Cykelns kilopris är viktigast av allt

Cykelns kilopris är viktigast av allt


Det är på ett sätt smickrande och på ett annat sätt lite frustrerande. Smickrande eftersom all den energi jag lagt ner på att odla varumärke som cyklist och cykelexpert äntligen bär frukt. Det är givetvis en stor ära att bli tillfrågad som sakkunnig. Frustrerande eftersom ämnet är så komplext att jag aldrig riktigt vet var jag ska börja. Frustrerande också eftersom ett av mina råd till den som inte har så bra koll är att köpa nytt. Det skaver givetvis lite med tanke på den klimatångest jag antar att fler än jag emellanåt drabbas åt.

När jag kommit så långt som att ringa in huruvida frågeställaren ska ha en landsvägscykel, mountainbike, cykelcross, hybrid eller standardcykel hamnar man givetvis i budgetfrågan. Och det är nu den intressanta frågan infinner sig. Vad kostar en cykel? Detta är så klart en helt omöjlig fråga att besvara. Man kunde lika gärna frågat: Hur långt är ett snöre? Vad väger en tanke? Vilken smak har vatten? Eller varför inte: Hur stort är universum?

Budgetfrågan blir än mer komplex i och med att det ofta, men absolut inte alltid, finns en korrelation mellan pris och kvalitet. Hade världen varit logisk så hade man glatt kunnat ringa in den cykelmodell man var ute efter och sedan fastställt det belopp som kunde undvaras och sedan kollat in vad som fanns till salu. Så funkar det inte. Olika varumärken ger olika värden på ungefär samma kvalitet. Någon prioriterar ditt och någon prioriterar datt.

Hur hållbart ett nav är är så gott som omöjligt att avgöra för lekmannen. Är cykeln aerodynamiskt bättre än en konkurrents modell? Well, det kan nog inte ens säljaren svara på. Kort sagt, den tydligaste skillnaden mellan cyklar är prislappen. Och den enda egentliga kvalitetsbedömning du själv kan göra är mycket begränsad eftersom du inte äger någon vindtunnel och inte kan mäta styvheten i vevpartiet. När du fingrar på cykeln hos cykelhandlaren eller glor på en cykel på någon näthandel för att avgöra kvaliteten är det ungefär lika relevant som om du vid ett bilköp går runt och sparkar på däcken och därmed skapar dig en uppfattning om öket är värt priset.

Här kommer dock mitt allra finaste tips in. Det finns en fingervisning när det gäller kvalitet som är giltig för nästan alla cyklar, utom möjligtvis den allra råaste tävlingsformen av downhillcyklar och cyklar som byggs för att vara ”världens lättaste” och kostar en miljard: vikten. Låg vikt är nämligen den allra bästa indikationen på att en cykeltillverkare valt den allra finaste ramen och de allra finaste komponenterna. Det är nämligen så att de bästa cykelprylarna alltid är de lättare i sina respektive segment. Tar du en bakväxel så är den lättaste, om det gäller kvalitetsmärken, alltid den bästa om man ser till tillförlitlighet, hållbarhet och funktion. Dessutom är den ju som sagt lätt också, vilket så gott som alltid är en fördel när du cyklar. Samma sak med bromshandtag, ramar, pedaler och styren. Låg vikt är inte bara en fördel i sig. Låg vikt indikerar också att detta är en produkt i premiumsegmentet. Nu vet jag att det finns cyklister som hävdar att styvhet och aero är minst lika viktiga egenskaper för cykeln som vikten och då säger jag: Visst, visa mig din vindtunnel och ditt labb. Nej, det enda du med säkerhet kan bedöma är vikten och priset.

Alltså blir mitt svar till den som frågar om cykeltips ganska enkelt. Det handlar om en fyrstegsraket.

  1. Bestäm cykelmodell.
  2. Bestäm en budget och multiplicera med 1,5 eftersom du får roligare med en bättre cykel.
  3. Läs alla tester du kommer över, inte minst i den tidning du nu håller i handen.
  4. Kolla lägsta vikt du har råd med och välj därefter den cykel som har lägsta kilopris.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske mest generaliserande skribent. Han utmanar härmed alla läsare att komma med exempel där tyngre ramar och tyngre komponenter är styvare, hållbarare och allmänt bättre än lätta.

Antal kommentarer: 1

Leonid Kuzmin

En tyngre kassett med alla drev av stål kommer fungera längre än en lättare kassett med stor antal drev av aluminium och titan. Priset på sådana kassetter kan skilja upp till 2000 kr, och vikten ca 170 g.



Så syns du bättre i trafiken som cyklist

Så syns du bättre i trafiken som cyklist


Häromdagen var jag på väg nedför en helt vanlig gata i stan när det helt plötsligt svänger det ut en bil från en sidogata och prejar mig åt sidan. Vi båda stannar och jag frågar ”Vad gör du?”, bilföraren säger något chockad men lugnt att ”Jag såg dig inte” Som vanligt blir man lite lätt irriterad och tänker tanken, nä, för du tittade inte. Nu var jag ganska mörkklädd men min cykel är lysande gul och det det var fortfarande ljust ute.      

