Blogg

Vilken är egentligen Sveriges bästa tillställning på cykel?


Igår var ingen vanlig kyrkosöndag för jag var i Västerås och körde Svenska Mästerskapen på landsväg. Trots att jag levde en ganska anonym tillvaro i den regniga tävlingen hade jag lite tur och lyckades sitta med flera starka cyklister omkring mig i rätt lägen och tog mig i mål efter 180 regntäckta kilometer – något som skulle visa sig vara nog bedrift för dagen. Tack vare att jag lyckades överleva hela tävlingen blev jag, med ganska stor säkerhet, den förste någonsin att inom loppet av två månader vinna en sträcka i Lunds tandemstafett, köra Vätternrundan och fullfölja landsvägs-SM. Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt och jämföra det tre spektaklen för att ta reda på vilken som är Sveriges bästa tillställning på cykel.

1.       Valuta för pengarna:

Som student är det viktigt att få valuta för pengarna när de för undantagets skull ska spenderas på lättsinnade nöjen. Vätternrundan är utan tvivel det evenemang som ger minst valuta för pengarna såtillvida du inte är löjligt förtjust i torra kyrkobullar och stannar i samtliga depåer tills du ätit för 1350 kr. Landsvägs-SM ger faktiskt rätt så mycket valuta för pengarna, jag såg inte en bil och fick tävla mot proffs för 300 kr. Mest valuta för pengarna ger Tandemstafetten där du får tandemsittning med eftersläpp, utklädnad, bussresa från Lund till Göteborg samt hem igen, mat, två discon och lite till för 800 kr.

2.       Feststämning:

Inget ont om musikval och speaker på vare sig Vätternrundan eller landsvägs-SM, men inte ens Vacchi kan hetsa publiken till en extas som kommer i närheten av Tandemstafetten. Vätternrundan skulle eventuellt kunna införa discon i Jönköping och Karlsborg men säkerhetsvakterna skulle förmodligen föreslå en lägsta ålder på 28 år.

3.       Upplevd lycka på en skala 1 till 10:

Vätternrundan får en generös 1:a för att undvika ramaskri, kravaller och upplopp på denna hemsida. Under delar av loppet samt när jag kom i mål på landsvägs-SM upplevde jag en stark 9:a men detta klår inte känslan av att bli uppkastad i luften av sextio personer efter vinsten på stora Bergshackan – en klar 10:a.

4.       Episka vägar och vyer:

Under landsvägs-SM hade jag fullt med grus i ögonen och såg inte mycket mer än cyklisten framför mig. Trots att Vätternrundan gav betydligt fler tillfällen att beskåda utsikter kan jag inte säga att den allt som allt var mycket trevligare. Tandemstafetten däremot bjöd på en och annan vy så vacker att jag nästan behövde lägga mig ner och självdö som Bashenke skulle sagt.

5.       Längd:

Här förväntar sig antagligen de flesta att Vätternrundan ska ta en tröstseger och få lite upprättelse, men faktum är att Tandemstafetten totalt mäter över 300 km. Landsvägs-SM ter sig här löjligt i jämförelse med årets 180 km. Vem som vinner är en tolkningsfråga då tandemstafetten är indelad på sträckor från 25 till 15 km.

6.       Need for Speed:

På en tandem kan man onekligen få upp bra fart, jag och min kompanjon maxade dryga 56 km/h på vår navväxlade Monark med 26-tums hjul. Fast den ohotade kungen när det kommer till fart är givetvis landsvägs-SM.

7.       Respektingivande troféer #swag:

På Vätternrundan får du en medalj och klisterlapp att sätta på cykeln. En sådan klisterlapp är nästan mer respektingivande i vårt avlånga land än den gula och blåa tröja som Richard Larsén välförtjänt kommer få ikläda sig en säsong framöver. Fast ingenting mäter sig med den stora Bergshacka som jag fick efter att ha vunnit stora Bergshackan. Den är så pass mäktig – och därmed respektingivande – att den måste förvaras inlåst och lyftas med två händer.

8.       Andliga upplevelser och religiösa inslag:

Utöver den syndaflod som karaktäriserade årets SM-linje fanns där inte mer religiös koppling. På Vätternrundan blev jag givetvis välsignad i Tiveden men det räcker dessvärre inte för att ta hem segern i denna kategori heller. Min partner på tandemcykeln uppför stora Bergshackan fick nämligen smeknamnet Jesus under resans gång. Varifrån smeknamnet kommer tänker jag inte gå in på i detalj, men låt oss avslöja att han inte var allt för pigg under samtliga av de 32 timmar Tandemstafetten varade samt att vi båda insisterade på att han skulle sitta där bak.

