Vintersporten cykelcross har sitt hjärta i Vlaanderen i västra Belgien. Men cykelcross utövas friskt även i Frankrike, Italien, Tjeckien och Tyskland och har vuxit stort i USA. På ”nederlands” heter sporten veldrijden, vilket översatt till svenska blir fältåkning och som beskriver rätt bra vad det hela handlar om.
Cykelcross introducerades på allvar i Sverige under hösten 2006, när den första Sverigecupen i disciplinen kördes. Tidpunkten för tävlingarna under året, sen höst och vinter, gör cykelcross till ett utmärkt träningskomplement för de flesta cyklister.
Mathieu van der Poel, cykelcrossens största gigant, alla kategorier
CX höjer också kvalitén på träningen under en period som för många annars består av sporadisk träning och dålig motivation. På grund av sportens intensiva karaktär och många tekniska moment som attackeras i hög fart, måste man ligga nära den fysiska och mentala gränsen i princip från start till mål.
Ovan en CX-cyklist som hamnat lite snett i spåren. Bansektioner av uppkörd lervälling tillhör stapelvaran på kontinenten.
Detta bidrar till att åkare helt plötsligt stumnar och går in i väggen. Och vurpar. Det hela är alltså särdeles publikvänligt! Tävlingstiden ligger på omkring en timme med något kortare åktider för damer och juniorer. Banorna går ofta på en gräsbevuxen varvbana på ett par kilometer. Ofta en utregnad och vattensjuk bana, som efter några åkares passering omvandlats till vansklig och svårforcerad lervälling. Och som ofta, till publikens stora förtjusning, sätter stopp för fullt attackerande cyklister och skickar dem huvudstupa rätt ned i lergröten.
En cykelcrossbana består alltid av ett antal hinder som skall forceras. Det kan vara sandfållor, sektioner av lervälling och vatten eller som här ovan en brant trappa.
Släng in massor av kurvor, olika typer av hinder som sandbunkrar, branta backar uppför och nerför samt partier som helt enkelt måste tas med cykeln på axeln, exempelvis trappor och handbyggda plank.
Banan ska också innehålla en depå som passeras två gånger per varv. Där kan man växla cykel till en som är ren och därmed går lite lättare, eller byta ut en cykel som fått en defekt. På den internationella crosscenen byter cyklisterna nästan alltid cykel ett par gånger per lopp. Är det lerigt byter de nästan så ofta de kan, vilket är två gånger per varv. Detta gör att toppåkarna alltid kör loppen med upp till fyra i princip identiska cyklar.
Träningen
FTP (Functional Threshold Power, det finns ingen ”officiell” svensk översättning) definieras som den högsta effektutveckling du kan producera på din cykel under en timme till exempel under ett 60 minuter långt tempolopp. FTP är alltså mer eller mindre samma sak som prestationsförmågan vid mjölksyratröskeln.
Det är alltså det mått eller test som bäst beskriver en persons prestationsförmåga inom nästan alla cykeldiscipliner. FTP ska inte förväxlas med puls vid mjölksyratröskel utan är hur mycket effekt man producerar vid tröskeln. I och med att ett CX-lopp mer eller mindre genomförs i ett maximalt tempo och påverkas lite av taktiska moment, är de fysiologiska kraven rätt snarlika de för ett 60 minuter långt tempolopp.
Skillnaden är att du under ett tempolopp ligger och jobbar precis på din FTP genom hela loppet. Men inom cykelcross kommer du att utföra arbete strax över och under FTP under loppet. Högre prestationsförmåga (FTP) vid mjölksyratröskel är därför den viktigaste träningsanpassningen. Så det är kring din tröskel man bör lägga mycket av sin träning som cykelcrossåkare.
Ett exempel på ett klassiskt träningspass för cykelcross:
15 minuter uppvärmning, gärna med några inslag av teknikträning
25 intensiva”starter” på ca 13 minuter med ca 25 minuter aktiv vila mellan
2030 minuter kontinuerlig cykling runt tävlingsfart
15 minuter nedvarvning
Försök också att träna på en bana som liknar en typisk cykelcrossbana, där du möter hinder som tvingar dig att hoppa av och på cykeln.
Kommer du crossa i höst och vinter? Har du en cykelcross-hoj? Kommentera nedan!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in