Västboloppet SWE-cup – episkt lidande
En stor helg för konditionsidrottare i Sverige är över – med VM i MTB, SM i halv Ironman i Vansbro och Ränneslättsturen bland några av arrangemangen. Jag har spenderat min helg nere i den småländska metropolen Burseryd och tävlat på landsväg. Tillsammans med Stockholm CK har jag kört Södra Hestra Sparbank GP och Västboloppet (som var en del av SWE-cup på landsväg).

Foto: Wilson Cyling – alla bilder i detta inlägg.
Lördagens GP var en stor personlig bragd å egna vägar. Det är mitt tredje GP-lopp i damelitklass men första gången som jag går i mål tillsammans med hela klungan. Vi körde på en hyfsat tekniskt enkel bana runt runt i Burseryd och mitt enda mål var att sitta cool i klungan och ha kul. Lyckades med det och var otroligt nöjd.
Firade dock inte i klass med Gislaveds invånare under lördags kvällen. Vi bodde nämligen på ett hotell i Gislaved natten till söndagen men blev snuvade på vår skönhetssömn då det var stor fest på torget precis utanför. Åk till Gislaved om ni vill slå klackarna i taket alltså – rekommenderas alla gånger förutom då man ska stå på startlinjen klockan 8 dagen därpå.

Ungefär 8.05 i söndags gick startskottet för Västboloppet samt för ett lynnigt busväder. Ett trettiotal damer rullade iväg ut i de småländska skogarna. Vi skulle köra 5*16 km där 3 km varje varv gick över grus. Första varvet hann jag knappt fatta att vi körde på grus förrän det började suga i benen i backarna, som var flera stycken och branta dessutom. Alltså var gruspartiet i gott skick – innan för mycket regn fallit.
Oturligt nog trillade en tjej – Madde i mitt lag – i en av backarna och drog några andra damer med sig i fallet samt skapade en lucka i klungan. Jag var ute i spenaten men höll mig på hjul. Fick spendera någon mil åt att jaga ikapp klungan igen. Fick ihop ett bra lagtempo med Alice ur mitt lag och en tjej ur Mölndal och en från Crescent. Inne på gruspartiets andra varv kom vi ikapp klungan – seger. Redan då började flera tjejer bli trötta i backarna samt att himlen öppnade sig då och då. Såväl jag som mina brillor och min cykel täcktes av grus och det blev tyngre och tyngre att köra över gruset samt att se vägen framför sig.
Jag hann inte riktigt se vad som hände i klungans främre delar – utbrytning av Team Crescent visade det sig senare. Jag hamnade i en andragrupp och vi fick igång ett bra lagarbete för att försöka dra ikapp den första gruppen. Kände mej pigg och munter i hågen över att sitta så pass högt upp i startfältet.
Tyvärr var inte min cykel lika pigg som jag var. Plötsligt kände jag att bakväxeln klappat ihop. Kvar i växelregistret fanns tyngsta växeln på lilla och stora klingan. Försökte desperat att återställa växlarna och ropade till de andra tjejerna om någon visste hur man kunde fixa växlarna i farten. Nej – ingen visste. Jag lyckades hålla mig kvar i gruppen genom att bända mig fram på tunga växlar. Riktigt tungt för ben och rygg och ingen fröjd för stilpolisen (hade emellanåt kadens 50).
In på gruspartiet igen fick jag dock tacka och bocka för mej. Jag tvingades hoppas av cykeln och springa med den i backarna. Fruktansvärt bittert att vara hjälplös när de andra tjejerna körde ifrån mej på lätta växlar.
Jag är glad över att vi var i en öde skog där och då. Jag bröt ihop och skrek av ilska. När jag äntligen fått till det i klungan så lägger växlarna ner?! Har ju lyssnat på Johan Olssons fantastiska sommarprat – där han berättar får en deadline på ett par timmar att tjura efter ett race av sin fru – och bestämde mig för att det var slutlipat efter några minuter. Shit happens.
Vid en röd stuga i skogen stod en man och kollade på loppet tiillsammans med sin fina stålcykel. Jag frågade honom om vi inte kunde byta cykel? Då hans hoj garanterat fungerade bättre där och då. Han tackade nej till erbjudandet. Attans!
Nästan halva loppet återstod och jag krigade mig i mål på tunga växlar på asfalten och till fots vissa delar av gruset. Det var miserabelt men jag visste att jag låg typ i mitten av alla startande och jag lyckades faktiskt hålla mig framför en klunga som legat bakom mig hela tiden på egen hand.

Det var länge sedan jag var så glad över att korsa en mållinje som efter loppet! Slutade på trettonde plats, mellan två klungor. Här finns resultat.
Putsade på mitt PB i linjelopp, med avseende på placering. Med tanke på omständigheterna är jag otroligt nöjd. Glad över att jag var dumdristig nog över att inte ge upp och över att banan var så rolig och tävlingen bra arrangerad!
Grattis till Emmy och Camilla från mitt lag som kom fyra och sjua! Och till Team Crescent som fyllde hela pallen, snyggt kört.
Som ni kan se behöver såväl mina cykelskor som min cykel och kanske även jag en del service efter helgens äventyr.
Den uppmärksamme läsaren undrar kanske om jag laddat mina växlar innan race?
Svar ja!
Nu drar jag till Frankrike och vilar upp mej! Blir inte något racercyklande av på ett par veckor, men förhoppningsvis en del MTB.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in