9.       Vackrast innan-race-bajs:

Landsvägs-SM och, i synnerhet, Vätternrundan får här minusbetyg med äckliga bajamajor fyllda till toppen eller på sin höjd en offentlig toalett. På cykel-SM är den klassiska standarden ett halvslitet omklädningsrum i vilket doften på toaletten slår dig som om hela svenska elitklungan tömt sin tarm där minuten innan dig. På Tandemstafetten tog jag däremot ett paket servetter ur bussen när vi var i Båstad, smög en bit uppför branten av Hallandsåsen och satte mig ner på en stock med havsutsikt.

10.   Totalt:

Tandemstafetten tar hem en utklassningsseger före landsvägs-SM som trots allt står för en hedersvärd prestation. Vätternrundan plockar inte många poäng, men det kan till stor del bero på min ålder med tillhörande preferenser. En tänkbar slutsats för cykelintresserade ungdomar blir att det är en eftersträvansvärd dröm och bli proffscyklist, men för den som tycker att cykelkarriären med de feta kontrakten känns avlägsen så är det där med studier inte så dumt förutsatt att du fortsätter cykla på tävlingsnivå. Vätternrundan ska också avverkas, men mest för att det är Vätternrundan. Avslutningvis vill jag återigen citera Bashenke med den hedanefter berömda frasen; ”det ena behöver inte utesluta det andra”. Det finns gott om vägar, tävlingar och andra tillställningar att uppleva på cykel eller cyklar av flera olika sorter – så varför begränsa sig till en, två eller tre tillställningar på cykel?

Extra:

Givmild som jag är, bjuder jag även på GPS-filer från samtliga tre tillställningar. Eftersom min Garmin dog under SM p.g.a. vattenläckage får ni nöja er med Hannes Bergström Frisks GPS-fil (som kom på placeringen framför mig).

Stora Bergshackan: https://www.strava.com/activities/568572624

Vätternrundan: https://www.strava.com/activities/612988215

Landsvägs-SM: https://www.strava.com/activities/621984021

Antal kommentarer: 1

Ingrid

Episkt inlägg, men finns inga bilder på detta tandemekipage och släggan??



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag cyklade Vätternrundan och det var inte roligt.


Som sommarjobbare på Arla Foods i Jönköping fick jag i tisdags chansen att ta en plats runt Vättern 2016. På grund av den dåliga väderprognosen tvekade jag in i det sista, men efter lite övertalning från Rickards sida beslutade jag mig på torsdag kväll för att ta mig an de trettio milen och hjälpa deras grupp att nå målet på mellan tio och elva timmar. På fredagen cyklade jag därför till ICA och köpte lite wienerbröd innan det bar av till Motala.

Vi startade 01:38 och till en början hade vi faktiskt bra väder, bra vindar och allting rullade på genomgående bra. Mellan Vadstena och Ödeshög började misären med en krasch där två av våra cyklister gick omkull efter att en gått på hjul. Den ena killen spräckte hjälmen medan den andre (Tenner) fortsatte med oss. Lätt skärrade och nu med betydligt mera marginal mellan oss började det regna när vi kom till Omberg, och någon kilometer senare öppnade sig himmelen. I Ödeshög stannade jag och Rickard för att ta på oss regnjackor men det dröjde inte många meter förrän vi blev blöta från alla håll och kanter. Vägen var full av vatten, det sprutade vatten från alla cyklister och regnet stod som spön i backen. Trots att solen borde varit på väg upp såg himmelen framför oss ut som Mordors. Rickard började bli sugen på att bryta och sa till mig att han skulle cykla hem i Jönköping och ta en varm dusch. Jag slängde en blick ut i diket och såg en skylt – 240 kilometer kvar till mål.

Vi stannade i Ödeshög och jag kunde konstatera att jag ändå höll temperaturen ganska bra. På väg ut ur depån såg jag bussarna och lastbilarna för de som stiger av. Jag bestämde mig för att fortsätta till Olas garage i Bankeryd, där jag hade torra handskar. I Kaxholmen slutade det plötsligt att regna och uppför backen blev vi för första gången på några mil riktigt varma. Genom Jönköping var det ömsom regn, ömsom uppehåll, men i Trånghalla började det återigen regna – detta märkte vi dock inte p.g.a. uppförsbacken. Sedan fick jag mina torra handskar hos Ola, några andra bytte alla sina kläder, och när vi passare skylten med 180 kilometer kvar till mål kände jag att det var som ett vanligt distanspass.

I Brandstorp blev det faktiskt uppehåll och hade det inte varit för alla svängar på den fantastiska vägen utmed Vätterns västra sida kunde vi haft mycket trevligt. I Karlsborg tog jag av min regnjacka samt handskar och kunde konstatera att vi nu hade hyfsat bra väder. Dessutom fortsatte de roliga vägarna och när vi gick runt Hammarsundet började de flesta känna att vi var nära mål.

