Blogg

Vinst i GP Hans Mård!


Det har varit en episk helg för cykelfantaster i Stockholm. Jag har mycket att berätta om men jag tänker börja med att berätta om det som var roligast och jobbigast: GP Hans Mård – vilket är en CX-tävling i Hellas. Start på CX-cuppen i Stockholm. Jag kom (trumvirvel) på pallen (jag kunde inte hålla mej från att skriva det i ingressen – sorry – men då fattar ni hur jag sitter och ler framför datorn när detta författas).

Jag drog en spontanare ner till Hellasgården i Nacka och blev imponerad över det pådrag som var där och den fina CX-bana som var dragen. Banan var inte teknisk , det mest knixiga var några meter som gick på en MTB-slinga, ett hopphinder och X antal 180-grads svängar. Torrt och fint och egentligen inte alls några CX-förutsättningar (det ska ju vara blött och geggigt och sladdigt). MEN banan räckte gott och väl för mej, som har kört noll meter off-track med min nya CX.

Antal damer till start = tre = alldeles för få. Men vi fick starta tillsammans med ett gäng kids och motionärer, så när startskottet gick var det stökigt och bökigt och slirigt på en grusväg. Jag hade underskattat hur jobbigt det är att köra cross. Sorry landsvägsåkare, men ni vet inte hur blod egentligen smakar (ironi). Eller så är det jag som är extremt o-syratålig eller inte kan ta i på asfalt (även det troligt)?!

Efter ett varv fattade jag inte hur jag skulle palla sex varv till (vi skulle köra sju varv). Speciellt eftersom det tog tvärstopp för mej vid hopphindret – jag har en hel del teknik kvar att nöta. Även alla igångdrag grillade mina ben + det faktum att jag och crossens växlar inte riktigt blivit polare än. Kedjan hoppade en gång – när jag tagit mig om och förbi Camilla Lundberg, som var tjejen jag låg närmast. Det kostade mig minst ett varv av jagande för att komma ikapp igen, speciellt eftersom att Camilla är riktigt start och bra tekniskt.

Väntade hela tiden på att speakersen skulle ropa att damerna skulle få köra något varv kortare = drömtänkande. Efter sex varv ville jag verkligen trilla av pinn, både jag och Camilla trodde och hoppades att loppet var över. Vi hade räknat fel och ett varv återstod. På det varvet gick jag på energin av glädjen att loppet snart var över. Och det var en fin tanke som höll mig ända in först i mål – jag vann!

Och där höll inte mina ben mycket längre – jag var precis lika trött och glad som det ser ut på bilden ovan (med Camilla L och Maria Österlund).

Det här var en bra start på ”Stockholms-helgen” för mej, samt en bra början på CX-säsongen. Jag har längtat efter att få köra CX ett bra tag nu, asfalt i all ära men… inget går upp emot att slira runt i gegga med maxpuls upp till öronen.

Jag kommer att cykla CX med/för Cykelklubben Barriär, som i mina ögon är Sveriges gladaste CX-klubb (kolla deras fina instagram här med!). Tänker försöka köra cuppen i Stockholm och en del tävlingar ute i Sverige med. De har ju förlängt säsongen ända in i januari! SM ska jag absolut köra, det är nästan hemma för mej (Eksjö) och Emma Johansson ska komma och köra (läs:varva mej)!

Snart kommer jag skriva mer om helgen – om Velothon GP och Velothon Stockholm – helgen som går till min minnesbank som en av de bästa på cykel i år. Stay tuned!

(Foto-kudos: Patrik Berggren).


Antal kommentarer: 1

Klas

CKB! CKB! CKB!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vilken klubb är snabbast i Stockholm? (#VMTTT)


Igår kördes Stockholms första upplaga av den eminenta tävlingsformen lagtempo – under Terrible Tuesdays Vitamin Manager Team Time Trial. Upplägget: lag om fyra cyklister kör dryga 45 km på en vändbana, tre av de startande ska komma i mål så snabbt som möjligt. Möjlighet till att visa att man som lag/klubb kan köra snabbast i Stockholm och sätta laget framför jaget.

Terrible Tuesdays är i grunden en triathlonklubb (numera med ett cykellag) som inte sticker under stol med att de tränar och tävlar tills de stupar, eller som de själva säger ”ingen minns en fegis”.

Arrangerade de nu denna tävling för att visa Stockholms cykelklubbar att triathleter, utöver att cykla ensamma nere i bågen, även kan cykla snabbt tillsammans?

