Västboloppet SWE-cup – episkt lidande

Det är en vecka sen SM i Västerås och jag var i början av veckan bakfull både i kropp och knopp. Allt hände liksom så snabbt och jag var hög på endorfiner och nervositet. De två tävlingsdagarna försvann snabbt och jag måste nästan fråga mej själv, som efter en festlig afton – vad hände – vad gjorde jag – vad sa jag?

Egentligen gjorde jag inte mycket mer än att lida pin och fokusera under tiden jag rejsade. Och det går inte heller obemärkt förbi ett par ben som inte har allt för stor tävlingsvana. Det är helt galet hur trött jag lyckades bli efter till exempel tempolopper som var över på dryga 40 minuter.

Dagen efter damernas linjelopp öste regnet ner och jag befann mig mest i horisontalt läge – bakfull då cykelfesten var över för min del. Jag var riktigt imponerad av alla krigande herrar som körde den tekniska linjebanan under dessa förhållanden.

Men så när tröttheten gick ur kroppen, kanske framåt tisdagen, började jag få abstinens efter följande:

Köra med tjejer!  Det händer, tyvärr, max en gång per år att damklungan är större än 40 cyklister. Foto: Elin Wilson – klicka här för fler tjusiga bilder från damernas linjelopp.

Ha maxpuls över kullersten. Det är ett episkt lidande och ändå längtar man efter att det händer igen. Foto: Ruben Lamers – klicka här för massa coola actionbilder från damernas lopp!

Hänga med det här laget! Stockholm CK:s damer. En drös av tjejer som alla imponerar på mig för att de är så starka på många olika sätt. Tror dock att vi alla gillar att fika, både före och efter tävling :).

De där sekunderna innan startskottet går. På bilden ovan försöker jag leka lika iskall som jag antar att Emilia Fahlin var, och som syns tillsammans med mig, Sophie Sundström och Mirella Ehrin. Foto: Lindgrens sportfoto

Under veckan har tankarna hunniit snurra många varv i skallen. Blandade känslor – emellanåt en ytterlifgare bitterhet över att jag och många andra inte gick i mål på linjeloppet. Inser att jag har många mil kvar att cykla igenom för att vara stark nog mentalt och fysiskt för att sitta med i en toppklunga av den kaliber som bildades på SM.

Jagar träningsgrupper i Stockholm som kör hårt och som hänger av folk! På riktigt, ja, ni får gärna maila mig eller langa en kommentar om ni har tips. Jag känner redan tiill Valhall, Peloton, SMACK- och Stockholmscuppens tävlingar och olika Hofvet-grupper (men varför är de flesta träningar på tisdagar eller onsdagar?).

I onsdags körde jag med Hofvet i Farsta. Vi körde en klassisk runda på Södertörn och blandade gruppkörning i klunga med fartsträckor, ”vilda västern”. När ledaren skrek ”fri fart!” var det många herrar som slog av på tempot och då kontrade jag och my partner in crime – Ulrika Högberg – med att attackera. Då vaknade övriga cyklister till liv och det blev åka av under några kilometer. Jag bet styrlinda och hängde på tills det var slut på krut i bena och jag blev avhängd, ibland ensam, ibland med några andra cyklister. Sedan återsamlades alllihopa vid skyltar och andra mötesplatser som alla utom jag kände till.

Efter cirka två timmar började mina krafter tryta och jag frågade blygt hur långt det kunde tänkas vara kvar? ”Vi har inte ens värmt upp, du kan inte vara trött ännu!” – var svaret jag fick från en ledare och jag hann knappt hämta andan innan det bar av igen.

Det var precis vad jag behövde – vrida ur benen rejält en helt vanlig onsdagskväll. Jag har tidigare varit feg över att köra mej rejält trött. Jag har konsulterat min coach Magnus Bäckstedt och han gav mig följande råd till mina bonk-turer:

”Ta med en telefon och ett kreditkort. Då kan du ju alltid beställa en taxi för att ta dig hem om det skulle gå tokfel. Enligt mig så finns det inte en gräns, för varje gång du når en ”gräns” så har den ju flyttat på sig. Gränser är bara något vi sätter upp i vår egen skalle för att hålla oss inom komfortnivån på allt vi gör.”