När vi kom till Motala efter 10:25 var det mest en massa folk överallt. Ölen var inte den godaste jag druckit och pastasalladen var inte den bästa jag ätit.

När jag och Rickard satt och väntade på vår chaufför för att komma hem frågade jag honom: ”Kände du någon gång längs vägen att fan vad roligt detta är”. Rickard sa att han aldrig hade känt så. Visst är det speciellt att cykla med flera tusen andra på natten, bli frälst utanför Karlsborg, käka torra bullar och komma i mål efter 300 kilometers cykling på motovägar – men det är knappast roligt. Den enda gången Vätternrundan kan tänkas utgöra något glädjefyllt är när andra frågar om du kört och vilken tid du fick. Sett till mig själv är tiden 10:25 inte direkt att leva ut till min fulla potential, men eftersom mitt uppdrag var att hjälpa en grupp, där de flesta hade knappt ett års cykelerfarenhet, måste det ses som riktigt bra. Det är också här jag finner det enda glädjande med Vätternrundan: om de cyklisterna jag cyklade med fortsätter att cykla gjorde jag en stabil insats.

Varför bröt jag då inte Vätternrundan när jag passerade mitt hem i Habo, genomblöt och med 180 kilometer kvar att cykla? Därför att Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez. Om du bryter ett arrangemang av den digniteten spelar det ingen roll hur många SM-medaljer och titlar du har: andra kommer se dig som cyklisten som bröt Vätternrundan. Något sådant går inte att leva med. 

Antal kommentarer: 2

Thomas

Själv gjorde jag min både snabbaste och roligaste runda i år. Men så lyckades jag tydligen pricka in just den starttid som gjorde att det enda vatten jag fick på mig var från vägbanan och tappkranen i depån. Undrade nästan vilken sjö alla andra cyklat runt när de snackar om allt regn. 🙂

Så jäkla kul att i början av backen se när 4-500 (eller fler?) cyklister fullkomligen fyller upp en hel stigning både till bredden och längden (där ångrade jag att jag inte monterat på kameran på cykeln i år) och sedan glida förbi dem längst ut till vänster för att sedan få fin draghjälp av en riktigt snabb och stor klunga på slätten efter. 🙂


Karl

Men med de glajjorna hade du coolaste brillorna söder om treriksröset i a f. Ge mig alla detaljer om dem pleez!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag hittade en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång.


Den 30 juni 2016 blir 20- 50- och 1 000-kronorssedlar av den gamla designen ogiltiga i Sverige. Innan jag flyttade till Lund behövdes kontanter enbart vid fikarundor eller cykeltävlingar runtom i landet för att kunna köpa någonting ätbart i avkrokar där korterminalen ännu inte sett dagens ljus. Av denna anledning tror jag det är många cyklister som sitter inne på gamla sedlar som måste förbrukas eller växlas innan den 30 juni. Eftersom jag en gång varit i denna sits – alltså med sedlar som måste spenderas eller växlas – känner jag att det är min plikt och berätta en lärdomsrik historia fullpackad med sensmoral för att ingen annan ska begå samma misstag som jag.

Jag hittade nämligen en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång. Den gamla designen, med Selma Lagerlöf. Tjugolappen bara låg där på asfalten en morgon klockan åtta. Som vanligt (med undantag för Valborg) var Lund tomt vid detta tidiga klockslag. Således var det fritt fram för mig att ta tjugolappen när jag passerade den cyklandes på vägen till morgonens föreläsning, men någonstans tvekade jag. Tjugolappens placering på gatan var så uppenbar att det framstod som en stor gåta varför ingen plockat upp den innan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. Trots detta låg den likvida sedeln bara där och väntade på att återigen få hamna i en plånbok och uppfylla sitt syfte som allmänt accepterat betalningsmedel.

Det måste vara ett experiment, tänkte jag först. Jag kastade en blick mot fönstren på Ekonomihögskolan och förväntade mig att hitta en övervakningskamera eller några observerande forskare i de mörka fönstren. Det är garanterat någon som undersöker hur desperata studenter är mot slutet av månaden, resonerade jag för mig själv. Framför mig såg jag det klassiska busstrecket med en plånbok fäst i ett snöre och några busungar flinandes på andra sidan buskaget. Kanske rusar någon fram när jag plockat upp tjugan och tvingar mig att lämna tillbaka den? Sedan säger de att jag måste svara på en enkät om min ekonomi och mina konsumtionsvanor. ”Fyll i mailadressen här så kan du vinna en biobiljett”.  

