Blogg

Vilodag och deffning på läger!


Efter några dagars malande i bergen var det igår dags för en lugnare runda. Det passade mig utmärkt eftersom jag redan från första tramptaget kände mej som en snigel som slemmade ner vägen bakom mej – så fruktansvärt seg! Vi styrde kosan mot Maspalomas för deras genuina glassbar (utmärkt mål på en återhämtningsdag). Skönt att ”man inte kan cykla för långsamt” på lugna dagar, annars hade jag blivit avhängd i första stigningen.

Jag älskar att vara på Gran Canaria på träningsläger, men om man ska tjura över något är det faktumet att det inte finns många kilometer av ön som saknar lutning. Att köra ett lugnare pass är svårt eftersom man måste tugga backe i stort sett varje riktning. Efter att ha sett snubbar som kör damcykel med 10 kg packning och sandaler på fötterna har dock ”krypfart” fått en ny innebörd för mej.

Efter 80 minuters fincyklande var vi framme i Maspalomas och jag var då vargahungrig sen typ en timme tillbaka. Även om jag några timmar tidigare var proppmätt från en gigantisk frukost. De fem timmarna i bergen från föregående dag måste ha planterat en mask i magen på mej.

Förra året när jag var här tänkte jag deffa på lägret. Liten och lätt ska man vara när man cyklade i berg hade jag hört. Första dagen skulle jag vara lika hård som elitkillarna vi hade sällskap med och drack bara en svart kaffe och åt en isglass efter en klättringarna. Efter cykelpassen åt jag äggmacka och drack proteinshake när mina polare åt nutellamackor och vingummi. Jag var väl lite hungrig hela tiden men tyckte ändå att jag käkade lite mer än vanligtvis hemma, det borde väl räcka? Man blir ju tjock av kolhydrater…

Tji fick jag för att ”försöka vara duktig”. Cirka fem dagar in i lägret gick det åt pipsvängen och jag cyklade in i väggen rejält. Efter en hård stigning, ökända ”Dödens dal” på mitten av ön (bild ovan), kunde varken mina ben eller mitt huvud bära mig längre. Jag kunde inte cykla snabbare än kanske 3 km i timmen och tårarna slutade inte rinna. Jag ville bara dö eller ta en buss hem (men det gick inga bussar för vi var ute i öknen…). Vore det inte för min goda lagkamrat Sara Penton som stoppade en bil med några locals och tiggde åt sig bananer som hon kunde mata mig med skulle jag antagligen ännu legat kvar uppe i bergen!

Sen den smällen, blodsmak i munnen och en kropp som hatade mig har jag skärpt till mig. Jag har lagt på mig några kilon under det här året – både på grund av den schwesiska studentdieten (ost och öl) men även för att jag slutat bryta ner min kropp och gett den energi så att den kan bygga muskler istället. Man kan räkna på watt och sånt och rent matematiskt är det givetvis en fördel att vara liten och lätt i bergen, men om man inte har energi i kroppen är det inte kul. Därför har jag roligare när jag cyklar berg i år – att vara mätt och ha starka ben äger!

På ett träningsläger är det i princip omöjligt att täcka sitt energibehov – bergen suger energi och att öka träningsmängden plötsligt sätter fart på kroppens förbränning. Då är det viktigt att vara snäll mot kroppen och tacka den för att den hänger med och ge den energi. Socker och kolhydrater är kroppens kompis – bränsle! Proteinpulver kan man käka när man ”bara gymmar” hemma i Sveruge. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är gott att kunna svulla i sig allt man blir sugen på för en gångs skull. Nom nom!

Summa summarum: inte deffa på träningsläger! Det är ännu vinter och hemma i Schweiz håller vi fast vid att då ska man vara i ”wintershape”. Liten, lätt och snabb hör sommaren och tävlingssäsongen till! Därför fikade jag så mycket under den lugna dagen igår att mina vänner nästan fick putta mig upp för backarna på vägen hem.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Distans i bergen på Gran Canaria


Idag var det dags för fem timmars distans för samtliga ur CK08 Ride of Hope. Detta rykte hade spridit sig runt på ön och när jag kikade bakom axeln efter någon timmes rull från Mogán till Playa del Ingles hade vi plötsligt fördubblat klungan från när vi körde hemifrån.

Givetvis ville allehanda snubbar på ön ligga på fin tjejrulle. Can´t blame them – mina lagkamrater är snygga bakifrån!

Från Playa del Ingles körde vi upp mot Fataga, San Bartomolé och Ayacata, vilket jag skulle tro är en av de mest välkända klättringarna på ön. Det är en lagom behaglig stigning som går mycket upp och lite ner. På ett ställe kan man se kameler men mest kan man se berg som är fina men långt borta i fjärran (vilket är jobbigt eftersom man vet att de ska bestigas).

