Blogg

Vätternrundan och Tour de France körs inte på samma planet.


Långt ifrån civilisationen, närmare bestämt ute vid scoutstugan i Klinta, låg en gran som täckte halva skogsvägen. Buskage och andra växter av dessa enorma proportioner brukar sällan sugas in i hjulen så jag svängde undan lite nonchalant i sista stunden. För sent visade det sig och plötsligt hade hela trädet virat in sig i mitt bakhjul, skivbroms och bakväxel. När jag lite senare var i full färd med att lirka ur trädet och reda upp kaoset kom ett par gåendes längs skogsvägen. Lika förvånade som vi var över att se dem var de över att konfrontera tre cyklister mitt ute i obygden – varav en med pyntad cykel. Paret började så smått inleda en konversation med Basheneke samtidigt som jag räknade ner sekunderna till det att frågan skulle komma och efter mindre än en minut kom den – ”är ni ute och tränar för Vätternrundan?” Bashenke försökte spela artig och började improviserat prata om hur säsongens stora mål var Vätternrundan på under åtta timmar. Jag blev arg över att framställas som en motionär med julgran i bakhjulet och innan Bashenke hann prata till punkt flög jag upp och svarade att jag minsann cyklat Vätternrundan en vanlig torsdag och det var därmed ingenting för oss. Konfronterad och lite illa berörd av mitt sylvassa svar replikerade nu tanten – med hopp om att lugna ner den hätska stämningen – ”jaha, ni kanske kör det här Paris-Brest-Paris då”. I samma stund fick jag loss granen ur mitt bakhjul med ett ryck för att ni rörelse gå till attack mot tanten med den i högsta hugg. Bashenke stoppade mig i sista stunden och utan att svara ordentligt på frågan kring Paris-Brest-Paris cyklade vi därifrån.

Innan Vättern GP 2012 nålade pappa fast nummerlappen på Daniels tempodräkt, Rudelius kissade i en blomkruka och jag pumpade kolfiberhjul. Majoriteten av de som skulle cykla Vätternrundan några dagar senare och gick runt i stan den kvällen förstod inte vad vi höll på med. Än mindre förstod de när tävlingen började. Det må vara hänt att antalet cykelmotionärer och cykelpendlare i Sverige idag är större än någonsin – vilket en del påpekade efter mitt förra blogginlägg – men detta betyder inte att cykelsporten är större än någonsin i Sverige. Motionärer är inte tävlingscyklister.

Motionärer som cyklar t.ex. Vätternrundan har ett mål, en tid de ska klara av – kanske tillsammans med samarbete. Cykeltävling, däremot, handlar om den enes bröd den andres död. Tim Krabbé skrev att den duktige cyklisten äter sin motståndares tallrik ren först. Tävlingscykling är en av de råaste idrotterna som finns – när du blir avhängd på en cykeltävling är det rullgardin ner, dagen är över och du är kass. Det är en brutalitet som ligger långt ifrån motionssporten cykel och många motionärer har svårt att förstå den. Samma brutalitet är också charmen med tävlingscykel. Det totala nederlaget för de som inte räcker till är samtidigt det som skapar de episka hjältarna inom cykelsporten. 

De som inte är tillräckligt insatta tror att spurtare bara kan cykla 200 meter och de sitter alltid där framme eftersom alla andra rullar ut röda mattan för dem. Detta stämmer inte. Alla cyklister på startlinjen vill såklart vinna tävlingen – om de kan och får. För att spurtarna ska kunna vara där framme på slutet måste de vara extremt starka och klara av att ta sig fram i 50-60 km/h för att avslutningsvis accelerera uppåt 70 de sista 200 metrarna. Dessutom, vilket många helt förbiser, måste spurtare ha så pass vassa armbågar att de klarar av att placera sig längst fram. Den som sitter i vägen för en spurtare på slutet kan få ta emot slag, glåpord och i värsta fall bli uttryckt i diket. Trevliga cyklister vinner aldrig cykeltävlingar men det gör inte otrevliga cyklister heller för den delen.

Vätternrundan, Vasaloppet och Cykelvasan säljer idag slut på sina startplatser snabbare än någonsin trots diskutabla priser – utan tvivel är det så att fler motionerar i Sverige idag än någonsin förut. Antalet elitidrottande har däremot minskat. En av testledarna på Concept i Jönköping blev för 20 år sedan 250:e löpare på Lidingöloppet med tiden 1.52. På samma tid idag hade han blivit 25:a. Ökat tryckt på motionsloppen är inte detsamma som ökat idrottande eller ens ökad aktivitet hos den svenska befolkningen. Det kvittar hur många som cyklar Vätternrundan för så länge som SWE-CUP för juniorer har mindre än tio deltagare är svensk cykel allt annat än välmående. 