Samtidigt funderade jag över vad jag skulle göra med den där tjugan om den – mot förmodan – inte var en del av ett experiment. Rationellt sett borde jag investera för framtiden. Köpa aktier och se tjugan växa med några procents avkastning per år. Det hade varit en fantastisk historia, att hitta en tjuga utanför Ekonomihögskolan, köpa aktier för den och sedan på ålderns höst lösa ut en tusenlapp. Nästan så fantastisk att Holger Crafoords Ekonomicentrum hade fått byta namn. När jag efter en minut eller två varken sett övervakningskameror eller iakttagande forskare bestämde jag mig slutligen för att stoppa tjugan i min ficka och cyklade vidare mot föreläsningen. Några timmar senare, när jag kom hem, hittade jag en femkrona som låg och skramlade i byrålådan. Planen var att under helgens distanspass köpa antingen fika eller falafelrulle för tjugolappen som en gång legat utanför Ekonomihögskolan.

Helgen passerade men tjugolappen låg kvar i min plånbok och såg allt tröttare ut. När onsdagen kom köpte jag en öl på nationen för tjugan som en gång legat utanför Ekonomihögskolan. Den kvällen kändes det som en fantastisk investering, möjligtvis en av de bästa jag någonsin gjort – men i efterhand kan vi konstatera att det förmodligen var det sämsta jag kunde göra med tjugan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. På Systembolaget hade jag till exempel fått två öl, alternativt en finöl, för samma tjuga. Jag har funderat på saken, och mitt agerande var inte rationellt någonstans. Därför hoppas jag att denna historia kan fungera som ett varnande exempel för den som måste bli av med sina 20- och 50-kronorssedlar av den gamla designen innan den 30 juni.  


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Danmark, Skåne och ockupationsmakten.


Vad som idag ska avhandlas är ett problem med tre parter: Skåne, Danmark och ockupationsmakten. Problematiken kretsar kring huruvida den första parten tillhör den andra eller tredje. Rätteligen tillhör – bör understrykas – då Skåne formellt tillhör ockupationsmakten. Frågan är infekterad och lite beroende på vem du frågar får du svar. Det är i denna brist på objektivitet som jag uppenbarar mig i vita kläder och med gloria runt huvudet. Uppväxt i ockupationsmakten, boende i Skåne och under helgerna frekvent vistandes i Danmark besitter jag möjligheten att leverera ett nyanserat svar: bör ockupationsmakten gräva bort Skåne eller borde skåningarna kanske rent av gräva bort ockupationsmakten? För att nå ett svar på frågan tänker jag helt enkelt svara på frågan om jag själv vill tillhöra Danmark eller ockupationsmakten. 

Det kan framstå som att jag redan tagit ställning i frågan då jag kallar Sverige för ”ockupationsmakten”, men om du överhuvudtaget reflekterat i dessa banor bör du tänka om en gång till. Det finns genom historien flertalet exempel på hur ockupationsmakten försökt tvätta bort skåningarnas skånskhet. Några av de mest uppenbara är rikssvenskan och det ständiga uppmålandet av skånskan som ”en dialekt ingen kan förstå”. Vidare finns den kulturella förnekelsen: hur många i ockupationsmakten firar Mårten Gås? Ålagille? Vem har ens ål på julbordet? Nej, i ockupationsmakten firas det midsommarafton och detta ska minsann göras i Dalarna bland röda stugor, oändlig skog och svärmar av myggor. Nedan följer ett citat som på ett utomordentligt sätt träffar det jag försökt förklara i detta stycke: 

”Vet ni någonting som är jävligt gott? Äggakaga. Varför kan jag inte köpa en äggakaga och äta någonstans!?”

Fredrik Bengtsson när Kentucky Fried Chicken öppnade utanför Malmö. 

Utöver detta har vi den geografiska likheten mellan Skåne/Danmark och Skåne/ockupationsmakten. Skåne är till 90 % rapsfält. Danmark är till 90 % rapsfält. Ockupationsmakten är till 90 % skog. Detta betyder att om vi skulle plocka upp en intet ont anande turist i Köpenhamn, tvinga på hen en ögonbindel som vi sedan tar av en gång i Danmark, en gång i Skåne och en gång i ockupationsmakten är chansen 99 % att hen skulle svara ett och två på frågan vid vilka tillfällen hen var i samma land.

För cyklister i Skåne finns ännu ett argument – och det är förmodligen detta argument som intresserar flest på denna sida: cykelargumentet. Skillnaderna mellan en cykeltävling i Danmark och Sverige är så stora att en ibland tycks befinna sig på andra sidan jordklotet.