Dessa ord har jag haft i bakhuvudet som ett mantra fler gånger under våren, och jag tror att det, tillsammans med träningsprogrammet från Magnus, hjälpt mig en bra bit på vägen.

I onsdags åkte jag dock inte taxi hem, det fick duga med pendeltåg. Och Strava-dumpen lägger jag upp för att jag är mäkta nöjd över ett par QOM som jag plockade hem från bland andra the Queen of Stockholm som har över tusen QOM i sin säck!

I skrivandet stund festar jag till det såhär på fredagen med en drink rödbetsjuice. I helgen ska vi ner till mina hemtrakter Småland och köra Västboloppet. Det är en SWE-cup tävling och den är känd för att den har några kilometer av banan som går över grus. Håll i hatten! Nu har jag kört asfalt i år, men egentligen är jag förtjust i gravel och smuts – eller i allafall försöker jag intala mig det just nu. Ett äventyr ska det bli – som alltid på tur med SCK:s damer!

I veckan går landsvägs-SM av stapeln i Västerås och under tempoloppet i onsdags kom jag på pallen och fick ett silver! Det var i lagtävlingen som Stockholm CK kom tvåa bakom Team Crescent och följt av Mölndal CK. Jag är otroligt glad över att knipit min första pallplats på cykel någonsin, och detta under mitt första SM, men vi tar det hela från början.

Pallen i lagtempo-SM. Jag, Mikaela Persson och Sara Penton på andraplats från SCK. Foto: Alice Andersson

Jag bröt mot konstens alla regler inför tempo-loppet. I måndags kväll fick jag låna en tempocykel av en vän – tack Ulrika – och försökte quick-fixa en god relation mellan mej och det snabba lilla monstret (en Cannondale RS Slice). Tyckte det gick suveränt tills jag började läsa på UCI:s regler om tempocyklar. Dessa regler är svårare att förstå sig på än det är att cykla snabbt – sanna mina ord. Jag ringde ännu en vän som gav mig hjälp – tack Emil – men var inte riktigt lugn förrän jag fått en UCI-regelrätt-bikefit av Mobil Cykelservice i Solna. Tack för denna fantastiska support!

Plötsligt var cykeln godkänd och då var den inte längre lika bekväm att cykla på, vilket jag har hört är helt korrekt för tempo. Cykla tempo ska vara ett lidande där mycket kraft kommer ut – och precis så kändes det när jag värmde upp inför loppet i Västerås under onsdagen. Jag kände att jag satt bra på cykeln och kunde komma upp i högre hastigheter än när jag tidigare kört tempo med pinnar på linjecykel. 

På startlinjen var det stekande varmt och motvinden bet i från första tramptag. Dessutom startade Emilia Fahlin och Sara Olsson precis bakom mig. Jag lyssnade efter ljudet av snabba disk-hjul bakom mig. Mycket riktigt tog det ca 10 minuter innan Emilia med crew ven om mej. Jag skriver crew för att hon hade både familj och SVT:s kameramän med sig.

Själv hade jag bara mitt eget pickande hjärta och törst med mig ute på banan. Det var varmt och svettigt och på vägen ut vågade jag inte kolla på klockan för jag visste att jag inte trampade i några glädjehastigheter. Upp mot vändning lyckades jag räkna fram i min trötta hjärna att jag tagit in på ett par cyklister framför mig och peppade mig själv med det. Efter vändning vände vinden och det var en lättnad.

Vid målgång hade jag ingen aning om hur det gått – mer än att jag lyckades panga ur både kropp och ben totalt. Hade inte kunnat köra bättre och slog personligt rekord  genom att snitta 39 km/h. Det var en lång väntan i den gassande solen där vi applåderade för de fantastiska insatserna från Emma Johansson, Emilia Fahlin och Åsa Lundström som tog topplaceringarna individuellt. Sedan kom lagresultaten och det visade sig att jag, Sara Penton och Mikaela Persson kom tvåa tillsammans! Jag kom på plats 19 totalt, vilket jag också är nöjd med då startfältet var starkt.

