Blogg

Velothon Stockholm – dubbel skräll


Vilken cykelhelg i Stockholm! Velothon har blivit ett återkommande inslag i cykelkalendern, bra folkfest och början på slutet av säsongen för de flesta cyklister. För egen del innebar helgen dubbel skräll – både lördag och söndag – voilá!

 velothon damer

Velothon GP, ladies, Foto: David Bragmark

I lördags körde vi GP inne på Zinkensdamm på en utmanande bana, ca 2 km lång och med 25 damer till start.

VARFÖR anmälde jag mig?

Frågan ekade i skallen på mig och fjärilarna levde rövare i magen innan start. Det kändes inte heller bättre då damernas start blev uppskjuten 30 minuter på grund av de flertalet olyckor på banan som regn och hala kurvor ställde till med.

Tur att jag kunde myscykla runt i Tanto och fika (klämma gels) med mina lagkamrater innan start.

MEN VAD TUSAN INGRID?!

Såklart du kör. Du har chansen att cykla mitt i stan, på avstängda gator och med en stor skara vänner i publiken.

Den lilla delen av mig som är modig hade övertaget i min skalle precis innan startskottet skulle gå.

Den fick även hjälp av den bloggläsare som kom fram och snackade med mig i startfållan. Han sa att han följde bloggen samt att han trodde att jag hade en kroppsform som skulle passa sig bra på dagens bana. Oklart vad han menade (jag får bra fart pga lite rund som en köttboll ?!) men jag blev paff!

Samt också väldigt glad eftersom den sortens snack sällan går i startfållan (det brukar mest vara ämnen som ”ska jag ta en till gel nu?”, ”exakt hur många meter är banan?” och ”har du sett den jävla svängen där framme?” som avhandlas. OBS väsande.). Tack du peppande bloggläsare från Sköndal!

velothon gp 2

Foto: KalasFotografen

Jag borde sluta tänka så mycket och lägga mer energi på att gasa. Tanken slår mig ofta och dagen till ära lyckades jag med bedriften. Det var jättekul att köra GP. Dels för att banan bjöd på en lagom mix av backar, skog (Tanto!) och publik. Och för att jag hamnade i en trevlig grupp med klubbkompis Madeleine Ståhl och Catharina Rutgersson från Göteborg. Vi var den sista gruppen som fick gå i mål (dvs blev inte varvade på banan) och därav min SKRÄLL i rubriken.

Det är ett av mina få lyckade GP-lopp för i år men inte minst så hade jag roligt i 40 minuter.

velothongp

Varvning på Velothon GP, notera hur mysigt jag ser ut att ha det… Foto: KalasFotografen

Vissa kanske inte tycker att det är så SKRÄLLIGT att hamna sist på en resultatlista, men jag tycker det.

Många av de andra damerna i fältet hade nyss kammat hem VM-guld (Anna Svärdström, veteran-VM i linje) och SM-guld (Ida Erngren, kortbana).

Min meritlista är TO BE UPDATED kan man säga – det vill säga rätt tom i sammanhanget – och det viktigaste jag gjort i cykelväg i år skulle egentligen ske dagen därpå, under ”riktiga Velothon”.

Velothon tjejklungan

Tjejklungan utanför Årsta Havsbad, foto: Bang Engström

I söndags hade jag nämligen den gedigna uppgiften att leda tjejklungan tur och retur till Nynäshamn. En sträcka på strax över 15 mil. Ni ska veta att jag började cykla med Tjejklungan i april. Det var då en tapper skara tjejer som dök upp på mina träningar trots regn och slask. Och i början av säsongen hade vi en snittfart på cirka 22 km/h i tre mil.

Jag har aldrig tänkt i termer av att det skulle bli ”omöjligt” för någon av tjejerna att cykla runt Velothon. Men jag såg utmaningen! Och jag har med glädje sett hur de tjejer, som många av dem i april var gröna inom cykling, tagit steg i riktning mot den startlinje vi stod på i söndags morse.

velothon 4

Jag ledde en av två grupper tillsammans med eminenta kompanjonen Johanna Penton. (Stjärnorna Anna Nyhlén och Ena Cupina ledde den andra gruppen). En grådaskig morgon på Södermalm (där starten gick) gick sedan över till en klarare dag. Ungefär så kan man även beskriva hur loppet fortskred för vår grupp som var 16 starka tjejer stor.

