Cykelns kilopris är viktigast av allt

Cykelns kilopris är viktigast av allt


Det är på ett sätt smickrande och på ett annat sätt lite frustrerande. Smickrande eftersom all den energi jag lagt ner på att odla varumärke som cyklist och cykelexpert äntligen bär frukt. Det är givetvis en stor ära att bli tillfrågad som sakkunnig. Frustrerande eftersom ämnet är så komplext att jag aldrig riktigt vet var jag ska börja. Frustrerande också eftersom ett av mina råd till den som inte har så bra koll är att köpa nytt. Det skaver givetvis lite med tanke på den klimatångest jag antar att fler än jag emellanåt drabbas åt.

När jag kommit så långt som att ringa in huruvida frågeställaren ska ha en landsvägscykel, mountainbike, cykelcross, hybrid eller standardcykel hamnar man givetvis i budgetfrågan. Och det är nu den intressanta frågan infinner sig. Vad kostar en cykel? Detta är så klart en helt omöjlig fråga att besvara. Man kunde lika gärna frågat: Hur långt är ett snöre? Vad väger en tanke? Vilken smak har vatten? Eller varför inte: Hur stort är universum?

Budgetfrågan blir än mer komplex i och med att det ofta, men absolut inte alltid, finns en korrelation mellan pris och kvalitet. Hade världen varit logisk så hade man glatt kunnat ringa in den cykelmodell man var ute efter och sedan fastställt det belopp som kunde undvaras och sedan kollat in vad som fanns till salu. Så funkar det inte. Olika varumärken ger olika värden på ungefär samma kvalitet. Någon prioriterar ditt och någon prioriterar datt.

Hur hållbart ett nav är är så gott som omöjligt att avgöra för lekmannen. Är cykeln aerodynamiskt bättre än en konkurrents modell? Well, det kan nog inte ens säljaren svara på. Kort sagt, den tydligaste skillnaden mellan cyklar är prislappen. Och den enda egentliga kvalitetsbedömning du själv kan göra är mycket begränsad eftersom du inte äger någon vindtunnel och inte kan mäta styvheten i vevpartiet. När du fingrar på cykeln hos cykelhandlaren eller glor på en cykel på någon näthandel för att avgöra kvaliteten är det ungefär lika relevant som om du vid ett bilköp går runt och sparkar på däcken och därmed skapar dig en uppfattning om öket är värt priset.

Här kommer dock mitt allra finaste tips in. Det finns en fingervisning när det gäller kvalitet som är giltig för nästan alla cyklar, utom möjligtvis den allra råaste tävlingsformen av downhillcyklar och cyklar som byggs för att vara ”världens lättaste” och kostar en miljard: vikten. Låg vikt är nämligen den allra bästa indikationen på att en cykeltillverkare valt den allra finaste ramen och de allra finaste komponenterna. Det är nämligen så att de bästa cykelprylarna alltid är de lättare i sina respektive segment. Tar du en bakväxel så är den lättaste, om det gäller kvalitetsmärken, alltid den bästa om man ser till tillförlitlighet, hållbarhet och funktion. Dessutom är den ju som sagt lätt också, vilket så gott som alltid är en fördel när du cyklar. Samma sak med bromshandtag, ramar, pedaler och styren. Låg vikt är inte bara en fördel i sig. Låg vikt indikerar också att detta är en produkt i premiumsegmentet. Nu vet jag att det finns cyklister som hävdar att styvhet och aero är minst lika viktiga egenskaper för cykeln som vikten och då säger jag: Visst, visa mig din vindtunnel och ditt labb. Nej, det enda du med säkerhet kan bedöma är vikten och priset.

Alltså blir mitt svar till den som frågar om cykeltips ganska enkelt. Det handlar om en fyrstegsraket.

  1. Bestäm cykelmodell.
  2. Bestäm en budget och multiplicera med 1,5 eftersom du får roligare med en bättre cykel.
  3. Läs alla tester du kommer över, inte minst i den tidning du nu håller i handen.
  4. Kolla lägsta vikt du har råd med och välj därefter den cykel som har lägsta kilopris.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske mest generaliserande skribent. Han utmanar härmed alla läsare att komma med exempel där tyngre ramar och tyngre komponenter är styvare, hållbarare och allmänt bättre än lätta.