Jag har inget emot motionärer – de är en del av cyklingen de också (en mycket trevlig och fantastisk del) – men om svensk cykel ska vara konkurrenskraftig internationellt måste utvecklande av cykeltävlingar och tävlingscyklister vara det stora målet, inte fler motionärer. En del motionärer kommer utvidga sitt intresse för cykel för att närma sig de främmande och något skräckinjagande tävlingscyklisterna. Förhoppningsvis kan till och med en del väcka intresset hos sina barn, men långt ifrån alla. För att få fler ungdomar att börja tävla på cykel måste vi intressera dem för cykel som tävlingssport – inte cykel som motionsform. Motion och tävlingscykel är parallella, de har mycket gemensamt, men de är inte för den delen gemensamma. Tävlingscykel är absolut inte en biprodukt av motioncykel. 

När studentfesten slog igen portarna 2013 stapplade jag vidare och snart befann jag mig nere vid vägen där Vätternrundan korsar Jönköping samma natt. Trots att min rationallitet vid denna tidpunkt var långt ifrån det normala såg jag snart hur oerhört korkade cyklisterna var – de låg inte på hjul och de körde inte tillsammans i klungor trots att de snart skulle få kantvind hela vägen upp till Askersund. Odräglig som jag var stod jag snart ute i vägen och försökte berätta för dem hur det skulle gå till. Hade jag blivit förfrågad skulle jag till och med varit villig att ta någons cykel och visa. Givetvis var det ingen som frågade för de trodde att jag var en full idiot som inte hade en aning om vad jag gjorde eller vad jag pratade om. Där hade de fel – jag var en full idiot som inte hade en aning om vad jag gjorde men jag visste mycket väl vad jag pratade om. 


Antal kommentarer: 12

Mattias

Väl rutet!

Fast jag måste ju säga att det är ganska imponerande att träffa på någon mitt ute i obygden som faktiskt känner till Paris-Brest-Paris. Det hör ju inte till allmänbildningen direkt 🙂


Bengt

Jag förstår inte hur det här inlägget skall öka eller förbättra tävlingscyklandet i Sverige


Bengt

Jag förstår inte hur det här inlägget skall öka eller förbättra tävlingscyklandet i Sverige


Marcus Persson

Bengt: Jag har också svårt att förstå hur detta inlägg ska öka eller förbättra tävlingscyklande i Sverige då jag inte ger några konkreta exempel på hur en sådan förbättring skulle göras i just detta inlägget. Det här inlägget förklarar bara skillnaderna på motionslopp och proffstävlingar. Jag vet vilka skillnaderna är, jag har kört båda.


Katja

Haha va jag garvade åt din VR-reaktion. Blir själv less på den frågan. Eller, ännu värre, när nån frågar om man cyklar VR, man svarar NEJ och så märker man att motionären ifråga inte längre ser en som en CYKLIST #facepalm


peter

Dom flesta som betalar för denna tidning är motionärer, så se inte motionärer som en sämre del av cykelvärlden utan oss som följer, betalar, sponsrar, skulle det inte finnas några proffs


Motionär + Pendlare

Tack för (a) att jag slipper bry mig om tävlingscykling i framtiden, och (b) slipper undra varför cykelsporten sakta dör i Sverige. Om inlägget ger en rättvisande bild av tävlingscyklisten, ju färre desto bättre.


Marcus Persson

Motionär + Pendlare:
Vad bra att du pendlar och motionerar, det är bra för både hälsa samt miljö och fler borde göra det. Jag vet inte vad alla tävlingscyklister har för bild av motionärer men de flesta har en ganska bra bild tror jag och tar gärna sällskap med dem på t.ex. distanspass – det gör jag emellanåt. Sen vet jag inte om det här är min bild heller. Allt i texten är ganska överdrivet, hur troligt är det att få in en hel gran i hjulet t.ex?

peter:
Det stämmer säkert men kom ihåg att detta är skrivet av mig och inte Bicycling, jag är inte anställd av tidningen.


Kranky

Så tävlingscyklister är rövhål och motionärer (och andra idioter) ska hålla käft och hålla sig borta. Och … ? Funderade ett tag på att fråga den lokala cykelklubben om de behövde hjälp med nåt: uppenbarligen en idiotisk idé, ain’t gonna happen.