Det var lite ryckigt och nervöst i början, mycket adrenalin i omlopp precis som många andra cyklister. Vi höll oss till planen – att cykla i en stabil fart i 30-ish-tempo. Efter depåstopp efter fyra mil och vändning nere i Nynäshamn (ca 7,5 mil) var jag säker på att vi skulle klara av tidsmålet (5h50min) med råge och jag började slappna av mer och mer. Det blev dessutom glesare bland medcyklisterna ute på banan (hej gå ut för hårt?!) och vi hade medvind på vägen tillbaka till stan. Samtliga i gruppen skötte sig utmärkt – trots att det var flera som inte cyklat en så läng sträcka som 15 mil innan och att de började tappa energi i de många backarna över Södertörn.

depå

Vi tog ett sista depåstopp efter 11 mil. Stor eloge för bra depåer med glad personal och utbud på sportdryck och chokladbollar!

Tack alla funkisar som under dagen hjälpte till med att servera såväl öl som sportdryck och hålla vägarna tomma från bilister som inte gillade det där med avstängningarna. Avstängda vägar = guld!

velothon 3

Vi rullade in i Stockholm på 5 h och 7 min! Det vill säga – vi slog vår måltid med skräll!
Och den andra gruppen cyklade också in med sin måltid (6h30min) slagen med många minuter.

En otrolig lättnad för en ledare (moi) som verkligen önskade att tjejerna skulle klara av loppet och framförallt ha en bra dag i sadeln.

Jag tror att vi lyckades med dessa mål för samtliga av de damer som cyklade med oss.

Kanske kan jag lägga ner säsongen – då ett av årets viktigaste mål är uppnådda nu?

Säsongen är NÄSTAN slut för min del. Ska bara klämma ett par tävlingar till ur benen – och inte minst avslutningsmiddagar…! (viktigt att fira all slags framgång). To be continued.

Antal kommentarer: 3

Bitte

Underbar läsning!


Claes Ringbom

Intressant och bra skrivet.
Fint resultat på söndagen.
Dags för lite annat underlag nu i höst?


Claes Ringbom, Sköndal

Se hur våra världsstjärnor i utförsåkning är byggda.
Som du har dom balans i höga farter och mod att stå på när det gäller.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höstens godbitar


Det finns många goda anledningar till att fira att hösten är här. Framförallt för att den cykling som får det att bita i kinderna får mig att känna mig mer till liv. För att inte tala om hur jag njuter av när både jag, och mina cyklande vänner, slappnar av mer på hösten. Fokus flyttas från snitthastigheter, att förbättra sin watt och att samla mil inför vissa lopp. Det känns som att folk plötsligt vågar släppa blicken från sin Garmin och alla mått på prestation och istället hinner se sig omkring och inte ha så bråttom när de är ute och cyklar.

Magisk pannlampecykling i Hellas, 7 september. Foto: Vera Strandell Almé

Men med det sagt menar jag inte att man bara ska cykla ett par mil för att få fika under hösten!

Det finns många fina tillfällen till att få upp pulsen och tävla även framöver. Säsongen är inte slut.

Nästa helg är det Hammarby Hill i Nackareservatet i Stockholm. LÄNK HÄR. Jag har inte kört loppet tidigare pga att jag har hört att det är lite mer tekniskt än andra långlopp på MTB (och jag är en legitimerad osmidig landsvägsråtta. MEN! Jag övar upp balansen/MTB-skillzen lite bit för bit). Men jag har även hört mycket gott om loppet – det verkar ha många av långlopps fördelar. Rolig bana i skogen och möjlighet för cyklister i alla åldrar och med olika mål och ambitioner att ställa sig på startlinjen nästa lördag (finns bansträckningar upp till 40 km). Känns därför som den ultimata utmaningen att köra detta lopp nästa helg (16 september).