I såna fall lyckades de både med det samt att de arrangerade ett riktigt bra event ute på Ekerö (teaser – resultat längre ner i inlägget).

Man kan fråga sig varför ett stort gäng cyklister – 20 lag – vallfärdar ut till Ekerö en eftermiddag när vinden bestämt sig att blåsa extra ettrigt från sidan? De flesta Stockholmslag fanns representerade: SCK, Ryska Posten, TT (arrangörerna), SUMO, #STHLMESS med flera – många som var sugna på att cykla hårt tillsammans med sina lagkamrater.

(på bilden ovan: Madde, Cissi, undertecknad och Jonas Brögger, mannen bakom ”you-tube-fenomenet” Cykeltuben, och som körde ”stolsvärme och stor kaffe som uppvärmning” till racet igår. Se detta och fler filmer från igår på Cykeltubens Facebook).

Tyvärr var andelen damer inte så högt för kvällen. Jag stod på startlinjen för SCK tillsammans med Camilla, Madde och Cissi. Vi var först ut. Det enda andra laget, Stockholm City Triathlon, startade precis efter oss.

Jag var glad över att vi startade först av alla – då hann jag inte tänka. Pang på´t – sätta skallen på ”nu släpper du inte hjul”-mood och inbilla sig själv att maxpulsen som snabbt och säkert kom stigande var behagligt pirrande i benen.

Den bästa beskrivningen av lagtempo kommer från Emil i SUMO Cycling:

Det handlade alltså om lagtempo. Jo det låter ju trevligt. ”Tillsammans är vi starka”, ”Vi turas ju om att dra”. Nej. Nej. Nej. Lagtempo är inte för cyklister som helst poserar med svindyra högprofilshjul framför något hippt cykelcafé och omsorgsfullt curlar sina egon genom att då och då haka av en amatörpendlare vackra junimornar med solen i ansiktet och vinden i ryggen. Under ett lagtempo kan ingen gömma sig. Du kan inte ens längre lura dig själv att du egentligen hade orkat lite mer.

Cirka fem kilometer in i loppet hade jag endipp och jag kunde inte lura mig själv längre. Jag försökte mig på någon beräkning för att räkna ner hur många procent av loppet som vi kört – men misslyckades. Insåg att det var bäst att lägga allt fokus på att inte räkna, inte känna efter, bara ta tramptag för tramptag och se hur länge det räckte.

Emellanåt fick jag rysningar när flowet i gruppen var perfekt – som en välsmord kedja. Jämnt och fint tempo och bara små gester oss i gruppen emellan för att kommunicera. Plus en hel del stånkanden och hejanden på varandra för att det inte skulle bli så kusligt tyst :). När det var ett par kilometer kvar till vändning hojtade Madde att vi snittat 38 km/h. Jag som inte hunnit kolla ner på min klocka jublar inombords och funderar faktiskt på vart herrarna är någonstans? Hade räknat med att bli passerad ett par gånger innan vändning.

Hade drömt om en skön medvind efter vändning, men den uteblev. Sidvinden fortsatte piska och det var bara att deala med den. Strax passerade Ryska Posten Racing Team oss och jag skrek till tjejerna att vi skulle ta sikte på deras bakdelar (rumpor!) i uppförsbackarna. Vi lyckades hålla dem inom sikte några minuter!

Plötsligt började kilometrarna kvar till mål att ticka ner snabbt på klockan och det fanns inget kvar att spara på. Tjejerna började panga på monsterförningar som fick det att, otroligt nog, skrika ännu mer i mina ben. Trodde tio gånger att jag skulle åka av, vilket jag även väste mellan andetagen till de andra. Sista biten kvar till mål körde vi uppför, hårdare än någonsin och rullade över mållinjen på 1:04!!!

… trodde jag. Det visade sig att jag tappade bort en siffra i min snurriga, mjölksyrastinna skalle. Vi körde på 1,13,26. Snittade 37+km/h och hur löjligt nöjd jag blev syns på bilderna ovan (Hanna Johansson, som tyvärr inte körde pga Ö till Ö, syns på selfien. Även tempo-gurun Jonas Bohr finns med i bild).

Vi tog hem damklassen – BAM! Och var även snabbare än två herrlag. Det betyder mycket för mej och för de andra, men ännu viktigare är faktiskt att vi körde så bra som lag, ”spöade killagen på det sättet” (citat Hemlig beundrare ?!) och höll ihop nästan hela vägen. Känslan av att cykla snabbt och hårt och precis kunna hålla undan från att åka av eller typ kräkas är speciell – hatkärlek – kärlek när man överlever den!