Åter igen – jag är så glad över att fått allt att stämma till tempo-SM – cykel, form, humör och inte minst sällskap. Utan lånad cykel och sista-minuten fix för såväl material som mina nerver hade det aldrig gått i lås. Och Stockholm CK – hjältarinnorna till cyklister och alla supporters runt omkring – oslagbart.

Startfållan i damernas linje-SM. Foto: Lindgrens sportfoto

På midsommardagen körde damelit linje-SM och jag fick nästan nypa mej själv i armen då de ropade upp Stocholm CK:s damer till startlinjen. Att kunna ställa upp har varit en lång resa för mig och många andra och att starta i samma klunga som Emma Johansson med flera som snart ska till OS känns nästan surealistiskt (och häftigt!).

”Linje-banan i Västerås får Skandis-GP att verka som Vätternrundan”, har en kär speaker (Oskar Ekman) en gång sagt till mig, och jag gick in med inställningen att bita i så länge som jag kunde på den 120 km långa banan. Hela klungan på nästan 50 damer var samlad i cirka fem kilometer. Vid första backen spreds startfältet ut. De tjejer som cyklar på heltid utomlands satt fart i en förstaklunga, följt av ett par andra klungor bakom.

Linjebanan inne i Västerås. Foto: Lindgrens Sportfoto

Själv hade jag dagens tyngsta kilometrar under första varvet, då jag slet som ett djur över kullerstenen i Centrala Västerås för att jaga ikapp vad jag gissar var den tredje klungan. När jag flåsat mej upp tilll gruppen av tjejer från Team Crescent och Susanne Löffler från #STHLMMESS med flera blev resan betydligt behagligare och vi fick ihop ett samarbete på banan.

På väg upp på varvning. Foto: Cecilia Widegren

Efter ett par varv började banan kännas som hemma och uppskattade att den var knixig – att hålla fullt fokus gjorde att kilometrarna försvann snabbt på klockan. Inne i stan var det fullt drag från publiken och detsamma vid varvning och langning där jag fick full support från SCK. Enda nackdelen var reglerna kring avplockning – cyklist 2,5 min bakom följebilarna skulle bli avvisad banan. Därför jublade jag inombords varje varv som jag kunde passera varvning utan att se den röda flaggan framför mig.

Men alldeles för tidigt fick vi se flaggan och där och då var jag glad över att få köra fler än ett varv – vilket jag typ var inställd på från början. Efter att sedan suttit vid sidan och se toppklungan fightas under de sista varven blev jag aningen bitter. Jag kan ta att de plockar folk av banan på grund av säkerhet – men jag tycker att man kunde ha styrt upp helt avstängda gator. Det är ett svenskt mästerskap och många cyklister har tränat länge och laddat för att ens kunna ställla upp. Nu fick elva cyklister gå i mål, varav de flesta av dem är proffs. All heder åt dem – Emma Johansson, Sara Mustonen och Emila Fahlin som kom på pallen – samt SCK:s fighters Sara Penton och Emmy Thelberg som kom femma och tia – med flera. De är oerhört starka men de spelar på en annan nivå än många av oss andra. Själv ställde jag inte upp för att komma på pallen, utan för att köra hårt och ha kul med den lilla skara tjejer som cyklar i Sverige. Och att vi då inte fick köra 12 mil… det missgynnar svensk damcykling!

Slutbabblat för mej – summa summarum är jag riktigt nöjd med helgen och SM. Nu ska jag kriga vidare för att komma tillbaka starkare framöver och nästa år!

Jag har inte kört Vättern i helgen mer än på en mental nivå. Min pappa persade och många ur min klubb (SCK) körde på 7,30 med några sekunders mariginal – för att nämna några av de bradgder som jag följde via nätet. Tycker att alla som var ute och krigade igår var riktiga hjältar med tanke på väderförhållande osv. Marcus skriver bra och roande om sin upplevelse. Min relation till Vätternrundan är tyvärr 1-0, till Vätterns fördel. Det börjar dock klia lite i benen efter att försöka igen, kanske för att som Marcus skriver ”Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez”. Eller för att jag vet att de band som knyts när man cyklar under den där sjön är speciella. Även om jag lidit och lipat pga Vättern har jag även den där sjön att tacka för mycket – mitt intresse för cykel och många av de fina vänner jag har idag till exempel.

