Vinn en startplats på GöteborgsGirot!!

Ni som inte är på Mallorca och löjlar er just nu har nog också gjort upptäckten, det är vår! Efter ett halvt års väntan var det äntligen möjligt att köra på smala däck och slippa klä mig som en cykelpendlare. Det var till och med så vårigt att Lisa testade sin springcykel för första gången. Det gick prima. Hon gillade mest att köra fram och tillbaks på gatan och posera. Det ska nog kunna bli en långcyklist och bloggare av henne också. 

Dagen till ära drog jag på mig Contistället med nya hjälmen och hela klabbet. Skillnaden är enorm när man slipper ha så mycket kläder på sig. Det enda som drog ner lite på pro-känslan var att jag körde vintercrossen men på måndag blir det räser. Då ska vi köra snabbdistans i Roslagen med Contigänget. Jag räknar med att bli lika sönderkränkt som jag blev förra året så jag måste toppa på alla sätt som går. Det kan bli Zipp-premiär! 

Glad påsk!

Om ni just nu sitter och klurar på vad ni ska göra i början av juni så kan jag föreslå att ni åker till Italien och vackra Toscana. Den 1:a och 2:a juni kör de flera härliga lopp bland annat en randonné på 388 kilometer och 7100 höjdmeter. Starten går i Castelnuevo Berardenga. Det är en av kontrollerna på 1001 Miglia. Området är fantastiskt vackert så jag kan tänka mig att den här rundan är en riktig höjdare. Mer info finns här: Bullettabike.it 

Nej, jag åker inte. Jag kommer förhoppningsvis vara slutkörd efter min bröllopsresa då.

Nu börjar man blir rätt sugen på vår och bar asfalt. Igår blev suget så stort att jag och Toni körde ett varv runt Mälaren. Korta varvet alltså. Samma runda som Tour de Ötzi. Det långa varvet sparar vi tills dubbdäcken tas av. Himlen var klarblå redan vid sextiden när vi rullade ut från Barkarby. Cykelvägarna var som vanligt isiga och söndergrusade. Tur att vi körde dubbdäcken. Vanliga räserdäck hade totalhavererat i DÖDSGRUSET. Ute på de större vägarna var det snö och isfritt. Vägen från Alby till Södertälje sviker aldrig, där är det alltid motvind. 

Vi kom till Södertälje strax efter åtta och lyxade till med en mumiebulle och lite dricka. Just dricka är lite bökigt när man cyklar på vintern. Om man har flaskorna i flaskhållarna så fryser de på någon timme och om man har de i ryggfickan, som vi hade, så är det omöjligt att fa tag på de med tjocka vantar. Man kan förstås köra med Camelbak, men hur lökigt ser inte det ut?

När vi kom till Strängnäs var vi ganska mätta på motvind och dubbdäckssmatter så där fikade vi igen. Benen var rätt crispiga av vätskebrist så jag hällde i mig en Cola och två såna där kemiskt blåa sportdrickor och en korv. Utanför blåste det fortfarande kallt. Det var 12 minus när vi startade och den kylan höll i sig ganska länge. Framåt lunch började solen värma lite men i skuggan var det lika svinkallt som tidigare. 

När man cyklar i kyla ska man se till att inte klä sig för varmt. Då blir man bara svettig och fryser ännu mer. Eftersom jag inte lever som jag lär så klädde jag mig för varmt och blev således svettig och kall och vätsketömd. Men smart som jag är så hade jag med mig en tunn underställströja och bytte min tjocktröja mot den tunna halvvägs. Och vips så var jag varm igen. Jag passade samtidigt på att byta mina tjocka vantar mot ett par tunna längdskidshanskar. På huvudet hade jag en ullmössa med skärm. Under jackan hade jag först en nät-undertröja, sen en Prima cykeltröja i ull och coolmax (grymt mullig) och över det en tunn underställströja som kröntes av en blå KBCK-jacka. 

Undertill då? Äntligen tänker ni nu. Nä inget sånt, bara cykelbyxor med ett par långtights över. Fötterna stoppades ner i ett par ull/coolmax-strumpor, Shimano vinterskor och tjocka skoöverdrag. 