Stockholm CK:s herrar kammade hem herrklassen och det var således en brakkväll i klubbens färger. Vi skänkte våra prispengar till Psykitarifonden och herrarna sina till Barncancerfonden. Härligt att kunna cykla sig trött för en bra sak!

Hoppas på att se fler ”pop-up”-tävlingar, och gärna fler lagtempon på kalendern tills nästa år. Som jag tidigare nämnt är cykling i Stockholm on fire – jag hoppas att detta fortsätter och även att ringarna sprids på vattnet till övriga landet. Tack TT!

Notis: andra herrlag: Cykloteket Racing Team, tredje Terrible Tuesdays, fjärde Ryska Posten.

Här finns alla resultat.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

RR Tre Berg – krig över berg och slätt


Jag har cyklat Tre Berg – 180 km och 1500 höjdmeter – och det kan snabbt och enkelt sammanfattas med en bild:

Ett episkt lidande och jagande!

Men för att sammanfatta loppet med en race-rapport:

Jag startade i en av de första grupperna tillsammans med min klubb Stockholm CK. Det droppade från himlen och 450 meter in i loppet tog det stopp (!). Hela elitklungan, som låg framför oss, hade kört fel i första kurvan. Två minuter senare kunde vi rulla vidare, då med ett hundratal cyklister hack i häl på rulle.

Snyggt att SCK låg längst framme och drog! Tyvärr kan jag inte ta på mig någon heder pga att jag tidigt kände att marchfarten, 40-50 km/h över slätten dödade mig meter för meter. Vinden ven och jag flåsade. Det lät inte bra i vare sig mina öron eller kändes bra i mina ben.

Jag fick slå av och inse att det inte var min dag. Hade respekt för distansen och det faktum att jag nyss varit sjuk. Hamnade i en klunga med löst folk och försökte leka osynlig wheel-sucker för att gömma mej för vinden.

Tankarna snurrade i skallen – skulle jag kliva av? Jag fick inte ens uppleva detta episka lidande tillsammans med mina klubbkompisar, som många av dem seglat iväg i vinden framför mig. Men så tänkte jag på min hjältinna Britta-Stina som lovat mig att heja på det första av tre berg, Mösseberg. Och jag tänkte på min mamma som också var support under dagen. Hon hade blivit så nervös om jag ringt henne mitt under loppet.

Det var ett bra beslut. På Mösseberg hade jag nämligen den bästa hejarklacken:

Där stod världens bästa Britta-Stina med familj och hejade. Jag började nästan lipa när jag och mina sega ben slet oss upp för ”berget”/kullen. Ville hoppa av och krama hela skaran men insåg att det varit typiskt otaktiskt.

Nedanför Mösseberg hände något mycket märkligt då jag var helt ensam. Såg inte en cyklist på vägen framför eller bakom mig. Blev förvirrad, hade jag kört fel? Plötsligt kommer dock en ensam lirare flygande över slätten med en uppsyn som att han körde tempo. Jag bet mig fast på hans rulle och frågade om det var ok? Jadå, hans egna kamrater var för långsamma upp för berget.

Vi körde tillsammans några mil och du starke cyklist från Tranås – du är en hjälte! Efter en stund började dock andra klungor komma ifatt oss bakifrån och vi anslöt till dem. Ytterligare än kille från SCK dök upp – Mattias – och hans bekanta rygg gav mej plötsligt nya krafter.

Det andra berget försvann snabbt men därefter vände vi tillbaka mot Skara och därmed blev vinden ett monster igen. Jag flög som en vante hit och dit på slätten. Hade fullt fokus på att inte blåsa av vägen pga dåligt hjulval (högprofil…). Önskade mig några extra kilon som kunde hålla hjulen i schakt. Fick ont i armarna och längtade till Kinnekulle –  tredje och sista berget -för att slippa lyssna på vinden och vila armarna.

Magiskt nog hade jag krafter kvar till att ta mig uppför Kinnekulle i ett helt okej tempo (14 min). Drabbades av topp- och målfeber som varade tills berget var över och jag åter igen möttes av misärvinden nere på slätten. TRE MIL KVAR! Lät som svordomar inne i min skalle.