Administrativt befinner sig Danmark i år 2016, Sverige i stenåldern. En tävling i Danmark (och det finns (riktiga) tävlingar varje helg, ibland både på Jylland/Fyn och Själland samma helg) kostar 70 – 100 DKK. Anmälningssystemet är enkelt för såväl klubbar som utländska cyklister. Uppstår problem får du allt som oftast hjälp inom ett dygn. Ett exempel ur verkligheten är att problemen med min svenska klubbövergång tog en månad att lösa, problem med lösenord när jag skulle köpa en dansk licens tog tre timmar. Vidare använder licensierade cyklister samma nummerlappar på alla tävlingar – något som också besparar arrangören arbete. Det enda cyklisten behöver göra innan start är att läsa in sitt chip. Vanligtvis ska den som lånar nummerlappar betala 50 DKK, men personalen har allt som oftast överseende med detta om du lämnar in din licens som säkerhet. Förmodligen eftersom de anser att det är viktigare med cyklister som tävlar (indirekta intäkter) än direkta intäkter till förbundet. Det bör dessutom nämnas att organisationen kring nummerlappar och chip sköts av DCU, och samma gäng finns på plats på varje tävling. Här skulle ett tänkbart problem kunna uppstå då Sverige är ett mycket större land – men något sådant skulle kunna lösas genom t.ex. de regionala förbunden.

”Danmark är väl platt. Det är väl inte jobbigt och cykla när det är platt?”

Varenda icke-cykelintresserad människa.

Sportsligt sätt är Danmark ett cykel-i-land och Sverige ett cykel-u-land. Oavsett hur platta tävlingarna må vara dyker det alltid upp 30 till 100 cyklister i de flesta klasserna och sedan blir det attackcykling och kantvindskörning fram till mållinjen som om samtliga hade eld i baken. Tack vare klassindelningen A-B-C-D tvingas dessutom cyklister till att utveckla sig taktiskt, tekniskt och fysiskt innan de kan avancera upp genom klasserna. Detta bidrar till jämnare och mer spännande tävlingar samt (som jag upplevt det) säkrare klungkörning.

Danmarks överlägsenhet inom cykel har alltid vägts upp av att Sverige åtminstone är bättre på ishockey. Detta var fram till våren 2016, då Danmark faktiskt kom före Sverige i ishockey-VM. Av denna anledning försvann också skåningarnas sista argument för att vilja vara en del av ockupationsmakten och avstå från billigare Tuborg. 

När en hel klubb-buss på mitten av Öresundsbron börjar vända ut och in på väskor och personliga tillhörigheter för att hitta pass eller legitimation blir en speciell och något bekant känsla påtaglig. Att behöva identifiera sig har alltid varit likställt med att åka in i ett främmande land för mig. Så även 2016 efter en tävlingshelg i Danmark, och därför är jag och min cykel på väg att emigrerat från ockupationsmakten. 

Antal kommentarer: 5

Jon

Intressant och kul läsning. Jag väljer att fokusera på det intressanta; tror du att genom Danmarks klasser A-B-C-D inbjuder fler nybörjare att tävla också? I Sverige är ju alternativet oftast att köra Senior (H-sport existerar den ens?) som insteg och där är det ju inte jättelåg nivå direkt. Tycker det ser väldigt tomt ut på resultatlistorna på svenska tävlingar nämligen. Det kan såklart också bero delvis på det ”avlånga landet” men ska man vara ärlig så är det väl mestadels från mitten av Sverige och neråt det tävlas i…


JoFo

Jag var i kontakt med SCF för några månader sedan, angående just Danmarks klassindelning. Jag tycker den verkar vettigare än det vi har här i ”ockupationsmakten”. Som svar fick jag att det är inte upp till SCF att ändra ett sådant beslut, det är VI CYKLISTER. Det står oss helt fritt, att som klubb och/eller förbund i varje region, att komma med förslag om förändring. Så vill man ha en förändring, be din klubb/förbund att skicka in en motion/förslag. Ju fler/större klubben/förbundet är, desto större är kanske sannolikheten att det går igenom =)… // JoFo


Sven-Erik

En liten undran är om det är rätt att du som boende i Sverige (22465 Lund) har dansk licens? Regel 1.1.011 gäller inte ?!
När det gäller frågan om ockupationsmakt så är väl danskar, norrmän och svenskar samma skrot och korn även om de skiftat att vara på avbytarbänken?
Jag har själv inget emot att Danmark och Sverige fusionerar igen.


Marcus Persson

Sven-Erik:
Det är ingen dansk licens för en dansk cyklist utan en dansk licens för utländsk cyklist. Den som tävlar i Flandern behöver utfärda en liknande och anledning är främst att det underlättar administrativt.


Sven-Erik

OK, det förklarar ju. En variant av grönt kort, fast inom cyklingen. Lycka till på vägarna.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skånska slott #1


Någonting jag fascinerades över mina första cykelturer i Skåne var alla magnifika slott på diverse trevliga ställen. Under hösten och vintern började därför en idé om att cykla till alla slott i Skåne ta form. Eftersom hösten blev till vinter bestämde jag mig för att vänta till våren och temperaturer så pass behagliga att det går och stanna för fotografering, med tillhörande posering.

