen från Folkhälsomyndigheten att cykla. Detta för att undvika trängsel i kollektivtrafiken och för att motionera. Till det kommer att samhället tjänar pengar på varje person som cyklar. Närmare bestämt 1,80 kronor för varje cyklad kilometer, medan varje kilometer med bil kostar samhället 1 krona. 

– Det finns därför många skäl för individen att cykla året runt och för kommuner, regioner och Trafikverket att se till att fler ser den möjligheten. Den bästa hälsoeffekten av cykling får man nämligen, enligt svensk forskning, om man inte gör något uppehåll under året. Därför är det viktigt att cykla också när man jobbar hemifrån, säger Klas Elm.

Vintercyklingens dag är en del av den internationella aktivitetsdagen Winter Bike To Work Day. I den dagen ingår en tävling mellan städer runt om i världen som handlar om vem som kan få flest personer att registrera sin cykling under denna dag på Winter Bike To Work Days hemsida. 

Anmäl dig här!

I fjol registrerade drygt 4 000 svenskar sin cykling under denna dag, vilket placerade Uppsala på första plats av världens städer. Linköping, Umeå, Göteborg och Stockholm placerade sig också bland de tio främsta. 

– Det visar att vi i Sverige är ett cyklande folk under hela året. Nu när vi vet att ännu fler svenskar cyklar, jämfört med tidigare år, hoppas vi att ännu fler svenska städer kan visa upp att de ger bland de bästa förutsättningarna i världen för cykling året runt. Och de bästa förutsättningarna har man på sopsaltade cykelvägar, säger Klas Elm.

Fakta Vintercyklingens dag 2021
Vintercyklingens dag arrangeras i år för andra året i rad av Svensk Cykling. I år sker det faktiskt med ekonomiskt stöd från Trafikverket. Svensk Cykling samlar de svenska cykelorganisationerna Cykelfrämjandet, Svenska Cykelstäder, Svenska Cykelförbundet, Cykelbranschen, Vätternrundan och Naturskyddsföreningen. 

Winter Bike To Work Day
Winter Bike To Work Day startades 2013 av kanadensaren Anders Swanson, som är styrelseledamot i Winter Cycling Federation och Velo Canada Bikes. Sedan dess har antalet personer som har registrerat sin cykling ökat för varje år. I fjol anmälde knappt 14 500 personer i över 300 städer sin cykling i Winter Bike To Work Days tävling. Knappt 30 procent av dessa vintercyklister var svenskar. 


Resultatet i Winter Bike To Work Day 2020
(Placering + Antal anmälda vintercyklister)

  1. Uppsala, Sverige 879 
  2. Uleåborg, Finland 773 
  3. Helsingfors, Finland 568 
  4. Linköping, Sverige 475 
  5. Zagreb, Kroatien 470 
  6. Göteborg, Sverige 386 
  7. Umeå, Sverige 331 
  8. Denver, USA 327 
  9. Montreal, Kanada 321 
  10. Stockholm, Sverige 321 

Totalt registrerade 4 116 svenskar i över 170 städer sin cykling 2020. 


Fler svenskar cyklar på vintern
Nio procent av svenskarna cyklade en genomsnittliga dag under vintern 2019. Det var en ökning med 28 procent jämfört med några år tidigare. Det visar att allt fler svenskar ser cykeln som sitt transportmedel under hela året. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in