Vätternrundan i april

Det här är ett blogginlägg som jag önskar att jag aldrig skulle behöva skriva. På bara några timmar brann en stor dröm upp framför ögonen på mig. Det kan verka som en parantes i sammanhanget med tanke på vad världen genomgår just nu i samband med corona-viruset. Det är läskigt hur snabbt man kan ändra fokus – från att mest tänka på att cykla och prestera till att släppa alla de tankarna och bara fokusera på att komma hem till trygghet. En lärdom som jag försöker ta med mig när jag ska tackla kommande prövningar här hemma i Sverige framöver, för att förstå dem som alltid lever i en tillvaro med mer osäkerhet än vad jag själv gör för det mesta.

För två veckor sedan skulle jag precis åka till Sydafrika och köra Cape Epic. Coronan hade börjat härja och jag skämtade med någon kollega om att ”ja men blir Cape Epic inställt så är det värsta som kan hända att jag fastnar i Sydafrika. Det blir ju ett jättebra träningsläger. Det finns betydligt värre platser att fastna på och där nere är det ingen som oroar sig över corona”.

För en vecka sedan hade jag precis fått ett mail från Cape Epics organisation med ett klartecken om att loppet skulle bli av. De hade jobbat fram ett sätt att hantera säkerheten kring coronan. Jag befann mig då i Sydafrika och levde high-life med uppladdning inför loppet och den sista nojan släppte i och med det där mailet. Hanna kom ner till Sydafrika i samma veva, och vi fick i alla fall ett och ett halvt dygn med uppladdningen inför det där som jag älskar att göra. Vi läste startlistor, studerade kartor och köpte chips som vi skulle äta om vi vaknade hungriga på natten under tävlingen.

För sex dagar sedan så satt vi på en restaurang i Stellenbosch – jag, min sambo och Hanna. Jag gnällde över att den pastan jag hade beställt (carbo-loading) tog tid att få in. Det var verkligen mitt största problem där och då. Klickade slentrian-mässigt in på mailen och kunde knappt uttala rubriken på det mail jag precis fått. ”Cape Epic cancelled”. Jag bara stirrade på Hanna och jag tror att hon genast förstod vad som hade hänt.

En dålig nyhet kommer sällan ensam… Vi fick ungefär samtidigt beskedet om att Turkiet (vi reste med Turkish airlines) – hade stängt sina gränser för svenska medborgare. Min sambo skulle resa hem två dagar senare och vi blev givetvis oroliga för vad som skulle hända. Skulle han bli strandad i en källare i botten på Istansbuls flygplats? (eller vad gör man liksom med strandade passagerare?!). Spekulationerna var många och detta pga att det var väldigt svårt att hitta information. Vi satt i timmar i kö till flygbolaget och de hade själva ingen koll på vilka regler som deras stat precis stiftat – de fattade inte att vi ville boka om biljetterna. Samtidigt så ringde folk hemma till UD åt oss för att kolla vad som gällde – och de sa åt oss att absolut inte resa via Turkiet och att vi borde ta oss hem snabbt.

Mitt i alla spekulationer gick allt väldigt snabbt. Jag och Hanna pratade under lördagen om att stanna kvar i Sydafrika under i alla fall en veckas tid – för det enda vi båda ville, det vi laddat för så länge, var ju att cykla mycket tillsammans i Sydafrikas natur. Men i takt med att paniken kring coronan spridde sig i alla nyheter vi tog del av insåg vi att vi behövde ta oss hem så snabbt som möjligt. För att göra en lång historia kort – vi spenderade ungefär tre dygn på flygplatser (för min del 5 st olika…) för att boka om biljetter och ta oss hem. Vi hade en väldig tur som kunde bli ombokade snabbt – för det visade sig att Sydafrika planerade att stänga sina gränser och sina flygplatser inom snar framtid.