LMXCC = Le Mond XC Club. Varje torsdag från Café Lemond! Foto: Frej Lindström

Började träna skarpt inför loppet igår. Hängde på Le Monds nystartade ”MTB-utskott” och körde stig i Hellas. Hade glömt bort hur man tar sig över stock och sten med en cykel (senast jag körde MTB var under Cykelvasan)… men blev även påmind om att cykling i skogen är fantastiskt kul. Speciellt i ett så gott sällskap som jag hade med Le Mond! (kolla in Facebookgruppen här). Det hann bli rejält mörkt under tiden vi var ute (eventuellt mer mörkt än väntat pga gruppen på 8 fick vänta på någon cyklist… eh mej). Tur att jag hade stark pannlampa med mig! Kommer defintivt köra mer skog med lampa framöver – det är som meditation – fullt fokus.  

Hoppas vi ses på Hammarby Hill nästa helg (och Velothon i helgen).


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det är aldrig för bra för att vara sant


Det har nästan varit för bra för att vara sant! Under juli och augusti har har jag haft pang-pang ben som burit mig genom RAAS (Race Across Skåne – kolla denna fina film för inspo), Cykelvasan och Rapha12hills . När jag tänker tillbaka på hur kul och hur bra det faktiskt gått för mig kan jag inte vara annat än tacksam. Tacksam över att benen har hållit och vindarna för det mesta varit med mej. 

12hills – jag krängde uppför backar och log (nästan hela dagen). Tack Anna Jansson för pics!

OK jag tar tillbaka det där. Det är aldrig för bra för att vara sant! Men ibland går det inte att krossa naturens lagar – det finns en gräns för vad ett par ben klarar av. I mitt fall var det ett par hektiska veckor som avslutades med en sporadisk övernattning på en äppelodling i Frankrike som fick droppen att rinna över bägaren. Eller snarare – det var där och då jag bröt mot naturens lagar (genom att sova under bar himmel iförd endast balklänning) i den mån att jag dagarna efter fick jag betala priset med en dunder-förkylning.

Tänker inte beskriva min sjukdom djupare än att berätta om den uppfinningsrika person jag blir när jag ligger på soffan hemma. Förutom att tycka hemskt synd om mej själv är jag också duktig på att 1 – laga diverse häxbrygder av de naturläkemedel som jag googlar fram som magiska för stunden. Gurkmeja, macche-té, vitlök. Hit me! (antagligen förvärrar jag sjukdomsförloppet genom att chocka magen. Men… placebo. Jag tror på placebo). 2 – smida planer för hur mitt Nya Liv, livet då jag rest mig från soffan, ska arta sig.

Det kommer bli ungefär såhär:

 Jag ska fortsätta basera kosten på alla dessa nyttiga naturläkemedel. Stora gröna glas med betskt innehåll morgon, middag, kväll. Dessa ska ersätta de där glasen med vin som jag aldrig kan tacka nej till annars – på AW:ns, på middagar, när anledningarna till att fira finns där. Jag ska även utesluta gluten och laktos från min matsedel. (Senaste råden säger ju att man kan DÖDA halva tarmfloran om man äter dessa GIFTER annars?!).

Jag ska för övrigt aldrig glömma bort att äta massa PROTEIN efter varje återhämtningspass. Kanske borde jag alltid ha kokta ägg med mej i fickorna på cykeltröjorna? Som jag ska äta istället för den (OBS LAKTOSFRIA) glass som jag annars har för ovana att hetsäta (direkt ur lådan…) efter långa distanspass. Jag ska även investera i en smart klocka som mäter varje steg och rörelse jag tar och som tvingar mig i säng i vettig tid varje kväll.

Nu är jag frisk sedan några dagar, och vad tror ni?
Är det en väldigt frisk och glad vegan med dyr klocka på armen som numera tackar nej till alla AW:n och fikastunder som sitter och skriver den här texten?

Frågan är om en av mina drömmar – som oftast kan skalas ner till önskan att TRYCKA HÖGRE WATTZ – skulle slå in snabbare om jag levde efter the Masterplan skriven ovan.

 

Exempel på hur jag (ofta) och gärna hetsäter gifter i form av gluten. Är (tro det eller ej!) ändå en hyffsat pigg ung dam. Tack Anna Jansson för bild!