Nog pratat om Vättern – jag hoppas dock att det är många som fortsätter cykla nu även efter det där loppet! Det är ju nu säsongen börjar stå i blom.

Jag har inte haft den bästa vecka på cykel i år. Körde i tisdags Storkällans GP (Stockholmscuppen #6) med eliminering och för att sammanfatta det hela kort: det blev ett dyrt race för mig om man slår ut startavgiften per cyklat varv på en 800 m lång bana. Var inte med i matchen varken mentalt eller fysiskt. Bakfull från Lida Loop två dagar innan och mosig i skallen från jobbet (kan det inte bara bli semester snart så att allt kan lugna ner sig….). Det positiva är dock att jag tog mina cuppoäng och ännu ligger sexa i totalen. I augusti fortsätter cuppen med två till tävlingar!

Skulle dagen därpå ta någon slags revanch och körde en träningstävling på MTB i Årsta. Några fantastiska människor hade fixat en teknisk xc-bana i en skogsplätt och ett femtiotal cyklister var på plats. Jag tyckte att banan var för knixig redan under uppvärmningsvarvet men bestämde mig för att ta tillfället i akt att få bra träning på tävlingsmomentet. Jag var kanske till och med för het på gröten då startskottet gick. Cirka 50 meter in i loppet, som började uppför en brant backe, vurpade jag. Det var inte så dramatiskt mer än att jag skrubbade upp mina gamla sår på vänster knä (samma ben tog smällen under Lida Loop). Och när jag samlat mej och var uppe på benen igen hade hela startfältet passerat mej och svängt av vänster in i skogen.

Väl medveten om att jag skulle komma sist i tävlingen satte jag ändå av efter de andra cyklisterna in i skogen. I stressen efter vurpan körde jag dock fel (på en bana som var väl snitslad…) och kom rakt in bland alla snabba killar som startat först. Killarna undrade givetvis hur en förvirrad tjej/bromskloss kom i vägen för dem. ”Jag har kört fel, jag har fuskat”, försökte jag säga för att få deras förlåtelse (var nämligen inte så lätt att köra om på den tekniska och smala banan).

Foto: Åsa Larsson

Efter ca 10 minuter hade de snabbaste kört om mej och jag kunde fokusera på att komma in i flow och göra mitt bästa på den tekniska banan. Det var kul! Fantastiskt kul. Lyckades ta mej upp och ner för flera klipphällar som verkade omöjliga under uppärmningen och i och med det var kvällen egentligen fulländad. Jag fortsatte att köra tills typ sista man gått i mål. Fick tröst-pris vid målgång för vurpan. Och så bjöds det på fika. Tack Årsta TT:s funktionärer för att ni fixade detta!

Jag hoppas att det i och med denna vecka är slut med misären och oturen för min del. Nästa vecka är det nämligen SM-vecka nästan på hemmaplan – i Västerås. Jag kommer att ställa upp i både tempo och linje-loppet. Det kommer bli tufft som attan – speciellt linjet som mest liknar ett GP-lopp. Katja har skrivit bra om loppet här. Fortsättning följer!

Igår körde jag Lida Loop och gjorde således debut i Långloppscuppen. Detta jippo har jag hört mycket gott om och suktat efter i smyg då motvinden emellanåt blåst snålt under säsongen på landsväg. De snustorra stigarna, vackra vädret och damernas enskilda start var perfekta förhållanden för en MTB-rookie som stod på startlinjen med fjärilar i magen.

Foto: Lina

Starten gick snabbt iväg upp för en skidbacke med sköna 18% i lutning. Hade hoppat och joggat på stället för att vara uppvärmd innan och kunde bita i hela vägen upp till toppen. Har läst många stories om hur viktigt det är att placera sig bra i klungan tidigt i racet. Var därför rätt lyrisk när jag även efter någon mil cyklade bland tjejer som jag tror var andraklungan bland damerna. Många tjejer var riktigt starka och såg ut som långloppsrävar och gjorde mitt bästa för att vara cool och lugn och inte bekänna färg som oteknisk landsvägscyklist.