Marcus Persson

Kranky:
Nej, de är inte rövhål. Tävlingscyklister är överlag väldigt trevliga men den sista kilometern på en tävling finns det inte mycket utrymme för att vara trevlig. Cyklisten som har 199 ovänner i klungan vinner aldrig. Att gå till den lokala cykelklubben kan vara en god idé då du kan få flera träningskompisar och lära dig mycket som gör din cykling bättre t.ex. kantvinds-körning, kurvteknik etc. Sen kan jag återigen påpeka att allt i texten är ganska överdrivet, hur troligt är det att få in en hel gran i hjulet t.ex? Kanske är allt annat lika överdrivet?


Michael Laudrup

Vettigt!
Tyvärr är det väl så att folk får upp ögonen för cyklingen lagom tills 30 eller 40årskrisen smäller in och man vill visa att man fortfarande fixar att göra jobbiga saker (typ vätternrundan) och då är det ju försent att börja tävla på riktigt tyvärr.

Sen tror jag att ett problem för unga är att cykling är en ganska dyr sport (landsväg och mountainbike), en vettig cykel är ju inte direkt gratis tyvärr vilket gör att kidsen hellre börjar med fotboll eller någon liknande sport.

Som motionär hoppas jag dock att cykelSPORTEN kan växa till sig här i Sverige så vi kan få fram lite nya idoler att stå och gapa på när det vankas semester i Alperna.

Förövrigt är tre berg ett mycket spännande projekt där motionärer kan vara med och finansiera och stödja riktig elitverksamhet!


JoFo

Michael Laudrup: App app app… jag fick upp ögonen för landsvägscykling 2013, då 38år ung. Aldrig tidigare suttit på en racercykel tidigare. 2014 provade jag två tävlingar i klass Hsport och tyckte det var helt och hållet aproligt. Så skriv inte att det är försent att börja tävla på riktigt. Jag vill med eget exempel gå i god för att det aldrig är försent att börja tävla :-). Så gör om gör rätt Michael. Try it, you mait like it… eller nått. Kram JoFo



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag vet en som ska ställa till kalas, sa Emil i Lönneberga


Svensk cykel är inte död. Svensk cykel lever inte. Svensk cykel är försatt i koma och tillståndet är kritiskt. I Jönköpings Cykelklubb finns tiotalet cyklister som till vardags jobbar på länssjukhuset Ryhov men ingen kan säga om svensk cykel kommer vakna igen och – om så skulle var fallet – vilka förutsättningarna för en fullgod hälsa är.

På 60- och 70-talet valde ungdomar cykelsporten lika självklart som ungdomar idag väljer innebandy och fotboll. Cyklisterna i Jönköpings CK tränade backintervaller och körde i draget efter lastbilar på riksväg 40 mot Göteborg. Varenda liten håla hade i princip en egen cykelklubb och en egen cykeltävling. 

När Gustaf och Emma tog varsitt OS-silver i Beijing 2008 trodde många att svensk cykel återigen skulle få uppleva en storhetstid och ungdomarna skulle vallfärda till cykelklubbarna. Boomen uteblev och utmed vägkanten 2015 står samma skara med närmast sörjande och applåderar sina barn som 2007. Det är intressant att ställa sig själv frågan varför uppsvinget uteblev efter 2008. Var den svenska cykelsporten för dåligt förberedd? De senaste åren har vi inte haft något tävlingsprogram att skryta med – kanske var det helt enkelt så att det inte fanns någon cykelsport att bli intresserad av?

De senaste tre åren har jag varit med och arrangerat tre mtb-tävlingar, två landsvägstävlingar och ett mtb-SM med min storebror som tävlingsledare. Att arrangera en sanktionerad cykeltävling i Sverige är ofattbart krångligt – särskilt en landsvägstävling. En del pekar på SCF som modern bakom all krånglighet men de är den minsta stenen i skon vad gällande den här problematiken. Tillstånd från bl.a. Länsstyrelsen sätter också käppar i högprofils-hjulet men framförallt är det svårt att hitta funktionärer och personal till en cykeltävling. Förra året fick ordförande i Jönköpings CK ringa sina föräldrar i Falkenberg för att vi överhuvudtaget skulle få ihop en acceptabel styrka med flaggvakter till vår landsvägstävling. 

Föreningsliv idag är för många en jakt på enbart fördelar. En förening som t.ex. Friskis & Svettis kräver noll engagemang men för några tusenlappar får du fri tillgång till deras lokaler. Som medlem i Friskis & Svettis behöver du inte ens torka ringen eller plocka upp dina pubis i duschen efter dig – det gör nämligen någon annan. 