Jag tror inte det. Jag tänker till exempel på mina senaste turer på cykel. De har slutat med att jag blivit kvar på någon bar i stan och cyklat hem lite för sent får att få de där heliga timmarna av sömn.  De har slutat med att jag och mitt sällskap har delat pizza, krämiga kaffe och många skratt tillsammans efter avslutat pass. De har även slutat med att jag har pushat mig själv lite för hårt (fast jag hade väldigt kul) och kommit hem till – just det – glasboxen – som jag tömt med ett leende på läpparna.

Jag vet inte vad det kallas, men det är väl kanske Hitten by livet?

Som man inte alltid kan räkna ut och planera för, men som är så fantastiskt kul så länge man tar möjligheter och håller skratten vid liv. Kanske slutar det då med att man vaknar under ett äppelträd istället för att man kan notera nytt FTP-rekord vissa helger.

Frisk och pepp blickar jag nu framåt mot avslutningen av säsongen.

I helgen leder jag tjejklungan under Velothon och det kommer bli grymt. Vinka och heja gärna på mej och damerna om ni ser oss! För många av dem är det deras första lopp någonsin så det är ett STORT ansvar vi har som medcyklister under loppet (att få dem att vilja köra fler lopp).

Den 16:e september ska jag köra Hammarby Hill, också här i Stockholm. Verkar vara ett bra arrangerat och lagom stort lopp! Peppen!

Därpå ska jag lämna in min cykel för säsongen (landsväg då) och istället börja använda isyxor och stegjärn till vardags…! OK – det var att ta i. Jag kommer att åka till Nepal med sikte på Mt Everest Basecamp under större delen av oktober. Kommer bli ett stort äventyr! Och om jag kommer hem helskinnad satsar jag på att ta upp en ny cykelsäsong på CX efter det. Stay tuned!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

RR Rapha 12hills – Vättern deluxe


Det finns flera myter om cykling i närheten av Vättern. Den ena lyder ”i händelse av cykling runt Vättern gäller det att cykla så snabbt man kan genom Jönköping och endast stirra in i framförvarandes cyklist hjul”. Den andra : ”cykling i närheten av Vättern utförs bäst i början av juni”. Och en till: ”Det är platt i närheten av Vättern!”. Det finns såklart många fler – men dessa tre ovan slår jag hål på här och nu. De stämmer inte.

Jag vill istället formulera mig såhär : kör Rapha12hills under sensommaren i Jönköping, det kommer vara backigt och benen kommer bränna, men du kommer tycka det är värt det på vartenda backkrön (12)!  Efter att du har gjort det kommer du antagligen aldrig mer köra Vätternrundan stirrandes på något annat än de fina utsikterna i området.

Skinnersdal

Jag skrev om 12hills förra året. In och läs för mer information! Med andra ord var jag mer nervös inför årets upplaga. Detta för att jag hade en av årets bästa dagar på cykel under 12hills förra året – skulle årets event kunna matcha upp till det? Dessutom vann jag damklassen år 2016 och även det var en prestation jag ville kunna klämma ur benen igen. Klockan 11 i lördags rullade vi ut ur Jönköping – i riktning mot backarna.

1/12 : Precis som 2016 gick starten uppför Muur de Skinnersdal. Precis som 2016 blev det vilda västern när 220 cyklister spann loss i gruset i jakten på att nå först till stämplingen på toppen.

Rapha12hills

”Det är ju egentligen ingen tävling men…”… men jag försökte behålla lugnet till toppen av backen, även fast jag tappade bort min kära lagkamrat (Ena Cupina) i virrvarret av hetsiga cyklister.

2/12 Muur de Georgs tarm – till botten av backen hade jag och Ena hunnit återförentas och precis lyckats få ner puls och stresspåslag på hyggliga nivåer igen. I cirka 1 min. Sedan hann jag inte tänka mycket mer, utan stod och bände upp för denna ”tarm” som mäter 26 %(!) som brantast.

3/12 Mont Taberg – eventuellt en av de mest klassiska backarna i närheten av Jönköping och backen ser ut som en elak klippa på håll. Var lite nervös här pga mötte lokala cyklister med något slugt i blicken och jag misstänkte att de körde en mycket snabbare rutt än oss andra turister?