Visst hamnar man nästan alltid där, att vi ofta får skulden för att vi inte syns, även i de fall då vi blir påkörda. Frågan om vem som har rätt och fel kommer dock inte rädda några liv och då det faller inom fysikens lagar är det ofrånkomligt att vi cyklister drar det kortaste strået vid en kollision. Så hur man än vrider och vänder på det kan det vara värt att ställa sig frågan om hur vi ska göra för att bilister ska se oss. Kanske finns svaret i hur vi hanterar visuella intryck?

Allt handlar om uppmärksamhet.
Reaktionstiden hos en bilförare kan variera en hel del, men flera studier har visat att det tar mellan 1.25 till 2 sekunder för en förare att uppmärksamma ett oväntat objekt och sen reagera(styra undan eller bromsa) När allt är stilla kan det låta som en evighet men en bil som kör i 50 km/h hinner färdas nästan 30 meter på de två sekunderna. Nu har vi inte ens vägt in faktorn av en förare som sitter och fipplar med sin telefon medans hen kör…

453376679

Bilister tittar inte efter cyklister
När vi kör bearbetar vi hela tiden en massa olika typer av information och intryck. Mycket sker omedvetet men vårt främsta fokus är på där vi tror det kan uppkomma faror. En studie på förares beteenden vid korsningar har visat att bilister främst kollar efter andra bilister. Men oftare än man kan tro blir cyklister påkörda på spikraka vägar. Cyklisten skyller ofta på att föraren inte har varit uppmärksam och bilisterna ofta på att ”jag såg hen inte” Vem som än har rätt så finns det studier som visar att cyklister överskattar sin egen synlighet, främst på natten, men även på dagen.

Människor ser människor
Något av det första vi lär oss redan som spädbarn är att särskilja människor från andra objekt och vi har alla en ganska hög förmåga att identifiera människor som människor baserat på biologiska rörelsemönster. Men det handlar ändå om synlighet och här finns det två saker vi cyklister kan jobba med för att snabbare få uppmärksamhet: kontraster och synligare rörelser. Vår överkropp är relativt stilla, annat ät det med våra konstant roterande fötter och knän. Genom att markera dessa är det lättare för bilförare att få syn på oss och identifiera oss som just människor.

Dansa i neon
Jo, jo, svart är kanske snyggt och stiligt men värdelöst för synligheten. Men vad vi än tycker om neon/flourocerande färger, syns vi bäst i det. Flourocerande färger gör nämligen icke synligt UV-ljus synligt, effekten blir att dessa färger ser upp till 200 gånger ljusare ut i dagsljus än vanliga färger. Det är inte för inte orange används så flitigt som varningsfärg i trafiken, så det är ett bra val även för cyklister, dessutom är orange väldigt ovanligt i naturen. Neonfärger är dock beroende av just UV-ljuset från solen för att ha nån effekt och funkar inte i sig på natten.

458949891

Ungersk frimärke som uppmanar cyklister att ha lyse

Reflexer!
Detta är ju en nobrainer men det är viktigt att välja reflexer med omsorg. Synligheten ökar markant om reflexerna sitter på fötter eller knän. Igen, det som rör sig mest. Det är lite hårddraget men en jacka som inte rör sig kan av en bilist lika gärna liknas vid en vägskylt. Dessutom kan reflexer som sitter längre ner lättare fånga strålkastarnas ljus.

Storleken har betydelse.
Små trådar av reflexmaterial kommer inte göra mycket nytta, så se till att ha lite större reflexer. Cykeldäck med reflexsidor har visat sig vara enormt effektiva då de sticker ut så mycket.

Lampor även på dagen.
Jo, även på dagen så gör faktiskt lampor nytta då de skapar både synlighet och rörelse. Sen kommer du behöva starkare lampor på dagen än på natten.

Någon gång i framtiden kanske autonoma bilar skickar neonfärgerna tillbaka till loppismarknaden. Men till dess är nog vårt säkraste kort som cyklister att försöka dra åt oss så mycket uppmärksamhet vi kan, så tidigt vi kan.

Antal kommentarer: 2

Stig Andersson

Mycket bra artikel. Vi är ett gubbar som cyklar året runt och nu kör vi skogen. Skönt att slippa bilar !!


Johan

Ja jätteviktigt med bra belysning, jag har på hela familjens cyklar B&M IQ X av olika varianter, elcykel och dynamo samt för batterilamporna LED Sigma Lightster. Tillsammans med riktigt starka baklampor får det bilar reagera tidigt. Annan sak tänka på vid cykling i mörker är att våga ta plats i trafiken, åtminstone i städerna, och inte gömma sig långt åt sidan och riskera krocka med en bildörr eller fast föremål som någon trafikplanerare eller annan placerat där.



Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


BMC satsar på kidsen med nya cykeln Blast

BMC satsar på kidsen med nya cykeln Blast


Många barncyklar är oftast bara nedbantade versioner av vuxencyklar, alla delar är liksom bara mindre. Förvånansvärt nog kan barncyklar trots det väga lika mycket, eller mer än de fullvuxna versionerna. Ett skäl är att många delar, i synnerhet ramarna, görs i tungt stål. Effekten blir att många barns cyklar väger nästan hälften så mycket som barnen själva väger, något som knappast är optimalt – eller så värst roligt.

BMC, som annars mest är synonymt med att tillverka några av världens snabbaste cyklar på proffsnivå, har nu skapat barncykeln Blast. För att banta vikten är ramen i aluminium. Ett annat sätt för BMC att hålla nere vikten var att skippa framdämpare. I stället har cyklarna fått feta och dämpande 2,4”-däck. Även geometri och vinklar är anpassade för barn. Blast kommer som 20” för barn mellan 5–8 år eller 24” för de mellan 6–11 år. Den förstnämnda väger in på 8,6 kilo och den senare på 9,6 kilo. Cyklarna har även fått ett lågt insteg, ett lågt placerat vevlager och en smal q-faktor (bredden mellan vevarmarna), vilket under- lättar ett mer naturligt tramptag. Vi kan inte lova – men vi gissar att cyklar som dessa gör det bra mycket roligare för barnen att ta sig ut på stigarna och vi gläds åt att allt fler leverantörer hoppar på tåget.

Läs mer: Bloggaren Krister Isaksson om att cykla med barn


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Ny Diverge från Specialized

Ny Diverge från Specialized


”Innovate or die”har länge varit Specializeds motto, och nu släpper de en ny och uppdaterad version av grushojen Diverge och nog är även detta även en grushoj som tar ett steg närmre mountainbikevärlden.

Peter Sagan på nya Diverge

1.Längre och flackare
Här tog de inspiration av deras XC raket Epic, och nya Diverge får flackare gaffelvinkel, längre reach och kortare cockpit. Förändringar som ska ge en mer stabil cykel och ge mer kontroll över slirig lera och snabba dammiga stigar.

2. Mer offset
Diverge’s nya gaffel har ökad offset för att ge bättre stabilitet i höga hastigheter, utan att kännas seg i responsen.

3.Högre men ändå lägre
Vevhuset är höjt med 6mm för att få förbättrad tramputrymme och göra den mer aktiv, men för att ge stabilitet är vevhuset samtidigt droppat hela 80mm.

4.Kort
Kedjestagen på 425mm gör cykeln kvick och accelerationsvänlig.

Mer däckutrymme
Inget låser upp potential som däckutrymme. Nya Diverge har plats för 47 mm på 700c hjul och 2.1″ på 650B.

Innovativa kedjestag
Specialized ville ha ordentligt med däckutrymme, men vi ville inte ta till längre kedjestag eller en osymetrisk kedjestagsdesign. Lösningen hittar du på drivsidan, kedjestaget här, mellan däcket och kedjeringen, är smalt och tillverkat av solit kolfiber.

En tidig prototyp
Självklart har nya Diverge en SWAT-lucka
…och det beprövade dämparsystemet Future Shock 2.0. Ett system som först utvecklades för tävlingar över kullersten.
En MTB, eller? Yepp, du ser rätt, det är ett rakt styre på bilden. För nu släpper Specialized även en Diverge EVO som har en aluminium ram och rakt styre. På sitter även de nya Rhombus däcken och Future Shock 2.0.

Vad är skillnaden mellan de olika ramarna?

Den nya Diverge kommer i olika kolfiber lay-ups:

  • S-Works är byggd på en FACT 11r ram med SWAT-lucka och däckutrymme för 47c däck.
  • Pro, Expert & Comp Carbon är byggd på en FACT 9r ram med SWAT-lucka och däckutrymme för 47c däck.
  • Sport och Base Carbon är byggd på en FACT 8r ram utan SWAT-lucka, men med däckutrymme för 47c däck. Det här är också en ny ram med ny geometri!
  • Base och Elite E5 är byggda på en premium aluminium ram med samma däckutrymme på 47c och samma progressiva gravel geometri.
  • EVO-modellerna kommer i premium E5 aluminium och en ännu progressivare geometri för att tillhanda hålla rakt styre.

Modeller och priser:

S-Works Diverge 114,999.00
S-Works Diverge frameset   45,999.00
Diverge Pro Carbon  79,999.00
Diverge Expert Carbon  57,999.00
Diverge Comp Carbon  43,999.00
Diverge Sport Carbon   33,999.00
Diverge Base Carbon  27,999.00
Diverge Comp E5   23,999.00
Diverge Elite E5  19,999.00
Diverge E5  12,999.00
Diverge Expert E5 EVO  29,999.00
Diverge Comp E5 EVO  20,999.00