Med hjälp av undersökningar på internet tog jag fram en lista på 76 skånska slott. Under en distansrunda med CK Ringen fick mitt kommande projekt en mer djupgående mening när Glenn kläckte sin numera vida berömda tes: Har man damm på sin mark, så är man rik. Mina besök på de skånska slotten sker därmed i vetenskapligt syfte. Eftersom det är allmänt vedertaget att de som bor i slott är rika, måste det betyda att om samtliga 76 slott i Skåne har en damm på ägorna, så stämmer Glenns. Något sådant skulle innebära att den kan generaliseras och användas utöver slott.

Två kriterium gäller för att definitionen av en riktig damm ska uppfyllas, 1) den ska vara permanent, 2) den ska finnas på ägarens mark – en trädgård eller tomt räcker alltså inte. Det bör dessutom nämnas att det finns tre olika kategorier av dammar. Vad storleken på de olika typerna av vattensamlingar avspeglar lämnar jag fritt för tolkning.

  1. Vanlig damm.
  2. Vallgrav, ofta kompletterad med arga skyltar.
  3. Hel sjö.

Av hittills 36 besökta slott har 32 haft damm. Eftersom detta inte rör sig om naturvetenskaplig forskning kan vi tillåtas ha överseende med dessa tre undantag så länge vi kan förklara dem på ett godtagbart sätt. Det är till exempel fullt tänkbart att de svenska skatterna – och då i synnerhet den gamla goda arvsskatten – dränerat dessa fyra slottskassorna på varenda krona, samtidigt som slotten undgått statens giriga klor och står kvar som det sista av värde. Resultaten hittills indikerar alltså att det fullt rimligt och anta att den som har damm på sin mark är rik.

Sedan jag startade detta projekt den 28 februari 2016 har jag fått oerhört positiv respons. För första gången någonsin känns det som att icke cykelintresserade människor – ja, det finns sådana – har någon form av förståelse för varför någon överhuvudtaget skulle åka ut och cykla frivilligt. Gemene mans bild av cykel är annars att det går ut på att leka Tour de France. Målet med ett träningspass är att köra snabbt, gärna så att snoret hänger och vaderna krampar. Eftersom det ska så förbannat snabbt så drar sig cyklister inte för att bryta mot trafikregler, vara i vägen för bilister och köra över barn på cykelbanan. Allt detta i tighta kläder och med allmänt fånig uppsyn.

Nu handlar cykel också om att upptäcka nya vägar och beskåda fantastiska vyer på de endagars äventyr det ibland innebär att vara ute och träna. Det fina med cykeln är att du kan ta dig relativt långt för egen maskin. Visst hade någon kunnat åka bil till alla slott i Skåne, men det är ungefär som att värma en Gorby’s samtidigt som att ta cykeln innebär att själv laga maten. Skillnaden i den inre tillfredställelsen som följer är också ungefär motsvarande.

Kanske är det detta alternativa synsätt på cykeln som måste till för att öka dess popularitet? För säkerhets skull vill jag här påpeka att jag pratar om cykeln – inte tävlingscykeln. Trots att vi i föregående inlägg kunde konstatera att normala människor tränar på gym, tror jag att många skulle må bra av att emellanåt ta sin cykel och cykla till närmsta kohage – eller slott – utanför staden. Hade det inte varit för mina frekventa cykelturer skulle de tillfällen då jag satt mina 27 centimeter långa fötter utanför tätorten gått att räkna på en hand. Det är lätt hänt, ty när du som bor i Lund investerar dina surt förvärvade slantar i en biljett med kollektivtrafiken föredras det om destinationen är Malmö eller Köpenhamn – inte Häckeberga eller Övedskloster.

Något annat roligt är reaktionen från folk som passerar förbi när jag står och tar kort framför slotten. Mer än en bilist har varit vansinnigt nära att köra diket. Vid ett slott kom förmodligen ägaren hem där jag stod vid muren. Han stannande hundra meter därifrån, iakttog mig och laddade fasanbössan. Givetvis respekterar jag äganderätten även om det medför att bilder på en del slott får ersättas med bilder på arga skyltar och information om kameraövervakning. Vid ett annat slott – denna gång med arga skyltar – kom ägaren hem med sin hästtransport. ”Har du fått punktering”, frågade han. ”Nej”, svarade jag oförmögen att förklara varför jag parkerat på hans uppfart.

