Vi gör fel – det blir ingen cykelrevolution

I Stockholm röjs bara gångbanan på ena sidan av gatan i det som kallas ytterstaden, till skillnad från innerstaden där bägge gångbanorna röjs. Det som avgör vilken sida av gatans gångbana som ska röjas i ytterstaden är – biltrafiken. Man utgår helt enkelt från de parkeringsregler som gäller på gatan. Inte eventuella analyser av gångströmmar, anslutande gång- och cykelvägar, eller var fastigheter ligger och så vidare. Vilken gångbana som röjs avgörs av biltrafikens parkeringsreglering. Detta får många gånger helt absurda konsekvenser för de som går, och ibland för de som cyklar. 

Se detta exemplet.

Fastigheter på en sida av gatan med ett antal portar (start- och målpunkter). Vidare så ansluter en gång- och cykelväg till gångbanan. Men det är andra sidans gångbana som snö- och halkbekämpas, alltså den som saknar fastigheter, start- och målpunkter, och anslutande gång- och cykelvägar.

När det är så kallad städdag på gatan (onsdagar 8-16) då röjs körbanan fri från snö och is. Men gångbanan röjs inte, på gångbanan läggs skiten från körbanan upp…

En gång- och cykelväg ansluter till den oröjda och isiga gångbanan

Alla som ska till eller från fastigheterna och gång- och cykelvägen ska alltså över på andra sidan, till den röjda gångbanan. Hur det ska gå till är inte lika självklart, eftersom du tvingas forcera både snö- och isvallar samt parkerade bilar på sträckan.

Och detta kan många gånger vara svårt för människor att göra. Till exempel de med barnvagn, de med lastcykel, de med rullator, de med rullstol, barn och så vidare. Istället tvingas de att försöka ta sig fram på en flod av is.

En flod av is. Full av spår från människor som gått här. Men staden menar att du ska gå på andra sidan. Oklart dock hur du ska ta dig dit och därifrån.

Staden slår sig för bröstet. Att man nu bygger bostäder i en aldrig tidigare omfattning; man förtätar och bygger innerstad utåt. Stockholm ska bli en ”promenadstad”. Dessa ord klingar tomma när man överallt i ytterstaden tvingas uppleva detta – en snöröjning för gående på biltrafikens villkor. Är det verkligen 2017?

Menar staden verkligen allvar med sin framkomlighetsstrategi som säger sig prioritera gående och cyklister högst och sitt ”promenadstadssnack” så måste ju gångbanorna på bägge sidor röjas. Om det går att göra i innerstaden går det självklart att göra även i ytterstaden. Det handlar bara om vilja och prioritering. Och att man inte utgår från biltrafiken när man ska snöröja för gångtrafiken.

På en konferens i januari blev jag intervjuad angående ett cykelprojekt. I slutet av intervjun frågade journalisten vilket som är det bästa jag gjort. Jag blev lite paff av frågan och bad att få tänka efter. Han frågade då om cykelbanan på Norr Mälarstrand kanske är det bästa?

Nej, svarade jag, efter att ha tänkt efter en stund till.

Det bästa jag gjort är införandet av cykelboxar i Stockholm.

I början av 2000-talet byggdes cykelinfrastrukturen ut i Stockholm. Och antalet cyklister ökade. Tyvärr började också en viss typ av dödsolycka blir allt vanligare: högersvängande lastbilsförare som körde över cyklister. I början av 2000-talet skedde 1 – 3 sådana dödsolyckor per år i Stockholm.

Vi började studera och analysera dessa olyckor. Det fanns en gemensam nämnare – de skedde framförallt i signalreglerade korsningar. Däremot kunde korsningarna skilja sig mycket åt, alltifrån små korsningar till väldigt stora. En annan gemensam nämnare var att det framförallt handlade om sträckor eller gator där man cyklade i blandtrafik; det fanns ingen cykelbana eller cykelfält på den gatan.

Vi skiftade då fokus och studerade de signalreglerade korsningarna som fanns på gator med cykelbanor och cykelfält. Skilde de sig åt på flera sätt än de andra? Och hur agerade trafikanterna, fanns det skillnader? Vi hittade snart en tydlig skillnad: cykelboxen.

Här blev vi lite överraskade. Cykelboxen hade främst utvecklats för att underlätta cyklisters vänstersvängar. Teorin var att cyklisterna vid rött ljus skulle ha möjlighet att ställa sig framför bilarna till vänster, och på så sätt enklare kunna korsa gatan. Men nu såg vi en annan effekt av cykelboxen och interaktionen mellan trafikanterna – här fanns inga högersvängsolyckor.

Ett sätt att minska antalet högersvängsolyckor verkade alltså vara att använda sig av cykelboxen i större utsträckning. Sagt och gjort, en genomgång och utredning gjordes av samtliga trafiksignaler i Stockholm (tack Henrik!), och där cykling var tillåten målades cykelboxar. Det blev hundratals cykelboxar runt om i Stockholm.

Och vad jag känner till har ingen dödsolycka med högersvängande tungt fordon och cykel skett i en korsning med cykelbox sedan dess.

Det är utan tvekan det bästa jag gjort.