Antal kommentarer: 1

Leonid Kuzmin

En tyngre kassett med alla drev av stål kommer fungera längre än en lättare kassett med stor antal drev av aluminium och titan. Priset på sådana kassetter kan skilja upp till 2000 kr, och vikten ca 170 g.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Sverige hatar cyklister”

”Sverige hatar cyklister”


KRÖNIKA: Ibland kan man luras att tro att myndigheter och politiker i Sverige i djupet av sina hjärtan vill främja cyklingen och nollvisionen i trafiken. Tyvärr är det mest tomma ord. Såväl riksdagen som Transportstyrelsen och Trafikverket har de senaste åren haft huvudet under armen och gått cykelhatarnas ärenden vid ett flertal tillfällen.

Cyklister lever farligt. I varierande grad har cyklister alltid levt farligt. Men man häpnar allt mer och allt oftare över huvudlösheten i trafikpolitiken. Å ena sidan jobbar politiker och myndigheter för att vi svenskar ska cykla mer. Å andra sidan tas beslut som försvårar och förfarligar cyklism. Ett exempel på ett av årets mer hårresande beslut är (i skrivande stund ska jag kanske tillägga för idiotin verkar inte ha några gränser) beslutet att dra tillbaka den nyvunna och numera självklara rätten för Stockholms cyklister att cykla mot enkelriktat på gator där det är enkelt och smidigt att mötas. Ett beslut som gett alla cyklisthatare vatten på sin kvarn – att cyklister ska hållas kort i trafiken och i förlängningen därmed även rätten att i princip tillrättavisa cyklister med bilen som basebollträ.

Jag har blivit nermejad ett par gånger och skadad för livet (komprimerade diskar i nacken) en gång. Det sistnämnda utfört av en bilist som hatade cyklister så mycket att han bestämde sig för att preja vår tremannagrupp av riksväg 225 i Sorunda. Vi höll enligt min GPS 54 km/h i en svepande utförsserpentin och sikten var mer än god.

Bilisten gjorde direkt efter illdådet ingen hemlighet av att han var ute efter att skada eller döda oss. Vi lyckades driva detta till rättegång. Den åtalade bilisten fixade en menedspolare (som inte ens var på plats vid mordförsöket) som gav ett riktigt Kalle Anka-vittnesmål – vilket rätten helt bortsåg ifrån. Bilisten blev således ”dömd”. Men givetvis villkorligt och utan kännbar ekonomisk påföljd (dagsböter – som han sket fullständigt i eftersom han inte hade någon inkomst utan försörjde sig som målvakt). Domen var en tydlig signal till bilisten att han inte gjort något jättefel, bara vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik. En tydlig signal, i en mycket lång rad, till oss cyklister – bilister har alltid rätt, även om de gör fel.

Varför berättar jag om denna nästan tio år gamla händelse? Jo, detta är ständigt aktuellt. Ovan nämnda indragande av cyklisters rätt att cykla mot enkelriktat i Stockholm har föregåtts av många fler hål i huvudet-byråkrater. Vilket spär på hatet. Och det är väldigt o-bra när myndigheter som Transportstyrelsen och Trafikverket signalerar att cyklister ska hållas kort.

Att sverige, trots otaliga motioner därom, aldrig lyckats bli tydligare än ”betryggande avstånd” när det gäller omkörning av cyklister är till exempel inget annat än fullkomligt orimligt, både när det gäller juridiken och det sunda förnuftet. Varför inte exempelvis 1,5 meter? Jag tror att en tydlighet uttryckt i meter och centimeter har åtminstone två bra effekter: 1. Polisen skulle lättare kunna lagföra vettvillingar som hatar cyklister. 2. Polisen skulle även kunna lagföra saftskallar som inte förstår att 30 centimeter är otillräckligt om man ska köra om en oskyddad trafikant.

Hur svårt kan det vara? Säkerhetsavståndet 1 till 1,5 meter vid omkörning är lagstiftat i Australien, USA, Spanien, Frankrike, Danmark, Tyskland och ungefär en miljard andra vettiga länder. Och när jag hänger på Mallorca är det väldigt få som inte respekterar denna lag. Resultatet är väldigt trevligt. Dessutom finns det egentligen inget som talar mot denna omkörningsmarginal. Förutom cyklofoberna i riksdagen och i billobbyn.

Därför vill jag utmana berörda cykelhatare, byråkrater och myndigheter: Ge mig en enda nackdel med att införa en 1,5-metersregel när det gäller omkörning av cyklist. En enda. Ni kan maila mig på nic.sjogren@gmail.com eller till redaktionen.