Mötte tack och lov en av Tre Bergs egna fartgrupper. Hade läst innan att man i startgrupperna inte kunde förvänta sig att bli dragen runt loppet av ledaren. Vad jag såg framför mig var dock precis det – en man i Tre Bergs färger låg och bombade med ett pärlband av goa gubbar bakom sig. Blev förvånad men fick senare höra att det var tempo-gurun Alexander Gingsjö som varit ledare. Kanske en ny affärsidé för Tre Berg? Att låta sina pensionerade tävlingscyklister lotsa runt glada motionärer.

Med Gingsjö som hjälpryttare samt några SCK:are som jag åter igen mötte upp kom jag äntligen i mål i Skara på dryga 5,30. Urvriden som en disktrasa:

Har sällan mått såhär kasst efter ett lopp. Är mycket tacksam över att SCK:s serviceteam tog hand om mig vid målgång!

Tror att jag blev femma av alla tjejer (eller vänta, det fanns ju ingen damklass..) – bakom de andra stark(are) tjejerna i SCK. Imponerande insats av dem + av Amir Ansari som vann bergapriset på Kinnekulle + SCK:s herrar som hade gjort rejs av motionsklungan. Känns bra att vara en del av en klubb som sätter färg på så många olika delar av loppet!

Tack alla för helgen – SCK , Britta-Stina o co, mamma och pappa, alla snälla cyklister som skyddade mig i vinden.

Nu lägger jag all energi på att hålla kroppen pigg och glad över sluttampen av säsongen.

Benen i högläge och stor glasskonsumption idag med andra ord!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tre Berg & annat skvaller om september


Diskussionen har de senaste veckorna gått varm kring Tre Berg. Efter det att damklassen strukits helt från Gran Fondot hände det grejer. Fantastiska ambassadörer inom damcykling samlade sig och försökte ändra på det och styra en damklass (Tack SCF, Team Crescent, Valhall, Stockholm CK & övriga!). Tyvärr hann de inte riktigt hela vägen in i mål och således avslutas SWE-cup för damerna under Skara GP imorgon fredag. På lördagen finns alltså ingen damklass under Tre Berg ”The Race”.

Jag har gråtit flera skvättar över ovan nämnda faktum. Hade så gärna rejsat 18 mil på lördag. Lyckades även dra på mej en (wo)men-cold efter Rapha12hills förra veckan och var hemskt ynklig. Kunde inte cykla och fick bara käka ris under cirka fem dagar. Som bärgat för en humör-dipp för ett litet cykel- och matvrak som mej.

Därmed har mina planer reviderats. Varken världen eller min kropp verkar vilja att jag ska köra stenhårt över Västgötaslättens berg på lördag. Eller fel – chansen att köra stenhårt finns ännu givetvis och jag vet några starka damer som är villiga att ta den (I fancy you – mina starka lagkamrater i SCK mfl). Men vi får se hur det blir för min del.

Varje gång jag är sjuk vrids liksom min världsbild till och jag inser att det inte alls är en självklarhet att man kan panga på snabbt i många många mil. När jag äntligen kunde pendla till jobbet i början av veckan var jag antagligen den cykelpendlare som flinade mest och fånigast av alla i hela Stockholm.

För att inte tala om hur löjligt glad jag var imorse, när jag äntligen kunde smyga upp i gryningen och köra Morningspins på Djurgården (bildbevis ovan, fotocredd till Tove Langseth).

Har skrivit flera gånger om min faiblesse för att cykla om morgnarna. Men det tål att upprepas, för just nu står de i blom, klockan 6-7 med solen som går upp – magnifique!

Tycker att sånt här borde receptbeläggas till folk som är deppiga. Seriöst! (Foto: Hagen Bender).

”Kanelbulle smakar godast med blodsmak i munnen?”

Stämmer, men det måste inte vara så, imorse körde jag inte på max (pga helgens äventyr), fikat var gott ändå! (#ridehardfikaharder)
Och den härliga känslan i kroppen infann sig likaså hela dagen.

Vidare i september anordnar Terrible Tuesedays Team Time Trial på Ekerö nästa tisdag.
Team Time Trial är ju en tävlingsform som inte är särskilt vanlig i den svenska tävlingskalendern. Man ska tävla i lag om fyra men de tre bästa tiderna räknas. Ni hör ju – detta är som upplagt för blodsmak. Och ett ypperligt tillfälle för alla cyklister i Stockholm att visa att deras klubbar/grupper kan sätta laget framför jaget.