Den svenska tävlingskalendern tunnas ut allt mer och mer. Det finns inte tillräckligt med samlad kraft och engagemang i klubbarna för att anordna sanktionerade tävlingar. Ett lokalt svart-race, ett Gran Fondo, ett motionslopp eller ett GP med enbart herrklass är mycket enklare att anordna och dessutom går det nästan garanterat med vinst. Någon annan kossa får arrangera de tråkiga och krångliga tävlingarna som nästan är dömda att gå plus minus noll. 

2014 arrangerade Thomas Rehn och CKU6 landsvägs-SM på Kinnekulle. Efteråt fick han enbart ta emot kritik och arrangemanget gick dessutom med förlust. 2015 stod Cykelsverige länge utan SM-arrangör och röster höjdes om hur alla egentligen borde vilja arrangera SM eftersom det är så lukrativt och attraktivt. Det hela slutade med att Sollerön som vanligt bestämde sig för arrangera landsvägs-SM. Sanningen är nämligen att SM är ett hästjobb, en nödvändig uppoffring, och den enda eventuella vinsten finns i fiket. Blir det ett regnigt SM, eller om alla cyklister deffar som på Kinnekulle, så går SM back.

Vill vi i Sverige väcka cykelsporten ur dess koma måste det finnas en tävlingskalender den dagen ungdomarna kommer. Det är upp till klubbarna och dess medlemmar (cyklisterna) att rädda svensk cykel – ett tiotal gubbar och gummor på SCF i Stockholm kan inte – och kommer inte – göra det. Något så litet som att stå och hålla i en flagga på en cykeltävling är en instats för Cykelsverige. De som skyller dagens situation på enbart SCF utan att själva vara inblandade i några sanktionerade arrangemang överhuvudtaget måste inse konsekvenserna av sitt beteende – de gräver sin egen grav. Att kräva fler cykeltävlingar utan att själv så mycket som lyfta på ett fingret och vara delagtig i en talar emot sig självt. Vill du ha en levande cykelsport finns det bara tre saker att göra – var med och arrangera en eller flera tävlingar, åk på andras tävlingar och köp en bulle i varje fik för att visa ditt stöd. Ett välfyllt tävlingsprogram bygger på ömsesidighet mellan klubbarna och indirekt cyklisterna – inte provision.  

”Man vill ha sin bit av kakan, man vill äta den med.” 

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu och semi-finalist i På spåret 2015.


Antal kommentarer: 8

Jan Stahre

Så sant som det är skrivet.


Per-Axel

Fantastiskt bra skrivet.
Frågan är bara vad man gör åt det. Jag ska ställa upp som funktionär så ofta jag kan.


Anders Grönqvist

Mkt väl skrivet!


Andreas Danielsson

Kloka ord och en stor portion sanning!


Bitte

Håller med alla andra om en väldigt bra skriven blogg! Den fick i alla fall mig att vilja engagera mig mer och jag står gärna med en flagga.


Katja

Grymt bra skrivet, har delat din artikel på min klubbs FB-sida. Hoppas fler gör detsamma – många behöver nog läsa detta. Tack!


Jon Wikström

Tänkvärt inlägg. Och mina funderingar kring det du skrev:
http://cykligare.blogspot.se/2015/02/behover-cykelsverige-tavlingar.html

/ J


Åke Lantz

Det var ta mej tusan det bästa jag läst på länge om folk som rider på alla arrangemang utan att tillföra något till sporten. Gäller inte bara cykel!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

When it’s on…


Vem är jag? Hur hamnade jag här?

Den första frågan är enkel att svara på. Jag är Marcus Persson – en 20 år gammal elitcyklist och högskolestudent som bor i Habo två mil nordväst om Jönköping. 

Den andra frågan, hur jag hamnade här, kräver ett desto längre svar. Det hela började med att jag och min tre år äldre storebror Daniel skulle köpa nya skolcyklar 2004. Pappa tog oss till varenda cykelbutik i Jönköping, bland annat Öster Cykel där vi för första gången fick se en racercykel. Därefter fastande vi framför Eurosport där vi bevittnade spektaklet till Giro d’ Italia 2005 när Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli slogs om sekunderna uppför Colle delle Finestre.