4 + 5 / 12 Col D´Åsa och Col Sandseryd – två nya backar för året. Col D´Åsa avslutades på ett grusparti och gick över bondgårdar. Sådant som jag får rysingar av. In a good way – älskar det.

6/12 Muur de Ebbarp – till den här backen var det två mil att cykla och som jag tidigare nämnt insåg jag att de lokala cyklisterna ledde med 1-0 gällande kartläsning. Träffade ett gäng med killar från ”Cykellistan” som jag glatt tog följe (ehh lade mej på hjul bakom) med. De berättade trevliga historier – som att de tex fyllt sina brevlådor med alla gels som fanns i hemmet i händelse av bonk utanför dörren! Klyftigt! Tack killar, ni hjälpte mig och Ena massor under dagen.

Ebbarp herself då? Sportgrus deluxe! Och hejarklack deluxe – med fyra barn som langade vatten till alla cyklister. Tack, det var guld värt! (och roligt att de gillade att pilla på min cykel – jag tror och hoppas att de tigger till sig fina cyklar av sina föräldrar inom kort).

7/12 Col de Labbarp – ännu en ny backe i sammanhanget. Och med ett avslut över sten och grus i klass med snäppet mer tekniskt än Cykelvasan. En glad överraskning. Men vid det här laget började det knorra ordentligt i fika-tarmen och det var en hungrig skara cyklister som rullade ner till Vätternstranden och drack kaffe och fyllde på fickorna med godis.

8/12 Col de Bråneryd – här satte jag kaffet i halsen. Ännu en bändar-backe. Ännu en gång var jag livrädd att råka klicka ur pedalen – då hade jag rullat många meter ner för branten som en annan skalbagge…

9/12 Alp de norra Kleva – ännu en legendarisk backe i Huskvarna som inte lämnar någon oberörd.
Här träffade vi en snäll funkis med en påse fylld med läsk och godis och som dessutom trodde att jag och Ena ledde damklassen. 100 wattz till in på kontot – check!

10 & 11 / 12 Muur de Lyckås och Col di Kularp. Jag gillar ju att hylla #sportgrus men när benen börjar checka in för dagen och man hör cyklister som poppar slangar (punkor) på löpande band känns #grusfan mer nära till hands. Dessa backar var episka grusbackar, precis lagom långa men jag saknade min CX.

… jag saknade min CX eftersom jag med en backe kvar att checka av smällde min tub. Smällde även min punka-spray så att större delen av innehållet hamnade i en kohage och inte i tuben. Fantastiskt nog så täpptes hålet igen och jag kunde fortsätta cykla, nu dock med betyligt mer stress att klara av tidsspärren (7h).

12/12 Port de Fingals – inventerad backe – psykoligiskt tung backe då man fick cykla ner för att stämpla och sedan upp till toppen igen. Dock mycket vacker stämplingsplats med sjökontakt.

Från sista kontrollen bar det av hemåt i motvinden och ännu en gång hade vi turen att hänga på ett gäng cyklister som var taggade på att panga på ett lagtempo sista milen in i mål. Det var tur – hade jag varit ensam hade jag lagt mig i ett dike (nej – Ena hade plockat upp mig såklart!). Bet ihop och rullade in för sista stämpling med cirka fem minuter till godo!

Och då kom dagens mest efterlängtade tidpunkt – efterfesten! Med hamburgare! Och öl! Och prisutdelning!

Mission completed – jag och Ena vann damklassen. Och jag blev inte det minsta besviken med årets upplaga av 12hills. Snarare tvärtom. Det blir bara bättre och bättre!

Tack La Lepre Stanca för ännu ett otroligt bra arrangemang (också fotocred!). Tack för att ni lägger en bana som passar alla cyklister och för att ni ger 1000 goda anledningar till att åka till Jönköping utan att cykla runt Vättern. Tack Ena för att du fanns vid min sida hela dagen och tog hem vinsten i damklassen med mig! Och matade mig med godis när jag började bli vissen. Tack alla fantastiska cyklister som förgyller mina helger med er energi och era historier.  Det gör mig till en person som ler brett under veckodagarna av alla goda minnen.