Vi kom till en fin utsiktsplats där det givetvis skulle plåtas (och hämta andan). Jag måste säga att jag tycker att vi matchar bra med bergen i bakgrunden!

Efter några dagars shitty shape/biverkningar av en gammal förkylning började jag äntligen känna igen mina ben igen. Det var roligt att klättra – benen och skallen var på plats även om svetten dröp. Detta gjorde mej upprymd till den grad att jag trampade på så hårt att jag fick en junior/PB-rand kryddad med lite blod på köpet. Nej jag minns inte hur det gick till, men jag bjuder på den!

Jag har sagt det förut – men sällskap i bergen är guld värt. Alla i gruppen trampade på i sin egen takt och kände sig växevis starkare och svagare. De som hade extra krut i benen och nådde stigningarnas toppar först cyklade ner för att heja på den som låg sist uppför. Snacka om solidaritet!

Vi fikade i Ayacata och alla drack Cola som att det vore en skänk från ovan. Nästan värt att svettas floder i bergen för att få njuta så mycket av socker!

Fem timmars cykeltid och cirka 2000 höjdmeter bestegs idag. Riktigt bra jobbat av samtliga i laget! Hur långt cyklade vi då? Gissa! Tjusingen med att cykla i berg är att hastighet och sträcka blir mindre väsentliga siffror i sammanhanget – det gillar jag.

Antal kommentarer: 2

Patrik

Jag gissar på 9-10 mil!

Jag kom 7,7mil på 4h och 2300 höjdmeter i norge i somras, och ni cyklade säkert snabbare än mig 🙂

http://www.strava.com/activities/69205761


Ingrid Kjellström

Bra gissat! Det blev ca 10,5 mil. Höjdmeter äger över tillryggalagd sträcka skulle jag säga!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inte alltid så kaxig i backarna!


Jag fortsätter att nöta på i backarna på Gran Canaria och tänkte börja med att bjuda på ett av mina inte så stolta ögonblick (för att ni inte ska bli för advunsjuka på det faktum att jag bygger cykelbränna när de flesta av er andra tuggar på i ett grått Sverige):

Bilden ovan föreställer när jag kör en timmes klättring i ett värmehål. Platsen är upp från St:Nicholas på norra sidan av Gran Canaria. Svetten dröp och mjölksyran stod mej upp till öronen. Jag stängde av min garmin för att slippa se hastigheten (krypfart) och pulsen (skyhög). Nej, det var inte ”Ingrid shit va kul det är att cykla i berg” där och då – det var ”Ingrid ta mej hem till en kall cola!”. Ibland är man inte så kaxig alltså.

Men vet ni, man kommer ju alltid upp för backarna! Varje tramptag tar en närmare toppen och det finns ett speciellt framgångsrecept som vinner över de flesta andra: bra sällskap! Det kan verkligen få minutrarna av mjölksyra att kännas kortare än när man bara lyssnar på sina egna flåsande andetag. Jag har förmånen att ha en av mina bästa cykelpolare med mej nere på ön – utmärkt när mitt eget träningsschema inte matchar med lagkamraterna i CK08 Ride of Hope.

”Asså det här blir ett rullpass för mej, jag har bara 60% av maxpuls”, hojtade Andreas glatt när jag flåsade som att jag hyperventilerade i backarna. Men jag bjuder på den – kul att en kompis kan få känna sig stark när jag var weak.

Och när jag kommit upp för backkrönet var jag typ såhär nöjd som på bilden ovan. Eufori! Jag var förkyld förra veckan och hoppas att jag nu trampat ur skiten och lämnat den på andra sidan berget!

Vägen hem från klättringen efter St:Nicholas till Mogan är nämligen behagligt böljande utför och på ett ställe finns en oas med en snubbe som står och pressar apelsinjuice. Perfekt att kyla ner sig med!

I övrigt rekommenderar jag att cykla till St:Nicholas om man befinner sig på ön. Det är inte alls lika turist-plastigt som övriga delar. Det finns inga menyer på svenska och det går rykten om att kidsen i byn kan kasta apelsiner på cyklister. En upplevelse utöver det vanliga turistgnaget!

Antal kommentarer: 3

Petter Eiring

Jag mötte er och hejade på er när ni var på väg tillbaka från St Nicholas! Det var en tuff stigning.


Ingrid Kjellström

Jaså var det du på mtb kanske?? Kul att du kände igen oss!


Petter

Nix, det var inte jag på mtb. Men det spelar ingen större roll. Jag hade Roberto Vacchi-kläder och racer…



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Äntligen på Gran Canaria!


Äntligen är jag på Gran Canaria och cyklar med mina lagkamrater från CK08 Ride of Hope. Det var inte sedan i somras jag fick ligga på sådan finrulle (finrumpor!). Därför gick det enkelt att cykla upp för dagens första stigning, testbacken efter Mogan. Benen hinner inte klaga på att dom är trötta när läpparna inte kan sluta le.