Denna känsla av att inte veta vad som hände och om våra nya flygbiljetter gick på flighter som kanske skulle ställas in var riktigt obehaglig. Vi träffade flera skärrade resenärer från hela världen som ville ta sig hem asap och det var flera rykten som gick runt – om flygplatser som stängt, flygbolag som inte flög till vissa ställen osv. Jag hade svårt att sova under dessa dagar och har nog aldrig varit lika psykiskt instabil i hela mitt liv innan. Jag hann faktiskt inte alls fundera över det faktum att Cape Epic också ställts in – allt mitt fokus låg på att få hem mig, Hanna och min sambo. Hade det inte varit för att Hanna och Calle var med mig hade jag för övrigt mått så mycket sämre. De var ett otroligt stöd till en orolig själ. 

Nu är jag (och Hanna och Calle) äntligen hemma igen – det är en stor lättnad. Den lättnaden är egentligen större än sorgen över att Cape Epic ställdes in. Men jag börjar också smälta vad som hände. Nu när jag landat hemma och släppt det ”överlevnads-läge” jag haft de senaste dagarna. På golvet i mitt vardagsrum ligger högar av vad som kan ses som krossade drömmar. Påsar med energi som jag packat noga inför varje etapp. Alla mina nya, fina och oanvända tävlingskit. Soväcken och pannlampan jag skulle ha på campet vi skulle bo på. Extra cykeldelar som jag tog med i händelse av cykelhaveri. Och de prylarna är bara en bråkdel av all den tid och energi jag lagt ner inför den här tävlingen.

Då kom ändå jag – eller vi – lindrigt undan. Det var ca 1200 deltagare anmälda till Cape Epic. Flera av dem hade utöver startavgiften även betalat för extra boende, mekaniker, massörer osv. Vissa har kanske köpt biljetter till lotteriet i flera år i hopp om att få en plats (alla som vill vara med får ju inte en plats) och även sparat pengar till detta länge. Många hann bara anlända från flygplatsen till race-hotellet innan de fick höra att tävlingen var inställd. Att arrangören kom med detta besked så sent – så att ingen faktiskt hade kunnat undvika att resa ner till Sydafrika – är så försmädligt. Men det talar väl bara för hur snabbt corona-viruset och paniken kring den sprider sig. Jag tror ändå att arrangörenplanerade att hålla tävlingen in i det sista – men sedan blev de stoppade av myndigheter och sponsorer bakom tävlingen. Och med facit i hand var det väl helt rätt beslut – tänk om alla cyklister varit mitt i tävlingen när landet började stänga sina gränser? Vill inte ens tänka på den (ännu värre) panik som uppstått i det fallet. 

Arrangören har ännu inte svarat på om någon kommer ersättas på något vis – kanske i alla fall i form av en startplats till kommande års race. Men jag skulle gissa att det ser mörkt ut. Det enda positiva jag läst om tävlingen är att all mat som deltagarna skulle ätas har skänkts bort till mer behövande.

Förbereder mig på att den kommande tiden kommer bli väldigt speciell. Jag tänker såklart på alla äldre och de i riskgruppen för att bli sjuka och även på de som har det oroligt för sina jobbsituationer osv. Det är riktigt omskakande. Men även på de cyklister som får sina planerade resor och tävlingar inställda – som både Pulskurvan och Maria Karlberg skrev så är det ändå helt OK att vara ledsen över detta. Det finns ju liksom inte bara plats för en slags sorg och oro i hjärtat samtidigt… jag har väldigt svårt att tro att det blir vare sig några tävlingar eller motionslopp inom cykling på en väldigt lång tid framöver.

Vrider och vänder på mig själv för att hitta ljusglimtar som kommer med detta – typ att jag äntligen kan försöka bli mästare på att hitta alla stigar i mitt närområde (håller tummarna hårt för att vi i Sverige inte också sätta i karantän inomhus. Då skulle jag nog behöva anti-deprissiv medicin..). Men det kommer ta tid att ställa om sig. Även om jag tror att det går – jag älskar ju i grund och botten att cykla – även utan nummerlapp (under tävling) på ryggen. Måste bara kalibrera om skallen (som varit inställd på Cape Epic så länge) och göra det bästa av denna situation.