Antal kommentarer: 1

Micke Å

Verkar ju typ 300.000 meter gånger roligare än den där rundan runt sjön. Var sajnar man?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cykelvasan 2017 – the story


Jag har varit sent ute när det gäller Cykelvasan. Sent ute med att fatta hajpen. Sent ute med att skriva RR. Sent ute med att gasa på i den ökända startbacken. Alltså var det ett omtumlande lopp för mig. Många känslor som växte från 0 till 100 under 3h20 min. Från att jag trodde att jag var ute på någon slags söndagsrunda, till att jag blev avhängd och insåg hur häftigt loppet var och fick revanchlust. Vi tar det från start.

cykelvasan

Damstarten på Cykelvasan, Foto: Henrik Öijer

Rullade i lördags morse ner från Högfjällets vidder och var något bitter. Tänkte att jag gärna hade stannat uppe i fjällen och cyklat många mil på vidderna istället för att köra grusvägsrace tillsammans med 13 000 andra cyklister. (De där tankarna är mest grundade i nervositet och flyktkänslor). Men 7,15 stod jag i startfållan tillsammans med 66 stycken andra damer, med gels instoppade i sport-BHn med och hög puls. Var taggad, men inte tillräckligt för att hänga med i den klassiskt hetsiga MTB-starten. Eller – jag hade inte wattz nog i benen för att göra det. Jag jagade den snabba klunga på cirka 15 damer som körde först upp för backen. Ville skrika ”men hallå – vänta på mej ?!”. Men hade nog inte ens kunnat göra det pga all min energi gick åt till att flåsa.

Hamnade i en andragrupp med ett tiotal tjejer – bland andra Anna Svärdström och Jessica Ericsson, två starka lvg- tjejer från Stockholm. Bra –  då kunde jag lita på att det skulle bli ordning i gruppen. Fick igång ett bra samarbete i gruppen och var så fokuserad på att hålla hjul – speciellt nedför fick jag hålla  då en norsk tjej (Erna Opseth) gasade på som om hon stulit sin cykel. Perfekt sällskap för mig (som har svårt att släppa bromsen utför). Upptäckte knappt att cyklister föll av och att vi plötsligt bara var fyra stycken kvar i gruppen. ”Smidigt – överlev nu för tusan Ingrid” – fick jag peppa mig själv med. Fick dessutom rapporter om att vi hade fjorton tjejer framför oss, vilket var en lägra siffra än jag anade, och som lät som godis för öronen.

Försöker fejka att benen mår tipptopp halvvägs in i loppet. Tillsammans med Åsa Wallinder, Erna Opseth och Hanna Millved. Foto: Niclas Brus

Samarbetet i gruppen fortsatte klockrent – jag fick nästan rysningar emellanåt. Det är häftigt att cykla snabbt i grupp med tjejer där alla tar sitt ansvar. Och det var inte enkelt för mig, flera gånger tänkte jag ”om någon höjer tempot i backen nu trillar jag i diket”. Inne i Evertsberg hade vi dessutom några tjejer hack i häl på oss, men vi lyckades veja undan – även det mycket på grund av de andra tjejernas förmåga att köra på nerför (jag gjorde allt för att INTE tänka på de filmer jag sett av folk som kraschar i backarna nedför under Vasaloppet ski-edition).

Kilometerskyltarna tickade ner och jag längtade efter att smärtan skulle vara över. Det finns liksom inte så mycket tid att vila när man kör lagtempo på grusvägar. Men jag blev samtidigt lite ledsen över att vi skulle behöva göra upp om någon slags placering. (Ja, det är fånigt att spurta om plats 15, men är tävlingshornen väckta till liv går det inte att bli av med dem). Jag hade gärna sett oss cykla in som ett lag över mållinjen. Men med några kilometer kvar slog vi av på tempot och med några hundra meter kvar stack Hanna med mig på rullen. Och jag är ingen spurtare av rang men rullade in på en 16e plats på tiden 3,20,19.

Här finns resultat.