Vi är sex brudar på plats och bor i Puerto Mogan på sydvästra delen av ön. Åt ena hållet ut från huset ser man havet och åt andra sidan just den omtalade testbacken. Det är en fin serpentinväg med behaglig lutning som tar ungefär en halvtimme att slita sig uppför om man är snabb.

Det tar kanske 40 minuter om man kör 4:or uppför, vilket mina fellow teammates gjorde. Så tar det något längre tid om man passar på att njuta av utsikten på vägen upp. Jag valde det sistnämnda och hasade mig upp i behagligt tempo (för att vänja benen vid klimat och lutning!).

Uppe på toppen var brudarna lagom möra och nöjda. Med den sköna vetskapen att dagens värsta klättring var avklarad fortsatte vi nedåt Soriadalen. Efter en skön nedförslöpa samlade vi ihop oss och körde lagtempo ner mot kusten igen. Även fast det var första gången som vi körde med hela truppen samlad fick vi fint flyt, roligt! Jag som mest blivit avhängd av franska hetsiga snubbar under hösten i Schweiz njöt av att få ligga på stabil rulle igen.

Eftersom vi hade fyra timmar på schemat passade det utmärkt att skarva österut till Maspalomas för att äta glass på den fina glassbar som finns där. Perfekt!

Första dagen av fjorton avklarad för min del! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira semestern (jullov från plugget på).


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Alternativ toppträning


Damer och herrar, jag är tillbaka i bergen i Schweiz. Egentligen hade jag utlovat bibs-bilder här från den mer södra delen av Europa, men det har inte blivit av än. Jag fick nämligen chansen att hänga med en fransk polare till franska alperna och högre höjdmeter. Där begränsar snön cykelmöjligheterna.

Inte så illa det heller, det är coolt att man har kunnat cykla racer i Sverige i januari, men jag ogillar det faktum att vädertillståndet står/stått snett till. I januari ska man helst vada i snö! Och jag har hittat en ny snörelateradhobby – skitouring, eller ”gå på topptur” som man säger i Norge. Det innebär att man sätter stighudar under sina alpina skidor och går upp för backarna/berget.

”Men det finns ju en lift”… visst, men har ni provat att åka lift upp för en väg och sedan cyklat ner? Då är man inte alls lika värd de där farttårarna på vägen ner som om man cyklat uppför – kämpat och svettats för att nå toppen. Skitouring må vara något mer extremt, det tar cirka tre timmar av pulsande uppför för att få åka skidor ner i en kvart.

Jag tycker ändå att det är värt det. Det finns någon magi i det där med att stirra på toppen dit man ska och kriga på uppför och så känns det som om att man inte rört sig alls och så gör det ont överallt och så är kompisarna mycket längre fram/upp. Man blir förbannad och undrar vad man håller på med. Sedan – när man sitter där på toppen och käkar choklad lossnar all ilska och man ser sig omkring på utsikten och blir euforisk. Precis som när man cyklat uppför en tuff stigning! DÅ är det värt det i fem minuter, tills man blir kall om fingrarna och måste pilla loss de där stighudarna från skidorna och skynda sig att börja skida ner med snabba och snygga svängar för att bli varm.

Hur som haver är det fullt möjligt att cykla i bibs på lägre höjdmeter, som i Lausanne nere vid Genevésjön där jag bor. Jag skulle ha roat mig med det om det inte vore för att jag blivit sjuk. Förbaskat synd eftersom jag har tentaperiod nu och det brukar vara det bästa tillfället att få till riktigt bra intervaller. Det är utmärkt att cykla ur all ångest (över att man inte pluggat tillräckligt) genom benen. Överdoserar ingefära och honung i hopp om att vara tillbaka frisk upp på hojen snart.

För övrigt bokade jag även på en extra vecka på Gran Canaria vid ett tillfälle då pluggångesten slog till här i dagarna. Under två veckor ska jag cykla i berg i solen med start i början av februari! Snacka om att vara en lycklig cykeltjej full av längtan!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Från spinning inne till cykla ute i bibs?


Jag har prisat utecykling i alla dess former under senaste veckan. Dels för att det är coolt att man kan cykla ute i Sverige i januari och dels för att spinningen i Schwiez är under all kritik. Igår återfick jag dock hoppet för spinningen som träningsform när jag körde Jessica Claréns 2-timmars pass på Sats i Stockholm. Det är fint att svettas och trampa på inomhus också! Speciellt med en grym instruktör som får de där intervallernas plågande minuter att verka kortare än när jag genomlider dem på egen hand.

Men imorgon åker jag tillbaka till Schweiz. Det vill säga – ingen mer spinning för mig framöver. Däremot kan jag kanske cykla i kortkort! Mina polare där nere i söder hänger vid Genevésjön i linnen så det verkar lovande!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in