Avslutningsvis kan vi konstatera att jag dessutom fått ganska bra koll på det skånska vägnätet tack vare min hänsynslösa jakt på slott. Precis efter flytten var det inte alltid jag kunde känna i vilket väderstreck jag cyklade, vilket gjorde det betydligt svårare att hitta. Denna vilsenhet är nu ett minne blott och på köpet har jag hittat en hel del pärlor till vägar. Skåne är förmodligen det bästa landskapet i Sverige för den som vill cykla landsväg. Trots detta konstaterande, som delvis är en kompensation för att betala tillbaka till Glenn för tesen, vill jag understryka att hela den svenska landsbygden och naturen är fantastiskt vacker. Faktum kvarstår att den upplevs bäst med dina egna sinnen, och då för egen maskin på en cykel.

Antal kommentarer: 1

Nicke

Det är lätt att tro att du redan sett allt, när du skådat Lyckås i lycra. Så är det uppenbarligen inte.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor.


Denna morgonen fastnade jag framför DN Åsikt då debatten handlade om cykelpendling. Som av en händelse dagen efter att jag, på väg hem från Lunds centralstation, cyklat med livet som insats på en cykelväg. Låt oss därför, till att börja med, titta närmare på den hädanefter ökända cykelvägen till/från Lunds centralstation:

Det rödmarkerade området med finare beläggning till vänster är cykelvägen. Direkt inser vi att två problem är vanligt förekommande: a) gångtrafikanter går i cykelvägen istället för på trottoaren och b) cykelvägen är för smal för att mötas. Det första problemet går inte att göra så mycket åt mer än att vi redan här kan konstatera att en del borde inse att de är en del av trafiken istället för ute i den. Det andra problemet – som uppstår för cyklister på väg till centralstationen – kan åtgärdas på två sätt: 1) du väljer cykelvägen men håller tydligt åt höger sida i färdriktningen, 2) du väljer vägen och färdas med cykeln på höger sida i färdriktningen. På vägen till centralstationen brukar jag välja det senare alternativet, men då har jag även motsvarande hastighet ett motordrivet fordon under sträckan. Igår cyklade jag från centralstationen på cykelvägen när jag fick möte med två cyklister (på cykelvägen) och en stadsbuss. För det första hade ingen av cyklisterna lampor, för det andra vägrade de att hålla åt höger. Således fick jag ta min cykel och köra ut i vägen där jag nästan plockade sidobackspegeln på bussen när en av cyklisterna helt plötsligt bestämde sig för att hen kanske trots allt ville vara på höger sida om mig i färdriktningen, men sedan ändrade sig lika snabbt.

Så åter till DN Åsikt vilken jag snart insåg, till min stora besvikelse, handlade om att hitta en grupp syndabockar bakom anarkin på landets cykelbanor, men självklart främst Stockholm (vänligen notera ironin). Debattörerna svänger omkring med en massa roliga förkortningar som Memils, Mekits och Gilycs. Bestämt måste det vara så att en utav grupperna kan hållas som för ansvarig bakom problematiken på cykelbanorna – och den gruppen vill man givetvis inte själv tillhöra. Det är ungefär med samma logik som en del vill ålägga en annan grupp människor med skulden för allt ont i samhället som stort. Sanningen ter sig inte bättre än att det förmodligen finns såväl Memils som Mekits och Gilycs som beter sig trafikvidrigt. Det intressanta blir då vad i deras beteende som gör dem farliga samt, givetvis, vad som kan göras åt det.

En gemensam nämnare som tordes finnas bland de som ofta utgör en fara för sina medtrafikanter är tron om att stå över lagen, vilket lätt kan misstas för att överhuvudtaget inte kunna lagen eller vara mentalt frånvarande i trafiken – samtliga lika farliga. En situation där detta blir uppenbart är när jag cyklar på vägen till LTH:

Röd linje visar den färdväg som varje cyklist med någon form av kunskap om trafikens regler borde välja. Den blå linjen visar den vägen som nio utav tio studenter väljer. Gärna med en hand på styret och hörlurar i öronen. Detta hade inte varit ett så stor problem om vi inte hade haft den gröna linjen som visar hur bussarna, vilka är ett frekvent inslag på denna sträcka, färdas i kurvan. På två månader har jag inte sett mindre än sammanlagt fem bussar och bilar som fått tvärnita när en student plötsligt bestämmer sig för att välja färdvägen: cykelbana – tio meter bilväg – cykelbana igen. Det är som att det finns en uppfattning om att det är acceptabelt att välja den väg som är bekväm för en själv, oavsett konsekvenserna för andra.