Det här kanske var ett flummigt inlägg. Hoppas det är bra med alla er där ute som läser.

Om ett dygn sitter jag på planet till Sydafrika. Igår körde jag således vad som kan vara säsongens sista Zwift-pass. Jag har nämligen beställt ljumma kvällar och kortbyxeväder tills jag kommer hem igen i april. Då ska jag bli avställd med besked IRL – för det är bästa receptet på att bli stark. Längtar nästan efter det! Och därför har jag behövt göra slut med en figur som spelat stor roll i mitt liv under de senaste månaderna. Någon som jag spenderat många timmar med, både i med och motgång.

Någon som funnits vid min sida både när jag haft sämre dagar & funderat på att avsluta min cykelkarriär samt när jag slog nytt PB på FTP förra månaden (jag vet att många av er som läser fattar innebörden av detta).

Vem kan det vara? Jo nämligen min Zwift-avatar. Min egen E-sports ninja.

Igår avslutade jag mitt abonemang på Zwit. Därför kommer här ett tacktal / göra slut-brev i formen ”det är ju inte du, det är jag” till min avatar.

Först och främst: tack för att du aldrig har ställt in ett enda pass. Gud vet hur många timmar jag själv skulle ha snoozat bort om det inte vore för att du väntade på mig (eller ja – det är kanske inte avataren som står och väntar på mig – men mitt träningspass laddas automatiskt in i Zwift och blir bara ”grönt” i kalendern om jag kör det på rätt dag och på rätt watt).

Och tack för alla morgnar som du klickat i pedalen innan jag riktigt vaknat till liv. Då har det liksom inte funnits någon återvändo, då är det bara att trampa på (älskar att avataren ser snabb ut även när en producerar 100 watt. Och har man bara cyklat igång benen 10 minuter så glömmer man oftast att man nyss vaknade snabbt).

Tack för att du alltid har matchande kit och vita och rena strumpor varje gång vi ses. Ja till och med din cykel brukar vara alldeles nytvättad. Och PB-ränder verkar du vara immun emot. (Själv matchar jag sällan mitt kit när jag sitter på trainern. Alla snygga cyklist-influencers skulle avfölja mig direkt om de såg mig sitta på trainern – med bibs anno tidigt 2010-tal och KORTA strumpor emellanåt. Obs denna syn når aldrig dagsljus pga tar sällan selfies från trainern).

På tal om kit – tack för alla berga-tröjor och sprint-tröjor som du hojat in åt mig. Dessa har fått mig att sitta och småle framför skärmen och känna mig som queen of everything (detta sker ofta tidigt på morgonen av den förklarliga anledningen att min avatar är första tjejen upp för backen för dagen, dvs det var kanske inte stenhård konkurrens om den där bergatröjan just då. Men det är ju endast en parantes i sammanhanget).

Tack för att det inte syns på dig när du börjar få dåligt med energi och egentligen vill stanna vid vägkanten och klämma en gel. Du börjar heller aldrig hänga med huvudet eller få dålig hållning när du är trött (själv brukar jag tappa kadens succesivt under passet och således även börja hänga som en hösäck över cykelns styre efter någon timme på trainern).

Tack för att du låter tävlingshornen växa ut ibland och aldrig bangar att jaga ikapp cyklisten / avataren framför dig. Det har gjort alla intervaller jag kört under vintern så mycket enklare att genomlida.

Lite statistik från min Zwift. Smäller kanske inte högt för de mest inbitna Zwiftare som kör långpass etc på Zwift, men ganska många timmar har det blivit med min avatar ändå. Och mycket pizza får jag äta för mödan med.