Niclas Sjögren är redaktionens bittraste landsvägscyklist. Han sneglar allt mer på att sluta cykla landsväg i Sverige och istället enbart trampa i skogen på hemmaplan. ”Jag vill inte dö ifrån mina barn riktigt än” brukar han säga

*Detta är en krönika, så åsikterna står skribenten själv för (även om hela redaktionen är ganska enig om att det är hög tid för en 1.5 meterslag även i Sverige)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Historien bakom Shimano XT

Historien bakom Shimano XT


För snart 40 år sedan såg Shimano XT, världens första riktiga komponentgrupp för mountainbike, dagens ljus. Resten är historia.

Berättelserna, eller myterna om man så vill, kring hur allt startade är flera. Egentligen har ju det vi i dag kallar mountainbike varit en del av cyklingen sedan cykelsportens begynnelse. Men på 1970-talet var det ett gäng pionjärer som började ta sig an backarna kring Mount Tamalpais i Kalifornien på ombyggda cyklar som gick under namnet ”Klunkers”. De flesta är nog överens om att det var där och då det vi i dag kallar mountainbike ändå föddes. Profiler som Joe Breeze, Gary Fisher och Tom Ritchey skrevs in i de dammigare delarna av cyklingens historieböcker.

I denna första veva var Shimano inte det märke dessa cyklister vände sig till, det här var en tid då nu bortglömda märken som Suntour, Dia-Compe och Huret var det som gällde. Men Shimano såg sin chans och blev en av de första tillverkarna att faktiskt satsa på just mountainbikes. Efter några misslyckade försök, där man bara använt den egna designpersonalen hemma i Japan, skickade man helt sonika en viss John Ute på en researchresa till Kalifornien, där ovan nämnda cyklister gav sin input.  

Några år senare, 1982 (-83), släpptes Deore XT – den första komponentgruppen som var designad och byggd för de behov mountainbikes och dessa nya typer av cyklister hade: fler växlar, växelspakar som var lättare att komma åt och kraftigare bromsar.

Shimano Deore XT 1982

Deore betyder förresten Deer – denna första grupp gick även under namnet Deerhead och hade ett litet hjorthuvud som prydde bakväxeln.

Uppföljaren från 1987, med de nu ikoniska växelreglagen

Namnet Deerhead hängde inte med i versionen som släpptes fyra år senare. Men nu hade det hänt så mycket annat att namnet spelade mindre roll. För 1987 kom XT-gruppen med SIS, Shimano Indexed Shifting, en revolution i sig. I stället för friktion i växelspakarna var nu ett klick samma sak som en växling. Med dessa kom även de nu ikoniska styrmonterade växelspakarna, för att inte nämna SPD-pedalerna. Teknologiska framsteg som får månlandningen att likna ett Legobygge. 

Klunker 2.0

Den 8-delade premiummodellen XTR M900 lanserades 1991, framtagen för professionella crosscountry-cyklister. XTR blev snabbt alla mountainbikecyklisters gråvåta drömgrupp, och var det ända fram till att Sram släppte sin 12-delade Eagle-grupp för några år sedan. Men innan dess var alltså XT tillsammans med XTR tveklöst en av grundpelarna i mountainbikevärlden.  

XTR i den första upplagan

Även XTR växte till slut till sig och blev 12-delad 2018, en teknologi som nu även finns på grupperna XT och SLX och Deore.

XT anno 2019

En av dem som har en särskild relation till Shimanos komponenter, inte minst genom att vara en av få teståkare som produktutvecklarna i Japan förlitar sig på när det gäller erfarenhet och input, är mountainbikeproffset och regerande svenska mästaren Emil Lindgren i Team Serneke-Allebike.

­– Jag har agerat testpilot åt Shimano i flera år och testat massor. Gruppen XTR M9100 var jag varit väldigt involverad i. Utvecklingen av XTR är väldigt ingående och genomarbetad. Vi testar och försöker leverera en produkt som gör din cykling till det bättre, utan att du egentligen vet vad som händer på din cykel. Men vi är många som jobbar med utvecklingen hos Shimano, allt ifrån ingenjörer till teståkare, säger Emil.