Nästa fredag startar Stockholmscuppen i CX med den första av fyra deltävlingar. Något som jag är otroligt peppad på pga att jag lyckats lägga vantarna på en CX-mästares gamla cykel (Åsa Erlandsson). Kommer inte att kunna skylla på materialet under säsongen! 

Drömmen är att åka till Belgien i oktober och smaka på deras lera (och öl.. :). Får se hur det går med det, keep u updated!

Och lördag – söndag går Velothon och Velothon GP av stapeln!

Massa kul framöver i Stockholmsområdet alltså!


Antal kommentarer: 1

Klas

Fint skrivet! Krossa nu Slätta!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Årets viktigaste filmklipp (cykel)


Kolla på ett av årets mest berörande och viktiga filmklipp om cykel här:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/flyktingen-som-drommer-om-cykellandslaget

Amir tävlar under Stockholmscuppen i våras, Camilla Backman ur SCK hejar på.

Det handlar om Amir, som sedan november förra året kom som flykting till Sverige och blev medlem i min cykelklubb – SCK. Sedan dess har han kämpat för att få stanna i Sverige och samtidigt tränat och tävlat för klubben. Han säger själv i klippet att SCK blivit som en familj för honom och jag är så otroligt glad över att se hur cykling bryter barriärer, skapar gemenskap, ger trygghet och hopp om framtiden. Samma sak som jag känner nästan dagligenn, men antagligen i en betydligt mindre skala än Amir som flytt från sitt eget hemland. Allt som krävs är en hoj och ett bra sällskap.

Var gärna med och dela klippet. Den här historien är så fin om man jämför med många andra som kommer ur media och folk som flyr till Sverige. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

RR Rapha12hills – backar, sportgrus och ”vinst”


Alla goda ting är 12? Det är jag redo att skriva under på efter förra helgens mest hajpade event – Rapha12hills. Den fina dagen i Jönköping med omnejd går till minnet som en av de mest episka turerna på cykel under året för min del.

Upplägget var följande: man ställde upp i par, man skulle ta sig upp för 12 backar och ta en stämpel och på vägen fanns en hel del hinder i form av grus och svårnavigerade vägar. Men med detta kom även 190 supertaggade cyklister och ett obligatoriskt fikastopp! Officiellt sett var det ingen tävling (men försök säga det till cyklister med nummerlappar på ryggen?!) och man hade sju timmar på sig att komma i mål.

Jag kör en RR nedan i punktform efter backarna. Allt detta gick jag igenom med Therese Bellfors, som var the perfect match i form av lagkamrat till mig under dagen!

Kalvar på grönbete upp för första backen och över gruset. Foto: Calle Andersson @chipslegs.

1. Muur de Skinnersdal – 1,6 km grus och en känsla av att kalvar släppts på grönbete. Folk spann loss i gruset när det gick av uppför och vi försökte leka iskalla och sick-sackade oss upp till toppen mellan folk som valde att gå upp. Det fick kosta maxpuls för min knappa erfarenhet från linje-och GP lopp har lärt mig att man ska fram och upp upp upp så snabbt det går under rejs! Taktiken fungerade och uppe på toppen var det highlife i form av bedårande utsikt och mindre cyklister än på botten av backen.

Smalt och brant uppför Col du Baksida. Foto: @raphaeurope.

2. Col du Baksida (kinesiska muren på Strava) – jag ville skrika när jag såg backf*n torna upp sig framför mig, men jag vet att det är lika med att skjuta sig själv i foten om man hoppar av cykeln uppför. Fortsatte att bita i upp för backen, som var brantast för dagen (28%) och rejält spårig. Blev anklagad för att ha fällt en annan cyklist (på skoj) uppför. Kan bara skylla på tobbfeber och hybris (såg en ung och snabb juniorkille i klungan och fattade inte hur?! Han måste ha kört fel).

3. Alp de Norra Kleva (backen upp till IKHP) – i den här backen stod ett gäng lokala herrar och hejade på oss (tack!). Jag fortsatte leva på min toppfeber och kände mej som en rockstar, speciellt eftersom att ryktet säger att det har gått anrika tävlingar uppför denna klättring för flera år sedan. 

4. Alp de Gestra – vi råkade ta en omväg och slira över grus till toppen på Kaxholmen (metropol pga känd från Vättern som en skitbacke). Det visade sig dock vara ett smart drag eftersom vi träffade på Linus och Karim vid Landsjön. Dessa två killar var gentlemän/hjälpryttare till oss under dagens kommande små incidenter. 