Eller, vi gör ju inte slut egentligen, min avatar & jag. Vi tar ett avbrott. Vi ses snart igen, när mörkret kommer i höst. Eller föresten – kanske kommer jag vänsterprassla inne på Zwift om det blir en regnig vår. Vi får se.

Äntligen har Team Sweden Mountainbikes teamkit blivit färdigt. En process som vi startade upp tidigt i höstas när vi bestämde oss för att bilda teamet. Med hjälp från experter på Shimano är jag och teamet nöjda med resultatet. Kläderna är tillverkade av märket Milremo, som hör till Shimano.  Se bilder på kläderna nedan, fotocred till Jesper Andersson.

Värt att nämna om kläderna – förutom att purple is the new black! Är att: de är gjorda av återvunnen polyester och producerade i Europa.

Notera armarna på tröjan, som är av en ”crit”-modell.

Sweden Mountainbikes logga. Så stolt jag är över att få bära den.

I skrivandes stund känner jag mig splittrad – jag ska åka till Sydafrika på fredag enligt plan. Men det väl inte omöjligt att Cape Epic skulle kunna komma ställas in på grund av Corona-viruset. Har inte fått några indikationer från tävlingsledning etc angående detta och jag tror inte att corona-paniken har letat sig ner till Sydafrika ännu. Men med tanke på att flera andra stora arrangemang blåsts av på sistone så känns det väl inte helt orimligt att även detta ställs in.

Jag ställer mig in på att resa men sedan om det blir tävla av eller tre veckors safari nere på plats får vi se. Jag såg en riktigt rolig film om hur man som cyklist kan träna om man fastnar i karantän (några proffslag sitter ännu inlåsta på ett hotell i Abu Dabi efter UAE-tour ). I värsta fall blir det en annan typ av träning som får bedrivas i Sydafrika för min del (obs – ironi. Jag skulle bli extremt ledsen om tävlingen ställs in – men den dagen den sorgen i sådana fall).

Finns ingen anledning till att spekulera i vad som händer om tävlingen ställs in (ännu), så resten av det jag skriver nu är förutsatt att tävlingen blir av. 

Kul på hjul i djupsnö utanför Jönköping i lördags. Foto: Tobias Dahlberg.

Har under helgen avverkat vad som borde kunna bli årets sista vinter-distans. När jag kommer hem igen från Sydafrika (28 mars) borde vinterdäck och lobster-handskar inte behövas?

Här hade jag kunnat skriva PEPPAR PEPPAR – men grejen är den, att jag i helgen inte alls känt det så. Jag har verkligen gillat att köra distans på sistone – som MTB i decimeterdjup snö i lördags och dubbad CX genom snömodd i söndags. Jag har under den här vintern fått förmånen att cykla med så många olika människor – i Stockholm, Bunn, Ulricehamn, Falun och Göteborg – de senaste veckorna till exempel. Har älskat varje minut. Eftersom jag inte åkt på träningsläger utomlands i vinter har alla mindre ”weekend”-resor till metropoler i Sverige känts mer exotiska.

Jag har också insett – just för att jag inte åkt långt med flygplan för att cykla på länge – att jag mår väldigt bra av att träna på i lugn och ro hemmavid (Jönköping) och inte härja runt så mycket. All form av resande sliter på mig och när jag tänker efter har jag alltid blivit så fruktansvärt trött av att köra långa träningsläger utomlands. Det såklart någon mening i det med – att träna ner sig på läger. Om man vet vad man gör. Men på sikt tror jag att kontinuitet och att inte träna ner mig själv under ytan fullständigt fungerar bäst för just mig.