Foto: Anders Jansson, Happyride

Lyckades med denna vita lögn tills banan vek av från snäll grusväg till lite mer teknisk stig. Det räckte med att jag tvekade framför någon liten klipphäll och plötsligt tappade jag rullen på de andra smidiga tjejerna. Hörde dock någon funktionär ropa ”topp 20 tjejer” i skogen och blev boostad av det.

Låg och parkörde en del med Sandra Ådén som är en drottning på tekniska partier ut på andra varvet där det är som knixgast. Tack Sandra – det gav mig mycket glädje och lärdom att försöka följa din linje. På grusvägarna kunde jag dock gå om och tyckte det var rätt trist att ligga och trampa på egen hand.  Önskade 1000 gånger att jag bara kört liiite mer stig i år så att jag kunde hålla ihop med de andra tjejerna.

Sedan hann jag inte tänka så mycket mer för då började de snabbaste herrarna att rejsa om mig. Elitklassens killar gjorde det med stil – var duktiga på att förvarna när de kom. Några var även snälla nog att säga ”bra jobbat tjejen” eller liknande. Gentlemän! Kastade mentala slängpussar efter er på stigen.

Andra snubbar var dock sämre att köra om – även om jag hörde dem flåsa i nacken är det svårt att förutspå när och vart de vill passera – och några gånger fick jag nästan bromsa upp i skogen för att veja undan. In på slutet av den andra loopen väntade jag med förväntan på den branta uppförsbacke som jag visste skulle avsluta varvet. Tänkte att jag skulle kunna plocka någon placering där då jag upptäckte att jag kunde ta igen bra uppför.

Tyvärr hamnade jag i ett myller av herrar just i backen och blev stressad av de som skulle hetsa om just då. Tappar balansen i stressen och skriker ”nu trillar jag!” precis samtidigt som någon passerar mej på vänster sida. Det brakar till och jag skrapar upp ena knäet. Ingen fara skedd mer än att denna herre fick punka av smällen. FÖRLÅT – skriker jag och fortsätter när jag inser att ingen är skadad. Jag hoppas att stackaren med punka kunde fortsätta loppet. Hemsk ledsen annars!

Jag fortsätter in på andra varning och känner att jag vill gå i mål utan ännu en närkontakt med ännu en svettig cyklist. Tappar gnistan något men får tillbaka energi av en skön dam i D40 (Monica) och snälla kompis Richard som står och langar vid varvningen.

Foto: Anders Jansson, Happyride

På sista varvet försöker jag hänga på klungorna av män som då och då passerar mig. Inser att jag inte kommer kunna plocka någon ytterligare placering bland damerna. Det var 30-40 tjejer till start bland typ 1000 startande. Det är en skrämmande liten mängd?! Tråkigt! Vad jag önskade mig fler tjejer att bli peppad av och att babbla med.

Noterar dock att min tid är på väg att bli betydligt bättre än väntat. Hade gissat på 3,30-4 h. Njuter av att kunna trycka på under de sista lättåkta kilometrarna och klockar in på dryga 3 h 8 minuter. En halvtimme efter vinnaren supersnabba Jennie Stenerhag. Det är ett rekordsnabbt år och jag blev åtta i damer elit, nitton bland alla damer. Är nöjd eftersom jag har mycket kvar att lära för att bli snabb och smidig i skogen!

Den glada smutsgrisen på bilden ovan (tillsammans med min inspirerande vän Johan Gustafsson som persade med en kvart i herrar elit) är idag något stel och trött men hoppas på att få hål i schemat för att köra mer MTB och stig unde säsongen!