Jag hade hört innan att det bjöds på Snickers och lättöl på toppen av den fjärde backen. Det gav mej extra powers då den tidigare hybrisen började rinna ur mej tillsammans med blodsockernivåerna.

Snacka om högklass-depå (bild ovan). Arrangörer av andra cykellopp – se och lär! Lättöl och snickers > bananer och blaskig saft!

Gladaste gänget upp för Col du Målskog? Foto: La Lepre Stanca

5. Col du Målskog – backen kom efter lite skönt glidande och andhämtning nere vid Vättern, där vi teamat ihop oss med tidigare nämnda gentlemän.

6. Muur de Ebbarp – episkt lidande pga backen började snällt över asfalt men övergick sedan till grus upp för ett smalare skogsparti. ”Man gillar att köra över grus, men det är rätt skönt när det är slut med”.

7. Klerebodammen – Klättringen försvann smärtfritt, dagens snällaste so far, men nedanför den skedde diverse incidenter:

Thereses elväxlar la av, typ som mina gjorde i Burseryd. Diverse skruvande och pillande med elkablar ledde tyvärr ingen vart och Therese fick visa upp oerhörda krafter då hon tog ett par klättringar på enbart stora klingan.

I samma veva fick även jag en punka på min baktub.

Inom en mil hade vi alltså förvandlats till ”Team Broken”.
Det kändes så bittert. Skulle det vara game-over knappt halvvägs in loppet?

En punkasprej, en snäll pappa (Thereses), en fikapaus och Linus och Karim som väntade på oss löste dock den miserabla situationen!

Vi fortsatte söderut och Therese körde nu på en lite tyngre cykel – en CX – redo för vintern med skärmar och hela kittet! (#crossiscoming).

8. Mont Komosse – hörde att nån tänkte ta en taxi hem om det skulle gå åt pipsvängen under dagen. Den personen hade inte cyklat nere i Smålands skogar tidigare, för vägen ner till Komosse är lång och seg och öde. Givetvis hade vi vinden i ansiktet och jag upptäckte att jag började bli seg när jag knappt klarade av att räkna plus och minus. Men eftersom våra cyklar ännu höll fortsatte vi hålla god min.

9. Sa Orrnacken – ännu en ädel grusabacke, precis i min smak – lagom böljande och med trollskog och John-Bauer-känsla.

10. Mont Taberg – äntligen började vi närma oss Jönköping och den ökända Tabergs-toppen. Förbaskat att fiket på toppen var stängd samt att vi vid det här laget började tumma på tidsgränsen. Hann inte njuta av utsikten.

11. Muur de Georgslid – dagens jobbigaste backe – min mage krampade under första delen av backen som är som en vägg (för en trött kropp). Vid det här laget gick jag bara på tanken av att målet och en hamburgebuffé var nära.

12. Col du Réservoir – sista backen inne i Jönköping. Vi insåg att vi hade gått över tidsgränsen då klockan var efter 18…

… men timmar och minuter och cut-off-tider spelade ingen roll – för vi var så glada när vi väl gick i mål! Klockade 165 km, 2200 höjdmeter och 7h+ på cykeln. En episk dag fylld av äventyr och upplevelser som man inte råkar ut för på andra cykellopp.

Det visade sig att jag och Therese var de tjejlag som snabbast tacklade alla backarna och vi vann en startplats till Rapha Prestige (som sägs vara ett ännu mer utmanande event)?

Otroligt kul att vi fick alla bitarna – det vill säga backarna – på plats med hjälp av de fantastiska människor vi mötte under dagen. Aldrig har ett kort med stämplar vägt lika tungt i handen eller en burgare smakat så gott innan!

Tack Rapha och La lepre Stanca för ett suveränt event! Tack Therese, Linus och Karim för att ni höll humöret uppe trots materialfailures, kramp och tanken på att ölen skulle vara slut när vi kom fram! Tack stora varma sportgrusfamiljen för att ni sätter upplevelse och glädje framför snitthastigheter och asfalt! Är just nu toktaggad på att köra CX framöver.

Tips – läs mer hos Katja, Anna, och Hagen och kolla #rapha12hills på Instagram. 


Antal kommentarer: 1

Katja

Fan, skoj att uppleva loppet genom dina ögon (och ben) nu när man kört det själv 🙂 Grymt kört!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*