Stopp nu, du väljer ju själv att ibland framföra din landsvägscykel på vägen när det finns cykelbana, invänder en del bilister vid det här laget. Skillnaden är att jag är konsekvent i mitt användande, vilket betyder att jag inte hipp som happ kommer växla mellan cykelbana och väg när det passar mig, utan att visa hänsyn och närvaro i trafiken. Vad jag däremot kan krypa till korset med och erkänna, är att mitt beteende på vägen hem från centralstationen igår var farligt. Egentligen borde jag sänkt farten och i det närmaste stannat till höger. Trots att det kanske hade slutat med en cyklist i famnen, hade jag utsatt oss för en sammanlagd mindre fara. Således kan vi konstatera att improvisation, ignorering, brist på närvaro eller okunskap om trafikreglerna leder till anarki på cykelbanan, vilket i sin tur resulterar i en farlig cykelbana. Vem som står för beteendet, eller ens vilken grupp som främst representerar beteendet, är inte av intresse. Att argumentera om en sådan sak leder ingen vart.

Varför finns då intresset att svartmåla en grupp? Svaret är snabb identifiering, fördom och förenkling. Om vi utifrån klädseln visste vilka som var farliga på cykelbanan, skulle vi alltid kunna vara på vår vakt när vi mötte dem. Om vi däremot accepterar att Memils, Mekits, Gilycs och Sklipsycs (studenter med klirrande påse från Systembolaget i cykelkorgen) kan vara såväl farliga som exemplariska medtrafikanter, kan vi inte med enbart synen utröna vem som är ett potentiellt hot när vi möter dem på cykelbanan. Fördomar gör livet enkelt, men med detta sagt inte nödvändigtvis bättre.

Givetvis går det bevisa vilken grupp som de facto är farligast genom att titta på ålder i statistiken över olyckor och kartlägga hur cyklisterna i fråga varit klädda. Nu finns, såvitt jag vet, vare sig någon sådan undersökning eller kartläggning – således är det upp till var och en att bilda en uppfattning. Frågan vilka som är farligast på en cykelbana blir därmed ungefär densamma som vilken mat du tycker är godast – en fråga om preferenser och tidigare erfarenheter. Då är det i princip helt omöjligt att få ett objektivt svar såtillvida du inte har en icke-PK skidåkare som kan leverera en klarsynt analys.

Sedan skulle jag vilja presentera ett av de vackraste citaten jag någonsin läst, från en av åsiktsartiklarna: ”[…], boka in dig på ett gym och träna där. Sedan kan du cykla till jobbet som vi normala människor gör varje dag”. Normala människor tränar alltså på gym. Läs den meningen igen. Normala människor tränar på gym. Tro fan att andra tycker jag är annorlunda och svår när jag cyklar omkring bland de skånska slotten, men nu vet jag varför, normala människor tränar på gym. Det är nästan så att jag på rak arm blir övertygad att sälja min cykel bara för att promenera på ett löpband och kolla nyhetsmorgon med Peter Jihde – som en normal människa. Jag älskar normala människor.

Avslutningsvis – eftersom jag vet att de flesta som läser detta skulle kategoriseras som Memils på en cykelbana – vill jag, precis som Björn Lindberg (men också Niklas Thelning) i sin åsiktsartikel, uppmana till hänsyn och ansvar på cykelbanan från vår sida. Det är vi som vet hur en cykel ska framföras – såväl tekniskt som regelmässigt – alltså får vi visa det. Ansvar och hänsyn handlar inte om att cykla som en normal människa och träna på gymmet. Nej, det handlar om att inte ha bråttom. Du kan cykla fort för träningens skull på lätt trafikerade sträckor, men inte för att du måste hinna i tid. När du får bråttom uppstår nämligen viljan att improvisera, det är lätt att falla för en kompromiss och se sig själv som ståendes över lagen. Som när jag var på väg hem från Lunds centralstation igår och mötte två cyklister utan lampor på cykelbanan. Slutsatsen blir därmed att jag varken är en normal eller perfekt människa, och med den ödmjukheten brukar jag färdas på cykelbanan bland oskyddade trafikanter oavsett om jag klädd civilt eller för träning.

Lindberg, Björn, 2016. ”Trött på detta skyttegravskrig”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. [Elektronisk] http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/trott-pa-detta-skyttegravskrig/. Hämtad: 2016-03-22

Thelning, Niklas, 2016. ”Istället för naturen möter jag en värre fiende”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. [Elektronisk] http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/. Hämtad: 2016-03-22

Tiscornia, Alberto, 2016. ”Vilka är problemcyklisterna?”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. [Elektronisk] http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/villka-ar-problemcyklisterna/. Hämtad: 2016-03-22 

Antal kommentarer: 1

Thomas Grundberg

Javisst är den plattlagda cykelbanan på S:t Petri kyrkogata för smal för att två cyklar ska kunna mötas! Den är nämligen enkelriktad i östlig riktning. En vink om detta ger märket påbjuden körbana, som indikerar att fordon ska hålla till höger om märket. Men för övrigt håller jag med om att det är ett problem när fotgängare kliver ner i cykelbanan därför att trottoaren är för smal.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in