Jag är väldigt nöjd med tävlingen. Såklart att jag ville hänga med vinnaren Jennie Stenrhag uppför första backen EGENTLIGEN. Men den lilla del av mig som är rationell inser att det krävs flera wattz av benen innan jag är där, på toppen av backen på Jennies rulle. Glädjen från loppet grundar sig mycket i det fina lagarbetet jag fick med tjejerna jag körde loppet med! 

Några tankar kring CykelVasan:

– Det är något speciellt med loppet. Med hela eventet. Med musiken de spelar i starten. Med de glada funktionärerna i alla depåer. Med den stora grupp av människor från hela landet och i alla åldrar som tagit sig till Dalarna för detta. Jag visste det inte innan. Men nu har jag fått gåshud en gång och jag kommer vilja uppleva det igen.

– Fantastiskt arrangemang bakom loppet. Allt funkar tipptopp från det att man hämtar sin nummerlapp tills det att man får sin mat vid målgång. Det fanns till och med langning av flaskor i depåerna – super! (jag vet att många tycker att Cykelvasan är något dyr. Men efter att ha upplevt loppet kan jag inte hålla med om det).

– Att köra som tjej i tävlingsklass måste vara en VIP – upplevelse. Inga trånga stigar eller depåer! Eller farliga situationer med stora klungor. Jag är tacksam. Över att arrangören satsar på oss tjejer. Och över att jag inte är kille i detta fall, faktiskt… en eloge till alla er som kör i de lemmeltåg som bildas i startleden efter oss tjejer.

– Det är ett lättåkt lopp men att säga det är enbart till för landsvägscyklister tycker jag är fel. Jag körde på heldämpad MTB och är nöjd med det valet.

– Cykelsporten i Sverige! Om än inte så stor än så växer den och den klick av människor som rör sig inom den – så mycket glädje och passion! Älskar att se så många i rörelse – oavsett om de kör Cykelvasan på tre eller sex timmar.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bakfylla och firande


Jag var bakfull efter SM. Både mentalt och fysiskt. Säkert inte lika berörd som mästariannan Sara Penton, men det tog ändå några dagar innan både skalle och ben satt på plats igen efter midsommarens sprapatser.

Foto från SM med Stockholm CK. Foto: privat.

Till råga på allt lade min wattmätare ner precis efter loppet och jag önskar att jag kunde säga att jag ryckte på axlarna och bara ”ja men najs att slippa analysera siffrorna”. Men sanningen är att jag mådde rätt dåligt som sifferlös rackare. När jag provat att reset:ta mätaren och ringt alla mina goda, mer tekniska vänner, typ 10 ggr bestämde jag mig för att det nog var ett tecken.

Jag drog till Köpenhamn och Rapha Rides UTAN WATTMÄTARE. Det visade sig vara alldeles fantastiskt. Regnet öste ner och och jag hade sällskap av tappra danskar som gjorde mig sällskap på bland annat ”warm-up” inför Rapha Womens100 (23 juli i Stockholm! Dont miss out!). Blev några turer av episkt lidande som alltid slutade väl eftersom vi till åt mästerligt då ”VeloChef” Henrik Orre stod för matlagningen hela helgen. Hutlöst lyxigt.  

Imorgon sätter jag mig på ett flygplan med destination franska alperna. Jag ska inte ha cykel med mig. Jag ska istället förkovra mig i sådant som croissanter och lokala viner. Det blir tio dagar cykelfritt (och många, många veckor tävlingsfritt).

Foto från en morgon på Djurgården. Go catch them! Morgnarna alltså. Det är nu de är som finast. Foto: Erik Norström.

Men innan jag drar har jag några punkter som jag vill förmedla:

– Ryska Posten Racing Team och Hannes Bergström Frisk vann SM i kortbana igår i Borås (och Ida Erngren, Crescent, vann damernas race). Ett otroligt välförjänt guld. Det bästa med segern tycker jag är att att Hannes och delar av laget sedan firade IFÖRDA CYKELDRESS i Visby och på Almedalveckans festligheter. Så ska en medalj firas! Jag hoppas vara med och vinna medalj snarast möjligt så jag också får anledning att festa i mina favoritkläder (BIBS).

– Några av årets bästa events på cykel står inför dörren. Race Across Skåne och Rapha Womens100. Events som bjuder på många kilometer och bra cykling!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in