När blev komponenter en viktig grej för dig?
– Jag har alltid haft ett sjukt stort intresse för materialet. När jag var liten hade vi inte ekonomi för de värsta produkterna, men som tur var fanns det en massa kataloger och reklam med de största idolerna. En av dem var Roger Persson och han körde ju så klart på grymma XTR-grejer. Men det tog många år innan jag fick någon komponent med det namnet, säger Emil.

Roger Persson – Emil Lindgrens barndomsidol – var som mest elitaktiv på nittiotalet, med flera framgångar på bland annat SM och NM. Han var också den första svenska mountainbikecyklisten att köra OS när disciplinen gjorde debut i de olympiska spelen i Atlanta 1996. Idag jobbar han med teknisk support på Cycleurope.

Roger blir också nostalgisk när han tänker tillbaka på den här tiden.
– Jag använde tidigt Shimano XT och minns de där överliggande tumreglagen med 7-växlat runt 1991. Sedan glömmer jag aldrig känslan när jag fick hålla i de silvriga XTR-askarna 1993. Precisionen i dessa komponenter var 100 procent, säger Roger.

Har du någon favoritdel från den tiden
– Shimano var ju tidiga med innovativa lösningar. Vissa var bra, vissa var lite mer speciella. Jag tänker främst på dubbelreglagen ST-M961 och remote-reglagen SL-SS95 för barends, säger Roger.

Emil, du som har kontakt med utvecklarna – vad kommer vi att få se mer av i framtiden?
– Det kommer att hända mycket roligt och än så länge är vi långt ifrån färdiga med de cyklar som används i dag. Tyvärr sker mitt jobb i det tysta och jag har inte befogenheter att berätta något. Men framtiden är galet spännande, säger Emil.

Floppen – Dubbelreglagen ST-M961
Inspirerade av utvecklingen på landsväg, där man ganska tidigt byggde in växelreglagen i bromsreglagen fick Shimano i mitten på 00-talet för sig att skapa samma sak för mountainbikes. Resultat blev ett dubbelreglage där man växlade genom att trycka ner själva bromshandtaget. Men bara för att äpplen är gott i paj behöver det inte vara lika gott på pizza. Så precis som det låter var det en riktigt dålig, och dessutom ganska dyr idé som funkade uruselt på mountainbikes. Som tur var blev dessa dubbelreglage en kortlivad historia. De försvann ut sortimentet innan svärmen av svordomar helt stjälpt alla träd i skogen.  


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Test: Giro Manifest Spherical Mips

Test: Giro Manifest Spherical Mips


Dubbelt skydd på stigen

För blotta ögat ser det här nästan ut som vilken modern och snygg endurohjälm som helst. Men under skalet har Giro Manifest Spherical ärvt samma tvådelade Mips-lösning, placerad mellan två hårda skal, som man sedan tidigare använder i landsvägshjälmen Aether. Konstruktionen ska ge ett mer distinkt rotationsskydd och en hjälm som fortfarande ventilerar bra. Mips-skyddet, som vanligtvis ligger mellan hjälmen och huvudet, har annars ofta en direkt negativ inverkan på ventilationen.

Viktmässigt landar Manifest på 340 gram, vilket är väl i paritet med motsvarande trail- och endurohjälmar med rotationsskydd. Den sitter bra och jämnt på huvudet, nackspännet går att justera i höjdled inne i hjälmen och den har självklart ett snabbspänne i nacken. Just det spännet kan vara lite svårt att komma åt, men det är ett problem som många hjälmar har när man, som här, förlänger skyddet ner i nacken. Manifest är relativt stor i storleken.

Manifest sitter även relativt långt ner i pannan. Det är inte ett problem i sig och är egentligen bra ur säkerhets- synpunkt, men det kan bli tajt med vissa glasögon som då lite obekvämt kilas in mellan näsa och hjälmkant. Samma sak om du kör med stora goggles. Vi gillar däremot skärmen som är så där precis lagom lång och enkelt kan justeras i farten.

Nu är det lite svårt att jämföra men vi vill nog påstå att detta är en av de bäst ventilerade stighjälmar vi testat – och att den är snygg och säker gör inte saken sämre.

Pris: 3 000 kronor.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Minitest: Bosch Fontus cykeltvätt

Minitest: Bosch Fontus cykeltvätt


En portabel trädgårdsslang

Med intåget av portabla och relativt billiga högtryckstvättar är det här med lerig och sölig cykling, i synnerhet under höst och vinter, numera ett något mindre problem. I alla fall om man bor i lägenhet eller inte har tillgång till någon slang att spola av sin cykel med.

