Livet blir ju lite annorlunda när man är föräldraledig, många promenader och cykelturer, många ensamma stunder med bara barnen. Jag går och tänker en hel del under dessa stunder och observerar en hel del som jag kanske inte lika ofta lägger märke till under andra förhållanden. Här ett liten betraktelse och fundering från min nya tillvaro:
Här gräver vi i gatan! På väg mot världsklass…
När jag och dottern var ute på en runda kom vi fram till ett större ledningsarbete i söderort här i Stockholm. Stora delar av gatan var uppgrävd, gångbanan uppgrävd på ena sidan och biltrafiken förflyttad i ett körfält upp på den andra gångbana som finns kvar och biltrafiken regleras med skyttelsignal. Inga större problem egentligen om det inte vore för att den tillfälliga gångbanan som skapats består av en lång sträcka med grov gruskross som är mycket ojämn, både i höjd- och sidled. Man har alltså medvetet valt att inte asfaltera den tillfälliga gångbanan. Jag stötte på en dam i permobil som försiktigt kom åkande i det kvarvarande körfältet, hon fick möte och tvingades in till sidan innan hon kunde fortsätta. Jag frågade henne om hon normalt använde körbanan och hon svarade självklart inte men som gångbanan nu var kunde hon inte ta sig fram på annat sätt.
Tvingas använda körbanan då den tillfälliga gångbanan inte går att använda med permobil. Observera att utspetsningen av kantstenen på körbanan är tämligen jämn och utförd med asfalt, den tillfälliga gångbanan till vänster i bilden är grusad.
Dåligt och ojämt underlag, ibland smalt, ibland bredare, ingen bärighet i kanterna, byggmaterial där man ska gå…
Inte heller här vid det tillfälliga övergångsstället/cykelöverfarten används asfalt utan utspetsningen för gående, funktionshindrade och cyklister görs med grus
Hela situationen fick mig att tänka efter. Under 12 år har Stockholms stad arbetat med att tillgänglighetsanpassa den fysiska utemiljön så att människor med funktionshinder enklare och tryggare skulle kunna förflytta sig i staden. Målet med arbetet var att bli världens mest tillgängliga huvudstad (hur man nu mäter det?). Arbetet pågick fram till år 2010 och årligen investerades runt 100 miljoner kronor. Tillgänglighetsarbetet ska nu genomsyra och vara en del av den vardagliga verksamheten. Detta får mig osökt att tänka på stadens cykelarbete, där man sedan något år tillbaka går ut och säger att man ska bli en cykelstad i världsklass, att man på sikt ska konkurrera med Amsterdam och Köpenhamn.
Så om det då ser ut så här efter 12-års arbete med att tillgänglighetsanpassa staden för funktionshindrade och bli världens bästa på det, hur lång tid kommer det att ta att bli en cykelstad i världsklass? Är det motsvarande nivå vi kan förvänta oss om 12 år vad gäller cykel? Förhållandena för gående på denna arbetsplats är urusla, har man en funktionsnedsättning blir det ännu värre. Och detta arbete är stadens eget, här kan man inte skylla ifrån sig på någon annan utan här har man full insyn och rådighet i hur arbetet drivs och platsen ser ut. Se på bilderna, självklart har man använt asfalt och inte gruskross när man spetsat ut kantstenen för biltrafiken. Men där man ska gå, där människor med handikapp, rullator, synskador, barnvagnar osv. ska röra sig är förhållandena urusla. Detta trots omfattande interna och externa utbildningsinsatser, handböcker, politiska beslut och uttalade mål om världsklass. Till saken hör också att staden har sedan 2010 en ny översiktsplan med rubriken Promenadstaden.
Och sen börjar det helt plötslig dyka upp cyklister på den tillfälliga gångbanan. Ve o fasa, såna där framfusiga cyklister som struntar i trafikreglerna och cyklar på den sk gångbanan, fy skäms på er! Hoppas att det inte ligger en motorman eller polis i buskarna och spanar!
En liten cyklist
En lite större cyklist på en smal spång som inte kan hantera en permobil
Så ytterligare en cyklist…
Och här är förklaringen till varför det cyklas på den tillfälliga gångbanan: Cyklisterna är instängda av vägarbetet! Så för att ta sig till/från denna cykelbana måste man cykla på gångbanan. Visst, man kan ju kliva av och leda cykeln eller så går det ju alltid att lyfta cykeln över betonghindret och hoppa över i cykelcrosstil. Men för oss vanliga cyklister frestar det på att vara en laglydig cyklist när man återkommande behandlas som en leksakstrafikant.
Den instängda cykelbanan. Trafikslag på undantag…
Inte helt lätt att forcera betonghindret, får bli cykling på gångbanan
Det är uppenbarligen inte lätt att åstadkomma större förändringar i kommunala förvaltningar. Arbetet med att försöka förändra och förbättra för cykel i Stockholm är inte något nytt. I slutet av 90- och början av 2000-talet drev Stockholmspartiet hårt och framgångsrikt arbetet med att förbättra för cykeltrafik i staden, detta arbete togs sedan till viss del över av Miljöpartiet för att nu främst drivas av Centern. Trots detta så ser vi i grunden mycket små framsteg och förändringar. För att citera forskaren Martin Emanuel: ”Dagens cykelplanerare kämpar ännu med ett arv från 1950- och 1960-talen. Trots den uppvärdering cykeln fått i policydokument, möter den som vill skapa bättre förhållanden för cykeltrafiken stora svårigheter. Svenska cykelplanerare ondgör sig över låg medelstilldelning, dåligt utvecklade planeringsverktyg och cykelplaneringens svaga position inom den övergripande planeringen.” Martin Emanuel fortsätter nu sin forskning om cykelplanering och dess roll i Stockholms trafiksystem och denna gång handlar det om tidsperioden 1980 till nutid. Det ska bli mycket spännande att se vad hans arbete kommer fram till.
Så vad tror ni, blir det en cykelstad i världsklass eller kommer den förbli världskass?
Relaterade inlägg:
Ni kan också följa mig på Twitter
Antal kommentarer: 12
Bruse Persson
Jag har blivit påkörd bakifrån några gånger av arga motorister när jag stannat för rött eller väjningsplikt.
Skulle vara intressant och se statistik på hur många cyklister som dödas eller skadas som cyklar mot rött -kontra de som följer reglerna.
Min spontana känsla att det är noll som skadas som cyklar mot rött. Krister, går det att få fram sån statistik? Skulle vara oerhört intressant.
Krister Isaksson
Bruse, ett forskningsprojekt för tex VTI. Bara för Trafikverket att öppna plånboken!
Tor Sandqvist
Störst-går-först-attityden är inte ovanlig, men just vad gäller om högerregeln är jag ofta med om ett omvänt problem. En överdrivet hänsynsfull bilist, som kommer från höger, stannar för mig för att jag sitter på en cykel. Så står vi i tio sekunder och väntar på varandra, tills båda bestämmer sig — samtidigt — för att ”OK, OK, då kör jag väl då!”
Krister Isaksson
Tor, underbara o oförargliga missförstånd!
Johannes Westlund
Missförstånd är inte helt ovanliga. Det är väl dock att föredra att två stannar framför att två smäller. Då är det bara att vara tydlig med vad man menar. Vinka lite, le lite. Brukar fungera ganska bra 🙂
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in