Jag tror att jag är mycket bättre på vinterträning snarare än alla andra ”discipliner”. Kunde man tävla i att cykla långt med dubbdäck på – OBS med fikapauser – hade jag nog varit svensk mästare.  Eller, jag fungerar nog allra bäst när jag tränar inför ett stort mål, och har det några veckor bort. Då får jag ett sådant fokus och flow som jag inte riktigt hittar annars. När tävlingarna börjar på våren så lyckas jag inte alls behålla samma motivation. Tycker bara att det blir kaos och för mig handlar det mest om att få upp kroppslig och mental energi igen mellan tävlingarna.

OK slutbabblat om känslor om träning. Jag vet att jag har några läsare som är intresserade av hårdare fakta – hur många watt producerar du då?! Jag kom av mig lite om att skriva om watt efter det här inlägget om watt. Det har varit svårt att skriva om eftersom att jag tränat rätt mycket, skiftat träningsfokus (till mer intensivt och mindre mängd för en månad sedan) och varit så trött att jag emellanåt haft svårt att se om det har skett någon utveckling eller inte.

Men från mitten av november till mitten på februari ökade jag mitt FTP med 11 %, sett till watt / kilo. Enligt 20-min test på trainer. Från ca 3,6 watt/kilo till 4,2 watt/kilo. Det är jag nöjd med.

Men det spelar egentligen inte någon som helst roll vad jag trycker på Zwift, när jag ska tävla offroad i Sydafrika om två veckor. Där tror jag att en sådan sak som att hantera värmen är väldigt mycket viktigare. Samt att vara lugn med den träning som jag gjort, för nu har jag bara ett par pass kvar på schemat (intervaller) innan det bär av söderut. Stay tuned! 

Om tre veckor är jag mitt i Cape Epic. Det är på sin plats med en statusuppdatering inför detta. Tänkte stämma av med hur jag ligger till jämfört med min plan. Alltså den storartade plan jag hade – om att bli superstark – i början av hösten när jag hade oceaner med tid till att träna inför loppet. 

Jag kan inte sticka under stol med följande: jag har växlat upp ett steg under de senaste månaderna. Det betyder inte att jag har tränat mer – för jag har tränat många timmar i veckan under flera år. Men jag har försökt att göra små justeringar i vardagen för att få ett bättre flow. Till exempel försökt sova mer, äta bättre, komma mer utvilad till hårda intervallpass och bada bastu för att vänja mig vid värmen på Cape Epic. Kan även kalla det för att jag har varit lite av en träningsmunk.

Trots fler förändringar så har utgången varit ungefär såhär:

Enligt plan så skulle jag ha följt alla pass från mitt noga planerade träningsschema, nailat alla intervaller gällande watt och fått ihop långa distanspass på helgerna.

I verkligheten så har jag haft svårt att nå mina mål-watt på många av intervallpassen. Några gånger har jag lyckats, men med hjälp av konstgjord andning. Det vill säga – tagit extra lång vila mellan intervallerna, hoppat av trainern mitt i passet för att trycka en nödgel eller sänkt mina mål-watt. De tillfällen som passen har gått 100% enligt plan kan jag räkna på mina två händer.

Och gällande distanspassen har jag verkligen försökt. Men de stormar som dragit över södra Sverige på sistone har satt käppar i hjulet för mig. En gång blev planerade 4 h istället bara 2,5 h och då i spöregn. Övriga 1,5 h gick åt till att tigga hjälp av någon som kunde ta av mig mina skor (jag var stelfrusen) samt sitta i bastu för att bli människa igen. En annan gång blev det 1,5 h trainer istället för planerade 5 h distans ute pga. hade inte pannben nog att trotsa stormvindar just den dagen. (När bilden ovan togs var jag för övrigt skitsur pga svartis som ställde till det för mig den dagen – cyklade inte alls lika många mil som planerat). 

Enligt plan så skulle jag ha hållit mig frisk som en nötkärna.

I verkligheten så har jag haft ett par förkylningar och jag har bara mig själv att skylla för dessa. Ena gången körde jag ett intervallpass trots att jag kände att jag hade något lurt i kroppen. Andra gången fick jag hybris när jag var i Norge och åkte skidor och körde många mer timmar än vad en bör som amatör inom sporten.