Vi skulle nog egentligen inte kalla Bosch Fontus så värst kompakt (eller billig) för den är faktiskt nästan lika stor som en vanlig högtryckstvätt. Men det är för att den har en helt integrerad tank som rymmer så mycket som 15 liter. Inte heller rör det sig om någon form av högtryck, utan trycket är i paritet med det man får från en smal version av en trädgårdsslang. Maxflödet är 3,1 liter/minut, vilket räcker fint för att spola av cykeln med. Däremot krävs det att man ställer in den på det starkaste av tre valbara lägen. Slangen, som är en vanlig trädgårdsslang på totalt 4 meter, förvaras i ett fäste på baksidan. Munstycket med tillhörande borste har sin plats under en lucka på framsidan – kompakt och enkelt. Det vi kan sakna är en plats att förvara en flaska cykeltvätt på. 

Fontus har inget inbyggt batteri utan använder sig av samma löstagbara batteri som man hittar i övriga prylar från Bosch, ett system de kallar ”Power for ALL”. Det är förstås smidigt om man nu har flera prylar från Bosch, men annars lite segt att behöva ha koll på ännu en laddare och ett batteri. Batteriet räcker ungefär en timme så man kan köra flera tvättar på en laddning. 

Tanken har en stor öppning med rejält skruvlock. Den generösa öppningen gör det möjligt att fylla tanken via exempelvis en duschslang, något som är väldigt praktiskt om man bor i lägenhet. En fördel med denna typ av portabla tvättar kontra en vanlig trädgårdsslang är att man även kan fylla dem med varmt vatten, perfekt om cykeln är täckt av is och snö efter turen. När tanken är helt fylld blir Bosch Fontus kanske lite i tyngsta laget om den ska bäras upp och ner för trappor, men det är förstås ett plus att den både har hjul och teleskophandtag.

Om man vill ha en kompakt cykeltvätt med inbyggd tank av den lite större kalibern – då är Bosch Fontus ett riktigt bra val.  

Cirkapris: 2 400 kronor (utan batteri och laddare)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Minitest: Giro Aether Mips

Minitest: Giro Aether Mips


Mips 2.0

Vad Mips är behöver nog ingen djupare beskrivning vid det här laget. Sannolikheten att du själv kör i en hjälm som har det svenska rotationsskyddet Mips är nog ganska hög (vi killgissar att den är runt 50 procent).

I hjälmen Aether har Giro tagit användandet av Mips ett steg längre. Man har här placerat det gula glidskiktet mellan två hjälmdelar, vilket alltså innebär att även hjälmen i sig kan rotera. Fördelen är dels att man får ett mer aktivt rotationsskydd, och dels att man slipper ha det gula Mips-skyddet direkt mot huvudet – något som i vissa fall kan påverka saker som ventilation och komfort.

När det kommer till ventilation är Aether en minst sagt sval historia – ventilationshålen är väl tilltagna. Hjälmen har dessutom luftkanaler på insidan, något som hade varit omöjligt med en mer konventionell Mips-lösning.  Konstruktionen ger en av marknadens kanske mest välventilerade hjälmar, i synnerhet i en hjälm med Mips.

Giro Aether sitter väldigt jämt på huvudet, utan några tryckpunkter. Men om du har ett lite koniskt format huvud kan du kanske uppleva hjälmen som lite grund. Designen är även den åt det lite breda hållet, så har du ett smalt ansikte är svamplooken nog inte allt för långt bort. Men den passar samtidigt väldigt bra ihop med ett par feta, breda glasögon. Glasögon som förövrigt har väldigt bra gummikuddar att ligga och vila på i hjälmens frontkanaler när de inte används.

För att Mips-skyddet ska funka optimalt, och för att det ser bättre ut, gäller det dock att ha koll så att hjälmens två halvor ligger i fas – för de kan lätt flyttas runt och hamna i fel läge. Det är även bra att se till att det inte samlas massa smuts och jord mellan hjälmhalvorna som kan ligga och skava (kör du bara landsväg är det däremot ett icke-problem).

Ur ett rent analogt perspektiv är nog Aether en av de mer avancerade standardhjälmarna som finns på marknaden just nu. Att den kostar därefter säger en del i sig.   

Vikt: 250 gram

Pris: 3 500 kronor


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in