Relaterade inlägg:

• HALLÅ! Det är ju för fan inte min döda vinkel!
• Fälla cyklist med lastbilen ett obetydligt brott
• Hur sakta ska vi cykla?
• Nu får du cykla höger vid rött – i Danmark
• Livsfarligt att svänga höger vid rött?
• Cykelanpassade trafiksignaler
• Gör det enklare för cyklister att slippa rött
• Cykla höger vid rött
• Varför cyklar vi mot rött?
• Stoppa rikspolisens häxjakt på cyklister
• Cykelboxar nästa säkerhetssatsning

Vi blir fler och fler på cykelbanorna i staden där jag lever. Ofta är det stora klungor av cyklister i rusningstiden och det är sällan man är ensam. Och det blir mer och mer tydligt: skärmarna på många av dagens cyklar är nästan alltid för korta, både bak och fram. Fram får jag in en massa sörja i vevpartiet och blir dyngsur om fötter och ben. Bak stänker jag ner eller blir nerstänkt av cyklisten framför mig.

Jag undrar, vad tänker designers och cykeltillverkare på? Är det bara form och minimal funktion? Jag kan ju förvisso själv snickra ihop en så kallad kompis- och en egolapp eller försöka byta ut mot längre skärmar men varför ska jag behöva det? Varför kan inte cykel- och skärmtillverkare leverera cyklar med snygga och funktionella skärmar? Cykeltillverkarna och handlarna gör ju ofta reklam om den perfekta pendlarcykeln, att nu har de tagit fram en perfekt kombination av komfort och cykelglädje. Men vari ligger komforten och glädjen att på grund av bristfällig utformning och design bli nerstänkt av sig själv och andra?

Så här kan dagens cyklar se ut som tillverkarna och handlarna marknadsför som pendlare med komfort och cykelglädje – de tar dig fort och effektivt till/från jobbet – och fullständigt nerstänkt:

Skärmarna skull ju kunna se ut lite mer så här, göra mer nytta och vara stänkskärmar:

Så jag vill uppmana designers och cykeltillverkare: Se för sjutton till att framskärmen är så lång att jag slipper få in en massa sörja i vevpartiet samt bli dyngsur om fötter och ben. Se till att bakskärmen är så lång att jag inte stänker ner cyklister bakom mig eller själv blir nerstänkt av cyklisten framför mig. Det är komfort och cykelglädje!

För att ni visar hänsyn och följer den lokala ordningsföreskriften och har era hundar kopplade när ni rastar era hundar på gång- och cykelvägarna i Stockholm.

Hundar skall hållas kopplade på offentlig plats med undantag av de områden där kommunen anordnat hundrastplatser. Kopplingstvång gäller inte heller inom Långholmens klippbad (bilaga 8). Tikar skall under löptid hållas kopplade när de vistas utanför inhägnade områden. Hundar får inte vistas på stadens egna eller till staden upplåtna begravningsplatser och kyrkogårdar.

Det underlättar interaktionen oss emellan och gör att jag känner mig tryggare och säkrare på min cykelfärd. Det borde rimligen även vara säkrare för hunden också.

Relaterade inlägg:

• Sopsaltaren – hundens vän eller fiende?
• Varför går du här?
• Rättning i leden, eller ska vi kalla det strukturell diskriminering av cykeltrafik?

Det är exakt så Trafikverket resonerar och agerar. När vägen blir dyrare för att det krävs mer omfattande och fördyrande konstaterar Trafikverket:

Mer pengar till vägen behövs, sen kör vi vidare.

Så resonerade och agerade också Trafikverket när förbifarten skulle fram i känslig miljö – då lägger vi den i tunnel för några miljarder kronor mer. Vi ser nu nästa liknande fall: Tvärförbindelse Södertörn där vägen nu läggs i tunnel för några miljarder kronor mer.

När det sedan krävs mer pengar till snabbcykelvägen, för att Trafikverket själva fullständigt missbedömt och felkalkylerat åtgärderna, blir beskedet från Trafikverket:

För dyrt, vi skrotar snabbcykelvägen.

Var kommer förresten pengarna till fördyringen av vägen tas ifrån? Här har Krister Spolander visat att pengarna tas från de mindre projekten – pengarna till vägprojektet kommer att tas från cykelprojekten. Så då kommer vägen och dess fördyring inte bara leda till ökad biltrafik; den kommer också innebära att det kommer byggas ännu mindre cykelinfrastruktur.

Konst får vi säkert se i tunnlarna på Södertörn. Ett av fem konstverk i Norra Länken. Konst för 50 miljoner. Skilda världar för oss trafikanter… Foto: Mikael Ullén 

Det är så här vår statsmakt arbetar för ett hållbart transportsystem och ett ökat och säkert cyklande.

Relaterade länkar:

• En våt cykeldröm: Trafikverket 2.0
• Så sänkte Trafikverket snabbcykelvägen
• Hurra! Trafikverket ska sminka grisen!
• Trafikverket: vi skyddar bilister, inte cyklister
• Trafikverket – vill ni döda cyklister?
• Trafikverkets dubbla budskap: snöröjningen duger
• Så klart vi tar bilen
• 2 + 1 – vägar och cykel
• Trafikverket ger fingret åt cykeltrafiken
• Statens havererade cykelpolitik
• VTI sågar Cyklingsutredningen