Resten av rundan rasslade på i bra fart. Toni är stark så när man blir trött så kan man lita på att han mosar vidare i motvinden. Det är nåt speciellt med den här rundan. När man kommer till Enköping så känns det som att man är framme. Då är det bara transport till Bålsta där vi alltid fikar på vinterrundorna, men aldrig på sommarrundorna. Sen är det bara några backar kvar innan man ska trängas med IKEA-zombies som sitter i sina bilar med skrikande barn och uppgivna blickar bara ett andetag från total härdsmälta. 

Efter 20 härliga mil sladdade vi in på vår klubblokal Lilla Barkarby och besällde varsin Belpils samtidigt som vi stolpade förbi baren på väg ner till klubb-båset. Vilken härlig dag. Om några veckor slipper vi dubbdäcken. Då jävlar!

Tumbas 20-tmilare är ett av årets bästa vårtecken och enligt Randonnékalendern är det tydligen vår imorgon. Det går i och för sig breveter på fler ställen i helgen, bland annat Malmö, Trollhättan och Västerås. Sen är det i full gång. I april kommer det köras breveter till höger och vänster varenda helg och i maj blir det ännu mer. Nu längtar jag faktiskt lite efter brevethetsen som uppstår när det närmar sig PBP. Jag kommer inte köra nån brevet i helgen, om nån nu undrade det, utan jag har tänkt att välkomna våren med att cykla runt Mälaren med Sveriges tjockaste australiensare.    

Appropå det här med ”pan y agua” så får väl vi randonneurer införa vårt egna ”pan, vino y jamón.” 

Hoppla, här var det tyst. Det verkar inte vara nån som sköter den här bloggen åt mig. Dåligt! Jag kan väl bjuda på en rapport från KBCKs 20-milare som gick den 16:e februari. Om ni känner igen några delar från min andra blogg så är det inte så konstigt, det här är lika plankat som bidragen i Melodifestivalen. Vassego!

För några lördagar sen tog KBCK det stora klivet ut i randonnévärldens finrum med en egen officiell brevet. Innan personalen på Welcome hotell i Barkarby hann blinka var receptionen full med cykelsugna gubbar som viftade med pengar och stämpelkort. En stund senare rullade gruppen iväg mot stan. De första milen genom stan gick ryckigt på de bitvis sorgligt underhållna cykelvägarna. När vi väl kom ut till Bergslagsvägen, som var snöfri och fin som ett vardagsrumsgolv, hade vi redan tappat en kille. Han hade fått punka i Spånga och stod där utan vettig pump och svor. Efter ett tag fick jag ett sms att han hade åkt hem istället. I Södertälje fyllde vi fikadepåerna med mumiebullar och redbull. Det här var dagens första stämpling och cyklist nummer två valde att åka hem.

Den riktiga cyklingen börjar efter Södertälje. Nu sträckte vi ut på landsvägen och njöt av knastret från dubbdäcken. Milen rullade på i bra fart och vips så var vi i Strängnäs. Här tog vi en stå-fika på kiosken där vi brukar fylla vatten och äta glass på sommaren. Uteserveringen såg inte lika lockande ut nu. Några stunder av tid senare cyklade vi genom Enköping och fortsatte mot Bålsta. Gruppen höll fortfarande ihop och tempot var bra. Imponerande att folk är så starka redan nu. Det hördes inte ett enda gnäll och hela gänget såg ut att trivas. De sista milen från Bålsta gick som en dans och vips så var vi framme.

I Barkarby stod Hanna i baren och väntade och vid KBCKs egna bås satt Tille, kvällens protokollförare. Tolv skitiga gubbar haltade in och slog sig ner och beställde varsin Belpils. Sen var afterbiken igång. Nu skulle det dunkas ryggar och historier om hårda förningar och krampande ben kryddades efter varje klunk öl. Under kvällen rasslade det in fler för att hjälpa till med afterbikandet. Det sista jag minns är att Hanna kom ut med några Gregorius och att Toni dansade in med famnen full av Rochefort tior. Sen var det ridå. Tack och adjö. Precis som det ska vara.