(Stackars min sambo som fick lyssna på mitt gnäll under de veckor jag var sjuk. Stort tack för att du höll ut Calle <3).

Enligt plan så skulle jag äta bra – ordentlig mat och mellanmål med högt näringsinnehåll varje dag.

I verkligheten så har det inte riktigt sett ut så. När jag har kört distanspass, ibland på veckodagarna, har jag ofta sladdat in hemma klockan 20 och mötts av ett tomt kylskåp. Då har pizzerian, som ligger i mitt grannhus, dragit mig till sig med en magnetisk kraft. Det är förresten inte bara distanspassen som provat min karaktär. En gång bonkade jag – ordagrant – i bastun och åkte direkt för att köpa Snickers när jag vinglat ut ur bastun.

Enligt plan så skulle jag basta minst 30 minuter tre gånger i veckan sedan en månad tillbaka.

I verkligheten så har jag inte riktigt lyckats med detta – har inte lyckats bemästra min bastu-klaustrofobi till 100% samt inte alltid lyckats planera in tiden för att hinna.

Handen på hjärtat – jag tror inte att jag hade kunnat göra bättre. De där veckorna av perfektion – de som går enligt plan i min skalle – finns liksom inte. Det kommer alltid saker emellan och pannbenet är inte alltid starkt nog för att lyckas följa planen.  

Tror att det är många, liksom jag, som hela tiden har en bild av ”det perfekta flowet” – med veckor av träning som flyter på utan avbrott och hinder på vägen. Som tänker att vi inte är 100% av oss själva utan hela tiden känner att vi kan lite mer.

Vi är många som hela tiden bortförklarar oss och går runt och är småtjuriga på oss själva för att vi liksom inte får till det till de där 100%. Men som främst kanske sätter käppar i hjulet för oss själva och tar oss på för lite stort allvar – typ står över tävlingar som vi vill vara med på för att vi 1 – inte hjälper oss själva (prioriterar & planerar) inför det eller 2 – står över för att vi inte känner oss helt i form just nu.

Linda och Henrik  in action – från ett lopp tidigare i år.

För ett par veckor sedan spenderade jag en helg med Henrik Öijer och Linda Tufvesson. De har många barn tillsammans och lever ”varannan-vecka-liv”. Dessutom bor de på varsin ort – Linda i Skåne och i Henrik Falun och Linda jobbar dessutom i Småland. Ja ni hör ju?! Jag börjar typ formulera bortförklaringar i min skalle för att ställa in träningspass bara av att höra om deras livssituation.

Trots detta skulle jag gissa att de är de personer som har högst närvaro på Långloppscupen de senaste åren. De har svart bälte i att planera sin tillvaro för att få tid för vad de vill göra och kommer aldrig med några bortförklaringar till att typ stå över någon tävling som de egentligen vill köra. Jag är säker på att de har massa life-hacks och gör prioriteringar för att lyckas med detta (kanske uppslag på ett blogginlägg Henrik?!)  – de är förebilder för många av oss som ”balanserar livet”.  Dessutom verkar de ha roligt tillsammans och de verkar vara nöjda med sin situation.

Ni inspirerar mig – Linda och Henrik! Jag vill bli som er när jag blir stor. Alltså hinna göra det jag vill göra – se till att jag skapar mig själv förutsättningar för detta – men också fokusera mer på att vara nöjd och här och nu tillsammans med de personer som gör mig glad.

Så med det sagt – hur ligger jag till inför Cape Epic? Jag ligger bra till – för jag hade inte kunnat göra mer enligt min plan & de förutsättningar som jag har just nu. Och jag är nöjd med det jobbet jag gjort de senaste månaderna. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att hålla mig frisk, glad och motiverad inför loppet. Stay tuned!