Det är bråda och häftiga tider nu. Jag räknar åtta tävlingar på femton dagar som jag har deltagit/ska delta i (Stockholmscuppen tre av dem + Stockholm 4-dagars förra helgen + Lida Loop imorgon söndag). Varvar detta med andra roligheter som studentfiranden och grillfester och tror stenhårt på att ett och annat glas champagne och god mat med nära och kära boostar mitt välmående och således även återhämtning. Men vi får se, imorgon står Lida Loop på agendan och på tisdag Storkällans GP med eliminering = tuffa lopp = pirr i magen!

Tuvängens GP – startlinjen. Foto: Göran Digné

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

I onsdags kördes Markim linje, en del av SMACK och även av Stockholmscuppen. Ett hundratals cyklister samlades ute på vischan i norra Stockholm och rejsade på den snälla loop som mäter 32 km med en och annan liten böljande backe och ett par kurvor. Det var här jag faktiskt tävlade första gången i mitt liv (Vallentuna KM) och således blev avhängd första gången. Det var även här jag insåg tjusningen för tävling på cykel ett år senare (i samband med CK08:s träningstävling för tjejer år 2013).

Vi var sexton tjejer på startlinjen i onsdags och vi körde bara ett varv vilket var ett utmärkt tillfälle för mej att ta revansch och köra bort ångern från vissa nederlag från helgen (se bilderna ovan där undertecknad står långt bak i leden redan på startlinjen. Bakläxa på det!). Jag bestämde mig för att köra offensivt och ta plats högre upp i klungan från första tramptag.

För en gångs skull var master-starten inte förbaskat hetsig och hela klungan kunde komma iväg tillsammans. Efter två kilometer blev vi släppta och då blev det åka av. Vi var fem stycken ur SCK som langade attack på attack. Flera andra tjejer från de andra lagen var heller inte sena på att kontra och det var roligt!

Det gick inte att slappna av många sekunder och efter någon attack jag gjorde tänkte jag att jag ALDRIG skulle återhämta mig. Speciellt eftersom vi svängde ut på öppnare fält och sidvinden bet från sidan. Jag låg risigt långt bak efter någon sväng och fick slita som ett djur för att inte behöva säga tack och hej ute på slätten. Tack till Katja från Valhall som även slet och vi tog oss tillbaka till klungan.

En hel del tjejer hade åkt av halvvägs in i loppet och vi var 10 stycken kvar som lekte katt och råtta. Plötsligt fick jag en del krafter tillbaka och attackerade i en liten backe i rena glädjen över att ha en del krut kvar i benen. Tänk om, tänk om det hade hållit… men nja, med en klunga med ett gäng otroligt åkstarka tjejer bakom sig vågar man bara drömma ett par sekunder om att lyckas med en utbrytning innan man är uppäten igen.

Vi körde hårt tills någon kilometer fram till mål och jag skulle äntligen få vara med om en spurt (!). Var lyrisk över detta men var inte tillräckligt hård för att armbåga mig fram och kom in på en nionde plats. Camilla Backman och Ulrika Högberg från SCK kom etta och tvåa – Hanna Bodin från Spårvägen trea. Grattis!

På bilden ovan: fyra nöjda tjejer. Ingrid (poserar som en spinnande katt), Ulrika Högberg, Jenny Werner, Camilla Backman.

Dessa fantastiska vardagskvällar med Stockholmscuppen sätter en sådan pulshöjning (bokstavligt talat) och spänning på våren! Älskar det. Tack Stockholms Cykelförbund för att vi får möjligheten att tävla varje vecka!

Jag ligger nu sexa i totalen och det är många som vill upp i topp!
På tisdag kör vi sista tävlingen innan sommaruppehållet.

Provkörning av Lida Loop förra veckan.

 Imorgon under Lida Loop startar jag i elitklass och detta är 1 – fantastiskt eftersom elitdamer får starta 20 min före resten av startfältet. Tack Lida Loop! 2 – jätteläskigt eftersom jag kan räkna de gånger jag kört stig i år på en hand. Några av de andra tjejerna som kör har kört EM och grejer i vår.

Vem är katten bland hermelinerna? Lilla jag! Mitt största mål är att bli jättetrött och typ inte blockera vägen för andra vänner som kör när jag plöjer fram som ett kylskåp i skogen. Kul ska det bli!