2007 körde jag mina första två cykeltävlingar på landsväg och 2008 deltog jag återigen i två tävlingar. 2009 började jag tävla och träna mer målinriktat och gjorde mina första resultat. 2010 blev jag trea på USM i P15-16 efter en säsong där jag var bland de fem bästa på sånär som varenda tävling. 2011 tog jag steget upp i juniorklassen och min utveckling stagnerade tillfälligt i den något hårdnande konkurrensen.

Till 2012 bantade jag ner mig själv – något som förstörde hela våren. Mer om detta kan ni läsa i mitt mest delade inlägg någonsin. Under sommaren lyckades jag komma tillbaka och bli femma på både linje och tempo SM för juniorer. Några veckor senare vann jag kortbane-SM för juniorer och därefter fick jag åka till Tyskland två gånger med juniorlandslaget.

2013 var mitt första år som seniorcyklist och jag gjorde debut för Team Trek Sweden Racing nere i Belgien. Seniordebuten slutade med att jag flög raklång ner i en rännsten med en hastighet av 50 km/h. Säsongen fortsatte lite i samma tecken – hård men fostrande. Bland annat körde jag UCI-tävlingar nere i Danmark, blev femma på u6 Cyle Tour och 14e på tempo-SM i Åstorp.

Förra året, 2014, gjorde jag en satsning på att bli proffs. Dessvärre gick säsongen inte min väg och i augusti började jag på Högskolan i Jönköping. Mitt kanske bästa resultat under 2014 var 16e man på linje-SM.

Tävlingssäsongen 2015 är nu på ingående och jag har tränat för att tävla i elitklassen med min klubb, Jönköpings CK. Jag utgör elitlaget tillsammans med min storebror Daniel och den cyklande ortopeden RoboCop. Eventuellt får vi tre sällskap av det gamla esset Rudelius och Bagarn – den senare är en av Sveriges vassaste spurtare. Dessutom kommer Philip Lindau och bröderna Ludvigsson köra för Jönköpings CK på SM.

När jag gick på lågstadiet gillade jag att skriva sagor, men jag kan inte påstå att jag tillhörde de främsta i klassen. Det var först efter puberteten i årskurs nio som jag började utveckla min förmåga att skriva och på gymnasiet fortsatte utvecklingen. I december 2011 startade jag min blogg http://mjpersson.blogspot.se/. Sedan dess har bloggen skiftat lite i karaktär. Till en början var den ganska varierande för att sedan bli mer dagboksliknande. I augusti 2014 hittade jag hem till mitt nuvarande format. När jag skulle beskriva min blogg för elitcyklisten Edvin Tholin efter några för många öl valde jag förjande mening: ”Att läsa min blogg ska kännas som att få ett slag i magen”. Mitt dåvarande tillstånd till trots så tycker jag att det är en ganska träffsäker beskrivning. 

Jag är trött på alla som lägger upp bilder på sallader och skriver om hur bra de har det (när de har det bra). Ska jag lägga min tid på att läsa en blogg vill jag läsa någonting bra – inte tre rader om hur någons vardag sett ut. Efteråt vill jag faktiskt känna att läsandet berikat mig – antingen genom underhållning eller genom något som fått mig att tänka efter och reflektera. Dagbokskonceptet på en blogg är synnerligen ointressant och saknar ofta substans.

I grund och botten skriver jag för att det är roligt men jag har också ett långsiktigt mål. Tänk om någon i framtiden, som inte känt mig eller inte känner till mig, läser det jag skrivit. Jag har hört att Google sparar allt så jag hoppas att någon ska läsa det här om 1 000 år och tänka – ”2015 levde de flesta ett ganska drägligt liv trots allt”.

De som inte känner mig tycker ofta jag är sur och tystlåten. Det stämmer, men bara till viss del. Det går att beskriva min inställning till livet som Simon Clarke, proffs i Orica-GreenEdgde, beskrev australiensarnas inställning till cykeltävlingar: ”When it’s on, it’s on like Donkey Kong”.

Slutligen vill jag tillägga att jag cyklade Vätternrundan torsdagen den 14 augusti 2014. Fel datum tänker du och det är alldeles korrekt. Jag körde nämligen ett varv runt Vättern en helt vanlig torsdag för att få tyst på alla tofflor som frågar om jag kört runt Vättern på de där smala däcken. Tiden för denna baggis blev lite drygt 9 timmar och 20 minuter. För fler detaljer tipsar jag återigen om att besöka min gamla blogg: http://mjpersson.blogspot.se/2014/08/vatternrundan.html


Antal kommentarer: 1

gsb

Sådärja, då har man fått en blogg (till) att följa…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*